hennes moder, fru Anna Gyllenbögel, född Horn.
Strömsholm den 28 martis 1616.
Hjärtans allra käraste fru Moder!
Min ödmjuka och kärliga hälsning, med önskan att Gud Allsmäktig månde bevara kära fru Moder vid god hälsa och sundhet, det jag ock dagligen beder om, oss alla till hugnad i denna tidens vedermöda.
Ändock jag med kunglig majestäts kurir, som återvände från Stockholm till Åbo, redan skickat den goda tidning, att jag lyckligen överstått denna farligheten på Ålands hav, vill jag dock nu, när lägenhet gives med en annan beskickning till Åbo, låta kära fru Moder något mer veta om det som tilldragit sig på denna besvärliga resan samt efter min framkomst hit till Strömsholm.
Jag anträdde färden från Åbo den tionde i denna månad klockan sex på morgonen. Vi körde med fyra slädar utåt isen, kuriren först och jag efter med Maju och Långström, men före oss gingo två skidlöpare, som provade isen, om den oss bära kunde. Den dagen kommo vi lyckligen över till Föglö, men nästa dag lopp inte så lyckosam av, ty när vi kommit halvvägs mot Eckerö, mötte vi en bred råka i havsisen, där vattnet porlade fram rätt som en fors, och som vi inte hade en båt, måste vi vända om igen. När vi då kommo tillbaka till Föglö, voro där tre nya resande, som ock ville över till Åland, nämligen en tysk doktor och hans tolk, som hade med sig en tattarepojke. Som det nu var en söndag, hade vi gärna farit till kyrkan, om inte kuriren haft så skräckeligen brått, så han inte vänta kunde. Vi fortsatte resan och hade lejt fyra karlar, som sköto båten framför sig; därmed kommo vi över råkan och kunde jämväl hjälpa andra däröver, ty en stor skara folk kom från öarna och ville till kyrkan, vilket var rätt nöjsamt att se i det klara solskenet på den blanka isen.
Vi hade ännu långt till fasta Åland, när himmelen begynte mulna och vi fingo över oss storm med yrväder. Detta blev nu så tjockt och mörkt, att vi inte hittade vägen och måste tillbringa natten på en kal klippa. Jag vet nu inte, om vi där skulle frusit ihjäl, men doktorns tolk, som var en gammal lustig krigsman, visste råd för allting. Han hittade drivved, tände en god brasa, värmde åt oss öl, som han hade med sig, och stjälpte slädarna så, att vi fingo tak över huvudet. Så gick den natten skäligen, utom att tattarepojken illfänades och beständigt makade kolen så nära Maju, att kjorteln sveddes och hål brändes i strumporna, det han påstod vara nyttigt till att hålla sig varm med i kölden.
Andra dagen kommo vi lyckeligen till Eckerö. Men där fingo vi rasta i sex dagar, eftersom sista stormen upprivit en part av isen på Ålands hav. Till vår förnöjelse blev dock en stark köld på tredje dagen efter vår ankomst till Eckerö, så att vi kunde tåligen vänta. Dock hade tiden blivit nog lång, där icke den tyske doktorn, som var en besynnerligen lärd och berester man, förkortat dagar och kvällar med underliga sägner om Välskland, Tyskland och endels Hispanien. Men inte förstod jag mig på hans kristendom; han prisade påven och Sigismundus, viljandes intala mig, att vår släkt alltid varit av sådant sinnelag. K. fru Moder skall inte tro, att jag lät locka mig därav till villfarelse.
Den nittonde var isen bleven så stark igen, att vi dristade oss på väg och sade valet åt doktorn och krigsmannen, som ville över till Tyskland, men Maju tog det hurtiga avsked av tattarepojken, som henne amuserat på resan, att hon undfägnade honom med en brav kindpust, sägandes detta också vara gott att värma sig med i kölden.
När vi begåvo oss ut i mörkret klockan fyra på morgonen, reste vi först mellan öar och klippor, men vid klockan elva voro vi ute på stora havet, alltid låtandes prova isen framför oss. Där vi rastade för att fodra hästarna, syntes intet land framför oss eller bakom oss, allenast himmelens moln och någon enslig klippa, med snö betäckt; men de förunderliga färger av solskenet på isen och molnen kan jag inte till fylles prisa, ty sådant är av Allsmäktig Gud, som råder över hav och land och allt beprytt med förgyllande fägring. Annars är intet mer att förtälja, än att vi lyckeligen kommo till Grisslehamnen klockan mellan sju och åtta på aftonen. När vi kommo fram, hade min trogne Långström förfrusit sitt vänstra öra, och Maju föll att sitta med domnade ben, men som där inte blev någon vidare skada av, kunde vi rosa marknaden och med glatt mod säga det villa havet farväl.
I Stockholm dröjde vi två dagar hos k. fru Moders k. fränka, fru Ulvsparre, som mig väl emottog och var vid god hälsa. Därifrån reste vi till Strömsholm, efter jag inte nu gav mig lägenhet att uppvakta min nådiga hertiginna i Linköping. Jag kom fram på eftermiddagen och blev strax införd till gamla drottning Karin, som nu är av ålder vit som en duva och icke går ut av sitt rum annars, än till kyrkan, dit hon i vackert väder låter bära sig i en porte-chaise. Jag kan inte nog förtälja, huru nådig hon var mot mig, sägandes att jag kom som en ljusens ängel till Ebba i denna ensligheten och skulle nu göra all min flit att få henne glader igen. Undföllo henne ock de orden, att det är som snö på blommor, när man i unga år mister sin hjärtanskär. K. fru Moder skall tro, att vid dessa orden kommo mig tårarna i ögonen, efter jag nogsamt visste huru kär drottning Karin förr hade unga Roosen, när hon måste taga gamle kung Gösta.
Jag undrade vid mig själv huru jag skulle finna Ebba i denna prövningstiden, och var mer rädder, än min sed annars är, att frambära ärendet mitt, för vilket jag var kommen den långa vägen. Hon var fast mager och blek, det jag nog hade väntat, men stilla och tålig, såsom hon alltid varit. När hon såg mig, vart där i förstone ett så klart solsken i hennes fagra anlete, att jag tänkte: nå gudskelov, ännu kan hon töa, när där kommer vår efter vinterfrost. Men i detsamma tänkte jag, att det jag med mig förde var icke allenast snön på blommorna utan fastmer hårda haglet, och det stack mig som en lansspets i hjärtat.
Ändock Ebba Brahe tog mig så kärligt i famn, förmärkte jag snart, att hon var rädder för det jag hade att säga henne. Vi talade första dagarna om de glada dagar, när vi lekte som barn tillsamman, och om gamla drottningen, och om k. fru Moders hälsa och min salige frände herr Evert och om herr Jakob Pontusson och andra krigshjältar, men intet kny om konungen eller det oss båda närmast på hjärtat låg.
När vi så i try dagar lekt främmande, tog jag mod till mig och sade om kvällen, när hon följde mig till min sovkammare, att hon skulle nu vara min allrakäraste vän, som hon alltid varit, och höra det som jag hade att henne förtro av mitt hjärtas fullhet. Varpå hon svarade, att hon nog visste varom det var, men det kunde så gärna vara osagt till evig tid, efter det intet gott kunde vara. Gud skulle nog hjälpa henne att bära det värsta, om så bleve nödigt.
Jag sade till henne: allt därför är jag nu hitkommen, att du skall få veta det värsta av mig och ingen annan, ty om hela världen sade dig det, skulle du inte tro det, men mig skall du tro. Och när jag sagt dig det värsta, skall jag ock säga dig det som bättre är, nämligen att du härefter bliver besparad mycken sorg och ovisshet, så att du kan vända dig helt till Gud och vara förnöjd med vad hans goda, behageliga vilja är. Ty allenast med ett sådant sinnelag skall lyckan på sistone falla dig stadigt till.
Då förtäljde jag henne allt vad k. fru Moder redan vet om konungens tal med mig på Kymmenegård och dolde där intet. Vid jag talade, färgades hennes bleka kinder röda. Hon svarade inte ett ord, när jag så talade, men när jag ändat, uppreste hon sig och frågade om jag drömt det, ty annan sanning kunde där inte vara.
Jag såg nu väl det jag länge fruktat och varför jag gjort denna besvärliga resan, nämligen att Ebba gensade i sitt hjärta allt vad andra sagt henne om konungens ändrade sinnelag och höll fast vid det hoppet, att han nog skrivit till henne som förr, men att man henne de breven förhållit. Jag måste då giva henne bevis att jag talat sant, och jag kan inte nog tacka dig, k. fru Moder, att du på Svidja gav i min hand de två kärleksvisorna, som konungen diktat och mig tillsänt, den ena svenska på Kymmenegård och den andra tyska till Pernå. Utan dessa papper hade varken jag eller någon annan kunnat övertyga Ebba om huru det rätteligen var. Men nu lade jag dem framför henne och bad henne dem noga genomläsa, sammanläggandes bokstäverna i den första, som voro Christina F., och i den andra, som voro Fleming.
Jag vet inte huru länge hon stavade dessa papperen. Hon syntes inte förstå dem, eller inte kunna läsa för gråt, eller äntligen misstänkte hon något svek därunder. Men handskriften var henne för välbekant, för att hon kunde längre tvivla. Då kastade hon papperen från sig och såg mig an med sådana ögon, som jag aldrig kunnat tro, rätt som vore jag hennes dödsfiende. Men jag sade till henne med gråtande tårar, att det hade jag inte förskyllt, aldrig hade jag sökt konungens ynnest, som skulle vara min största hjärtesorg, därsom jag inte visste att den skulle hava en snar övergång. Jag lovade henne att aldrig återse honom, med mindre han vore förmäld. K. fru Moder vet, att Ebba haver ett hjärta som guld, och när hon sig något återhämtat ifrån den första hastigheten, sade hon sig väl förstå, att det kunde vara så som jag sade. Men nu kunde hon inte säga mer; hon ville betänka sig till i morgon.
Jag kastade mig på min säng och grät. Men jag hade inte legat länge, innan Ebba kom tillbaka, föll mig om halsen och sade, att hon nu väl visste jag vore hennes uppriktigaste vän; jag skulle förlåta henne, att hon så hastig varit mot mig och inte strax velat tro det. Vi hade då ett långt och kärligt tal med varandra allt tills dager vart. Hon sade mig allt det som henne på hjärtat låg, och k. fru Moder kan väl förstå vad det var, men jag skriver nu inte om det, efter det hennes sak är och icke min. Allenast det kan jag inte förtiga, att efter den natten har Ebba haft mera ro i sitt sinne än förr på länge, när hon nu vet det visst, som förr var så ovisst och gnagde som en orm hennes hjärta. Sveriges drottning bliver hon icke, men i stället bliver hon en frimodigt undergiven kvinna, som fått frid med sin Gud.
För den skull, k. fru Moder, skall du inte banna din envisa dotter, att hon så dumdristeligen givit sig ut på havsens isar i detta ärendet, det ändock på sistone torde varit till någon fromma. Drottning Karin sänder sin nådiga välönskan till allt gott, och likaledes betygar dig Ebba sin vördnad. Gud uppehålle k. fru Moder till ett långt liv och sällhet, önskar
min hjärtans kära fru Moders alltid hörsamma
dotter och underdåniga tjänarinna
Christina Fleming.
P. S. Långström beder ödmjukeligen påminna, att Blacken bliver väl skodd nu i halkan. Jag haver ock just förnummit det ryktet, att Birkholt friat för konungen till en prinsessa av Brandenburg. Gud give så väl vore. Lev väl, vergiss mein nicht.
C. F.