i Åbo domkyrka.
En solklar eftermiddag i slutet av april månad samma år 1616 trängde sig en talrik människoskara kring stora ingången till Åbo domkyrka. En blond yngling, vars kappa och hatt förrådde en lantjunkare av herremannaklassen, närmade sig en bland mängden stående högrest gammal man och frågade honom vad denna folksamling betydde. Den gamle svarade:
-- De säga att herr Evert Karlssons lekamen skall föras i dag från Kankas till domkyrkan, och man väntar nu sorgetåget. Gud välsigne herr Evert, han var en ärlig herre, som far hans i tiden, och en ärlig död dog han för konung och fädernesland.
-- Ja, sade ynglingen, hela landet sörjer herr Evert Horn. Kände ni honom?
-- Fadern kände jag gott; jag har tjänat under honom i Liffland. Det är hjärteblod i Hornar och Flemingar; jag hör mera till Flemingarna, men heder åt den som hedras bör.
-- Har ni varit av Flemingarnas folk, så har ni väl ock tjänat gamle herr Klas? frågade ynglingen med synbart intresse.
-- Något, unge junker; dock mera hans hästar. Jag var redan för gammal att tjäna i bondekriget. I stället lärde jag unge herr Johan rida, honom, ni vet, vars oskyldiga blod rann i sanden här utanför Åbo. Det var en stygg gärning, herre; men Gud allena dömer människors uppsåt.
-- Kände ni herr Arvid Tönnesson och hans son Ivar av Tavastesläkten? frågade ynglingen vidare, upprörd av dessa minnen.
-- Jag såg dem på Svidja och här i Åbo. Stoltare riddare ha icke suttit till häst framför ledet. De fingo sin blodiga bane i Viborg, men de voro män, unge junker, de voro icke oskyldiga piltar, som ingenting ont gjort.
-- Säg mig: om en man, som den förre konungen låtit dräpa, efterlämnat en son, är det rätt eller orätt att sonen tjänar den nye konungen, som är son till hans faders baneman?
-- Man svarar icke vem som helst på sådana spörsmål i dessa tider. Är ni Sten Ivarsson av Tavastesläkten, så spörj icke en av Flemingarnas folk i sådana ärenden.
-- Jag är hans yngre broder, Bengt Ivarsson, och är hitkommen till Åbo för att söka inträde i konungens tjänst, om detta annars står väl tillsamman med ära och samvete, svarade ynglingen trohjärtat.
-- Nå det var ärligt tal. Huru kunde jag också vara nog dum att taga eder för den oregerlige herr Sten? Efter ni frågar mig på ära och samvete, så skall jag svara eder, att människors måttstock är en annan än Guds. Oss har han givit den lag, att vi ock skola älska våra ovänner; långt mindre skola vi tillräkna söner vad deras fäder brutit. Gack, unge junker, och tjäna med gott samvete den nye konungen! Han är en rättskaffens ung herre och menar väl med landet; det säger en som tjänat hans faders fiender och som sett sin gård brännas av den förre konungens folk.
-- Jag tackar eder, svarade ynglingen och tryckte hans hand. Ni vet mitt namn; så säg mig ock ert!
-- Stefan är mitt namn, och mitt nybygge heter Ahtiala. -- Har ni sett den nye konungen?
-- Aldrig.
-- Då kan ni i dag få se hans blida anlete. Det sägs att han själv varit med på Kankas vid herr Everts likbegängelse, och nu tänker jag han kommer till kyrkan, när de nedlägga den döde i koret. Men vill ni, så gå vi förut in i kyrkan, efter vi där kunna se bättre. Jag känner kyrkoväktaren; han skall släppa oss in.
Herr Bengt följde villigt Stefan, och de insläpptes genom en sidodörr. Ehuru det var full dager, brunno vaxljus på högaltaret, vars omhägnad, likasom pelarna, var klädd med sorgflor. Alltid skumt under valven, även i det klaraste solsken, mottog det ärevördiga templet endast en sparsam dager igenom de små fönstren, där man ännu såg en och annan glasmålning från den katolska tiden trotsa sekler och lågor.
Kyrkan var nästan tom. Endast i några familjebänkar sutto adliga fruar och jungfrur, som velat i tid bereda sig plats att åse högtidligheten. I Tottska gravkoret brann en lampa, och där knäböjde en sorgklädd, beslöjad kvinnogestalt på det kalla stengolvet.
-- Vem beder så ensam där borta i koret? frågade herr Bengt sin följeslagare.
-- Det är fru Sigrid Tott, som knäböjer på sin moders, drottning Karins, grav.
-- Kände ni drottning Karin Månsdotter?
-- En fattig krigsman, som vandrat mycket omkring, måste väl känna den enda drottning som bott här i landet. Jag kom aldrig den gång till Liuksiala, utan att den välsignade frun lät först undfägna mig på det bästa i folkstugan och sedan kalla mig upp till sig att berätta för henne om forna dagar. Det fanns icke en fattig på många mils avstånd, som icke var dag välsignade henne i sin morgon- och aftonbön, och lika blid var hon mot alla, hög eller låg, vän eller ovän, ja mot själva herr Olof Stenbock, som varit så grym mot kung Erik i tiden. Jag minns nog den dag, när Stenbocken stack sig undan för hertig Karl och blev skjuten som en eländig flykting i skogarna, huru fru Karin då lät uppsöka hans döda kropp och begrava honom i vigd jord, vedergällande ont med gott... Mig var hon synnerligen huld för att jag var en bland kung Eriks bågskyttar i mina unga dagar; det fick jag ofta för henne förtälja. Och för fyra år sedan råkade jag just komma till Liuksiala, när hon låg på sitt yttersta. Jag fick komma till hennes säng och säga farväl åt henne, jag med alla andra av gårdens folk, och hon orkade intet mer tala, men hon gav fru Sigrid ett tecken att läsa för henne Johannes' första epistel, som är om ljuset och kärleken, och vid fru Sigrid läste mitt i andra kapitlet, förmärkte vi alla, huru den kära gamla fruns ögonlock sakta föllo ihop, och i den samma stunden vart hon saligen döder. Så var det med fru Karin, och dotter hennes, som nu beder i koret, brås uppå mor sin; sonen kände jag inte; han reste världen omkring undan kung Johan. Men dottersonen, unge herr Åke, lärer brås uppå morfadern, varandes en ostadig och hårdsint herre, duktig i slagsmål, såsom ock Tottesläkten hör till de styvare här i landet.
-- Vem är den förnäma frun, som sitter ensam i högbänken närmast altaret med en uppvaktande kammarjunkare vid bänkdörren?
-- Det är ståthållaren herr Johan De la Gardies husfru, Karin Oxenstjerna, den förnämsta i Åbo. Hovtjänaren, som nu träder fram till bänken, lärer förmäla, att sorgetåget snart kan förväntas.
Gamle Stefan hade gissat rätt, ty strax därpå intogo två härolder sin plats vid stora ingången, dörrarna uppslogos, och processionen visade sig. Först intågade krigsfolket, så många som kunnat sammanbringas hemma i landet, medan hären låg i fält; därefter ett antal av den avlidnes underlydande bönder, efter dem Åbo stads borgerskap, sedan ett stort antal finska adelsmän. Efter dem följde härolder och fanbärare, efter dem den dödes kista, buren av officerare, och näst därefter Evert Horns änka, Margareta Fincke, med deras ende späde son, Gustav, buren av sin amma, samt alla hemmavarande medlemmar av släkten Horns båda grenar, till Kankas och till Åminne. Närmast efter dem följde biskopen med sina präster, efter dem ståthållaren och slutligen konungen själv, omgiven av en talrik och lysande svit, alla sorgklädda. En avdelning av vakten och två härolder avslutade tåget.
Menigheten strömmade in och uppfyllde kyrkan.
En sorgmarsch uppstämdes, en mässa sjöngs, biskopen höll ett kort tal framför högaltaret, där kistan hade nedsatts på en matta av svart sammet, och därefter började konungen, såsom i fält, strids- och segerpsalmen »Vår Gud är oss en väldig borg», vari alla närvarande instämde. Många ögon fylldes av tårar, och en fuktig glans i den unge konungens blickar vittnade om huru kär den hädangångne varit för honom, såsom för hela fäderneslandet.
Kistan nedsänktes i gravvalvet, omgiven av de fanor, vilka den tappre fältherren själv i livstiden tagit från rikets fiender.
Konungen växlade några deltagande ord med änkan, fru Margareta, och med fru Sigrid Tott, tryckte deras händer och gick att åter ägna sig åt rikets angelägenheter.
- När konungen var sin faders son.
Dagen därpå hade ståthållaren Johan De la Gardie föredragning i slottet. Konungen var uppbragt över de mångfaldiga klagomål som fortfarande inlupo, än från fogdarna över böndernas motsträvighet att erlägga resterande gärder, än från bönderna över fogdarnas olagliga utpressningar. De la Gardie beslöt att avleda konungens vrede åt ett annat håll, där den med mera skäl kunde slå ned.
-- Eders nåde vet, sade han, att bönderna i Virmo och flera härader blivit på vintern uppviglade av konung Sigismunds utskickade och satt sig till öppet motvärn mot fogdarna.
-- Det vet jag, Gudi klagat, genmälde konungen bistert, och att så skett länder icke eder till synnerlig berömmelse.
-- Jag har nu lyckats gripa en av dessa utskickade på Åland, och han hitfördes i går afton fängslad till slottet. Vad skall göras med karlen?
-- Rannsaka honom först, häng honom sedan!
-- Jag har rannsakat honom med den påföljd, att han icke kan undgå repet, men beklagligen tyckes han endast ha varit verktyg för den rätte boven, som undsluppit. Han pratar i vädret om tusen saker, men förtiger hårdnackat det som mest är nödigt att veta. Skall jag använda sträckbänken?
-- Låt föra in honom hit!
Ståthållaren gav en befallning, och snart infördes under bevakning en med tunga bojor belagd äldre man i ryttaredräkt, en Herkulesgestalt med ett frimodigt och jovialiskt utseende.
-- Ditt namn?
-- Ivar Bertilsson, kvartermästare i kunglig majestäts tjänst den tiden herr Klas Fleming förde regementet i landet, men sedan benådad, jämte många andra ärliga gossar, vid eders majestäts lyckosamma uppstigande på tronen.
-- Så? Och du har brukat min nåd till att stämpla mot min regering? Du har låtit skicka dig av de polske till att uppvigla folket och att utsprida förrädiska plakater i landet?
-- Med förlov, ers majestät, en fattig karl har inte råd att bestå sig mer än en Gud, en kung och en tröja. Jag är en kronans hund; när man säger till mig: apporte! så resonerar jag inte.
-- Gott. Du skall också bli hängd som en hund. Vem var din huvudman här vid stämplingarna?
-- Ännu i går skulle jag förr låtit rycka tungan ur halsen på mig, innan jag sagt hans namn, men i natt låg jag och frös i slottstornet och fick tid att betänka mig. Ivar Bertilsson, sade jag till mig själv, vad pocker har du för tack för att du varit en stövare åt Sigismundus? Rätt som en fähund här du smugit dig genom landet och slitit ont, men vad gott har du av'et? Jo, tom mage och tom pung. Hundra gyllen skulle du få i månaden och har icke fått femtio på ett halvt år. Stallmästare skulle du bliva i Warschau, men har icke en hästkrake här i landet, utan får lunka till fots genom kärr och mossar. Galgen blir din lön, Ivar Bertilsson; nej, då kan du hellre tjäna Gustavus, om han behöver en gammal pojke, som luktat krut i fem och tjugu år. För si, vad nu anbelanger den stora äran att bli ett helgon, så betackar jag mig och missunnar den inte åt dem som äro därtill mera klippta och skurna än jag.
-- Håll dig till saken, karl! Vem var din huvudman?
-- Jaså, med förlov, efter ers majestät är så nådig och frågar, så skall jag ock ärligen svara. Var jag icke honom så trogen, som fäste åt klinga? Men som en turk och en räv har han lönat min trohet. Vet eders majestät hur det gick till, när jag blev knipen på Åland? Jo, det gick så till, att allt var redan väl beställt, vi hade fraktat en skuta, som skulle föra oss över till Riga, och skutan låg färdig på redden; vi skulle ro ut i en båt. När vi redan voro i båten, kom jag ihåg, att jag glömt i gården en kutting öl, som allt var behövlig i vårkylan på sjön, och gick upp att hämta tingesten. Då kom en långbent länsman, som hade fått korn på oss; jag undan och han efter. När vi så kommo till stranden, vad tror ers majestät att jag såg? Båten hade lagt ut från stranden, när oråd märktes på landbacken, och så besveko mig de hedningarna och lämnade mig i sticket. Nå, jag säger ingenting om att den slyngeln Sam ännu därtill gjorde lång näsa åt mig, efter han nyss förut hade fått stryk, men prästen, ers majestät, han skall för den mandaten få vrida sig som en mask i skärselden! Jaså, jag skulle säga hans namn? Pater Padilla kallades han i Warschau och sades vara biktfader åt Sigismundus. Inte vet jag så noga, men från Rom kom han, det är säkert, det hade han brev på.
Konungen växlade några ord med De la Gardie på latin: -- Påven har tussat på oss sin bästa spårhund. Denne Padilla har drivit böhmarna till förtvivlan och injagat skräck hos alla protestanterna i Tyskland. Karlen, hans hantlangare, är en bulvan, som icke fått titta långt i korten, men torde hända han något vet, som kan vara till nytta. Häng honom icke tills vidare, förvara honom väl, och låt honom prata. Och du där -- fortfor konungen på svenska till fången -- marsch tillbaka till tornet, och säg till att de icke låta dig frysa. Ditt liv hänger på att du talar sanning.
-- Hade jag velat ljuga mig från repet, så hade jag väl kunnat hitta på bättre sannsagor och icke stått här med dessa fyra armbanden, genmälde fången, i det han utleddes, med en frimodighet som icke misshagade hans stränge domare. Vill ers majestät bevisa sin nåd mot en gammal krigsman, som slagits mot far hans, så ställ sex man i ledet med goda musköter och befall dem att sikta rätt mot Ivar Bertilssons breda bringa. Repet har aldrig varit rätt i hans smak.
-- Har ni något vidare att förmäla? frågade konungen De la Gardie.
-- En ung man, som kallar sig Bengt Ivarsson Tavast till Kurjala, anhåller att få träda i eders nådes tjänst vid adelsfanan.
-- Ivarsson till Kurjala? Jag har nog av hans broder Sten. Det är ett obändigt blod i Tavastesläkten.
-- Den unge karlen likar sig till att vara mera tam, genmälde ståthållaren småleende. Hans släkt är en av de äldsta i landet, och många hänga vid namnet Tavast.
-- Och har jag icke redan sökt utplåna även den blodskulden? genmälde konungen motvilligt. För honom in!
Bengt Ivarsson inträdde. Hans kinder voro vita som snö, och konungen misstog sig om anledningen därtill.
-- Vad? sade han strängt. Vill du bli soldat och bleknar för den konung, som skall föra dig i striden?
Den unge mannen förmådde icke svara ett ord.
-- Gå! fortfor konungen i samma ton. Mina soldater skola kunna se djävulen själv i vitögat. Jag behöver män och icke jungfrupiltar.
-- Värdigas höra mig! stammade den unge lantjunkaren, som dock kände tillräckligt Tavasteblod sjuda i sina ådror vid en beskyllning för feghet.
-- Vad har du att säga mig?
-- Om jag är blek, fortfor Bengt, så värdes icke förakta mig för att jag tänker på mina fäder!
-- Din fader och din farfader ha dött förrädares död. Om du tänker på dem, varför kommer du hit? Varför inväntar du icke på Kurjala den första polska här som kommer att befria landet från mitt tyranni och att utropa dina förfäder som helgon?
-- Värdigas än en gång höra mig! utbrast ynglingen, nu med vredens rodnad på sina kinder. Därför att mina förfäder dött förrädares död, ändock de förtjänat en annan lön för den trohet de bevisat den de ansågo för sin rättmätige överherre, därför står jag nu här. Jag kommer som en tropliktig undersåte, efter eders majestät ingen del haver i det förgångna, och jag bönfaller ödmjukeligen att få erbjuda eders majestät min ringa tjänst, på det att icke allenast mina fäders minne må upprättas i mig, det de intet behöva, men att ock eders majestät för min trohets skull må återgiva dem äran, när eders majestät icke kan återgiva dem livet.
Gustav Adolf hade både av medfödd mildhet och politisk klokhet sökt utplåna de blodiga spår hans fader efterlämnat; men han var ömtålig för allt som vidrörde denna sträng och kastade skugga på faderns minne. Han var retad förut och brusade upp.
-- Sitter du till doms över din konung, dåraktige pojke, och vill lära honom vad rätt eller orätt är? Gå, tacka din ungdom och oerfarenhet, att jag icke giver dig bättre besked om en undersåtes plikter! Jag har nog av eder, obändige Tavaster. Min fader, som I lasten, har av oförtjänt nåd återgivit eder Kurjala gård, den I förverkat. Sen till, att jag icke tager hans gåva tillbaka.
Det fanns ögonblick, när den milde Gustav Adolf påminde om sin järnhårde fader, sällsynta ögonblick, men detta var ett. Ynglingen, som redan varit beredd att böja knä för den stränge härskaren, drog sig tillbaka, till hälften förkrossad, till hälften i vrede. Först på slottets borggård återvann han besinningen och utbrast i tårar av sårad stolthet.
-- O, min moder, klagade han, du hade dock rätt! Välan, mitt beslut är fattat. Jag erbjuder min tjänst åt Sigismund. Rätt måste jag finna, här eller där.
-- Sök rätt hos den domaren, som allena rättfärdig dömer människors uppsåt! yttrade bakom honom en välbekant röst. Den gamle Stefan stod på borggården och hade förnummit hans avbrutna ord.
-- Skall då all rätt förtrampas på jorden? utbrast ynglingen häftigt.
-- Och var fann jag rätt, när jag två gånger fördrevs från hus och hem? Jag förtröstade på Herren och byggde min gård för tredje gången. Där led jag åter övervåld, men varför skulle jag misströsta? Hjälparen kom i nödens stund, och så kommer han alltid. I dag har jag klagat hos konungen över fogdens utpressningar. Konungen har lovat undersöka min sak, och jag hoppas få rätt, men jag förtröstar icke på furstar, jag förtröstar på konungarnas konung.
Vid dessa ord närmade sig en adjutant till Bengt Ivarsson med befallning att återvända till ståthållaren, som hade något att säga honom. Ynglingen gick, och Stefan stannade kvar. Om en stund kom Bengt tillbaka med gladare uppsyn.
-- Nå, vad sade jag? yttrade Stefan småleende. Står rättvisan redan för dörren? Det var bittida.
-- Ståthållaren räknar släktskap med oss genom min moder och säger sig hava stillat konungens vrede. Jag får ännu icke visa mig på en tid, men till midsommar tror han förvisst att jag får tjäna vid adelsfanan.
-- Ja, det trodde jag om vår unge herre och konung. Han är hastig till mods som hela sin släkt, men han ångrar sig snart, och då är han blid som solsken. Gud vare lovad för sådana furstar. Nu skall rätt råda och orätt vika. Men i allting skola vi hava vår tröst till Herren allena.