Det var en gård; och vid den gården var en helt liten kulle eller backhympel; och på den vexte just ej mycket gräs utom högst uppe på toppen; der stod en liten fläck rikt bevext med gräs och örter. Der vexte liljeconvalljer och gullvifvor, kamillblommor och millefolium, men de stodo nu endast i knopp. Och när solen såg varmt och vänligt på dem, så tänkte de, att hon gerna skulle se dem slå ut; och den ena och den andra började smått öppna på knoppen, och på somliga tittade redan ett litet gult, eller rödt, eller hvitt blad fram ur höljet.
Kom så en snigel krypande: "Usch, ni dumma blommor, hur kan ni tro att solen vill ha er att blomstra. Nytta, nytta ska ni göra, och håll man vackert inne med all grannlåt och fåfänga".
Och blommorna bjödo till, allt hvad de förmådde, att krympa ihop sina knoppar, och vågade ej låta sin fägring sticka fram af fruktan att det skulle vara orätt.
Så kom gårdens husbonde och sade: "Matts, tag din lia och slå ned den der lilla grästappen der så kommer den till nytta".
Och det blef hö af den lilla grästappen, och det räckte nästan till en hel munsbit åt en ko; och så blef det rigtigt nytta af de lappris blommorna.