Det var i Åbo. Isen låg nattgammal öfver Aurajoki. Skolgossar sprungo kring stränderna och kastade ut stenar och käppar för att pröfva, huru stark den var. En och annan af de djerfvaste försökte att fot för fot jemka sig ut några steg på isen, men drog sig åter tillbaka, då han märkte att den sänkte sig under hans fötter.
"Kung den som springer öfver ån" skrek en 10- à 12-årig gosse ur hopen och började bege sig utåt det farliga glänsande fältet. Förgäfves tillropade honom kamraterna att icke våga försöket, dess snabbare sprang han framåt och -- då han hunnit midten af ån, brast isen och han sjönk, men syntes snart åter i vaken, högt skrikande på hjelp.
En ofantlig menniskomassa samlades inom ett ögonblick på stranden; men ingen vågade ett försök att rädda den drunknande. Det syntes nära omöjligt att kunna lyckas. Främst i ett öppnadt fönster vid stranden stod en spenslig ung man, med högsta deltagande talande om olyckan. "O min Gud, hvilken förfärlig händelse. Arma föräldrar, som så skola mista sitt barn. Ack jag gåfve mitt lif, för att se honom räddad".
"Detta är förfärligt!" Hans ögon tårades, han talade allt mera rörande, och en mängd fruntimmer samlades omkring honom för att höra den menniskoälskande mannen. Man beundrade den ädle och vältaliga tungor prisade honom.
Men nu bröt sig genom hopen en tung, undersättsig man, med en stege under hvardera armen, och åtföljd af en annan karl, som hjelpte till med stegarnes fortskaffande. Hastigt sköt han ut stegarne på isen, mumlande härunder för sig sjelf med arg röst: "förbannade pojke, för sådana der dumma upptågs skull, måste folk våga lif och lefverne. Sådan hundsvott". Herrskapet i fönstret, som hörde orden, ryste för den undersättsiges hårdhjertenhet, att kunna så tala om ett barn, som höll på att förgås.
Nu hade han sina ställningar i ordning och sade hastigt åt kamraten: "Nog tror jag det går; men stryker jag med, så må vår Herre förlåta mig att jag förspillt mitt lif och säg då du åt Maria, att nog tänkte jag på henne och barnen, men icke kunde jag se pojken der drunkna utan att försöka ta upp honom". Derpå kröp han på händer och fötter långs stegarna, jemkade den ena stegen framåt under det han kröp utefter den andra, och så turvis till dess han kom fram till gossen, som han fick tag uti, just som denne höll på att sjunka. Återvägen, då han skulle framforsla gossen jemte sig, var ännu besvärligare än framvägen, men gick ändå lättare, emedan ej så stor skyndsamhet var af nöden. Äntligen återkommen på stranden, var det mannens första manöver, att klappa opp gossen, under just ej de finaste ord och bannor öfver hans okynne, att sätta eget och andras lif på spel.
Pojken sprang gråtande hem med stor brådska, och den undersättsige vandrade bort med sina stegar helt lugn. Herrskapet i fönstret såg med harm efter den hårdhjertade, grymme mannen: men den spensliges vackra beteende var länge i allas minne.
Tvenne barn hade fått namnam. Anette stod med sitt i handen och sade allt efter en stunds mellanskof: "det skall jag ge åt lilla syster". "Hvilken söt, vänlig pia", prisade husets gäster. Petter stod också med sitt namnam, såg högst begärligt derpå, stoppade en karamell i munnen, det öfriga i fickan och smög sig ut. Men han sprang till barnkammaren och gaf resten åt lilla syster. Anette åt i tysthet upp sin andel, när ingen mera gaf akt på henne. Men se, Anette, hon var en söt och snäll flicka och öfverhopades med mera namnam och beröm. Petter var en snål unge, det sade mer än en i sällskapet sedan. Endast en gammal knarrig gubbe tog ur sin ficka en näfve karameller, som han kramade i Petters hand, utan att säga ett ord.
Är det då verkligen ordet som är allt? Jag tror vi bibehållit något af våra förfäders vördnad för ordet, troende liksom de, att vi kunna göra allt, blott vi funnit det!
Detta goda, söta, menniskovänliga sätt i orden, mig synes det endast vara en sockrad lögn. Ack de hvitmenade grifterna! Kommer nu en menniska och nyttjar just de ord, som svara emot, hvad hon tänker, och tror sig hafva sagt någonting helt godt och vänligt, så har hon varit nära ohöflig; ty hvem ville väl, till exempel, nöja sig med att heta vacker, god, när i dagligt tal det medelmåttiga benämnes vackert, godt, och det vackra nämnes skönt, det sköna hänryckande o. s. v. hela vägen.
Men för det högsta, det skönaste finnes ock derför knappt ett ord, hvars uttryck ej förlorats genom missbruket. Detta kan ock vara mera likgiltigt; den goda tonen tillåter ingen hänryckning; nej man finner Bethowens musik nätt, det stormupprörda hafvets dån mot klippan charmante och Shakespeares tragedier rätt söta.
Men den, som ej kunnat eller velat vänja sig att begagna något blomsterspråk, den är och förblir en tvärvigg, en hårdhjertad, ovänlig menniska, ehvad godt han än må uträtta. Se, så mycket gälla de vackra orden!