Länge, länge, för många hundrade år sedan, då Finland ännu icke hade kommit under svenska väldet, då stod på en udde i Saimen en ståtelig gård, och der bodde en slägt af det gamla Savofolket, stolt och mägtig. Mången strid hade männen af denna ätt utkämpat emot Hämäläiset och Karjalaiset, och månget härjningståg hade de utfört ända långt bort åt ryska sidan; men nu hade en annan, en svårare fiende uppstått att strida emot, nemligen Svenskarne, de stolta, öfver hafven komna. De kämpade med korset och svärdet, de kämpade med ordet, och för dem dukade småningom Suomifolken under. Men ätten på Saimaudden stod ännu fast, den trotsade svärdet, den trotsade ordet, den trotsade korset.
Etthundrade år hade förflutit sedan helige Biskop Henrik första gången predikade Kristi namn på Suomis jord, men ännu lefde ätten på Saimaudden i stolt oberoende. Icke vågade sig den svenska Konungens fogdar dit, för att utkräfva skatt; ty de, som begett sig dit i sådant ärende, hade fått skäl att svårligen ångra sitt tilltag, och ingen vågade för domstol tilltala någon af Saimauddens folk. Men på uddens gård satt slägtens äldste och skipade lag och sträng rätt bland de sina.
En dag steg i stugan in en korsets man och predikade korsets lära för det stolta folket derinne, som satt man vid man och gästade vid yngsta sonens bröllop. Och runosångarne på golfvets midt stannade en stund i sin sång, hand i hand, tigande och lyssnande, undrande hvad detta månne blifva; men snart började den ena ljudligen:
"Nu den gamle Wäinämöinen
Körde slabberkäft ur stugan,
Föste pratman ut i kärret,
Sjöng hvar obedd gäst i dyen".
Och då hördes ett bifallssorl kring stugans bänkar. Vredgad bortgick korsets man, och sade: "ve eder, J hedningar, eder skall olyckan krossa, och tigga skolen J ännu om dopets nåd, den J nu förkasten!"
En lång tid hade förgått, och ätten på Saimaudden hade slutligen blifvit nära förödd. Oupphörliga strider hade småningom förtärt den. Der suto nu endast qvar trenne åldrige bröder, gråskäggige vakter vid ugnen. Alla deras söner hade stupat, utom Saivo, den yngste af dem, och i hans sex raska söner uppväxte nu ättens på Saimaudden hopp.
Men Saivo var utgången att lära sina äldsta söner strida mot skogens konung, och hemma vid ugnen suto de tre gråskäggsmännen och Ylpytar, Saivos hustru, med de yngsta barnen. Då inträdde åter korsets man, helsade med hotfulla ord och sade: "gamle hedningar vid grafvens rand, frälsen edra själar från fördömmelsen. Unga qvinna, sex söners mor, fräls dina söners själar, antagen det heliga dopet och den Korsfästes tecken. Hafven J icke sett huru förbannelsen förföljer eder? Edra män hafva stupat, endast gubbar och barn återstå; böjen eder inför Herrans straffande hand!"
Då knotade gubbarne vid ugnen, och opp steg Ylpytar och sade: "Foga dig hädan man! icke malar din trolldom Ylpytars hjerta till mjöl, mäktigare skulle den då vara. Gå, att ej Saivos små barn bära dig hädan". Och korsets man gick, men hans ord voro icke mildhetens, de voro vredens och förbannelsens.
Ännu bodde spridda i skogarnes djup, bakom moar och sjöar, män som icke underkastat sig det fremmande väldet. Stundom, när de icke förmådde mera, då låtsade de vara underkufvade, men reste sig åter, än här, än der. Men Saivo sade: "icke rår den ensamme lätt på björnen heller, än mindre på fienden. Många kunna vinna, der en och en faller". Och han lemnade hemmet i Ylpytars vård och barnens och gick genom ödemark och skog uppmanande alla, som ännu stodo qvar af Suomifolken, vare sig Hämeläiset eller Karjalaiset, eller män af hans egen stam, att bryta opp mot den gemensamma fienden.
Men Svenskarne grepo Saivo och sade att han var en förrädare, och dödade honom. Och Ylpytar utsände sin äldsta son och sade: "Gå till Svenskarne, lär dig deras konster, att du må kunna öfvervinna dem och fullfölja din faders verk. Lär dig att blifva ditt fäderneslands befriare och att hämnas din far".
Sonen gick, men ett år förlopp, och han hördes ej af. Och Ylpytar sade till sin andre son: "Gå till Svenskarne lär dig deras konster, att du må kunna öfvervinna dem och fullfölja din faders verk. Lär dig att blifva ditt fäderneslands befriare och att hämnas din far".
Sonen gick, men ett år förlopp, och han hördes ej af. Och Ylpytar sade till sin tredje son detsamma, som hon sagt åt de andra båda.
Men ett år förgick, och i stugan inträdde korsets man och sade: "Qvinna, har Herren sökt dig nog: din man och dina båda äldsta söner äro döda, är ditt hjerta nu ödmjukadt?"
Men Ylpytar svarade: "dåre, skulle mitt hjerta ödmjukas derföre, att de käraste, jag egt, lefvat som män och dött för Suomilandet. Nu först kan jag vara stolt. Och ännu lefver den, som skall fullborda deras verk!"
"Han lefver, ja", hånade mannen, "en tjenare i Konungens hof, en riddare i siden och guld i Konungens tjenst".
"Lögn talar den falskes tunga", sade Ylpytar.
"Tror du ej mina ord, så se med dina ögon. Men förkrosselsens dag skall ännu komma öfver dig, du högmodiga", sade mannen och gick.
Men i Ylpytars hjerta brände hans ord. "Har han, mitt hjertas käraste barn, blifvit en tjenare hos röfvarn af Suomilandet, han som dödar Suomispråket, det sköna, och lägger sitt språks band öfver Suomifolk och Suomihjertan. Deras trollkonster hafva förvändt ynglingens ögon med rikedomar och guld. Bröd, om än hårdare, fanns ock i Suomilandet. Ve den, som säljer fosterlandet för guld eller bröd. Hafva de förvändt hans ögon med ära och glans? Den ära, som vinnes i främlingens tjenst, är lik vågens skum, ett glitter utan värde".
Och Ylpytar lemnade sina tre yngre söner hemma, att värna hemmet på Saimaudden, och hon sade: "Minnens det arf, J fått att vårda; ännu har öfvermannens fot icke beträdt Saimaudden, när mägtig tid fodrar, skall barnet vara man".
Och Ylpytar antog till sitt yttre ett ödmjukt skick och gick ut ibland folket, och hon sökte sin son, och hon fick veta, att han fanns bland krigarne, som stridde vid Sverges andra gräns, och hon gick och sökte honom ända der.
Men vid det hon gick från den ena skaran till den andra, sökande sin son, då trädde till henne åter korsets man, densamme, som hotat henne i hemmets stuga, och han sade: "qvinna, böj ditt hjerta i ödmjukhet; din gård är bränd, dina tre söner hafva fallit alla vid dess försvar, och af hela din ätt återstår ingen mera än din son, som tjenar i Konungens hof, och som ödmjukat sitt hjerta inför korset".
"De hafva stupat alla? Den yngste ock? -- Dock smält icke ännu, hjerta, veknen icke senor, ännu måste lifvet lefva. En står kanske ännu att rädda". Och bort hastade hon.
På ett slagfält mellan döda och döende återfann, Ylpytar sin son. Hennes vård väckte den döende till sansning.
"Min mor, du här?" sade han. "Haf tack, se jag dör ung, men min död är skön, jag dör ju för fosterlandet!" och hans blick slöts och han dog; men Ylpytar sjönk tillsamman.
"Ha, arme bedragne! du dog i din villa, du dog fången i lögnen. Hade du fallit i ädel kamp mot dessa, med hvilka du nu framgick, då hade din död varit skön. Dö Ylpytar, ditt lif är slut!"
Men än en gång nalkades korsets man, och han såg den i stoftet nedfallna, och han sade: "Nu, Ylpytar, är du krossad, kom att af min hand mottaga upprättelse!" Men Ylpytar sade: "Vik hädan onde trollkarl, och kom ej vid den åt döden vigda".
Men öfver de dödas fält sväfvade sagta fram en späd gestalt. Det var en ung flicka i hvit drägt med svart kors på bröstet. Hon hade i sitt hjerta varit ynglingens brud, men var af sin moders löfte helgad åt korset. Hon gick fram till den döde ynglingen, knäböjde vid hans sida och bad med sagta röst, men af hjertats djup. Och innerligare och innerligare ljöd hennes bön, hela hennes själ syntes i den uppgå till Gud i försakelse. Och hon varsnade den i stoftet nedsjunkna modren och i hjertats ord utgöt sig hennes bön öfver den förkrossade, om tröst och klarhet för henne, som ännu ej sett ljuset, om tålamod och ett försakande hjerta.
Och Ylpytars hjerta veknade, hon gret.
"Haf tack, o flicka, du det främmande landets barn, för dagg på Ylpytars afton. Till Suomis gamla folk går Ylpytar; låt din milda, vackra bön ljuda öfver den döende".