Har ej vexten lif, har ej vexten känsla? Man gråter vid berättelsen om en menniskas lidande, man anser det värdt att skildras och målas; men blomman lider, och hvem skänker henne en medlidsam blick.
Min moder var ett stort, skönt träd, dess präktiga, hvita blomklasar höjde sig rika och doftande öfver Callor, Heliotroper, Cactéer och en hel verld af små vexter, som stodo vid hennes fot och äfven vid hennes sida, ty de stodo radade högre opp och lägre ned på ett blomsterbord.
Glad vexte jag i min moders hägn och blef allt större och tänkte: Ack hur roligt skall det icke bli den dag, då äfven jag får bära blommor. Hvad jag skall dofta, huru skära och rena skall jag icke bibehålla dem i sin hvithet.
Men en ung flicka kom och slet mig från min moder. Jag gret, och alltsom hon bar mig bort, droppade mina tårar på hennes hand. Hon märkte det och skyndade att ställa mig i vatten.
Ryckt från mitt hem, hvad kunde jag annat, än bjuda till att blifva vext på egen rot. Det lyckades mig, och snart stod jag ung, förhoppningsfull och lefnadsfrisk i flickans fönster. Och åter började jag tänka på den tid, då jag skulle få bära hvita doftande blommor. Men ack, min vårdarinna glömde mig snart nästan alldeles. Hvem tänker på en stackars vext, då man har sin paryr att lägga på hjertat, hvem bryr sig om att vattna en blomma, då man skall på bal.
Jag trånade och orkade ej vexa. Jag saknade mitt lifs källa, det klara, friska, lifvande vattnet. Jag fick blott sällan en droppe deraf, jag sörjde och egde allt mindre och mindre kraft att utveckla mig. Slutligen glömdes jag, i en mörk vrå, två hela veckor utan vatten. Förtorkad och bladlös stod jag, en usel sticka, och mina jemnåringar, vårdade af vänliga händer, stodo redan med svällande knoppar, fulla af lifskraft och ungdomsmod. En gammal qvinna tog mig i sin vård. Hon skötte och ansade mig, och än en gång lefde jag upp, fast icke mera i friska, raska former, blott i små sjukliga grenar.
Men qvinnan vårdade mig allt fortfarande. Hon bortskar de dåliga skotten och hägnade de bättre och, se, ännu en gång började jag lefva och sträfva uppåt, ännu en gång började jag redan drömma om att äfven jag skulle blomma, ja kanske ren nästa år, fast jag nu ej var mer än ett qvarter hög.
Den unga flickan tog mig åter till nåder, men ack jag hade ingen lycka hos henne. En dag då fönstret stod öppet igenslogs det af vinden, kullkastade min kruka och afbröt min krona. Mina tårar strömmade utefter den nakna stammen, jag trodde, att jag skulle förrinna i gråt. Förtretad kastade den unga flickan undan mig och min kruka, och jag var glad att få dö, jag hade känt nog af lifvets bitterhet.
Men nu upptog mig en ung gosse, han vårdade och vattnade mig och ställde mig i solskenet och kastade solvarma blickar på mig, och nu började jag rätt åter att trifvas. Jag reste mig i höjden, jag tänkte på, huru jag skulle bli ett stort präktigt träd, ja jag tror bestämdt att jag skulle fått blommor samma år. Men ack, min glada tid var kort.
Den unge gossen reste bort. Han gaf mig åter åt flickan. "Vårda Oleandern väl, ser du huru rask den är nu åter". Men nu blef det höst och vinter. "Blommor öfvervintra godt i källare", sade flickan, och i källarn kom jag, och der var natt och mörker, och råttorna uppåto min krona, och när kökspigan om våren hemtade opp mig, sade de, som sågo mig: "nu är det slut med den olycksoleandern".
Men det var ännu icke slut. Jag stod i köksfönstret, man gaf mig stundom litet vatten, solen såg varmt på mig och småningom började jag åter vakna ur den domning, som angripit mig. Öfverallt slogo fram blad och små skott och alla sade nu: "se Oleandern lefver ännu! Ja, men ett träd kan det omöjligt bli numera. Den måste få vexa till blott en buske".
Må vara, kan jag ej bli ett stort träd, så vill jag gerna vara en liten buske, blott jag finge bära skära, hvita doftande blommor. Hvem vet, kanske nästa år, eller efter två år; jag skall vänta och bida. Fast jag blir bra gammal ren, måtte jag ej bli för gammal att blomma.