Bakom Backarnas envåningslänga låg en trädgård, som var gärdad av tre häckar. Innerst en buxbomshäck eller rättare lämningarna av en buxbomshäck. Den hade änkefru Siedel i tiden låtit plantera, dels för prydnads skull, dels för kolikens. Änkenåden hade nämligen haft ont av kolik och plägade bota den med buxbomsdekokt.
Därnäst kom en idegranshäck, den hemlighetsfulle amerikanske trädgårdsodlarens och sedelförfalskarens verk. Elsa Sörmans far hade grävt gropar för dessa plantor, av vilka ungefär hälften ännu voro i livet. Tre eller fyra voro vackra exemplar, som skämde ut de övriga.
Ytterst stod en häck av vanliga granar, även den tämligen ojämn och ovårdad men ganska tät. När baron de Sars gjorde sin sista stadsresa—som fortsattes till Homburg, därifrån han aldrig återvände—hade han blivit varse trädgårdens förfallna och ruskiga skick. Och han hade givit befallning om granhäcken, som borde dölja det värsta eländet.
Trädgården hade icke ansats på de sista trettio åren. Gångarna voro övervuxna med mossa och gräs och ett tumstjockt lager av mylla låg över sanden. Vilda, tarvliga örter med maskrosen i spetsen hade tågat upp på rabatterna och gjort sig till herrar. Där det brunna hemlighuset stått, bredde sig nu en hel liten skog av kardborrar. Och den enda trädgårdsväxt, som trivdes i förvildningen, var förgätmigejen, ogräsets halvsyster. I fem stora järnurnor, som sannolikt varit grönmålade men nu voro roströda, pöste mossan, svällde höst och vår, kröp ned under vintern och under rötmånaden. Ett runt järnbord i syrenbersån uppbar skärvorna av några krossade ölbuteljer.
Backarnas nuvarande beboare hade icke sinne för trädgårdsskötsel. Hovmästaren Vickberg gick nästan aldrig ut. Och betjänten Johnsson gick nästan aldrig hem annat än i nattmörker och dimma. Backarna hade blivit ett ålderdomshem, en pensionsinrättning. Baron de Sars' trotjänare rådde över egendomen under livstid. Jorden hade de arrenderat ut till Björkenäs, det gav tolvhundra kronor. Rummen hade de delat så, att Johnsson disponerade stora salongen och förmaket. Vidare hade Vickberg ensam tillträde till vinden och vindskammaren.
Här uppe på vindskammaren tillbragte herr Vickberg sin dag och ofta nog en del av natten. Han arbetade bakom en träjalusi och var mycket hemlighetsfull. Han påstod, att han fördrev sin tid med att läsa madame de Staëls Corinne och några andra franska böcker, som salig baron haft nåden lämna i hans vård. Men det var icke sant. Herr Vickbergs franska räckte icke till för Corinne. Och dessutom skulle han aldrig nänts använda en bok, vars pärm bar de tre förgyllda vapnen: Bernhusens krönta fasces, de Sars' varghuvud och Bergfeldts hammare.
Herr Vickberg sysslade med annat. Han förfalskade sedlar. Det var ett oändligt svårt och nervspännande arbete. Verktygen voro dåliga, herr Vickbergs hand en smula osäker och blicken skum. Men herr Vickberg var utomordentligt ihärdig. Efter tre års daglig övning lyckades han verkligen åstadkomma en hundrakronsedel, som var icke förvillande men ganska lik sitt original. Då brände herr Vickberg sina föregående arbeten, en hel liten förmögenhet på över fjorton tusen kronor.
Herr Vickbergs produktion höll sig sedermera på samma nivå. Sedlarna blevo icke förvillande men tämligen lika sina förebilder. Och det var nog för herr Vickberg. Ingen människa skulle vid fullt dagsljus och i nyktert tillstånd kunna ta fel på herr Vickbergs sedlars på Sveriges Riksbanks. Men det var heller icke nödvändigt. Herr Vickberg utövade icke sitt farliga yrke för nöds skull. Halva arrendesumman och räntorna på trettio års besparingar voro till fyllest för toalettutgifter, snusutgifter, perukutgifter och det dagliga brödets utgifter. Visserligen förtärde hovmästaren endast fin mat, och därtill endast konserver, sardiner i olja, burkhummer, tryfferad gåslever o.s.v. Men han åt så lite. Ett käx, ett par sardiner, ett glas rhenskt, det var nog.
Herr Vickberg kunde således på hederligt sätt få allt, vad han behövde. Hans vindskammarproduktion var icke avsedd för världsmarknaden. I herr Vickbergs sängkammare strax bredvid kakelugnen stod en gammal chiffonier, i chiffoniern fanns en lönnlåda, i lönnlådan låg en röd rysslädersportfölj med gyllene friherrekrona över låset. Och i denna portfölj, som även den tillhört salig baron, hamnade hovmästarens sedlar. Att se denna friherrliga portfölj svälla av välmåga—låt vara en falsk, en förfalskad—det var för herr Vickberg en stor, ren, osjälvisk njutning.
Herr Vickberg kunde således med gott samvete fira sina helgdagar, tvätta av sig arbetsveckans smuts, ikläda sig den svarta rocken, söndagsperuken och stormen. Med käpp och psalmbok vandrade han ned till kyrkan—statskyrkan med tuppen naturligtvis, ty Vickberg älskade icke de breda lagren och deras religion. I kyrkan förhöll han sig uppmärksam och tyst, han ansåg det opassande för en väluppfostrad man att deltaga i sången. Och dessutom hade han fula tänder. Då utgångspsalmen spelades, drog han sig långsamt utför kyrkgången, stannade en stund på kyrkbacken och ställde sin klocka, som var av guld, efter tornuret. Detta lilla förehavande tog jämnt så lång tid, som behövdes för att den väldige häradshövding Björner, stadens förste borgare och fullmäktiges ordförande, skulle hinna ut ur kyrkan. Nu lyfte herr Vickberg på hatten och smålog halvt vänligt, halvt underdånigt. Och häradshövdingen rörde vid sin slitna hattkant, stannade framför Vickberg och buffade honom lätt med sin stora mage, vilket var ett säkert tecken på aktning och välvilja. Öh-öh-öh, stånkade häradshövdingen och herr Vickberg tog fram sin dosa av silver och bjöd.
--Är det den? frågade häradshövdingen. Var det den, han snusade ur? Öh, öh, han hade förbaske mig aldrig råd att köpa sig en egen dosa.
--Nej, sade herr Vickberg och log. Salig baron och kammarherren var en stor humorist. En stor humorist.
--Just det. Öh. Gud vare med honom, Vickberg.
--Detsamma får jag önska herr häradshövdingen.
Och häradshövdingen gav honom ännu en buff med magen och rullade tungt och trögt nedöver torget. Men Vickberg rörde sina smala ben i jämn, avmätt takt på hemvägen. Han hade visat sig i samhället, så att säga fullgjort sina umgängesplikter. Han trivdes bäst i ensamheten. Men han visste också, att Roger Bernhusen de Sars' hovmästare ej honettemang kunde undandraga sig alla sällskapslivets förpliktelser.
Herr Vickbergs kamrat och samboare, betjänten Johnsson, var honom i allo olik. Johnsson hade under sitt sjuttioåriga liv varit utsatt för en otalig mängd vedervärdigheter. Alltifrån den stund, då han som tjuguårig yngling fått hut och stryk, emedan han dristat sig krama om nådig fröken Jullan, det söta lilla aset, till den dystra stund i månaden november, då han förvägrades att följa sin älskade herre till graven, hade hans liv varit oändligt rikt på förargelse och sprit. Men Johsson var en man. Det var icke hans sed att klaga. Han hade ett valspråk som bar och tröstade och det löd:
--Va fan! När man har porter till dödagar--
Porter hade varit Johnssons älsklingsdryck, så länge han levde på landet. Men fem års stadsliv hade förstört gamle Johnssons nerver och tvingat honom att söka starkare retelser. Han gjorde bekantskap med Liter-Pelle och dessa båda konnässörer utspekulerade och bryggde en dryck, vars huvudbeståndsdelar var öl och whisky, vartill kom ytterligare sexton ingredienser i fast och flytande form. Denna gudomliga dryck döpte Johnsson i en stund av ädelmod och självförsakelse till "Pelles besk". Och receptet anförtroddes i Gula Rosens vård.
För en tjugu- eller trettioårig valp skulle "Pelles besk" ha varit som blåsyra. Men en man, som fem och femtio år tjänat herrarna på Rogershus, han tål, vad han får och lite till. Ett enda litet glas försatte Johnsson i sånghumör. Han sjöng så att det surrade och knurrade och pep i Backarnas vridna björkar. Men ingen kunde höra eller förstå sångens ord, och därför gjorde det ingenting, att han sjöng.
Andra glaset tog han vid disken på Tre Remmare. Det gjorde honom till en ganska stor och förnäm man, dock icke förnämare än att han kunde erbjuda Gula Rosen lysning och kyrkbröllop.
--Och ungarna hennes tar jag med, allihop! För visst fan har hon ungar, vackra fruntimmer! Ta mig hin ska inte Johnsson föröka sig!
Men med tredje glaset fick kärleken maka på sig och giva plats åt den eviga vänskapen, som dock är någonting högre. Då kysste han Liter-Pelle eller kommissarien Lönrot eller vem annan, som befann sig inom räckhåll, och bjöd dem hand och börs och hjärta. Och allt sitt inflytande, alla sina relationer, sin makt och härlighet offrade han på vänskapens altare. Kom så fjärde glaset, det blev Jullans, domprostinnans, den friherrliga systerns. Men det var endast en parentes, ett litet ungdomsminne, som dök upp. Och ännu fällde Johnsson inga tårar.
De kommo först sedan sexan och sjuan rafflat ned genom den brännande strupen. Det var evighetsglasen, paradisglasen. Nu öppnade sig himmelens portar. Johnsson såg Gud. Och det var fan till karl! Johnsson sa' inte mer, för det var obeskrivligt. Och på Guds högra fot satt Johnssons mor och drack svagdricka och åt surströmming, ty hon var boren i Norrland. Och jösses då, vad hon var rar, lilla morsan! Lilla gumskrottan med sin strömming, som luktade fotsvett, herre jösses, det var för rart! Men likast var det att se baronen. Han som skulle till helvete, men som kom till himlen, för va tusan skulle det ha blitt för en sjaskig societé om den siste Bernhusen de Sars saknats? Då grät Johnsson och sjöng och grät:
Med änglavingar på
han dansar på tå
bland änglarna små--
Och är det likt något att si hans skrangliga ben. Heledudana, krumelurn lilla! Ska han vinka åt gamla Johnsson! Si, Johnsson vurtade illamående på begravningen, men det var den djäkla sojan i såsen, si. Å herre jösses si, si på baron och kammarherrn, si hur han dansar, si hur nyckeln daskar på allranådigste rumpan--
Vad som var över det sjunde glaset, det var mörker. Galne Johnsson hade sett himmelen öppen, ruset mäktade icke föra honom högre, ett barmhärtigt, tyst mörker var dess sista goda gåva. I detta mörker kravlade Johnsson sig hem. Hur det gick till, det lyckades han aldrig lista ut. Men då han vaknade låg han under bordet i sin egen sal. Och gamla madam Andersson, som hade städningen, vaggade omkring i rummet och gav honom då och då en spark för att så småningom och varliga återkalla honom till livet.
Nu var dryckens alla goda gåvor uttömda och det återstod endast några mindre goda, som Johnsson gärna hade varit utan. De gjorde honom till en dålig människa. Det var icke det, att huvut värkte, att magen brände, att hett vatten bubblade i bröstet, att knäna skälvde och ryggbasten sved som piskad av nässlor—det var inte det som var värst. Men hela livet fick ett svart flor över sig, förflutet och tillkommande. Och icke såsom skulle livet ha tett sig som en sörjande kvinna, hur gammal och ful som helst. Nej, det var icke bara sorg och elände, det var på samma gång löjlighet, vidrighet, klumpighet. Det var som en smutsig gammal sugga, kring vars knorriga svans en spjuver bundit en krusflorsrosett. Det var, vad Johnsson fann i botten på Liter-Pelles besk. Ett obeskrivligt sorgligt och tungt humör, som räckte till nästa omgång beskar. Och under tiden var Johnsson en dålig människa, som talade illa om alla och en var, som spridde alla dåliga rykten och som svetsade ihop elaka lögner så kvickt och ledigt, som om han stått i mästersmedens egen rödglödande smedja.
Då fanns det varken man eller kvinna, som gick fri, varken barn eller fä, varken död eller levande. Endast Vickberg. Det kunde ju ha varit både ett och annat att säga om Vickbergs hemliga arbete. Men Johnsson teg. Man skall icke smutsa i eget bo.
ABRAHAM ODLAR JORDEN. DET BRINNER I STADEN. OCH GUSTEN TILLVERKAR ETT ALIBI
Första junidagen, sommarlovets första, vandrade Abraham och Elsa uppför Björkenäsvägen. Det var deras avsikt att gå till Tanningen för att doppa tårna i vattnet och känna, om det var mycket kallt. Men ett stycke nedanför Backarna mötte de en karl, som var karl hela dagen. Och det var galne Johnsson.
Johnsson var i första glaset. Han hade redan sjungit sin morgonsång under björkarnas nyssutspruckna löv och nu skulle han gå ned till Tre Remmare för att bjuda Gula Rosen äktenskap. Han var en stor präktig man och hans käpp, som icke var Vickbergs lilla tandpetare utan en järnskodd gärdsgårdsstör, dunkade försvarligt mot vårgruset.
När han nu fick ett så gott möte, stannade han bredbent mitt på vägen, satte händerna i sidan och sade:
--Känner I mig, snorungar?
--Jo, jo mensan, sa' Abraham. Har Johnsson sett råttkungen i dag?
Johnsson såg en smula betänksam ut och rev sig bak örat och sneglade i diket. Men så sken han upp.
--Nej sir han, gosse, det blir inte förrän i morgon. Vem ska han eljest vara son till?
--Kungen förstås!
--Där ljög du på din mor, sade Johnsson. För jag sir nog, att det är lille ingenjörn, som har varit framme. Nej, kors i jösse namn vad det är för en snäll liten karl! Är det syster eller fästmöa det där? Vem ska hon vara dotter till?
--Verkmästar Sörman, sa' Elsa och knixade.
--Å fan! Den tjuvstrykern—Ja, ja, det är sagt i all välmening. Nå, va' har hon i korgen då?
Elsa visade matsäckskorgen, som innehöll allt möjligt fast ingenting starkt. Och det tyckte Johnsson var bra. Ty själv hade han fyllt sina femtio år innan han tog första supen. Vilket naturligtvis var en evig lögn. Men nu skulle gamle Johnsson föra dem till ett ljuvligt ställe, som just kunde vara passeligt för ett par ungdomar. För nog visste Johnsson hur tockna ville ha det—just så där lite i skymundan--
Han gjorde helt om och följd av de unga stövlade han upp till Backarna. När de kommo in under björkarna hörde de buller av hjul och hästhovar i starkt trav.
--Djävlar anamma, ungar, nu gör vi front och skyldra gevär. För här kommer Björkenäs-nåden....
Det var en dogcart, vars höga, lätta hjul surrade som insektsvingar. En dam höll tömmarna och det gick nästan i sken på den slingrande Björkenäsvägen. Bredvid damen satt en tjock herre, som hade all möda att hålla sig själv och sin slokiga hatt på vederbörliga platser. Han var röd i ansiktet och såg ängslig ut.
Men Johnssons blåsprängda ansikte sken av förnöjelse.
--Den! Så här har jag burit henne, sade han och sträckte fram händerna. Fast hon var liten då förstås. Såg I, att hon nicka' åt mig? Jo jo mensan, Johnsson är bekant. Si, hon är veterligen barn av ett djädrans skönt Stockholmsfruntimmer. Men så fick baronen—Gud fröjde själen—så fick han för sig att han också skulle ha någon del i ungen. Och så blev hon fosterdotter på Rogershus. Det var väl mest bara för att få en arvinge, så att Bergfeldten skulle bli lurad på Björkenäs och Klockeberga. Se, Rogershus det fick han, för det stod i fideikommissbrevet.
Johnsson strök undan grankvistarna och förde dem in i Backarnas trädgård. Men hans tankar sysslade alltjämt med Björkenäsnåden.
--Tänka sig, att hon är ute och åker med mannen!
--Honom känner jag, sade Abraham. Det är en snäll karl.
--Tack vackert! Jo nog är han beskedlig, Hylteniussen. Men si han är tung och olustig, som en överårig tjur. Och så fick hon förstås söka annat umgänge, tösen. Först var det Bergfeldten, kusinen, och det är en liten gesvint kar och löjtnant också. Men nu är han gifter, så nu vete haken, vem det är--
--Hör nu, Johnsson ska inte vara svinaktig--
Johnsson blängde ilsket. Besken numro ett hade dunstat bort och numro två stod långt därifrån på Gula Rosens disk. Det stygga humöret tittade ut. Han vräkte fram några svordomar och förbannade alla snorungar, som hindrade gammalt folk, då de voro stadda i viktiga ärenden. Slutligen gav han från sig ett kraftigt ljud och strök ut genom den tredubbla häcken.
--Fy då! sade Elsa. Men Abraham sade:
--Det är högt i tak. Vet du vad? Här ska arbetas! Har du sett en sån rufsig trädgård förr? Här ska rensas. Vill du inte! Det ena du vill, det andra du skall, min docka lilla. Nu ska vi odla jorden.
Han gick bort till redskapsboden, vars lås var brutet och letade. Nog fanns där spadar, åtta stycken. Men järnet var sönderrostat och skaften brusto vid första tag. Slutligen fick han då en som var hjälplig. Elsa fick en liten hacka.
--Så där ja. Ställ ifrån dig korgen. Det är för besynnerligt med fruntimmer! Att de inte skäms att lata sig, när mannen arbetar? Bevars, de ska födas och klädas och kelas. Och så sitter de där och slår knut med ögonen--
Han gav sig i färd med den största rabatten. Elsa skrattade och gjorde några hack i grusgångens gräs. Men så skrek hon aj och släppte hackan.
Den var så hård i skaftet, så--
--Vet du vad? sade Abraham och vilade sig på spaden. Så här glad har jag inte varit, sen de stängde fabriken. Husch då, det var skönt att komma ifrån det. Jag sa' åt pappa i går kväll, att jag ville bli lantbrukare. Jag duger nog inte att sköta verkstan, sa' jag.
--Nej, gjorde du! Va sa' ingenjörn?
--Inte jag heller, sa' han. Du får bli, vad du vill, bara inte mamma blir ledsen.
--Han tänker då alltid på frun! O, vad han är snäll!
--Javisst. Men nu ska vi hugga i. Är det inte skönt?
Nu rök jordtorvorna, maskrosorna föllo och förgätmigejen. Men Elsa fick tårar i ögonen. Hon tyckte synd om maskrosorna. Där hade de knogat sig fram och arbetat sig upp och fått det bra. Och så skulle de komma och förstöra alltsamman--
Då måste Abraham sätta sig för skratt. Det var då en lustig tusan! Och sicken en pipsill! Men bäst han satt där och skrattade kom herr Vickberg ut på förstubron och hälsade sirligt. Han såg en smula bekymrad ut.
--Förlåt, sade Abraham och reste sig. Det här är kanske inte tillåtet. Det var herr Johnsson, som visade oss hit. Och vi tänkte, vi skulle göra lite snyggt här. Men det kanske stör herr Vickberg.
--Stör? upprepade Vickberg och såg ännu mera orolig ut. Men då Abraham drog på sig jackan, vinkade hovmästaren vänligt och nedlåtande och sade:
--Bevars, bevars, herr Krok. Varför skulle det störa mig? Tvärtom, det är angenämt för en gammal man att se två glada, vänliga unga människor. Kanske att jag kunde få bjuda—Men jag kan icke be ungherrskapet stiga in. Det är omöjligt--
Han trippade in och kom ut balanserande en bricka med två gröna, spröda glas. Det var rhenskt, herr Vickbergs livselixir. Abraham drack, men Elsa var godtemplare. Då tog herr Vickberg hennes glas och tillät sig att skåla med herr Krok. Han bad ungherrskapet, att de icke måtte klättra i träden, framför allt icke i björkarna utanför vindsrumsfönstret. Det skulle se illa ut. Så vinkade han ännu en gång vänligt med handen och trippade in.
Abraham arbetade och pratade, pratade och arbetade. Det gick nästan ännu raskare nu, vinet hade skänkt nya krafter. Elsa hackade också så smått, hackade gångarna rena. Det var ju synd om gräset med, men ändå inte så--
--Nu vilar vi och äter, sade Abraham. Det började gå en smula runt i huvudet på honom—om det nu var vinets fel eller det ovana arbetets. Elsa dukade upp maten på bordet, och Abraham släpade fram en mosstoppad urna till sittplats. Fler än en behövdes ju icke. Elsa satt i knä och så åt' de och så friade Abraham. Det gjorde han lite emellan och det slutade alltid med korgen. Ty Elsa skulle ägna sig åt sömnad och åt det andliga. Hon skulle gå in i frälsningsarmén. Då kastade Abraham henne ifrån sig och rusade upp och slog sig för pannan och deklamerade någonting om att krossa huvudet mot muren. Och mycket riktigt körde han huvudet tvärs genom granrishäcken och fick skråmor i ansiktet.
Men där ute på vägen stod Gusten Sörman och spejade ned över staden.
--Vad tusan gör du här? frågade Abraham.
Gusten bleknade—han hade lätt för att blekna, när han blev skrämd. Abraham höll undan grenarna och Gusten smög sig nätt som en katt in i trädgården.
--Jo, jag kunde tro, att jäntan också skulle vara här, sade han och lyfte på hatten med en broderlig artighet, som imponerade på Abraham, vad har ni för er? Pussas?
--Vi odlar jorden. Kom hit, ska du få låna en spade.
Men Gusten hade alls ingen lust att smutsa ned sina kläder. Han såg på, hur Abraham arbetade, och Abraham högg i ordentligt för att visa sig på styva linan. Arbetet började likväl förefalla honom en smula tröttsamt. Och trädgården var stor.
Gusten stirrade tankspridd framför sig. Plötsligt tog han upp klockan och sade:
--Nu är hon halv två.
Abraham tyckte sig ha hört tvåtutningen för en stund sedan, men brydde sig inte om att disputera. Gusten hade gått från kontoret klockan ett, så den saken var nog klar.
Har ni inte sett till Liter-Pelle? Han gick här förbi strax före mig. Visst såg du honom, Elsa?
Abraham blev förargad:
--Vad du pratar mycket smörja! Inte kan vi se tvärs genom häcken. Vad är det med dig för resten?
--Ingenting.--Vet du av, att mer än trettio tändstickare fortfarande går utan arbete? Vad ska det bli till slut? Ska de svälta ihjäl? Abraham svarade kort:
--Pappa har hjälpt dom så gott han kunnat. Och mamma har skickat mat till hustrurna--
--Storartat! hånade Gusten. Men då Abraham gjorde en tvär vändning emot honom, vek han åt sidan och sade:
--Ja, jag bara frågar, om det är någon rättvisa i det? Lagerström har skulden, men det är väl i alla fall skit till principal—Och för resten frågar jag bara: vad ska det bli av dem?
--Hör du, du! sade Abraham. Han stödde sig mot spaden, ty arbetet och vinet och förargelsen hade gjort honom yr. Vet du, vad du borde göra? Du, som är en sån kaxe! Du skulle ta en stormnatt och tända eld på hela Blekängen. Ja, se att du är en hare! Titta, Elsa, han blir vit som ett lakan.
--Varför skulle jag tända eld på Blekängen?
--Jo, för då finge pappa ut försäkringen. Och Blekängen bleve reglerad av sig själv och tomterna sålda. Och då skulle pappa anlägga en jordbrukskoloni häruppe på Backarna. Det är hans idé. Men han har inga pengar. Men du, som är en sån djäkla kaxe, du kan väl skaffa, du--
--Jo, det är en snygg fästman du har. Gusten gnäggade till och pekade med en stor åtbörd på Abraham. Min själ tror jag inte, han uppmanar folk att mordbränna--
Abraham vände honom ryggen, grävde. Elsa hackade, hon höll sig tätt intill Abraham. Hon var rädd att grälet skulle utspinnas och sluta med slagsmål som häromdagen. Men det blev varken gräl eller slagsmål.
Gusten satte näsan i vädret och söp in luften. Han upprepade manövern ett par tre gånger, men då ingen tycktes lägga märke därtill sade han med ett halvt skratt:
--Nej, jag tror Vickberg kokar kaffe. Ska vi be om en kopp? Känner ni inte, att röken slår ned?
De brydde sig icke om att svara, de fortsatte med arbetet och hoppades, att han snart skulle gå sin väg. Gusten gjorde några slag av och an framför förstubron. Han gick bort till husgaveln men stannade obeslutsam.
--Känner ni inte att röken slår ned?
Nu släppte Elsa hackan och satte näsan i vädret.
--Ja, nog luktar det alltid. Vådligt.
Abraham kunde icke förstå, varför de pladdrade om röken. Han var ursinnig, grävde och kastade torvorna. Hela ena sidan av rabatten var redan uppgrävd, nu vände han sig om.
Han kom att se på Gusten, som stod mittframför honom och mötte en orolig, glänsande blick. Han drog ett djupt andedrag. Ett ögonblick stod han stilla och såg på Gusten. Så släppte han spaden.
--Det brinner i stan, sade han.
Han sprang ut genom häcken, sprang upp på bänken mellan björkarna. En grågul rök låg som en jättestor, smutsig vaddrulle över Backarnas spirande rågfält.
Tändsticksfabriken brann.
Brandkåren gjorde sitt, och lågorna gjorde sitt. Det brann friskt undan. Det borde icke ha varit så svårt att släcka en vådaeld, som brutit ut mitt på ljusa dagen. Men elden tycktes ha uppstått samtidigt på flera olika ställen och det försvårade släckningen. Och det inneliggande lagret, som var ganska betydande, brann som fnöske.
Lyckligtvis var det tämligen lugnt och någon egentlig fara för närliggande kvarter förefanns icke.
Blekängsgatan var utrymd. I mynningen av Sofiagatan samlades en massa slödder. Men i Karl-Johansgatan stodo några av stadens mest ansedda män med häradshövding Björner i spetsen.
--Öh-öh, det här blir att reda ut.
--Det blir att reda ut, upprepade borgmästaren. Är det någon som vet, hur dags det började?
--Närmare tre, om herr borgmästaren tillåter, föreslog den stillsamme byggmästar Larsson. Jag hade stigit upp från bordet och hade hunnit ända fram till torget--
--En får då säga, att han har tur, pep Hagelin d.y., den lille enögde skomakaren. Lagret realiserat, maskiner och allt--
--Öh-öh-öh, grymtade häradshövdingen svårmodigt. Och svårmod och förargelse glittrade i alla dessa ögon, som vändes mot Broms & Kroks brinnande tändsticksfabrik.
Men genom slöddret i Sofiagatan gick det en stöt.
--Där kommer han, där kommer han! Å kära hjärtanes, den token!
Ingenjör Julius Krok kom springande. Han var brun från topp till tå, men hatten hade han tappat. Och öronlocken fladdrade som en vimpel. Han slog med båda händerna och slöddret gav plats.
Lille Julius kände sig buren av oanade krafter. Han kände sig ung och stark och väl beredd att kämpa mot det farliga elementet. Han kände faster Mimmis gamla läppar mot sin panna, segerlönen i hans ungdoms stora kamp. Nu skulle han väl ändå visa allt folket, vad lille Kroken dugde till. Lille Kroken, som släckte, då hela stan brann!
I hörnet av Blekängsgatan stupade han över en brandsoldat. Det var en tråkig entré på scenen. Men värre blev det. Ty nu tog brandchefen honom i kragen och förde honom omilt in bland slöddret.
--Ingenjörn får inte bryta kedjan. Ingenjörn ska vara god och hålla sig i skinnet. Ingenjörn går bara i vägen.
Där stod Julius Krok och blinkade och kippade efter andan. Att det fnissade och tissade runt ikring honom, det gjorde mindre. Men att ungdomens bragdrika tid skulle vara så ohjälpligt förbi!--
Abraham banade sig fram till honom.
--Kom, pappa. Vi kan i alla fall ingenting göra. Var god och giv plats!
Han gav några hårda knuffar och vägen blev fri. Julius Krok tog sin sons arm och vandrade hem. I Garvarebrunnsgränd möttes de av Jublet, som bar på en brun hatt.
--Ja, kunde jag inte tro, att det var brors hatt, sade han och strök upp locken och tryckte hatten på ingenjörns huvud.
--Nå, hur ha vi det med brandförsäkringen?
--Jag—jag vet inte--
Elis Eberhard blev blodröd.
--Vet inte! Vet inte! Det var mig en tusan--
--Byggnaderna voro nog försäkrade och maskinerna, men lagret--
Då slog "Jublet" samman sina ullna vantar och skrek:
--Nej, dra nu åt skogen, din lättsinnige spelevinker--
Men plötsligt fick han en eftertrycklig spark på smalbenet. Och som han i detsamma blev varse Abrahams rynkade ögonbryn, och som han i själva verket hade en ganska snabb uppfattning, gjorde han hastigt ett varv på hälen och sade:
--Ja, ser du, på det här sättet så blir det ingen förlust för försäkringsbolaget. Du lurar varken Gud eller människor, du bror.
--Nej, jag gör inte det, sade Julius Krok och suckade.
Och lågorna gjorde sitt, och brandkårn gjorde sitt, och till slut fanns det icke mycket kvar av Broms & Kroks Tändsticksfabrik. Slöddret stod alltjämt i Sofiagatan och en och annan sup langades ut från krogen. Och i Karl Johansgatan stodo stadens mest ansedda borgare. Alltjämt voro de lika svårmodiga, alltjämt glittrade deras ögon av förtret. Och lille Hagelin pep:
--Jo, en kan ha tur!
Men byggmästar Larsson, som tillika var försäkringsagent, fick papper av sin yngste kontorist. Och när han läst igenom papperen strök han sig ett par gånger över ansiktet och sade:
--Ja, om herrarna tillåter, så tror jag inte att det är någon tur heller. Fabriken är lågt försäkrad och lagret inte alls.
Då gick det en stöt genom stadens mest ansedda borgare Och de suckade.
--Öh-öh-öh, pustade häradshövding Björner. Förbaskat synd om min gamle vän--
--Synd! pep Hagelin. Ja, det är synd att fresta Gud. Och nog är det att fresta Gud att inte försäkra efter ordning.
Men ingen ville vara med om att fälla en hård dom. Och alla voro de glada, att de blivit förargelsen kvitt. Och att de icke längre behövde hysa agg och avund mot en stackars medmänniska.
Och de vandrade till sina hem, arm i arm, par om par, allt efter ålder, sympatier och förmögenhet.