På gräsets bädd, under ett tak af löfrika grenar, lutade tvenne unga qvinnor sina hufvuden tillsamman i förtroligt samspråk, och den tillernade slummern glömdes. "Ja", sade den ena i det hon reste sig upp halft sittande, "kanske har du rätt, kanske är kärlek rätta namnet på hvad jag för honom känner. Hvad mer om så är? Må vara, att han är bunden, hvad vill ett sådant band säga? Kan hon vara hans själs maka, kan hon göra honom lycklig, denna för småsinnets sorger och omsorger lefvande qvinna? Ack, hvad ville jag icke göra för att kunna gifva någon trefnad åt hans ödsliga lif! Ack, huru många gånger har jag icke, som en vän, visat honom, att hon icke är honom värd! Huru har jag icke med ångest vakat öfver henne, som en mor vakar öfver sitt mot förderfvet hastande barn, och med blödande hjerta, med deltagande vänskap visat honom hennes brister, visat honom huru litet hon svarar mot, hvad han ägde rätt att fordra!"
"O Gud, Amina", afbröt henne den andra unga qvinnan, "talar du sanning, är det möjligt? Då är det ju du, som varit ormen i deras paradis".
"Jag", svarade åter Amina, "jag skulle vara ormen i hans paradis? Huru kan du ens tala så. Jag, som med glädje gåfve mitt lif för honom, för hvad annat lefver jag, än för hoppet att kunna gifva honom någon glädje, någon trefnad i ersättning för hvad han i hemmet umbär? Ack jag ville vara en engel blott för att rätt kunna vara hans själs glädje".
"Amina, jag älskar icke dina ord, då du talar så. Låt oss hellre sofva".
"Äfven du förstår icke att älska", sade halft bittert Amina, "jag trodde det dock".
Begge tego nu, och Amina fortsatte tyst gången af sina tankar, hvilka småningom öfvergingo till drömmar; och hon tyckte sig stå inför en engel, som sade: "Jag är bönens engel, den som frambär inför Guds thron hvarje i hjertat buren önskan. Hvad är din bön?"
"Jag ville vara en engel som du", svarade Amina, "för att rätt kunna vara min älskade en ersättning för bristerna hos den, som borde vara honom allt".
"Besinna dig ett ögonblick", sade bönens engel, "tror du, att du som engel ännu skall hysa samma önskan?"
"Ja, ja", svarade Amina, "just då mest, när min förmåga och min vilja skola stämma öfverens?"
Och Aminas bön hördes, och hon kände huru hennes väsende skärades till ljus och renhet, och som en ljus men osynlig ande sväfvade hon nu till den älskades hem.
Men nu, huru annorlunda syntes henne icke allt det bekanta der! Hon såg sin väns maka i omsorger, dem hon förr tyckte vara oädla, hon såg henne otålig och ofördragsam i mången ledsam stund, hon såg hennes fordna fel alla; men hon såg ock, att i djupet af hennes hjerta brann en varm och stilla låga af helig kärlek, väntande blott att beröras af en varm ande af återkärlek för att uppflamma och rena hela hennes varelse. Hon såg sin älskade inträda, och i hennes inre höjde sig en röst, som sade: "Heligt är mannens och qvinnans förbund, helgerånande hvarje annans ingripande deri".
Mildt lutande sig mot den förr försmådda, kastade engeln Amina en stråle af försonande ljus öfver henne, och mannen, seende för första gången sin hustru i hennes sanna inres dager, log vänligt och kärleksfullt mot henne igen. Då såg Amina, huru doftande blommor omslöto de båda makarnes hjertan, och tusende små brustna band återknötos.
Och Amina log i glädje, ty hon var en engel; men hon vaknade i detsamma, och en tår rullade långsamt ur ögat.