Bergens bländande snötoppar flamma i eldröd glans. Mäktiga, stolta stå vaktarne mellan tvenne verldsdelar. Men på bergens sidor blomstra i fria grupper kransar af gula azaléer, lilasfärgade alprosor och röda geranier. Icke gängliga, som fönstrens tvinande krukvexter, nej, de vexa fritt, derföre blomstra de rikt och skönt.
Hvarföre skallar vapenklang genom nejden? Strider Kaukasiens son emot sin mäktige fiende, mot örnen? Nej i dag strider icke Kaukasiern, men han leker krig. De tappre, de stolte unge männen, de jaga lika blixten på sina snabba fålar. Hör huru svärden flyga med klang emot hvarandra. Leken blir ifrigare, der kämpa tvenne. Den ene bär sin spetssydda bindel öfver den långulliga mössan, fastbunden ned om lifvet. Han afkastar den, han afkastar sin skyddande burka, de hindra hans rörelser. Nu bära båda kämparne blott sina smidiga rockar, patronrummen på bröstet blänka af sammet och guld. Men ännu stå gevären orörda, nu lekes endast med klingan. Nu hasta alla mot ett mål. Kastspjuten hvina, svärden drabba och klinga. Var det en vind som for öfver fältet och kringspridde agnar, eller var det män på eldiga hästar som ilade bort -- allt är tomt.
Brusande, stormande ila alla åter tillsamman. Klangfulla rop ljuda. Skott knalla. Ryttarne hänga blott med fotens yttersta spets i stigbygeln. Bakåt, från sidan, under hästen, i tusende olika ställningar lossas skotten, men Tscherkessens kula förfelar ej målet, alla kulorna drabba tillsamman på samma fläck, och åter klinga svärden i liflig lek och hästarne springa fria, frustande omkring; ty snabbfotade, nästan som hästarne, kämpa nu männen till fots mot hvarandra och förfölja hvarandra.
Hvarföre leker Kaukasiern blodiga lekar? Hvad vilja dessa manligt herrliga krigareskepnader, stolta, som Kaukasiens berg? De vilja lefva, de vilja dö för ett ädelt mål, de vilja lefva, de vilja dö för sitt fädernesland.
Vid bäcken i dalen står en koja, dess yttre är ringa, hvem bor derinne?
Midt på hyddans golf står Vali. Då du varsnar henne, synes hyddan för din blick stråla af guld och juveler och Persiens rosor tyckas dig dofta derinne. Har du sett snön på bergets topp, som rodnar för den första solstrålen? den är ej så ren som hennes panna. Har du sett den fylligaste ros? den är dock tarflig emot hennes kind. Har du sett blixten halfdold af molnets slöja? Den är matt mot elden, som döljes af de djupa svarta fransarna, som skugga Valis öga.
"Vali, min blomma, min älskade, låt ej störa dig af dessa vilda ljud. Se huru inbjudande din bädd kallar dig. Jag har skakat opp kuddarne. Eller kanske vill min dufva äta en smula? Se här, du borde visst ha det finaste och raraste som i landet finnes, men i dag har jag ej bättre att ge dig. Smaka nu ändå litet. Vänta, vänta mitt fina lam! Ja, ja, bara du väl kommit i en förnäm och rik paschas harem, det blir andra dagar. Hvem vet, kanske köper dig sjelfve Padischah!"
"Min mor, icke kan jag sofva. Icke orkar jag äta. Hvad klingar derute?"
"Åh du mitt gyllne äpple. Det äro männen som lådsa krig. Sådant rör icke qvinnorna. Bry dig icke derom. Mitt silfvermoln, min gyllne fullmåne, ät dock denna sköna frukt. Lägg dig ned. Se jag skall berätta för dig. Inom några solhvarf kommer mannen som skall föra dig till din herrlighet. Du får ej vara blek och mager, då när du skall göra din lycka. Nå barn, se ej ut som om du skulle vilja gråta. Hvarföre skulle du sörja ditt fattiga hem? Du som far till idel dans och fröjd och juveler och glans".
Vali lade smekande sin arm om den gamlas hals och sade: "Moder, säg mig, är då allt detta en så stor lycka?"
Den gamla släppte af förvåning fatet som hon höll i sin hand. "Vali, mitt hjerta, må Allah bevara dig, hvad skulle då vara lycka! Se, se, din gamla fattiga mor som trälar, din far som måste arbeta, din bror som går ut i kriget och kanske dödas der -- och du, du behöfver, redan här i vårt fattiga hem, intet annat göra än sofva och göra dig goda dagar. Nå se, sitter icke gördeln om ditt lif, smärt och smidigt, att man kan omfatta det med handen? Är du ej fin och mjuk som det spänstigaste dun? Är du ej skön som fullmånen, ack du mitt barn, mitt öga! Huru skulle du väl tveka att icke blifva lycklig! Skall väl en mindre rik man kunna köpa dig? Nej, en drottning skall du blifva i det harem dit du kommer. Tror du din fattiga gamla moder skulle bära den sorgen att mista dig, sin ögonsten, för de penningars skull, som för dig skall betalas, nej alldrig, om icke det vore för den lycka som väntar dig. Min själ nedtynges dock af att du måste resa så sent på hösten".
"Moder, minnes du den unge fången som hade blifvit tagen i strid och sedan utvexlades ur fångenskapen. Han var hemma långt, långt härifrån, i ett land som jag alldrig hört omtalas; der det större delen af året är vinter och endast en kort tid grön mark. Der folket är så fattigt att det stundom äter trädens bark och der man är glad, att inne i kammarn få en liten stjelk att trifvas af vexter som här blomstra i hvarje skrefva. Och ändå tycktes han förakta ett lif, sådant du omtalar".
"Ack, du oförståndiga barn! En otrogen, en son af en hund! Och jag nekade dig ej att sitta om aftnarna vid brunnen och höra honom tala och berätta för barnen. Ja till och med hindrade ej när han lärde dig skrifva på papper. Och det är nu tre år sedan och du är nu fjorton år gammal och fullvuxna menniskan och borde ju förstå att ej tänka på en otrogens ord. Lägg dig nu bara ned och sof. En ung flicka skall alldrig tänka på annat, än att vara vacker".
Stormen for hvinande öfver svarta hafvets våg. Det sjudande vattnet reser sig till berg, topparna piskas sönder till yrande skum. Som ett spån kastas den lilla värnlösa farkost, som kämpar mot hafvets raseri. Finnes då intet menniskolif ombord? Hvilken last är så värdelös, att den vågas på svarta hafvets bölja, då vinterstormarna rasa och töcknen draga öfver sjön.
Fartyget är lastadt med rosor.
Sköna rosor. Tjuguåtta af Georgiens och Tscherkessiens skönaste rosor. Purpurrosor nyss, men nu liknande den hvita rosen från Damascus, som synes blott äga qvar ett återsken af morgonrodnaden, dröjande mellan bladen.
Men mannen, rosornas ägare, han är icke blek som lifvet, han är blek som döden. Mellan de sammanpressade läpparne framtränger en ed; det är hans egendom, som hotas af undergång.
Ensam på det vida hafvet strider den lilla Kaiken med stormen. Ingen seglare vågar sig denna årstid ut. Men just derföre är det lilla fartyget ute på färd, ty nu ligga äfven de ryska kryssarne i hamn, hvilka eljest jaga hvarje köl som, lastad med menniskovaror, hastar öfver vågen.
Derföre måste de sköna rosorna utsättas för svarta hafvets vinterstormar -- om många förgås betalas de öfriga desto bättre. Hvad mer om de alla måste lida af resan, de som qvarlefva vinna ju ett lif af glans; det lif man från barndomen lärt dem att anse för en qvinnas högsta lycka.
Men se, vid horizonten dyker opp ett segel. Det skymmes åter af vågorna, det dyker åter opp, det synes klarare, ehuru ännu omsvept af vintertöcknet. Det närmar sig, det flyger på stormens vingar, det nalkas allt mer. Kaiken utbreder alla sina segel, vattnet brusar kring bogen. Våg på våg slår öfver däcket. Den aflägsne kryssarn kämpar lik en sjöfågel mot vågen. Vinden griper våldsamt i seglen, framåt, framåt i vildt kapplopp. Allt närmare Kaiken nalkas förföljarn. Redan urskiljes färgerna på flaggan som svajar på dess topp, redan synes kanonmynningarne vid dess bog. I vildt raseri stormar Ibrahim, renegaten, de unga rosornas ägare. Han utöser oqvädins ord öfver skepparn och matroserne, han hädar och förbannar.
Men närmare, allt närmare synes förföljarn.
Ett ögonblick står Ibrahim stilla, tyst med natt i blicken. Hastigt springer han opp. "Djefvul, du skall åtminstone ej vinna på min undergång". Han går ned i rummet der de unga tärnorna bäfvande slutit sig tillsamman, utan att rätt veta hvad som föregår.
"Sköna tärnor, hvart vi resa, det veten J alla. J veten hvad som väntar eder i Stambul. Hafven i hört sagorna ur tusen och en natt, hafven J hört omtalas det herrliga lif den sköna förer i en mäktig mans harem? Ett lif som är en väfnad af nöjen, af dans, af smycken och juveler. Vill herrskarinnan sofva, hennes slafvinnor fläkta svalka öfver hennes kind. Vill hon glädjas: de herrligaste danser uppföras på hennes vink. Vill hon prydas, hon säger blott ett ord och smycken, perlor och juveler hopas ikring henne, och indiens utsöktaste dofter stå henne till tjenst. I badet bland unga sköna tärnor leker hon bort dagen. Mellan doftande rosenhäckar, omgifven af springbrunnarnes strålar, njuter den hulda aftonens behag, och gömda sångerskors herrliga toner, täfla med näktergalarnes melodier, att nedkalla ljuf slummer öfver hourin i denna paradisets lustgård, der hon hvilar på svällande gräsdivaner vid den sakta sorlande bassinen. Intet arbete besudlar hennes mjella fingrars hennafärgade spetsar; endast silke, guld och perlor bjuda sig för henne, om hon någon gång skulle vilja virka en prydnad eller en blomma. Med skönhetens allmakt herrskar hon öfver sin omgifning och den stolte pascha, som hon säges tillhöra, är hennes förste slaf. Se till sådan herrlighet har jag velat föra eder, veten J detta?"
På mången kind uppflammade en hastig rodnad, de svarta ögonen strålade bakom silkesfransarne. De flestas blickar utvisade, att man för österlandets dotter målat en bländande bild af qvinnans lif i det präktiga Stambul. Endast Vali nedslog ögat och drog en djup suck.
"Välan" fortfor Ibrahim, "arma tärnor, ljufva blommor från de vilda bergen, hvilka jag velat omflytta i herrliga trädgårdar, följen mig".
Uppå däcket hastade Ibrahim, följd af tärnornas hela skara. "Der se! Veten J hvad detta fartyg är, se huru det redan nalkas nära. Det är en rysk krigsbrigg, som kommer för att rycka er undan mina händer, att rycka er från all den lycka som väntade eder. Ni kunde misstro mig, men J hafven hört edra fäder, edra mödrar, edra bröder säga detsamma. J veten att moscoviternes kryssare passa på, för att uppsnappa de tärnor, som föras till Stambuls herrlighet. Ha, se, de komma allt närmare. Innan kort skola dessa hundsöner gripa eder med sina oheliga händer, de skola afslita edra slöjor. De skola föra eder till sitt land, och i stället för att bli herrskarinnor hos mäktiga paschar, skolen J lemnas till slafvinnor åt svarta, orena kossacker. I stället för dans och musik skolen J drifvas till tungt arbete, med piskslag till nöje och trasor till prydnad. Ha, viljen J lemna eder i våld åt vilda horder. Edra mödrar skola förbanna sina grå hår".
Skälfvande af ångest slöto sig de unga tillsamman, lika blommorna i hortensians kronor.
Nu ljöd från briggen ett skott, kulan hven och nedstörtade kaikens segel från splittrad mast.
En storm af eder ljöd från Ibrahims läppar. "Välan, Tscherkessiens och Georgiens tärnor, tappre, frie krigares systrar och döttrar, -- viljen J blifva Kossackernes slafvinnor, eller viljen J hellre dö".
Bäfvande, med bleka läppar, hviskade de unga: "hellre dö!"
Och främst i spetsen för flickorna steg Vali. Hon kastade opp sin slöja och blickade mot himlen, men ingen stjerna syntes der, att besvara hennes blick.
"Fri är Vali, fria äro vi alla, blott vi vilja. Låtom oss följas åt i döden". Vali vände sitt anlete mot öster.
Ännu en kula från briggen slog ned i Kaikens tackling, den lade sig ned på sidan. Hvad skymtar mot vattnet? Var det stöten af fartyget som uppdref mjellhvitt skum, var det vågen som brusade öfver däcket? Lätta drägter fladdra, en tätt sluten krans af rosor, gungar ett ögonblick på vågorna. Ett rop, ett enda, ett skri af bäfvan ljuder, och vågorna sluka Kaukasiens och Georgiens skönaste tärnor.
Ett häftigt larm uppstår på briggen. En julle utsättes och bemannas i ett ögonblick. En ung officer och tvenne man i jullen vilja kämpa mot storm och våg. Jullen välter opp och ned. Matroserne fatta tag i dess kant. Officeren simmar ännu några tag, en flik af en hvit drägt synes nära honom på vattnet. Han lyckas gripa den. Han strider mot den brusande vågen och når slutligen jullen, hvars kant äfven han med ena handen lyckas omfatta; den andra handen griper hårdt fast det hvita tyget. Krafterna börja svika, snart skall han ej mera förmå fasthålla sig vid båtkanten. Men räddarne äro nära. Från briggen har en större båt hunnit utsättas, och innan kort äro alla der ombord, jullens tre män och en afsvimmad flicka.
Vakna Vali, du skulle ej sofva om du visste hvem som bemödar sig att återkalla dig till lifvet. Minnes ej Vali mera sin barndomsvän, den fångne ynglingen från fjerran land? Han har redan igenkänt den han frälsat ur djupets graf, och snart helsar äfven hennes öga sin räddare.
Stormen lugnas, töcknen skingras. Solen lyser åter. Några dagar kryssar ännu briggen på hafvet. Ändteligen skall den återgå till hamn, men åter resa sig storm och våg, åter tätna töcknen kring skeppet, åter visar det ogästvänliga hafvet sin vildhet, och ett redlöst vrak kastas slutligen briggen mot turkiska kusten och sönderslås i spillror.
Folk samlas på stranden, de lösa Ibrahim och sina fångna landsmän, som legat bundne i skeppsrummet, och uppretade af dem misshandla de skeppets folk. I Ibrahims våld återlemnas hans egendom, hans slafvinna.
Dörrarna stå öppna till slafbazarens rum. Utan slöjor sitta qvinnorna, ty köparne gå från rum till rum och bese de utbjudna varorna. Ser du dessa Abyssinska qvinnor, stolta, sköna, behagfulla. Sorgligt men mildt se de på de kringvandrande köparne. De gråta icke, de tala icke, blott blicken talar om sorg.
Och dessa qvinnor, svarta som ebenholtz, med bländande hvita tänder. Raska arbeterskor, om än mindre sköna än de hvita qvinnorna. De äro ock mindre dyrköpta.
Denna stolta, svartögda qvinna med sitt barn, som hon med förtviflan i blicken sluter till sitt bröst, skall hon säljas? Hon tror så, hennes man har hitsändt henne till straff. Han befallte henne i går att knäböjande räcka honom pipan, och hon lydde endast motvilligt. Hon skall derföre lära sig ödmjukhet. Vill än någon köpa henne, så säljes hon icke. Hennes make är god, han vill ej förskjuta henne; han vet att hon dock i grunden är foglig och lydig och älskar honom mer än sitt lif.
Nu inträder en ståtlig man. Hans pels utvisar hög rang. Säljarene buga vördnadsfullt för honom och visa sina skönaste varor; men den nye köparn skakar blott på hufvudet, i det han blickar in i det ena rummet efter det andra. Säljarne omgifva honom vördnadsfullt. De rosa sina varor, de öppna andra dörrar som förut varit halft tillslutna. Der synes i hvarje rum blott en enda flicka, vaktad af en gammal slafvinna.
En båt, förande sköna qvinnor från Gurien, hade lyckats smyga sig oupptäckt fram öfver hafvet. Det är dessa sköna tärnor, som sålunda visas. De äro prydda med lysande drägter, perlor och smycken. Stolta, likgiltiga se de flesta bort från den uppmärksamme köparn. Nej, ännu är han icke nöjd. Skönare för Padischas harem!
Nu tränger sig en ny säljare fram. "Herre, vill du behaga att kasta en blick på den herrliga, som din tjenare har att sälja, så skall du ej längre finna dig missnöjd". Han öppnar en dörr och visar triumferande den sköna.
Vali, hvarföre tyder din blick smärta, hvarföre darrar en tår i de långa ögonhåren, ser du ej huru hänförd den inkomne stirrar på dig.
"30,000 piaster, herre, icke en para mindre. Hon kostar mig vida mer. Jag förlorade många, denna enda återstår, den skönaste af dem alla!"
"De äro dina", svarade köparn.
"Herre, kostar hon er mycket pengar, så skall ni ock äga den skönaste qvinna inom Stambuls murar".
"Allah, allah, en sådan qvinna är icke för en ringa man. Nej, jag behöfver en stege, att klifva upp till nådens solsken. Hon skall blifva min gåfva till Padischah, den segerrike Schehinschah, den lysande sultaners sultan. Måtte hans skugga alldrig blifva mindre".
På sin divan sitter Murad Pascha njutande sin kef. Från chibouken stiga lätta rökmoln af den finaste doftande tobak. Ett behagligt lugn hvilar öfver hela hans varelse. Det synes att han drömmer, ehuru han icke sofver.
En slaf inträder. "Herre, din slaf, franken som du lofvat förunna lyckan af att få nedfalla inför ditt anlete, beder om din nåd".
Med någon motvilja såg Murad sig störd i sin kef, men stod upp och mötte fremlingen med ett vänligt: "Måtte tiden vara lycklig", i det han lade handen med dess uppåt pekande tumme på sitt bröst.
Sedan fremlingen helsat och emottagit en pipa, hvars ambra munstycke glänste af juveler, blifvit bestänkt med rosenvatten och fått på sina knän utbredd en guldbroderad handduk, samt börjat dricka en kopp väl omsqvalpadt kaffe som bjudits honom, började Murad samtalet, sedan man förut vexlat några artigheter.
"Jag var i går gäst hos er ambassadör och såg huru ni sjelfva gjorde eder besvär att dansa, i stället för att låta edra qvinnor dansa för eder. Underbart! Underbart! Så många obeslöjade qvinnor, så mycken fägring! Allah, allah, det är för mycket för en rättrogen att åse. Hvilka ismenniskor J måtten vara, som tillåten edra qvinnor så visa sig för allas ögon. Jag talade med några af dem. Afundsvärda ären J i sanning. De äro sköna som Houris och visa som Mollahs! Sådana qvinnor vore angenäma att äga. Huru tråkiga äro icke våra qvinnor deremot! Sköna som fullmånen, kinder som rosor, ögon som eld; men själlösa, dumma som bildstoder. Allah, allah, man ledsnar vid dessa enfaldiga varelser".
"Kan ni väl begära att de skola vara annorlunda", sade fremlingen, i det han ställde bort sin kaffekopp på det lilla med ädla stenar sirade théfatet. "Från slägte till slägte hemfallna åt slafveriet, utan undervisning, hvad kan ni väl vänta af dem? Ni kanske knappt låter edra fruntimmer lära sig läsa och skrifva?"
"Läsa och skrifva! Bosch! hvad skulle de dermed. Intet annat än ställa till intriger. Läsa och skrifva kärleksbref. Nej, vid profeten, kunskaper angå ej fruntimmer. Vara vacker och pryda sig för att behaga sin herre, det är hvad hon behöfver förstå. Och hvad talen J om slafveri? Idel skräp. Göra de väl annat än äta och sofva, kläda sig granna och besöka baden. Mannen måste sträfva och arbeta för att tillfredsställa deras nycker. Han är den som är slaf, och icke de. Listiga äro de som ormar!"
"List är slafvens vapen, ni tvingar edra qvinnor att bruka det. De tillgripa list, emedan dem nekas frihet och rätt".
Paschans läkare anmältes, och nu inträdde den ännu unge Hekim Muhammed Effendi. Den förtrogne inträdde ödmjukt, men Paschan vinkade honom genast närmare och sade: "Muhammed Effendi, hör huru Franken talar! Sådant har jag ock förut hört af Nazarenerne. Deras qvinnor kunna kanske vara förståndiga, ja man säger till och med dygdiga. Olika äro österlandets flickor. Gud är Gud, och Mahomet är hans profet. Godt är allt såsom det är". Nu vände han sig åter till den fremmande och frågade: "Har ni icke hört omtalas den nya firmanen emot qvinnornas tilltagande sjelfsvåld? Behöflig i sanning! Ser man dem icke dra ned sin jasmak så att halfva kinden synes? Är ej den feredsche, hvari de insvepa sig, ofta af så smidigt tyg, att man nästan kan gissa om personen är ung eller gammal? Gå de ej ofta med svarta kängor i stället för sina anständiga gula halfstöflor? Dessa och många andra dylika oskick äro nu sträng näpst underkastade".
Den fremmande skakade lätt på hufvudet. "Ni värderade ju dock våra qvinnors högre själsförmåga. Unna äfven edra någon frihet. Låt dem blifva edra hustrur i stället för edra slafvinnor, och ni skall se dem bli menniskor i stället för bilder, som äga förmåga endast till list".
Den unge Hekim steg upp, tog ett steg framåt och sade: "Ack, visste ni huru dumma våra qvinnor äro, ni skulle ej tala så. De skulle icke tåla frihet. De skulle bli dåliga, sedeslösa, otrogna. Nej, nej, ni må besegra oss, göra oss till slafvar, sönderslita oss, men qvinnorna frigifva vi alldrig".
"Visserligen, visserligen, Gud är stor! Så är det. Annorlunda kan det icke ske. Till deras herrar har Allah gjordt oss", sade Paschan bifallande, i det han blåste röken ur pipan.
"Och dock kommer jag i dag enkom för att begära en qvinnas frigifvande. Ers excellens känner händelsen med det plundrade ryska fartyget, och att er regering, på vår ambassadörs anfodran, befallte folkets frigifvande och egendomens återställande. En person har dock icke blifvit frigifven, en ung tscherkessisk flicka. Man har påstått att hon tillhörde en af hans höghet sultanens undersåter. Nåväl, vår minister önskade helst att ej vidare behöfva besvära höga Porten med denna sak. Slafvinnan säges vara köpt af ers excellens. Gif henne fri, köpesumman skall blifva eder återbetald".
"Backalum, vi få väl se", sade Paschan betänksamt, blåsande röken ur sin pipa. Efter en kort tystnad tillade han: "Gerna ville jag göra eder till viljes, det är dock denna gången icke möjligt. Flickan är redan, för flere dagar sedan, sänd till hans höghet Sultanens harem, och emottagen af Kislar Agha och Kehaja Khadunna. Rätt ledsamt, rätt ledsamt! Derifrån kan ni icke få henne".
Den fremmande spände en misstrogen blick i Paschan, som satt godmodigt rökande sin pipa och ej ens tycktes märka sin gästs mörka min.
"Stackars gosse", sade den fremmande vid sig sjelf. "Det sade jag honom genast, att det alldrig lyckas med att fatta en stor passion för en turkisk qvinna".
Efter åtskilliga ömsesidiga artighetsbetygelser bortgick den fremmande, och Paschan vände sig genast derefter till läkarn sägande: "Otrogne hund! Kommer Giaourn och begär en af paradisets houri's; skapad blott för att förljufva en rättrogens lif".
"Herre, men icke har du ju ännu bortsändt henne?" anmärkte Muhamed.
"Bosch, bosch! skulle jag gifva perlan sanning åt ett orent djur! må han storkna i lögnen. I morgon skall hon föras. Jag vill låta Fatme derom underrätta henne, på det hon må vara beredd och pryda sig på det bästa".
Fröjdas icke Vali då hon hör att den stolta dagen nalkas. Tänker hon icke på den glädje hennes moder skulle känna, om hon visste att hennes dotter skall uppnå den högsta jordiska lycka hon för henne kunnat drömma. Nej, Vali sitter dyster, tyst som en marmorbild. Omkring den sorgsna röres den gamla negrinnan Fatme. Hon pratar och vill roa den bedröfvade sköna. Hon prisar hennes fägring, hennes lycka. "Åh håh, herren öfver alla herrar, trons ljus, verldens beherrskare; ja, du kan väl ha skäl att vara alfvarsam och tänka på hur du skall rätt förstå att skicka dig i den stora ära som väntar dig. Men var glad, sköna Vali. Ingen skönare blomma än du har ännu bestrålats af den lysande solen. Allah bevare dem, Kasseki Sultana, månan, och dertill alla stjernorna i Seraillen, de äro säkerligen alla strålande af fägring, Allah bevare mig ifrån att vilja skymfa dem, men jag har ju icke haft lyckan att se dem, och din fägring ser jag med dessa mina båda gamla ögon. -- Åh håh, en otrogen, en oren kafir skulle visst du vara ernad före! Han trängde sig in till hans nåde paschan, (Allah göre hans lefnad lyckosam), och ville köpa dig. Tvi sådan hund".
Hastigt blef Vali uppmärksam. "Ville han köpa mig, säger du?" frågade hon ifrigt.
"Ja barn, ja, sådan dåre! Han sade att det vore en frank från det strandade skeppet som ville ha dig. Jo kan man tro! Jag hörde det alltihop berättas af slafvarne derinne".
Valis anlete liknade en sjö, som bestrålas af solen och återstrålar glans från hvarje våg, men hastigt skymmes solen af moln, och dystra, mörka, svalla sjöns böljor.
"Så ja, så der skall du stråla, nu är du skön! Ånej, barn, tag nu icke det der sorgsna utseendet igen. I morgon när du föres till Seraillen, skall du ta den der vackra minen på dig".
"I morgon, i morgon redan?"
"Ja hans nåde, Paschan bad mig derom underrätta dig, och bad mig pryda dig på det skönaste. Nå nå, ge dig nu då inte så förskräckligt. Lägg dig nu att sofva, att du må vara blomstrande i morgon".
Men Valis öga sökte icke ny glans i sömnen, det läskades icke ens af tårar. Ångestfullt kastade sig den unga på divanen, der hon skulle hvila. "Han bad mig bedja; men ack, profeten sjelf har ju befallt, skulle hans lag väl brytas för en qvinnas skull, hon är ju skapt blott för mannens nöje, hennes väl eller ve är ju ett intet! Min fader, min fader, kan du ej höra din dotters rop -- ack nej, min fader har ju sålt mig för penningar. Moder, du älskade ju din lilla flicka; ack nej, ack nej, äfven hon ville ej befria mig om hon kunde, hon skulle glädjas åt min lycka. Broder, du stolte, unge broder, du krigare som kämpar för friheten, hjelp den arma Vali. Ack nej, nej. -- Du är en ädel krigare, Vali blott en stackars flicka. Hon måste dö, ack, men får dock ej dö!"
"Hvarföre fick Vali fägring? Icke till glädje för sig sjelf, genom det hon kunnat glädja den hon älskar. Dock fägringen är ju hennes, kan hon icke kasta bort den? Men ack -- han skall icke bry sig om den fula. Hon skickas till bazaren, hon säljes till slafvinna åt en fattig man, hon får träla och släpa med tungt arbete. Dock -- hvem vet -- han söker henne ju; han skall icke älska den fula Vali, men han skall ha medlidande med henne, han skall kanske köpa henne till slafvinna åt en skön qvinna, som han väljer till maka; han, som ej vill ha mera än en att älska. Vali skulle få tjena henne, få pryda henne, få göra hennes sinne gladt med sin vänliga, uppmärksamma tjenst, och han skulle fägnas deraf".
Det var morgon, Fatme skulle ledsaga Vali till badet.
"Fatme, mins du den der starka vätskan hvarmed du skurade messingsbeslagen der borta, och som brände sår på mitt finger, när en droppe föll derpå, så att du sade det jag för alltid skulle få ärr deraf. Kan du skaffa mig sådan?"
"Hvad skall Vali dermed?" frågade Fatme förvånad.
"Jag förstår att, genom användande af sådan i badet, göra huden fin. Du har prisat min hys sammetslikhet, nu vet du hemligheten att göra den sådan. Men du får ej för någon omtala detta".
"Herre, din sköna slafvinna är svart", sade slafven som inträdde till Murad Pascha.
"Svart? -- hvad pratar du, son af en hund?"
"Hon har tvättat sig med den starka oljan, hvarmed vi skura metall". Här tystnade slafven, men när han märkte sin herres vrede börja gäsa, så starkt, att han räddes att genast erhålla bastonad för sitt budskap, så tillade han: "Men Hekim Muhammed Effendi säger, att det kan tvättas bort".
"Hund, hvad ljuger du?"
"Må jag förgås om jag ljuger. Hekimen mötte den gamla Fatme när hon kom med oljan och, vis som han är, gissade han att slafvinnan hade något ondt i sinnet, och förbytte den till en blott färgande olja, som väl svider dugtigt i skinnet, men som han kan tvätta bort med en annan vätska".
Paschan satte sig åter ned på soffan, derifrån han i förskräckelsen uppstigit. "Allah, allah! sådan ilsken stygga! Tror hon man betaler 30,000 piaster för att hon skall få förstöra sin skönhet. Sådan bedragerska! Vilja frånstjäla mig sin skönhet som jag så dyrt betalat. Bedraga mig på min egendom. Som jag säger: äro icke qvinnorna mera djur än menniskor? Hafva de ringaste begrepp om rätt och orätt? Nej, djur äro de, värre än djur. Vid min herres, Sultanens, skägg, man kan bli rasande med mindre. Men hvad kan jag göra åt henne? Låter jag straffa henne, så gråter hon och skämmer sina ögons glans. Den otacksamma! Har jag ej låtit hemta åt henne kläder, så ståtliga att de skulle anstått sjelfva sultana Validé. Har jag ej låtit ge henne både sylter och sockerbakelse? Men sådana äro de, jag känner dem, illistiga och otacksamma".
Tio år hafva förflutit. Dagen ligger varm och klar öfver Stambul. Gyllne Hornet strålar, luften fylles af dofter från tusende blommor. En betäckt slup ligger vid Seraillens strand. Smärre båtar fara omkring för att undanjaga hvarje annan farkost. En del af Seraillens damer skola flyttas till sommarslottet Kadiköi.
Från Seraillens port, ned till stranden, stå svarta slafvar och spänna tygstycken å ömse sidor om vägen, för att ingen må få se ens en skymt af de beslöjade damer, som nu utträda ur palatset, åtföljda af Kislar Agha och en mängd svarta slafvar. De flesta fruntimmerna prata lifligt. Det är en stor tilldragelse att för några veckor förflyttas till ett annat palats. Detta lifvar dem.
Nyfiket titta damerna omkring sig, men kunna ej se annat än himlen och de skymmande tygväggarne. Några personer hafva närmat sig, de bortjagas. En Frank med ett fruntimmer vid armen nalkas helt nära. En vind lyfter en flik af tygväggen, häftigt skriker Kislar Agha åt slafvarne att bättre ge akt. Ett litet buller uppstår, en af damerna ger ett qväft rop. Franken och hans dam draga sig tillbaka.
Några dagar sednare lemnade en gammal qvinna i ryska minister-hôtellet ett bref jemte en vext i en blomstervas. Derifrån tillställdes det sin ägare, en resande. Brefvet lydde:
"Valis fordne vän och räddare, frid vare med dig!
Jag såg dig för få dagar sedan, du kunde icke känna igen mig. Du är densamme som du var; din maka, hell och säll vare hon, lik morgonrodnan stod hon vid solens sida. Vali är gammal, ögats glans är slocknad, kindens rosor äro fallna bort.
Vali har känt glädje: hon ägde en dotter. Fyra månhvarf gammal trolofvades hon åt Mustapha Pascha, den gamle blodätarn. Fem månhvarf gammal vissnade den späda knoppen. Modren prisade Allahs nåd.
Vali egde en fågel i bur: den sjöng och tröstade hennes hjerta. Men hon förstod tvång och fängelse! Hon lät föra sin vän till en lund vid Bosphorens strand.
När den sålda flickan fördes från sitt hem, såg hon ett frö falla från den gräsbundt, vid hvilken hennes broders häst stod betande. Hon plockade opp fröet och gömde det vid sin barm. Fröet har vuxit opp till ett litet träd i Valis kammare. Men det tvinar, det längtar till bergens fria verld. Valis fordne vän, för trädet till sitt hemlands luft, sätt det i sitt hemlands jord. Gör detta för Valis skull, hon har intet mera att önska.
Du lärde Vali att hon ej har lof att taga sitt lif: hon lefver. Du bad henne bedja: hon ber.
Frid vare med dig, med henne som gläder ditt hjerta och med dina barn. Frihet och lifvets fullhet vare eder".