"Drömmar som strömmar", säger man, och anser det ej löna mödan hvarken att berätta, eller att höra berättas om dem; men jag har alltid älskat dem, och isynnerhet då jag var ung, drömde jag äfven ofta vaken. Att sitta framför den småningom nedfallande eldbrasan, och se in i dess vexlande former, var ett af mina bästa nöjen. Ännu sedan brasan utbrunnit, satt jag ofta försänkt i drömmar med blicken hvilande på den gammalmodiga kakelugnen, de gamla jerndörrarna dertill, eller på den ännu urmodigare, stora, gjutna jernskifva, som var inpassad i golfvet der framföre.
Mina föräldrars hus var ett af dem, som före branden i Åbo, funnos byggda på och af de gamla klosterruinerna. Källrar med göthiska hvalf, andra liknande celler å ömse sidor om en gång, en igenmurad dörr till en källare, allt sådant, i förening med de otaliga spöklika ljud och syner, tjenstefolket beständigt sade sig hört och sett, satte min fantasi i rörelse. Hvad hade jag icke velat ge för att få en tydning af hvad jag såg qvar sedan forntiden, eller af huru man här fordom lefvat och hvilka märkvärdiga händelser här tilldragit sig.
Småningom vande jag mig att se en betydelse i allt, äfven det alldagligaste, det ringaste. Derföre voro mig de vexlande bilderna i den fallande glöden så kära; de gåfvo så många ämnen åt min inbildnings spel.
Dock, ett föremål, som jag ofta hade för mina ögon, men i hvilket jag aldrig kunde se någon betydelse, var kakelugnsdörren! Denna gråsvarta, fyrkantiga figur, den var mig omöjlig att i inbildningen lifva.
Jag läste en gång huru Swift som gosse, tvungen att dagligen för ett par gamla tanter läsa gamla, tråkiga andaktsböcker, en dag gömde i boken en af honom sjelf skrifven uppbyggelig betraktelse öfver en sopqvast, läste upp den, och huru betraktelsen särdeles behagade tanterna, hvilka trodde den vara uppläst ur boken. Ofta kom jag sedan ihåg denna anekdot. En sopqvast, hvarföre icke? Tusen saker kunna ju sägas om den; men denna fatala kakelugnsdörr, finns det väl något olyckligare skapadt än den, så utan grace, så utan poesi?
En afton hade jag särdeles lifligt tänkt härpå, och ännu från sängen kastade jag en blick på den stackars smaklösa dörren. Jag hade för ett litet illamående lagt mig ovanligt tidigt och somnade snart.
Mina tankar förvandlade sig småningom till drömmar, och hastigt stod framför mig en ljus, skimrande varelse, som stundom tycktes mig vara blott en lekande flamma, men stundom åter syntes mig som en den aldrafinaste lilla luftiga flicka.
Detta luftiga ljusa väsende böjde sig emot mig och sade: "Syster, du som i många, långa år bott med mig i denna kammare, och som så ofta sett på mig med medlidande, ser du hvad jag är fin och lätt, och jag är ändå ingen annan än den olyckliga kakelugnsdörren. Men blott i drömmen kan du se mig, ty jag sitter der så fängslad att jag ej eljest kan visa mig för dig. Min fader är den store eldkonungen, den store smeden. Jag var så glad och hoppade omkring på blommorna, en liten flamma som ej brände, en liten flicka, som ej tyngde ens det minsta strå.
En dag tog min fader mig på sin hand och förde mig i sin smedja och sade: "ja visst är du för dålig och klen att gifta dig, men vänta, jag skall väl smida dig en bättre kropp", och så lade han guld i elden och silfver, och började smida. Men när jag såg mig om, såg jag en ful man med rödt hår, som satt och såg på. Jag blef rädd och kröp bakom min far, men han sade: "göm dig icke, flicka, utan låt din fästman se på dig". När jag åter såg på den främmande och såg hans röda hår och krokiga ben och sneda mun, då sade jag: "Fy far, en så'n ful karl, honom tar jag aldrig till man!"
Men då blef det värre af, ty min far blef ond, kastade guldet och silfret ur ässian, och lade dit en bit jern, som han smidde och smidde under det han mumlade: "så skall du väl få försöka, din näsperla, huru godt det smakar att vara ful". Och bäst jag ej visste huru, så kände jag mig vara samma kakelugnsdörr, som du så ömkat, och sedan förde han fram den fula mannen till städet, och smidde endast några tag i hans anlete, och några på hans armar och ben, och mannen stod der så fager och skön, som den vackraste yngling jag sett. "Gå nu och tjena menniskorna", sade min fader, "och lär dig att vara ödmjuk; förr blir du ej fri".
Ack! när jag sett den vackra elden så nära mig alla dagar har jag dubbelt längtat ur mitt fängelse. Men år ha kommit och år ha gått, hundrade och flera, och fåfängt har jag längtat! men nu -- hör du deras röst, hör du min faders och min sköne brudgums röst, de komma, de komma på stormens vingar, men de föröda, de förstöra. Vakna syster, vakna! De komma, de komma, de befria mig, men du skulle förstöras af deras anda. Vakna, vakna!"
Jag vaknade. "Skynda, stig upp, elden är lös, vakna då!" sade min moders röst invid min säng, i det samma jag började reda mig ur sömnen. Brådskande skyndade jag mig upp, redan härjade lågorna i flere hus, snart kastade sig elden öfver ån, inom några timmar stod äfven mitt barndomshem i lågor.
Dagen efter branden besökte vi de rykande ruinerna af vårt hem. Jag skulle just gå ut genom en liten port invid den mur på hvilken kakelugnen i min kammare ännu reste sig bränd och naken. Jag kastade en sorglig blick uppåt, som ett farväl åt detta hem, som varit vittne till min barndoms och ungdoms glädje och sorger; då brakade det hastigt öfver mig, och inför mina fötter nedstörtade den förbrända kakelugnen med sin skorsten. Förskräckt hastade jag undan, men återvände snart till stället, för att nogare betrakta det skedda, och öfverst på stenhögen låg den förbrända kakelugnsdörren, hvilken af elden var till den grad förstörd, att den mera liknade ett nät af ståltråd, än ett sammanhängande stycke.