På aftonen den fjortonde maj for Abraham till Björkenäs. J. A. Broms' gamla droska skramlade fram över gatstenarna, guppade och neg på sönderkörda fjädrar, osäkert och vacklande som en gammal dam med reumatism i knäna. I droskan stod kofferten och dess ägare satt på kuskbocken bredvid körsvennen Enok Ebenezar Ohlsson, styrelseledamot och för tillfället anställd hos Broms & Krok. Vid Blekängsbron mötte de kommissarien Lönrot, som gjorde vackert honnör. Abraham viftade med mössan, och då den gamla droskan gjorde en överhalning, ropade han:
--Hejsan, Lönrot, jag tror hon ragglar!
Vilket förmådde kommissarien att slå sig på knäna. Och Abraham skrattade och viftade på nytt men nu med vänstra handen, vars ringfinger bar en slät guldring. Det var nämligen förlovningsdag. Och Abraham var strålande glad, ty Elsa hade varit glad och snäll och söt som förr. Och det hade icke yttrats ett enda ont ord vare sig om Björkenäs eller om bönhuset. Och ingenjörn hade givit Elsa tusen kronor till utstyrsel. Början var således gjord och Zion till hälften slagen ur brädet.
Även uppe på Backarna var början gjord. Smeden Andersson hade lagt grunden till sin stuga. Han hade kört timmer från Björkenäs' såg och gjort en prydlig stapel. Och nu satt han på fimmelstången, gäspade och rev sig i huvudet. Barnskaran stormade tanklöst förstörande fram över stenrösen och brädstapel. Men gamla mor Andersson, som icke ville gå den tunga Backavägen förgäves, skar ris ur björkarna.
--Det går bra? frågade Abraham.
--Tack, galant. Men jag sitter och grundar på, om jag inte skulle ta och skaffa mig tre karlar till bygget. Si, har jag bara två, så får jag lov att vara med själv, si. Och då förlorar en rakt för mycket i smedjan, si.
--Jesses då, skrek madammen. I smedjan står han bara och spekulerar med lås och anordningar för stugan. Vem ska betala det?
--Det betalar lånet, svarade smeden, som förkovrat sig i ekonomisk visdom. Si, mor är inte karl till att förstå att lånet är liksom betalning för arbetet, en har här uppe--
J. A. Broms' gamla droska skramlade vidare. Fabrikshästen höll sig vid vägkanten, tog betslet mellan tänderna, grinade och snappade efter nyutsprucket löv.
--Nå, hur blir det? frågade Ohlsson. Vi lär ju ska få både vatten och avlopp?
--Troligen. Doktorn ställde till med ett himla väsen i hälsovårdsnämnden. Och nämnden på drätselkammarn och drätselkammarn på stadsfullmäktige. För resten har Bethania-Larsson blivit mjuk som en vante. Han vet väl att Zion är emot oss--
--Och vem ska leverera rören? frågade Ohlsson. Det blir väl Broms & Krok?
--Tja, det vet jag inte. Vi ha levererat förr till stan--
--Det blir det säkert, avgjorde Ohlsson och klatschade ett par slag över fabrikshästens ostyriga huvud. Abraham funderade en stund och sade:
--Det är väl ingenting ont i det?
--Nää, förståss! Det är alltid på det sättet--
--Vad då?
--När rikt folk ska hjälpa fattigt folk. Det är besynnerligt, men det blir visst alltid förtjänst med att hjälpa fattigt folk. Till exempel nu med Backarna. Det fick vi billigt, och det var väl för sakens skull. Kan jag tro. Men likaväl stannar halva egendomen hos ingenjörn och brukspatron. Eftersom de äger hälften av aktierna. Och så det med pengarna. Bolaget har ju ett lån, som de får betala med sex procent. Nå, det är det inte något hymleri med, utan klara papper. Men ingenjörn, som ju ska göra allting av pur barmhärtighet, han tar i alla fall fyra procent på sina pengar--
--Pappa betalar själv sex. Om Ohlsson kan räkna, så ser han att det är dålig förtjänst--
--Jo, det förståss. Förtjänsten tas väl på annat håll. Bromsen hade också det där sättet att ge byggnadslån åt sina arbetare. Det gick fint det. Blekängen blev bebyggd, och Bromsen tog hela kakan. Morfar min skulle bevars vara med och bygga han också. Jo, gubbstackarn fick lära sig dansa efter noter. Och mor min fick dansa på gatan, tills hon blev med barn och hamna' på inrättningen--
--Det är inte Broms nu, sade Abraham fogligt.
--Det förstås. Men Bromsens arvingar--
--Säg, finns det fler än Ohlsson, som misstror oss?
--Det vet jag inte. Jag talar för mig själv. Fast det kan ju hända att det finns.
--Sörman?
Enok Ebenezar Ohlsson spottade över axeln.
--Den! Han hänger efter kapitalisterna precis som far hans. Får han inte en ny kostym om året och en fin halsduk i månaden, så får han diarré. Å nej tusan, den behöver inte herrarna vara rädda för.
--Nå, men säg, varför går Ohlsson med oss? Om vi nu verkligen är sådana fähundar--
Fabrikshästen stannade för ett ryck i tömmarna.
--Jo, det ska jag säga. När korparna hacka ut ögonen på varandra, så får småfågeln fred. Därför ska jag vara med och elda på så mycket jag förmår. Och så roar det mig också. Gusten vet, att jag har mina känningar här och var i kåkarna. Han tänker jaga räv med mig. Hagelin nämligen. Och den ska jag nog knäcka. Inte därför att han stack Bromsen, för det var en välgärning. Men därför att han är lika stor blodsugare som herrarna tillsammanslagna--
--Nå, Ohlsson är åtminstone uppriktig--
--Ja, det ligger inte för mig att hymla--
Fabrikshästen fick ett nyp i manen, kastade sig mot skacklarna och satte av i ett haltande sken. Droskan neg och guppade och gjorde svåra överhalningar i varje krök. Till slut måste Abraham ta tömmarna.
I början av allén kom varulven lunkande, barhuvad, barbent i sandaler. Abraham höll och hoppade ner.
--Välkommen, sade brukspatronen. Han bar en liten väska i ena handen, en bok i den andra. Jag är på väg till jaktstugan.
--Det är väl inte jag—mumlade Abraham, men hejdade sig i tid. Brukspatronen förklarade:
--Jag brukar stanna däruppe en fjorton dar. Innan gossarna komma hem. Ja, välkommen. Adjö så länge.
Droskan rullade upp på gårdsplanen. Abraham gick till fots. De fyra hundarna kommo rusande, tysta och mjuka, vädrade och morrade sakta. Abraham, som ärvt något av faderns hundskräck, stod villrådig. Ur fönstret över flygelbyggnadens dörr stack hustomten ut sitt vita huvud och skrattade illvilligt.
--Tag hundarna! skrek Abraham. Huvudet försvann. Ohlsson hoppade ned från kuskbocken, drog fram kofferten och tog den på ryggen. Och fru Enberg kom ut och lockade på hundarna.
--Kära hjärtanes, de är inte farliga.
--Det kan inte tusan veta, sade Abraham och rodnade av förargelse. God afton. Jag ska väl bo i flygeln.
--Nej, tycker någon det! sade fru Enberg och lotsade Ohlsson med kofferten in i förstugan. Varsågod, varsågod, herr Krok. Rummet är en trappa upp. Akta sig för tröskeln.
En kvart senare satt Abraham vid kvällsvarden i stora salen. Fru Enberg höll honom sällskap, stickade och pratade.
--Jo, se det blev en liten greve på Rogershus i förra veckan. Så nu var ju hennes nåd alldeles tvungen att fara på kristning. De är ju så gott som kusiner, hennes nåd och greve Bergfeldt. Ack ja, kära hjärtanes ja, det var ett slag, när greven gick och gifte sig. Han var alltid så vänlig och uppmärksam mot hennes nåd--
--Är det skvallersjuka eller är det rena oskulden, undrade Abraham, som i likhet med Gud och hela världen kände förhållandet mellan greven och fru Hyltenius. Gumman Enberg såg trohjärtat bekymrad ut. Och Abraham sade:
--Nå, herr greven kan väl vara vänlig och uppmärksam nu också?
--Javisst, javisst, suckade fru Enberg. Men det blir ju aldrig detsamma. Och jag ska säga, att hennes nåd behöver så väl sällskap. För annars blir humöret tungt och dystert. Kära hjärtanes ja, vi ska väl hoppas, att herr Krok ska trivas på Björkenäs. Då är det kanske inte omöjligt, att herr Krok stannar?
Hon kliade sig med strumpstickan bak örat. Hon plirade med ögonen, skakade på huvudet och suckade.
--Det blir så tråkigt annars. Både för hennes nåd—och för omgivningen också förstås.
--Ja, men det gör jag säkert icke, sade Abraham. Ett år allra högst. Först och främst tycker jag inte om att taga platsen från herr Halling. Det får någon annan göra. Och för det andra tänker jag gifta mig om ett år.
--Ja Herre Gud ja, om herr Krok ska gifta sig så--Men inte ska ni tänka på bror Gustav. Han har inte varit mera inspektor än jag under de sista åren, stackarn. Till midsommar blir det fyra år sen han fick slaget. Och sen dess har han inte gjort så mycken nytta som så. Men hennes nåd är ju så hjärtans snäll, så hon låter gubben gå omkring och inbilla sig, att det är han, som står för det hela--
--Nå, men vem sköter gården då?
--Kära hjärtanes, det gör ju hennes nåd. Vart eviga grand ska hon ställa med. Men det är ju klart, att det är fasligt svårt för en dam. Vi hade en inspektor här, strax som Gustav blitt sjuk. Men han var supig. Och så hade vi en annan på försök i förrfjol. Det var nog en duktig karl och vacker också för den del. Men han hade rakt inte något sätt--
--Ja, det har inte jag heller, sade Abraham och reste sig.
--Å kära hjärtanes, herr Krok är så ung--
--Hinner lära mig, menar fru Enberg?
--Det med. Och för resten när man är ung och grann--
--Just det! avbröt han. Men nu skulle jag vilja gå och lägga mig. Jag är trött.
Gumman tassade före uppför trappan. De gingo genom en övre förstuga in i en stor sal, som hade dörrar till höger och vänster.
--Där har hennes nåd sina båda rum. Fru Enberg pekade på dörren till höger. Se, här är ju lite trångbott på Björkenäs. Det är inte som på Rogershus inte. Och nu får herr Krok välja mellan de här båda rummen till vänster. Jag har bäddat i det innersta för det är den bästa sängen. Och det här står i alla fall obegagnat. Pojkarna har tagit ett av vindsrummen. Se, det är alltid så med pojkar, när de blir lite större. Ju längre bort från mamma, desto bättre. Brukspatron själv har sitt rum på nedre botten. Men det är ju inte alltid han är hemma.
--Tack, sade Abraham. Nu hittar jag här, som om jag vore född på gården.
Han stängde sin dörr och lade på haspen. Han drog ned rullgardinen för att slippa se, hur lågt det var i taket. Men när han väl kommit i sängen måste han rusa upp igen för att kasta upp fönstret.
Han satte sig på fönsterkarmen och dinglade med benen. Han drog av sig förlovningsringen och stoppade den i mun. Han blundade, lutade sig baklänges ut och lät tungan leka med ringen.
Och tänkte på Elsa.
När han blivit riktigt genomkyld, kröp han till kojs. Han låg i sängen och fingrade på ringen och somnade med den lilla guldklumpen liggande på sitt nakna bröst.
Vid midnatt väcktes han av vagnshjuls krasande i gruset. Det är hennes nåd, tänkte han och smålog i mörkret. Han hörde hundarna gläfsa. Och han hörde hennes nåds röst:
--Har han kommit?
--Ja, kära hjärtanes då, svarade fru Enberg.
Abraham kröp ned under täcket.
Hon kunde min själ vara i stånd till att kliva hit in, tänkte han. God afton, välkommen, sitt ned.
Men det gjorde hon icke.
Så snart Abraham hade tid, red han ner till Backarna för att bese arbetet. I medio av juni var grunden lagd till trettiosju hus om fyra à fem rum vardera. Till nyår eller senast till nästa vår skulle denna lilla stad härbärgera över trehundra personer. En verklig massutvandring från Blekängen.
Dessutom hade ett tjugutal icke-aktieägare sökt rätt att arrendera och bygga på Backarna. Men som de även önskade bliva delaktiga av lånefondens välsignelse, måste saken ställas på framtiden. Ett tiotal köpte då aktier, en eller två per man, till femtio procent över pari. De pockade sedermera på lån och Enok Ebenezar förde deras talan inom styrelsen. Emellertid var lånefonden i det närmast läns.
Nybyggena bildade en halvcirkel börjande vid Blekängsbäckens översta fall. Strax nedanför Backarnas gamla corps de logis byggde smeden, det var den störst anlagda stugan med icke mindre än sex rum och två kök. Och smeden, som var en tämligen förmögen man, hade satt sig i sinnet, att det skulle bli torn på stugan. Endera på gaveln alldeles som på bönhuset eller också mitt på taket som på rådhuset. Detta smeden Anderssons torn blev redan före sin tillkomst vida beryktat. Det fanns ängsliga personer, som jämförde smedens drömda skapelse med det ökända tornet i Babel.
För övrigt voro Backarnas åkrar och ängar tummelplatsen för ett liv och leverne, som aldrig tycktes vilja dö. Borgare från staden vandrade i en oavbruten ström upp och ned för Björkenäsvägen. Madammer med matsäckskorgar och barnvagnar togo förbjudna vägar över åkrarna. Och horder av Blekängsungar härjade som gräshoppssvärmar i första årets vall. Björkenäs arrenderade tills vidare jorden och Abraham måste uppträda som uppsyningsman. Det gjorde honom illa omtyckt. Ungarna kröpo ned i dikena och bräkte hans namn: Ahabraham. Gummorna fräste. Och gubbarna sågo varann stint i ögonen, spottade och mumlade: Va' fan är det för ordningar? Är det inte vår mark?
Varje dag vid middagstid vandrade lille ingenjören upp till Backarna. Ibland höll han doktorn under armen, ibland Björner, ibland Louise. Far och dotter voro båda konvalescenter, bleka och utmagrade. De gingo mycket långsamt och stannade då och då för att räta ut ryggarna. Uppe hos smeden dröjde ingenjören en stund, grävde med käppen i sanden och andades tungt.
--Jo, galant, ingenjörn. Men si inte förslår det med de fyra tusen jag fick. Nej tusan, bolaget får allt satsa lite till. Men så ska di få si ett grant hus, jäklar anamma--
--Ja, inte ännu, kära Andersson, vi får väl se till hösten--
--Nå, då får väl Larsson kritsa åt mig. Jag har tagit för fem hundra riksdaler från hanses snickeri, så han ska väl veta hut.
--Om vi hade kunnat riva på Blekängen, så hade vi fått en del timmer och sådant--
--I hellskotta! Det murkna rasket—det stinker av Bromsen.
--Ja, ja, mumlade ingenjören och kröp som en liten skalbagge uppför backen. Han satte hand i strut för mun och hojtade åt Abraham, men det blev bara en väsning. Louise viftade med parasollet. Och i häcken kväkte ungarna: Ahabraham.
--Du Abraham, sade Krok. Corps de logi'et får allt anstå så länge. Vi ha inte råd med reparationer i år. Men till våren ger staden nytt bud på Blekängen, påstår Björner.
Abraham nickade god mening. Men i själva verket var det mycket ledsamt. Bröllopet sköts och sköts långt in i en obestämd framtid. Och det var ur många synpunkter sett mycket ledsamt.
Louise steg fram och plockade på stigbygeln. Och då ingenjören gjorde en långsam rund kring huset, såg hon upp på Abraham och sade:
--Lille-bror, du, hon sitter hemma hos mig hela dagen och syr, så att nålen går varm. Hon är så snäll och glad, vet du. Och vi talar om dig förstås. Paulus är också snäll mot oss båda två. Ibland kommer han in och sjunger Gubben Noak för oss. Då kan du veta--
--Pappa då? Är han mycket orolig?
--Ånej, det tror jag inte. Han kommer upp som vanligt ett par gånger om dan och sitter och pratar. Han talar mest om gamla saker. Hur han släckte stora branden och om faster Mimmi och prosten--
Någon gång red Abraham ned i staden. Det såg så festligt ut där inne, tyckte han. Flickorna buro vita dräkter. De gamla trädgårdarna väster om torget stodo i löv och blom. Fruarnas hattar satte nya, underbara blommor. Och de goda borgare lustvandrade makligt och godmodigt med borgmästaren i spetsen, eller rörde sig sävligt fram och tillbaka kring den mäktiga, sakta framglidande klippan, häradshövding Björner.
Ute på öster på Stenbrogatan vällde gräset fram ur makadamen. Barnen lövade till midsommar, och i de öppna fönstren blommade geranier, pelargoner, Kristi bloddroppar.
I Stenbrogatan 4 satt liten Elsa och sömmade. Och rummet där hon satt, Gustens fula rum, var vitt av linne och bomull. Och själv var hon skär och glad.
Gamla fru Sörman tassade omkring och småskrattade fjolligt i alla hörn. Hon hade upphört att vänta på Brudgummen. Men lika brått hade hon ändå. För nu skulle hon ut och resa. Och alla gamla saker måste letas fram och putsas upp och packas ned för den långa resan. Men vart kosan skulle ställas, det visste icke fru Sörman. Eller behöll hemligheten för sig själv.
--Är det flickan, som önskas? sade hon och neg.
--Är du riktigt glad nu? frågade Abraham. Och Elsa svarade ja utan förbehåll. Men mitt i leken kunde det hända, att hon stelnade till och sköt honom ifrån sig.
--Du vet inte, vad jag lider för din skull.
--Lider?
--Ja—därför att du inte vill komma till honom--
Fru Blenda Hyltenius var ensam på Björkenäs. Brukspatronen och gossarna hade dragit ut på fotvandring. De skulle vandra genom Västergötland och stanna sommaren över hos farmor, änkedomprostinnan. Gossarna skulle botanisera på Kinnekulle och brukspatronen skulle meditera och möjligen söka trösta sin gamla mor, som var otröstlig, därför att svärdottern bestämt förbjudit henne att komma till Björkenäs.
Fru Blenda var således ensam. Och när unge Krok dröjde alltför länge i staden blev hon otålig.
--Vad gör ni egentligen? Går ni mina ärenden eller er fästmös? Bibeln förbjuder oss att tjäna två herrar, kom ihåg det, unge man!
--Ja, men två härskarinnor? skrattade Abraham. Fru Blenda ryckte på axlarna.
--Bevars! Om det inte blir för tröttsamt. Jag kan naturligtvis inte vara lika rigorös som Vår Herre.--Men nu ska vi spela schack.
Det var kvällsgöromålet: spela schack. Fru Blenda kände spelets regler ungefär till hälften. Och det var mer än nog. Hon tyckte icke om att känna sig bunden. Om löparen hoppar som en häst eller vice versa, så är det kanske icke rätt. Men det är roligt att säga schack och matt och när det icke låter sig göras på annat sätt--
Men då Abraham kniper drottningen efter alla konstens regler, då blir hon ond.
--Hu så brutalt! säger hon och sopar samman pjäserna i en hög.
--Det ska skam spela schack med fruntimmer, säger Abraham och reser sig halvt förargad.
Men det var nu en småsak. Och i övrigt trivdes Abraham gott på Björkenäs. Han hade övervunnit den beklämmande känslan av tunga tryckande tak. Han var ensam herre i huset och tog endast order av hennes nåd, när hon hade några att giva. Vanligen fick han handla efter eget huvud och med rättarens hjälp. Gick det galet någon gång, så skrattade fru Blenda åt hans bekymrade och skamsna miner. Och det blev till skämt alltsamman. Ibland kom fru Enberg tassande bakom honom och strök honom varligt över armen.
--Kära hjärtanes, vad det är lugnt och gott, sen herr Abraham kommit till gården. Se, hennes nåd behövde så väl en trogen vän.
--Trohet för ett år!
--Inte! Inte blir det så kort. Det får inte herr Abraham säga. Fru Enberg nickar och rister av oro.
I juli blev sommaren het. Och fru Blenda blev orolig. Redan innan drottningen föll, rörde hon ihop pjäserna, satte armbågarna på bordet och stirrade framför sig.
--Tycker ni inte, att jag är ensam? frågade hon. Jo, det är jag. Vore jag inte ensam, så skulle jag flytta härifrån. Men ser ni, jag får aldrig mer så små och låga rum. Och kommer jag i stora rum, så svimmar jag. Fast det just inte hör till mina vanor att svimma. Men jag måste ha nära till nästa människa. Eller åtminstone till någon gammal möbel, som jag känner och som luktar bekant. Men det hjälper inte, det heller. Jag är ensam.
--Gift er, föreslog Abraham. Och i den stunden glömde han verkligen, att fru Hyltenius redan var gift, så omärkliga spår hade den store brukspatronen lämnat i sin omgivning.
Fru Blenda sade:
--Min man har lovat mig skilsmässa, så snart gossarna vuxit upp, blivit myndiga. Inte förr. Det är hans idé, och den måste jag ju respektera. Och för resten sen?--Sitt inte och stirra på mig!
--Jag blundar, bedyrade Abraham.
--Vill ni höra min filosofi?
--Om den inte är för lång och måttligt djup--
--Tack. Nej bevars, ingendera. Men ni skulle i alla fall inte förstå mitt system. Det är kanske för inkonsekvent för en pojke. För resten påminner det mest om en gammal ungmös klagan från evighet till evighet. Vi vandrar jag allena, du min Herre och Skapare. Du har givit mig en behaglig växt och en själ av eld. Vi vandrar jag allena i dalen.
--Rätt skönt, sade Abraham.
--Hu, det är ju fult som en gammal kärring. Hon sträckte sig plötsligt fram över bordet och drog honom i håret.
--Stryk upp luggen, pojke. Ni ser lömsk ut.
Men Abraham spratt till och slog henne över fingrarna.
--Låt ni min lugg vara! sade han. Och han slog henne så pass omilt över fingrarna, att hon åter blev lugn och började leka med pjäserna.
I medio av juli skulle bolagets växlar omsättas. Det gick trögt, och Abraham Björner, som skötte transaktionen, stånkade förfärligt. Samtidigt inlämnade han en räkning: arvode, provision etc. etc. summa summarum i runt tal fem tusen kronor. Och det var mycket lågt beräknat enligt häradshövdingens egen, beedigade utsago.
Men Julius Krok vägrade att betala. Han kröp inom sitt skal, blundade och vägrade bestämt.
--Öh, öh, öh, det ser fult ut, det, min käre Krok. Det ser ut, som om bolaget vore insolvent.
Då brast ingenjörens tålamod. Han sprang upp, som en liten trollgubbe springer upp ur sin låda, slog linjalen i bordet.
--Det finns ta mig fan inte ett bolag, där bror har haft sin hand med, som inte blivit insolvent--
--Öh, säger kusin det? Ja, det förändrar saken. Då lämnar jag till inkassering--
--Gör vad fan du vill.
Denna kraftyttring tog hårt på lille ingenjören. Han måste återigen krypa till kojs, och Abraham eftertelefonerades. Man kom överens om, att häradshövdingen skulle få stämma bolaget. Det såg illa ut just nu i starten. Men skammen skulle väl till slut falla på Björner.
Från Krokens lampor gick Abraham till Stenbrogatan. Det var icke roligt där heller. Elsa var tyst och blek. Linne och bomullsvaror lågo hoppackade i ett hörn av rummet, och Elsa satt med händerna i kors.
--Vad är det med dig?
--Ingenting. Fru Sörman tassade ikring i salen och småskrattade i alla hörn. Nu skulle det äntligen bli resa av--
På Blekängsbron stod Enok Ebenezar Ohlsson samtalande med kommissarien Lönrot. Kommissarien såg allvarlig ut, men hälsade hövligt på Abraham. Ohlsson gjorde sällskap en bit uppför backen. De talade om häradshövdingen, men plötsligt bröt Ohlsson av:
--Hör nu, herr Krok, jag har nyheter om fästmön.
Abraham rodnade.
--Jaså.
Enok Ebenezar sköt rygg och plirade upp mot honom.
--Ja, det är kanske inte trevligt att höra't. Men sanningen lär ska nytta i längden, säger de. Jo, nu är hon allt fast hos Hagelin igen. Jag ligger ju efter honom som hund efter räven. Så jag vet, var han har sin gång. Hon fick vara tämligen i fred här på försommaren. Men nu har han varit två gånger vid Stenbrogatan, och hon är i bönhuset var kväll. Hon och Evelin.
--Vet Gusten av, att Hagelin varit i deras hem?
--Tja, det kan jag inte säga. Han är så kusch för sin tokiga mamma, så han törs just ingenting. Men det är säkert, att Hagelin springer inte efter flickor för skojs skull. Det blir att se upp.
Abraham red snett över Åstorps ängar, satte över Blekängsbäcken, där den rinner ut under Tanningens alar. När han ställt hästen i spiltan, tog han en omväg och gick bakom flygelbyggnaden. Han tålde icke se hustomtens illvilligt grinande ansikte.
Men när han kom in i förstugan möttes han av Evelin.
--Vad gör ni här?
Evelin smög sig undan i mörkret och fnittrade mjukt.
--Hennes nåd har befallt mig hit.
Abraham gick upp på sitt rum. Det var för tidigt att gå till sängs. Han satte sig i fönstret och skrev i notboken ett brev till Elsa. Efter en stund knackade det på dörren, och fru Enberg stack in huvudet.
--Kära hjärtanes, inte ska herr Abraham sitta här i sin ensamhet--
--Jo, just precis det, sade Abraham. Då försvann fru Enberg, och Abraham slutade sitt brev och rev sönder papperet. I detsamma knackade det lätt och hastigt, och Blenda steg in utan att ha väntat svar.
--Schacket då? sade hon.
--Det får vara i kväll.
--Hör nu—har det gått ikull på Backarna?
--Ikull? Visst inte! Vi ha omsatt våra växlar, och det går som om det vore smort. Fast nog är det ont om pengar. Ja, fru Hyltenius har väl inga till överlopps?--
--Inte för Backarnas räkning. Nej tack så hjärtligt. Jag går bara och väntar på, att den där solen skall falla som en pannkaka. Det är inte bara ren elakhet. Jag tycker ni sköter er plats så bra, så jag vill gärna behålla er.--
--Det får ni inte ändå.
Blenda nickade förtröstansfull. Hon steg längre in i rummet och såg sig omkring.
--Hur bor ni egentligen? Har ni det bra?
--Jo tack.--Säg mig, varför har ni tagit hit den där Evelin?
--Därför att hon kom och sökte arbete.--Är det annars något, jag skall redogöra för.
--Nej tack. Men schack blir det inte i kväll.
Då sade fru Hyltenius, och hennes röst svällde och skalv av ett visst patos:
--Jag skall bliva mycket stolt den dag, då jag har lärt herr Abraham Krok en smula hövlighet.
--Har jag varit ohövlig? Förlåt! Men jag kan inte vara hövlig, alltid och allestädes. Och det är tämligen sent. Och det här är mitt rum.--
Han ångrade sig genast men hann icke runda av satsen, bryta dess skärpa. Fru Hyltenius gick, stängde dörren ljudlöst. Abraham började ett nytt brev till Elsa. Det knackade ånyo, och fru Enberg kom åter till synes. Hon rullade rakt fram till Abraham och strök honom över armar och bröst, som ville hon besvärja en ond ande.
--Kära hjärtanes, vad är det nu då? Det var ju så lugnt och gott. Så lugnt ha vi inte haft det på många år. Ska det nu börja igen?
--Vad är det som ska börja?
--All oro och jämmer. Se, en måste ju betänka, att hon är olyckligt gift--
--Ja, men det är inte jag, sade Abraham.
--Åckåckåck, kära hjärtanes, jämrade fru Enberg och försvann. Morgonen därpå var Abraham generad. Fru Hyltenius däremot visade inga tecken till förlägenhet eller till oro. Hon var sig lik.
Under fjorton dagars tid lämnade Abraham icke Björkenäs. Det var den brådaste skördetiden, och han satt i sadeln från morgon till afton. Blenda gjorde honom sällskap ibland, hon var mån om skörden och icke så alldeles säker på Abrahams insikter. Det förstod han, och det retade.
Från ingenjören fick han då och då underrättelser per telefon. Björner hade mycket riktigt stämt bolaget, och det hade väckt obehagligt uppseende. Ingenjören gruvade för hösten, då växlarna åter skulle omsättas. Men det bleve väl alltid någon råd. Om icke annat finge han väl taga nya inteckningar i Blekängen. Larsson tycktes ju välvilligt stämd.
Från Elsa hörde Abraham icke ett ord. Han skrev till henne ibland men rev alltid sönder breven. Han kunde ju icke komma med Enok Ebenezars skvaller. Och något annat hade han knappast att komma med.
Slutligen var rågen på själva Björkenäs bärgad, och Abraham drog ut med allt sitt folk för att meja Åstorpsrågen. Vädret var ostadigt och det gällde att göra ett raskt dagsverke. Först under middagsrasten fick han tid att göra en avstickare till Backarna. Han gick till fots i skogsbrynet, kröp in genom granhäcken, gjorde ett varv kring byggnaden, som såg ohyggligt förfallen ut, och stannade slutligen mitt i trädgården, där ogräset återtagit ett oinskränkt välde.
Från arbetsplatserna hördes ljudet av tuggande, smackningar, klunkande och en och annan snarkning. Flugorna surrade ilsket mot regnet. Abraham hade varit uppe med solen och kände sig sömnig. Han strök i sakta mak förbi husknuten bort mot bänken.
För en stund sedan hade den stått tom. Nu satt Elsa där. Det kom så överraskande, att Abraham ofrivilligt stannade och spärrade upp ögonen. Ja, där satt nu verkligen Elsa, och det var ingenting vidare med det. Han steg fram, nickade och satte sig bredvid henne.
Hon reste sig.
--Varför? Går du din väg? När jag kommer?
--Jag har väntat länge på dig, sade Elsa. När Abraham hörde rösten, slöt han ögonen och suckade. Han kände, att något stort obehag skulle gå över honom. Det måtte vara bestämt av evighet, tänkte han, och det kan icke ändras.
Men när hon ingenting sade, slog han upp ögonen. Då såg han, att hon arbetade, att det arbetade inom henne, att det arbetade i hennes strupe och i hennes ansiktes muskler.
--Tyst, å för Guds skull, bad han, innan hon ännu sagt ett ord. Det löste. Hon skrek till.
--Du! skrek hon. Tror du inte' jag vet! Tror du inte jag vet! Att hon är inne på ditt rum om nätterna!
Hon fortsatte att skrika, än snyftande oklara ljud, än ord. Men han förstod icke orden. Det var ett trolleri, en besvärjelse. På alla sidor dök det upp ansikten, fram ur häcken, upp ur diket, fram om husknutarna. Häpna, stirrande, illvilliga, elakt glittrande ögon.
Abraham strök sig över pannan och reste sig.
--Vad är det du vill? Jag förstår inte, när du skriker så där.
Hon fortsatte att skrika. Och nu såg han, att hon var ful.
Men människorna kommo närmare, arbetarna, madammerna med sina små och sina matsäckskorgar, hela skaran av ungar, de slogo krets kring bänken och höllo vakt.
Abraham vände på huvudet för att se, om han hade ryggen fri. I detsamma träffades han av något hårt i nacken. Det var förlovningsringen. Han strök av sig sin ring och räckte den till Elsa. Då föll hon i en jämrande, barnslig gråt. En av madammerna tog henne kring livet. Småbarnen skreko i kapp, och smedens bas mullrade.
--Det är som alltid förståss. En så'n där herrpojksvask ska förståss bedra en fattig flicka. Fy fan sånt följe--
Ringen tätnade. Han såg sig omkring och upptäckte Enok Ebenezars fyrkantiga ansikte och plirande ögon. Abraham bad icke om hjälp, med Ohlsson flinade till och ropade:
--Hjälp dig själv, och Gud ska hjälpa dig!
Abraham lyfte sitt ridspö, fick väg och gick.
Han återvände till skördefolket och ställde med arbetet. Det blev brådska. Molnen ströko över med sydlig vind, ett lätt vattenstänk yrde omkring i luften och bildade regnbågar, små och svaga, över staden tändes en bred, starkt lysande båge.
Skörden bärgades. Abraham var trött, men när Blenda som vanligt föreslog schack, svarade han ja. De spelade, tysta. Endast att Blenda frågade:
--Var är ringen?
Och Abraham svarade:
--Borta.
Abraham låg i sin säng och hörde, att hon kom in. Han hörde att hon satte sig på bordet vid hans huvudgärd.
När han slog upp ögonen, såg han henne svagt mot fönstrets matta ljusning. Hon såg liten ut, liten och späd. Hon satt på bordskanten och dinglade med benen.
Hon frågade:
--Är det svårt att vara ensam?
Det var icke gäckeri i frågan, icke heller medlidande. Det var ungefär en vanlig fråga. Hur mår ni? Har ni det bra?
Abraham började en lek med hennes nakna fötter. Han lekte hök och duva. Och hon upprepade sin fråga:
--Är det svårt att vara ensam?
Han tog hennes fötter och kysste dem, med mycken rättvisa delande kyssarna mellan den högra foten och den vänstra. Och hon upprepade sin fråga. Men därför att han kysste hennes fötter, kom det en hisnande skälvning i rösten.
--Är det svårt att vara ensam?
Då släppte han hennes fötter. Han kastade sig framstupa i sängen och brast i gråt.
--Javisst är det svårt att vara ensam, svarade Blenda på sin egen fråga. Hon gled ned från bordet och smög sig ut ur rummet.