den brune mannen.
Medan kvartermästaren och hans följeslagare njuta en välbehövlig vila i Tovö stuga, torde det vara nödigt att med några få ord införa läsaren i den tid när händelserna tilldraga sig.
Det var en stormig oktoberdag år 1615, när skonerten från Riga kastades redlös mot den finska skärgårdens klippor. Tiden var mörk och underlig. Under ett helt sekel närmast förut läsa vi på krönikans blad de första Vasakonungarnas bedrifter och inbördes tronstrider. Men sagan och krönikan äro de första morgonstrålarna i tidernas natt och belysa därför endast bergstopparna, medan de djupa dalarna och den bördiga slätten betäckas av skugga. Efter hand, när ljuset stiger högre, upptäcker man hyddor i dessa dalar och skördar på dessa slätter; man förnimmer, att bakom konungarna rör sig ett folk, ett folk av millioner levande varelser, alla begåvade med mänskliga hjärtan, alla fordrande sin rätt att leva och leva lyckliga. Den tid, varom vi nu tala, var just en sådan tid, när individerna började träda fram ur massan, när ett ofantligt djup öppnade sig under konungar, adel och präster, som ditintills varit allt; kort sagt, när Karl IX och Gustav II Adolf begynte införa i Sverige och Finland det moderna samhället.
Hela sextonde seklet var blott en förgård till det sjuttonde. Starka ljusblinkar omväxlade med ett tjockt mörker. Och dessa skuggor tätnade ända till natt vid första början av Gustav II Adolfs regering. Riket dignade under bördan av tre krig, och massan av folket, som bar denna börda, prejades av fogdarna, misshandlades av adelsherrarna, blödde och svalt, men bidde sin tid. Med varje ny konung väntades bättre dagar, och huru ofta svek icke detta hopp! Men när Gustav II Adolf uppträdde, sjutton år gammal, lika fager och mild som han var kraftig och hugstor, då vaknade åter den nya väntan såsom aldrig förut; den i bekymmer grånade tiden ljusnade åter i ungdomsfägring, och hela denna konungs regering blev en upprörd, orolig, men dock i hoppets färger glänsande ungdomsdröm.
Om Finland bör särskilt märkas, att i detta land fortfor, bakom den öppna striden mot Polen och Ryssland, en hemlig, men förbittrad kamp mellan olika politiska och religiösa bekännelser. Klubbekrigets fejder hade kvarlämnat djupa spår. Sigismunds slagna parti räknade ännu många anhängare i södra delen av landet, och från polska sidan skyddes intet medel att vända folkets sinnen från den yngre grenen av Vasahuset tillbaka till konung Johans ätt. Polska utskickade genomströvade landet under allehanda förklädnader; proklamationer och hemliga skrivelser uppmanade folket och den sydfinska adeln till uppror mot den bestående styrelsen, utlovande polsk hjälp med det första, samma hjälp, efter vilken fordom hertig Johan, Klas Fleming och Arvid Stålarm förgäves spejade från Åbo slottstorn. Karl IX:s bilor och rep hade för en tid avskrämt dessa polska beskickningar, men nu, när den unge konungens mildhet åter öppnat fäderneslandets portar för så många landsflyktiga, vimlade södra Finland av föregivna patrioter med eller utan direkta uppdrag från konung Sigismunds rådkammare.
Vare sig att den fyllda läderpungen eller den gamla bekantskapen omstämt värdinnan på Tovö, slöts föregående dag sålunda, att kvartermästaren intog värdfolkets bädd i sidokammaren och utverkade i samma hedersrum ett lägerställe även åt mannen i bruna rocken. Vid första daggryningen följande morgon var denna tystlåtna gäst i rörelse och väckte sin sovkamrat med ordet benedicite!
På krigaren gjorde denna fromma morgonhälsning så föga intryck, att han, troligen ännu med en känsla av sjögång i huvudet, svarade:
-- Ror i lä, krabbsaltare!
-- Det är tid att börja vårt verk, återtog den brune tålmodigt, i det att han vek undan en grov lärftsgardin, vilken betäckte den trånga fönsteröppningen, som vintertid brukade stängas med en draglucka.
-- Vad vind? frågade Ivar Bertilsson, motvilligt resande sig under bemödandet att reda sina tankar. Samtalet fördes på polska språket.
-- Vindarna föra oss till det land, som gudarna beslutit att straffa, svarade hans följeslagare med Genseriks ord.
Krigaren besinnade sig något och genmälde därpå betänksamt:
-- Hör nu, pater Padilla, jag skall säga eder ett ord med all skyldig respekt, och ni kan gärna säga det åt konungen, om ni vill, efter ni är hans biktfar. Det finns folk som hava flera gudar och flera konungar med, men Ivar Bertilsson vet icke av mer än en Gud, en kung och ett fädernesland. Jag har åtagit mig att vara er tolk och er gårdshund, men på villkor, att ni landstiger här för att återställa den lagliga ordningen och att ni tager reson. Så länge tänker jag både skälla och bitas, när ni finner för gott, men icke längre, det säger jag er som en ärlig karl. Ämnar ni här ställa till kättarebål och sådant otyg, när ni fått makten i händerna, så är det så gott att ni makar er av till Polen igen. Ja, ja, stryk icke över med hartassen först, för att sedan sticka fram klorna; jag minns rätt väl huru ni gjorde med protestanterna i Thorn. Innan jag sätter er i land på finsk mark -- dessa strömmingsklippor äro icke annat än utmarker -- vill jag veta om ni ämnar hålla konungens ord.
Pater Padilla, en av katolska kyrkans och Sigismunds djärvaste emissarier i de nordiska länderna, fann för gott att tillsvidare skona ett nyttigt redskap och svarade kallt:
-- Konungen har de bästa avsikter med Finland, och mina avsikter kunna icke vara andra än konungens. Berätta mig hellre något om den kust och det folk, dit vi nu blivit kastade. Jag förmodar ni känner den.
-- Något, ärevördige fader, eftersom jag är född här i trakten, vilket kan vara av nytta för er, men vådligt för min hals. Landet är gott nog och har både vatten och malt för törstiga strupar. Folket här nere har blivit tamt i herretjänst, men kan också morra, om ni visar det käppen. Ni kan värva morska ryttare här i trakten; men köper ni hästar, må ni se till, att ni icke blir lurad. Adelsgårdar finnas tillräckligt, vilket för femton år sedan var detsamma som rojalister tillräckligt, men nu slåss hälften för hertigens avkomma. Herr Sten på Raseborg var en styv karl i förra tider...
-- Släkten Leijonhuvud stod ju förr på vår sida?
-- Ja förr. Raseborg har tjocka murar och feta oxar. Herr Sten har nu annat att göra; han tänker mest på tullen i Ekenäs stad och håller med den som låter honom piska sina bönder i fred.
-- Finnas inga andra präster än sådana, som låtit besmitta sig av den lutherska villfarelsen?
-- Präster? Ja, i kung Johans tid hade vi präster som kunde korsa sig framför altaret och tala med tillbörlig respekt om jungfru Maria och helgonen. Nu är det allt siktat och sållat efter Uppsalapergamentet, och den som tror annat får tumma sitt radband i byxfickan. Gamle bisp Erik i Åbo törs icke mera knysta ett ord om liturgian, och av Nådendals kloster finnas knappt strumpstickorna i behåll... Men nu minns jag en sak. Här säges en underlig lärd herre, mäster Sigfrid, ha blivit pastor i Ekenäs de senare åren[A]. Han kan icke vara god på hertig Karl, som låtit räta ut hans lemmar på sträckbänken, och dessutom säges mäster Sigfrid spå i stjärnorna. Jag vill icke sätta min fot i en stigbygel, om icke den karlen bär ett rättroget katolskt hjärta under sin lutherska mässkåpa.
-- Gott. Vi skola låta mäster Sigfrid ställa vårt horoskop. Ni vet edra förhållningsregler. Jag är en doktor i läkedomskonsten från Wittenberg med kurfurstens pass; jag söker beställning vid svenska krigshären, och min tolk är en hästhandlare.
-- Jag förstår. Ni kurerar kättare och jag hästar. Men ni får ett hårt stycke arbete. När Gud första gången skapte en finne, tog han skallen av en tjur och ramarna av en björn. Har ni en amulett, som skyddar mot trolldom?
-- Är ni rädd, Ivar, så vill jag giva er ett stycke av den helige Henriks ben: det hjälper både mot svärd och trolldom. För resten litar jag på er, min redlige Ivar! Ni vore ju en narr, om ni ville bortkasta edra fullviktiga hundra ungerska gyllen i månaden och er stallmästarebefattning hos konungen, för att ej tala om er själs salighet. Ja, ja, Ivar, ni har varit en vild sälle i edra unga dagar; dessa lutheraner skicka er först till galgen och sedan... ni vet väl vart. Vår kyrka allena kan giva er absolution.
-- Nå ja, vördige fader, det är just det jag säger till mig själv, när edra blanka gyllen stundom bränna mig i fingrarna. Mor min var i sin ungdom på nunnelära i Nådendal, men där var då redan fattigt och usligt, så att hon i en knapp vändning tog far min i stället för doket. Si, det ångrade hon sedan och såg Sankta Brita i drömmen, som sade till henne: låt din son bliva präst! Men si, vördige fader, det var emot min natur, och därför är det så gott att jag tjänar helgonen på mitt sätt. Är det galet, får ni svara därför; men far varligen fram här i landet, när ni kommer till makten!
-- Var obekymrad och se åt om båten är segelfärdig!
Sams svartlockiga huvud visade sig nu i dörren och förkunnade att allt var i ordning. Han glömde berätta vad han själv redan uträttat på morgonen, nämligen att rycka svansen av en katt, skuffa omkull en fylld vattså, fylla spiseln med spånor, så att lågan stod ut genom skorstenen, och slutligen hälla uti sig husets enda filbunke, vilken han fann förvarad i ett oläst skåp. Kvartermästaren kom i det kritiska ögonblick, när mor Agneta, till sjömännens stora förlustelse, anföll ogärningsmannen med sopkvasten. Sam var icke sen att rycka kvasten av skaftet och hålla den framför sig såsom en sköld mot fienden, när krigarens myndiga stämma bjöd tystnad och det kom till en för Sam icke fördelaktig rannsakning, vars resultat blev att hasselspön rekvirerades och användes till det nyttiga bruk, vartill besagda trädslag synes vara av naturen bestämt.
Härmed var husfreden återställd, en lantlig frukost intogs i hast, och husets gästfrihet blev kontant gottgjord ur läderpungen. Sedan nu även stormen lugnat och himmelen klarnat, sutto snart värd och gäster i god sämja i den rymliga notbåten på väg till Ekenäs stad.
[A] Några lärde påstå att denne berömde man först 1617
blivit pastor i Ekenäs.