[1] Underjorden.
"Lif är kärlek".
Vill du höra sagan om Kalmas[1] dotter?
[1] Förgängelsen.
Dunkel framrinner Tuoniströmmen[1]. Hvem skymtar i dimman på dess strand? Hvem nalkas mörka Manala hemmet?
[1] Underjordens flod.
Kalma står på andra stranden. Hon kallar Manalas jungfrur: "Kalmas döttrar, Tuoni[1] nalkas det dunkla hemmet, den starke mannen, jordens herre, nalkas med byte. Stolt är bytet som han för. Kalmas dotter, du den yngsta af dina systrar, fatta årorna, flytta båten till strömmens andra strand".
[1] Döden.
Redan flyter båten sagta fram på det dunkla vattnet. Tuonelas[1] flicka ror med tysta åratag, hennes blick hvilar i fjerran der Tuoni nalkas. Hvem medför den starke, den alltförödande? Bleke yngling, din vext bådar styrka i hvarje muskel; huru har du låtit besegra dig? Dina lockar falla trotsande ned på ömse sidor om en stolt panna, din knutna hand omfattar ett stort svärd och ännu thronar vreden öfver dina ögon, röd brusar bloden ur såret i ditt bröst. Din var styrkan, din var skönheten, hvarföre låter du Tuoni bortföra dig?
[1] Dödens hem.
Men nu hördes en ton från harpans strängar, en sakta flägt krusade det matta vattnet, en sång hördes, orden hördes, Kalmatars båt stannade. Tuoni stannade ej, han skyndade framåt sin gång.
"Det är för sent, du gamla sångare" ropade Kalma på stranden. "Tuoni återger ej det rof han fattat. Skynda med färjan, från Manala återvänder ingen".
Men fullare ljöd sången, kraftigare klingade orden, ordets makt besegrade jernets. Maktlös fällde Tuoni den mot rofvet sträckta handen. Ynglingen slog upp sin blick.
Hotande ljöd Kalmas stämma i dunklet: "Ha du gamle deroppe, öfvar du ännu dina trollrunor? Din makt skall dock snart se sitt slut".
Men i båten satt Kalmatar. Hennes blick hvilade på ynglingen, den ljusnade småningom vid tonerna, en tår föll ur hennes öga, den första som der uppstigit.
Åter ljöd Kalmas stämma hotande i dunklet: "Kalmatar, du din moders yngsta, gå, följ det flydda rofvet ut i verlden; fäst dig vid hans sida, sug blodet ur hans sår, kraften ur hans senor; återhemta till din moders hem hvad henne blifvit frånröfvadt. Icke må lifvet vinna seger öfver döden! -- Kalmatar gå!"
Vid den vaknande ynglingens sida stod Kalmatar, liknande nattens dimma på ängen. Nu reste den unge krigarn opp sitt hufvud och famnande honom stod Kalmatar, glad att föra honom hem till sin boning, men då utbrast han: "Vik hädan spöke, vik under jorden om du dädan kommit, eller till luften om ditt leda hem är der, eller i vattnet, om du är fiskens syster eller äfjans dotter; eller sök dig ett hem i luftens alla fyra väder, du troll". Kalmatars blick föll hemsk på ynglingen, men vid hans åsyn smög åter en tår i hennes öga och hon sjönk undan, som en fallande dimma, en skymtande skugga.
Men i sitt eget hem på det stolta Hamila låg den bleke ynglingen på en bädd. Vid hans sida satt hans moder och beströk sakta den sårade med undergörande salfva, och band deröfver fina bindlar.
På afstånd stod den rika flickan, hon som lofvat blifva den sårades brud; men hon talade intet, utan stod blott i dörren och blickade inåt rummet. Då susade en kylig fläkt genom dörren invid henne och Kalmatar stod vid den sårades hufvud. Förfärad for den unga bruden tillbaka, och störtade sanslös ned på gården; och den sjuke ville opp för att hjelpa henne, men hans moder lade honom åter varsamt ned och den starke ynglingen låg der som ett barn, då modren hastade att hjelpa den afsvimmade.
Men Kalmatar hviskade sagta: "En kyss på dina läppar och du vore min; men ack, i min moders gårdar, der förstöring och tillintetgörelse bo. Kärlek är lif. Hvarföre skulle dödens jungfru älska? Unna mig blott att stundom stå vid ditt läger, att stundom se dig lycklig vid hennes sida, hennes, hvars hjerta hyser varm blod och kanske varm kärlek, men som dock ej kan älska dig som jag! Förskjut ej den arma från lifvet, från ljuset, från dig". Och Kalmatar böjde sin bleka panna mot sina sammanknäppta händer inför ynglingen, som betraktade henne med fasa och bjöd henne gå.
Åter skymtade Kalmatar bort, endast vid den sanslösa flickan stannade hon, strök mildt med sina kalla händer den afsvimmades gyllne lockar och lade sin hand på hennes panna; men då hon slog opp ögonen smög sig den arma bort med en suck.
Men vid bäckens strand satt Kalmatar och sjöng tyst vid sig sjelf:
"Kalmatar, du långt bort burna,
Hvarför vill du söka värma?
Hvarför värma, hvarför glädje?
Ägde väl din moder glädje
Der i Manala, det dunkla?
Ägde dina systrar glädje
Uti mörka maskars hemvist?
Ack ej glädje jag ju söker;
Söker blott en droppe värma,
Liten, som i svalans hjerta,
I än mindre fågels inre,
Som i minsta blommas fibrer
Som i minsta stoftkorns gömma.
Söker blott af ljus en stråle,
Ej så rik som lysmask skenet,
Mindre än ett fjäril ögas.
Men hos honom blott finns värme,
Men blott han är ljus och glädje,
Han som, arma, dig förskjuter!
Domna, domna, Tuoni jungfru!
Domna, dröm ej falska drömmar".
Natt och dag vakade Kalmatar vid ynglingens läger då han sof. På hans slutna öga hvilade i kärlek hennes blick och en skymt af en blek rosenfärg spriddes på hennes bleka kind; men han vaknade och bort som fläkten försvann den arma. Och hon sjöng:
"Om jag dock den siska vore
Till hvars röst han villigt lyssnar.
Om jag helst den blomma vore
Som hans hand så vänligt bryter.
Om med fläkten jag fick byta
Som förfriskar mildt hans kinder,
Ljust och rikt mitt öde vore.
Milde skapare mig unna
Till en flinga snö att bytas,
Som får smälta på hans lockar;
Eller till en liten bubbla,
Som försvinner vid hans händer;
Eller blott till stoft på marken
Som utaf hans fot får krossas".
Tiden gick framåt och den sjuke tillfrisknade, och gick så en dag till sin bruds föräldrar och sade: "gif mig jungfrun att jag må föra henne hem till maka". Men jungfruns moder svarade: "Den som vill betsla den snabba elgen skall ej dröja, den som vill gripa det ilande forsfallets vatten skall ej bida. Jungfruns sinne är snabbare än elgen, flyktigare än forssens vatten! Den som dröjer att taga ungarna finner boet tomt. Jungfruns sinne älskar den raske, icke den bleke sjuklingen och bort for hon med den rike friaren från södern".
Ynglingen teg, men den gyllne brudgåfvan som låg i hans hand krossades till smulor, som trängde in i handen i det han trädde ut genom dörren för att återvända hem. Han märkte det ej.
Vid ynglingens sida gick Kalmatar den bleka jungfrun. Hon svalkade den glödande kinden, hon lade handen på hans hjerta och lugnade dess hvassa, brännande slag. Ynglingen kastade sig ned i gräset; ännu dröjde vid hans sida Kalmatar. Hon följde den arme med glädje, ty han jagade icke bort henne; men ack, det var emedan han ej blef henne varse.
Stillare svallade den svalkade bloden genom ynglingens ådror, mindre het brände smärtan i hjertat, mindre brinnande glödde vreden i ögat vid Tuonijungfruns vård, men nu vaknade ock ynglingens medvetande om det yttre, och vredgad utbrast han: "Vik hädan, troll, hvi förföljer du mig?" Och som en dimma sjönk jungfruns gestalt undan.
Men i dystra tallskogen i midnattens storm sjöng Kalmatar:
"Tjockna natt kring Kalma dottren
Att ej någon henne skönjer.
Brusa storm med vilda vingar,
Att ej någon hör min stämma.
Skog, du dystra, drag dig samman
Att en fot ditt djup ej hinner.
Dölj den arma i din gömma,
Mig, förutan hopp den enda!
Uti lifvet, än i döden
Gafs hvar varelse att hoppas;
Blott den arma Tuoni dottren
Gafs ej ens att hoppas döden".
Men från vestern kommo skaror af folk öfver hafvet, de härjade med eld och svärd, förstörde gudarnes altaren och lunder; och som en man stodo Suomis ynglingar opp och i spetsen för dem stod Kalmatars älskling. Men mäktigt frambrusade främlingarnes flod emot Suomis skaror, och längre och längre trängde främlingarne fram, och Suomis ynglingar störtade som tallar för yxan, ty deras gudars makt var krossad och Den Starke stred för främlingarne.
Kalmatars yngling stod ännu ensam bland en fallen skara, men nu flög en pil, bevingad, i ynglingens hjerta. Han föll, svärdens klang tystnade, stridsfältet lemnades. Men vid den fallnes sida stod Kalmatar; dödens flicka kunde icke lifva den fallne.
Se, då stod der en hög gestalt i natten. Högt bar han sitt kraftfulla hufvud, från hvilket i rika vågor nedföll de hvita lockarnes flod. Sakta sväfvade mantelns rika veck för den nattliga vinden, alfvar thronade på den höga pannan, men mild, ehuru allvarsam, syntes den skönt formade munnen öfver det rika skägget.
Fram gick Kalmatar emot den höge och sade: "Fader, se ynglingen, Suomis stolthet! Skall Tuoni få äga honom, skall han föras till det öde Manala. Skola maskarne föröda denna kropp, den skaparn gjort så fast som berget, så skön som dagens sken?"
"Jungfru" sade den höge, "du är en Manala dotter!"
"Fader" svarade jungfrun ödmjukt sänkande sitt hufvud, "mitt hem var i Manala, men din sång gaf mig i kärleken ett skönare hem. En gång förr har du återgett honom lifvet med din sång, den alltförmående; Fader foga ord vid ord, låt ej Suomis yngling föras till mörka Manala".
Den gamles blick höjdes då han sade: "Tuoni jungfru, äfven min makt viker för den starkare. Den gamle går bort. Sök honom som är starkare än sången, ty han är kärleken; starkare än den som vet ord, ty han är ordet".
Den gamle gick, och i natt och sorg stadnade Kalmatar, ty hon visste icke hvar hon skulle söka honom som kunde hjelpa.
Men ur fjerran hördes en sagta sång, en bön till den högste i himlen. En stjerna blickade klar från fästet och Kalmatar nedsjönk på knä, men hon bad icke, ty hon kände ej bönens ord.
Och i det hon knäböjde, då kom han den Mäktige för hvilken den gamle måste vika.
I bäfvande glädje fattade jungfrun en fåll af hans skimrande hvita klädnad och böjde ned sitt hufvud. Och himmelskt leende utsträckte han sin hand, och på jungfruns skuldror skimrade vingar och i glansen af hans ljus knäböjde med nedsänkt svärd den sårade ynglingen. Men då den himmelske åter bortgick, sjönk ynglingen bleknande tillbaka och jungfrun böjde sig sakta öfver honom, löste med en kyss hans ande och flög med den, ej till Manala mer, men till ett högre hem.