"Moder, sörj dock icke, fast jag måste lemna dig. Då min broder gick bort för att vid Kaukasiens gräns förvärfva ett rikare bröd, än det fosterlandet bjöd honom, då lofvade jag i min själ att bli din ålders stöd och en för mitt fädernesland nyttig, om än ringa, man. Jag egnade mig åt Herrans tjenst, jag invigdes till Hans heliga embete; men ack -- jag finner, att min predikan är fåfäng; jag kan intet uträtta. Jag känner, att jag måste bättre tjena den Herre, åt hvilken jag helgat mitt lif. Finland har ännu aldrig lemnat sin skärf åt det stora missionsverket, och dock hafva äfven vi der en skuld att betala. Jag vill bli den förste från Finland utgående missionär. Tvenne års beredelse vid ett af de tyska missionsverken, och jag är färdig att gå ut bland hedningarna. Jag har länge burit denna tanke inom mig. Jag har genomtänkt allt och går nu med öfvertygelse att jag gör rätt, att söka utföra mitt beslut".
"Henrik, min Henrik, hvilka fantasier! Lemna dessa villor! är det vårt lilla land, som kan uppoffra sina söner till ett sådant verk? Vårt fattiga land behöfver alla sina barn. Bry dig icke om, hvad dig ej rör!"
"Rör mig icke min herres tjenst? Ginge jag ut att söka guld eller min egen fromma, då borde du tillropa mig: gå icke! Men, moder, jag vill gå för att med mitt lif besegla den lära jag förkunnar. Om jag än skall blöda och under marter sluta mitt lif genom dem, för hvilka jag går att predika kärlekens lära, tror du icke, moder, att jag så, om än jag är långt, långt borta, skall äfven för mitt fäderneslands folk vara en lärare, som skall verka mera, än om jag stode hos det i kroppslig närvaro och predikade hvarje söndag i Guds hus? Tyngre är mig att lemna dig, min moder, så ensam. Men se, du skall icke sörja, då du vet, att din son går i sitt kall, att lefva eller att dö, för hvad han anser rätt och sannt".
"Min son, min Henrik, hvilka feberdrömmar! Ditt bröd, om än torftigt, bjuder dig ju ditt eget land. Verka i stillhet det goda du kan, om det än är ringa. Var lugn, sansa dig, dröm icke. Låt en tid gå om och du skall glömma dessa underliga fantasier".
"Nej, det är icke ett ögonblicks fantastiska hugskott. Det har varit min barndoms och min ungdoms dröm, att lefva för min tro och sprida sanningens ljus till menniskorna. Men jag tänkte: dertill behöfs ej att gå ut bland hedningarna; jag vill predika evangelium i mitt eget land, och sprida tro, ljus och sanning der. Men ack, jag kan här intet verka! Engång svarade mig en af denna församlings medlemmar: "nog är det lätt för pastorn att prata; icke tror ni i hjertat mer än jag, hvad ni säger". Då uppvaknade med ny styrka hos mig den tanken: bevisa din tro med dina gerningar".
"Ack, min son, om du ej tror dig kunna fylla ditt kall som prest, så blif om ej annat så en bonde. Du arbetar ju äfven då för vårt land, om än blott för att skaffa bröd åt några menniskor der".
"Menniskan lefver icke endast af bröd; och brister hos oss än ofta bröd, så brister oss än mera den ande som fordras, för att förädla brödets bruk".
"Har du betänkt, hvilka lidanden dig kunna förestå, hvilket lif af försakelse du skall lefva? Du är icke stark, ditt bröst tål icke stora ansträngningar. Eller är det martyrkronan, som glänser i dina ögon? O, min son, denna fåfänga är usel som all annan fåfänga, och äfven den kronan kan ju så lätt undgå dig. Huru få missionärer äro dock icke de, som vinna äran af en lysande död!"
"Död eller lif, sjukdom eller helsa, o moder, äro frågor, stora visserligen för en hvar, och för en mindre stark man, som jag, i hög grad vigtiga. Men det finnes dock något, inför hvilket tanken på dem måste försvinna, och det är öfvertygelsen om, hvad som är sannt och rätt. Och derföre måste jag offra hem, vänner, fädernesland, helsa, ja, om så fordras, lifvet, allt, allt hvad som är menniskan kärt och dyrt".
Ännu länge samtalade moder och son, men den unge mannen stod fast i sin föresats, och han gick att vidtaga mått och steg för att sätta den i verket.
Det var tre år sednare. På sin dödsbädd låg den unge presten Henrik. Han slumrade. Ansigtet syntes tärdt. Var det sjukdomen ensam, som hade plöjt dessa fåror?
Sakta lemnade den åldrige läkaren sin plats vid sängen. Henriks mor smög sig efter honom, och när båda hunnit i det yttre rummet sade hon: "O min Gud, jag kan ej mer. Doktor! är det ännu något hopp, eller måste han dö? O, bedrag mig ej, säg sanningen, huru hård den än må vara".
"Min fru, jag brukar aldrig dessa småsöta, förbannade, välmenta lögner. Ja, det är hårdt att beröfva er hoppet; men föga vunne ni på, att några timmar längre lefva i ovisshetens qval. Ni måste bjuda till att med ödmjukhet underkasta er; inom några timmar är kampen slutad. En inre sorg har synbarligen tärt honom, så att denna häftiga bröståkomma fann lätt arbete att göra slut".
I bitter smärta sjönk Henriks mor tillsamman; men hon sprang åter upp och grep med vildhet i läkarens arm: "Doktor, doktor, ni måste rädda honom, ni måste! Hu, ni vet ej, hvad jag lidit, ni vet ej, hvad jag kämpat, hvad jag underkastat mig för att rädda honom, för att få behålla honom".
"Min fru, menniskohjelp kan här intet".
"Och det säger ni så lugnt, så kallt. Ni vet ej, hvad han kostat mig, denne son. Se han ville, gripen af en sällsam yrsel, gå ut i verlden, för att söka förverkliga drömmar, inbillningar. Vänners öfvertalande, mina böner, fosterlandet, som kallade sin son, intet förmådde återhålla honom. Jag egde endast ett medel att hindra hans olycka. Ni har sett mig tvenne års tid, en usel krympling, ligga på min säng. Blott en moder, som vill rädda sitt barn, kan ha mod till en sådan försakelse. Doktor, kan ni förstå det, jag var icke sjuk, jag underkastade mig allt detta elände, dessa pinsamma kurer, dessa upprepade bränningar af mitt friska kött, detta försökande af alla dessa plågsamma läkemedel, blott för att qvarhålla min son, ty den usla lama modren kunde han ej lemna. Det var först, när han sjelf blef en sjukling, som jag lemnade mitt läger".
Doktorn steg tillbaka. "Qvinna, ni har lefvat i idel lögn och ingripit i Guds råd!"
"En lögn, nej, men en helig, en skön uppoffring, sådan blott en mor kan göra".
"Nej, nej, endast sanningen är skön, lögn är lögn och blir aldrig skön, om än Guds englar bedrifvit den; och lögnens följder bli aldrig annat än ve och elände, om den än bjuder till att försköna sig på det fagraste".
Ut genom dörren störtade läkaren. Han mötte vid porten en ung man, Henriks vän, och prest som han. Gripande häftigt hans hand, sade läkaren: "Ha, vi mästra, vi dömma, vi ställa efter vårt hufvud, vi ljuga och grina sockersöta ädla lögner. Gå och vårda henne der, om du kan: jag kan ej, ty jag skulle ej kunna låta bli att säga henne: ""Qvinna, du har mördat din son. Han trånade bort, ty han kände att hans lif var förfeladt!""