"Hon skall ju vara död, den der stackars Clara", sade fru ***.
"Ja hon har gått till hvila", sade Helena, med betoning på ordet hvila.
"Ja du må visst säga hvila", inföll Charlotte, "hon var en af de der oroliga själarna, kan jag tänka, hvilka alltid sakna hvila. Hvad kunde man ock begära af flickan stackare, uppfostrad, som hon var, af en kringvandrande Tysk musikantska".
"Hennes mor dog, då hon var tio år gammal, tidigt var då hennes uppfostran gjord", menade Helena, med ett sorgligt småleende.
"Jag känner nästan ingenting om henne", sade fru ***, "huru kom hon till Lingdahls?"
Helena svarade: "Hennes mor hade som harpspelerska samlat sig en liten obetydlig förmögenhet, och trött vid sitt kringvandrande lefnadssätt, nedsatte hon sig i en af våra småstäder, der hon hörde af för huru oändligt litet många fruntimmer lifnärde sig. Men den stackars harpspelerskan hade under sitt kringirrande lif aldrig lärt sig hushålla med penningar, och än mindre denna massa af småkunskaper, som fordras för att hushålla på vårt lands sätt. Hennes lilla besparing försvann mellan hennes fingrar, tyckte hon, och inom några år var allt slut. Under yttersta nöd framsläpade hon ännu ett par år af sin lefnad och lemnade vid sin död sin lilla tioåriga Clara alldeles värnlös. Lingdahls, som då bodde i samma stad, togo den lilla värnlösa flickan till sig. Det är allt, hvad jag känner af hennes tidigare historia.
Jag såg henne sedan ofta nog i huset, en ytterst arbetsam flicka! Ofta roade det mig att betrakta henne, då hon trodde sig obemärkt; jag såg huru en verklig feberglöd brann på hennes kind, hennes öga glänste, hennes händer darrade af ifvern. Hon äflades, jag kunde nästan säga, både natt och dag. Intet nöje, ej ens en promenad tillät hon sig, och var alltid i verksamhet med de mest olikartade sysselsättningar. Fru Lingdahl ville någon gång förmå henne att taga sig någon ledighet: "Ånej, söta tante, i morgon då skall jag promenera, då är det här arbetet färdigt; men nu behöfver Sophie sin klädning eller behöfva bönorna skäras, eller kragorna strykas, eller strumporna stoppas, eller hvad arbete hon än för händer hade, göras färdigt".
Jag var bortrest en tid och fann vid min återkomst en sorglig förändring.
"Stig in till min stackars Clara", bad fru Lingdahl, "så gick det med min flinka hjelperska!"
Jag gick in till Clara. Hon satt på golfvet med en hop sönderklipta lappar framför sig och spritade och spritade med samma ifver, hvarmed jag förr sett henne arbeta. Hon helsade mig vänligt och uttalade sitt nöje af att se mig. "Men förlåt, goda Helena", sade hon, "ser du, jag har så brådt om, jag hinner ej stiga upp för dig, sitt ner så länge, bara jag får slut på mitt arbete skall jag spela för dig". Härmed visade hon på harpan, som hon ärft af sin mor. "Rättnu blir mitt arbete slut, då får jag spela så mycket jag vill, och ingen klandrar min mors minne, fast hon var en harpspelerska; ty ser du, jag har så gjort unnan allt arbete, att ingenting mer finnes att göra, och då kan jag spela utan att synda. Ser du det måtte väl ej vara mera illa att spela, än att rakt sitta med händerna i famnen och göra ingenting, som jag ju ändå skulle måsta göra, när allt arbete är slut".
Jag satt hos stackars Clara tills det blef afton. Hon spritade och spritade. Hon hade ej sofvit på många dygn, hon hade spritat hela nätterna, hon hade ej tid att sofva, sade hon. Jag gick in i hennes idéer och sade, att hon nu snart hade slut på allt arbete, så att hon ju bara hade helt litet qvar till i morgon, bara hon nu skulle sofva litet först.
"Ja, men vet Helena, jag har så ofta, när jag lagt mig om qvällen, tyckt att allt skulle vara nära bortgjordt, men när jag vaknat om morgonen, då hade åter så rysligt mycket arbete vuxit upp under natten. Jag törs ej sofva".
Slutligen lyckades jag dock förmå henne att lägga sig.
"God natt, Helena", sade hon och nickade vänligt åt mig, "i morgon, Helena, i morgon!"
Jag gömde hennes lappar, jag gömde allt, som kunde påminna om arbete, och inträdde helgdagsklädd hos henne följande morgon, som var söndag, och då hon frågade efter sitt arbete, sade jag henne, att det vore synd, att arbeta om söndagen.
"Tror du det är synd? Vet du, jag har syndat mycket, jag har arbetat mycket om söndagarna. Nej, nej, icke kan jag hålla söndag, jag måste arbeta". Sedan hon oroligt sökt sina lappar, började hon rifva sönder allt, hvad hon kom åt, och satte sig att sprita de sålunda erhållna tygflikarna.
Jag måste slutligen åter låta henne få sina undangömda lappar. Nu var hon glad och vänlig åter, nickade åt mig och sade: "i morgon, Helena, i morgon. Ack du vet ej hur roligt det blir?" Hon gick nu hvarje qväll ordentligt till hvila, och sade blott meningsfullt nickande: "i morgon, i morgon!"
I går ville vi ännu slutligen göra ett försök; många hade förut blifvit gjorda. Medan hon sof utburos hennes lappar och allt, hvad som påminte derom. På det ställe, der hennes arbetskorg brukade stå, ställde jag en stor korg full af blommor, och harpan prydd med blommor derinvid. Hela golfvet var tätt beströdt med blommor, äfven så hennes säng, och vid sängkanten, på den vanliga stolen för hennes kläder, lades en hvit musslinsklädning i stället för hennes hvardagsdrägt.
Nu vågade jag väcka henne. "God morgon, goda Clara", sade jag gladt, "nu är det så fridsamt och festligt sedan du slutat allt arbete. Allt är gjordt, intet finnes mera att arbeta på länge, bara spela. Låt mig nu kläda på dig och kom sedan och spela".
"Helena, Helena, talar du sanning", utbrast Clara, med en blick så himmelskt glad, att det skar mig i hjertat. Hon hastade opp ur sängen, så att jag endast hann löst kasta öfver henne klädningen. I samma ögonblick stod hon vid harpan och omfattade den med båda armarna; men hennes händer föllo ned utefter strängarna och framkallade en sakta dallrande susning, under det hon sjelf nedsjönk i knäböjande ställning, med hufvudet mot harpan.
Hon var så stilla, ej en suck, ej ett ljud. Jag gick till henne, hon var död.