Har du sett den största och skönaste bro, som leder öfver ett vatten? Har du kunnat stå deruppe, högt på den ej mycket mindre än en mil långa bron, upprätt och djerf och utan att svindla sett ned i djupet å ömse sidor, i det kristallklara vattnet; eller har du svindlande gripit fast omkring en stödjande vän, starkare än du, för att icke åt någondera sidan nedstörta i den skimrande grafven?
När i fordomtimma Den Gamle hade sjungit fram det vida Suomensaari, hade utstrött dess tusen sjöar och sjungit fägring öfver hela landet, och de vida Saimavattnen med uddar och sund lågo speglande för hans blick, då log den gamle gladt; men han sade: "Långsamt röres redan den gamle, långsamt röras ock Suomis män, de springa ej som haren, de skutta ej som ikorrn, lång är vägen rundt om sjön, bro behöfves", och se: nu sjöng han Pungaharju det sköna, öfver Puruvesis vatten det klara.
Har du sett björkarna och granarna som vexa öfver hvarandra på brons båda sidor? Icke vexa de dock på hvarandras toppar, fast det ser nära så ut, der de stå i branten öfver hvarandra. Har du, bedragen af vattnets klarhet, velat plocka de blänkande hvita stenarna och musslorna i sjöns botten, der de ligga på flere alnars djup under vattenytan?
Nära midten af näset står en björk, den står der så glad och blickar öfver den vida sjön. En sakta vind far öfver åsen; den lyfter björkens mjuka, behagfulla grenar; behagsjukt böjer sig den smidiga ljusgröna björken och strör sitt blomstoft än på ena än på andra sidan af höjden, ned i det glittrande vattnet, der små silfvermoln segla på det blå djupet, en himmel nere, spegelbild af himmeln ofvan.
Och konvaljerna vid björkens fot de blomma och glädja sig, men deras systrar, som vuxit upp några få steg längre bort mellan hjulspåren på vägen, de dofta ock, men deras hvita drägt höljes af dam och de längta och tråna och veta ej sjelfva hvarföre.
Vägens trånande blomma frågar: "Syskon, hvita, doftande konvaljer, huru kunnen j blomma och dofta så friskt och hvarföre tråna vi?" Och konvaljerna svara: "Vi blomma och dofta i björkens skydd, vi veta ej annat. Men fråga rosorna se huru rika de blomstra".
Rosor vexa tätt i sluttningen, konvaljerna fråga: "Rosor röda, glödande, huru kunnen j blomstra så rikt, så yppigt, hvad gläder så edert hjerta, hvarföre måste vi arma tråna".
Gladt svara rosorna: "Se vi vexa här fritt, den resandes hjul krossar oss icke, knappt når oss ett damkorn af dem hans vagn sätter i rörelse, och vi äga hela den sköna verld, som här utbreder sig för oss; vi äro rika, vi äga sol, vi äga dagg, men -- vi äga af allt dock endast den ena hälften, derföre att vi stå här på åsens ena sida, men se björken, den äger all vida verldens fägring rundt omkring sig, den äger sol, luft och lif, hvadan de än må komma, derföre är björken stor, derföre är björken stark och fager mer än någon annan".
Men vägens konvalje visste icke huru hon skulle, äfven hon, komma från vägens dam till ljus och frihet.
Kom så en ung flicka; hon band en krans, hon plockade vägspårets konvalje och fäste den i kransen, och så var kransen färdig.
"Vackra björk, i dig vill jag hänga min krans, högt upp på en af de svajande grenarna"; och högt uppe sväfvade nu blomman, och hon lefde ett ögonblick af ljus, der intet stoft föll på hennes skönhet; nästa ögonblick var hon död.