Ganska trefligt placerad uti en ressortstoppad länstol, satt jag en afton hos en af mina bekanta. Framför oss på bordet surrade théköket, och i den engelska marmorspiseln brann en liten brasa, hvars strålar rätt vackert återkastades af det blanka stålet, som utgjorde eldkammarens tapetsering.
På den hvita spiselkanten stodo uppställda en mängd små vackra saker. Jag betraktade med nöje de nätta pjecerna, än en elegant dame, hvilken i hemlighet endast var en eldtänderska, än en liten tvåtums lång, den alranättaste kokett med huckle på hufvudet och en liten spegel i sin hand, hvari hon blickade med det alrautsöktaste välbehag. Nära henne stod en annan docka, som, då man drog på en tråd, vände sig fram och åter för sin spegel med mycken stolt sjelfförnöjelse. Men ack, hennes hufvud var afslagit. Bredvid henne stod en chinesisk docka, med långa mustascher, och nickade högvist på hufvudet. Dessutom stod på kransen ännu, ett par stora vackra snäckor; en lerlampa från Pompej, ganska grå och simpel till utseende, men hedrad med en glaskupa; en tillsluten dosa; en judisk prest af gips, hvilken under oupphörliga nickningar rörde ifrigt på mun och skägg och tycktes läsa i den bok, han hade i handen, samt en hel hop andra figurer.
"Den som ändå visste hvad det der herrskapet alla fundera på", sade jag åt min värdinna. "Se, huru de stå och spänna sig, liksom skulle de vara i full conversation. Det vore roligt att höra dem".
"Luktvatten's, knappnålar's, synålar's, isvolti!" skrek nu i detsamma en röst från tamburen så gällt, att jag hoppade helt högt.
"Nej jag tackar, inte för mig af herrligheterna", svarade frun i huset, och gick till tamburdörren för att affärda krämaren, som då han blef henne varse sade: "ska' dä vara's? knappnålar's, luktvatten's, öra's, isvolti?"
Min värdinna började skratta och frågade, om jag ej ville köpa mig ett par nya öron. "Ja, höra bra", fortfor ryssen att orera, och då jag i detsamma äfven gick ut i tamburen, räckte han mig ett besynnerligt instrument af glas, något när i form af ett öra. "Ska' dä vara's? två rubel silfver, ah, höra mycket bra's!"
Det roade mig att taga fram en blank silfverrubel och bjuda honom den, men han bugade på hufvudet och sade stolt: "njet, njet". Jag ärnade åter gå in och stoppade rubeln hos mig, ty jag ansåg hela instrumentet för en löjlighet, men att låta den blanka rubeln gå sig ur händerna, dertill hade ej mannen mod.
"Ah! köpa, köpa, 1 rub. 50 kopek, ah! pajalusta"! och hans tänder blänkte så hvita i det han med en min af innerlig kärlek räckte sin hand efter den blanka penningen, att jag måste skratta. Det föll mig in att ändå närmare bese saken, jag tog nu instrumentet och förde det till mitt öra, under det ryssen oupphörligt slabbrade med sin gälla stämma, och vid det glaset rörde mitt öra hörde jag ett starkt ljud, men endast ett oredigt, förskräckeligt surrande. Hastigt tog jag den bullrande saken ifrån mitt öra, och ryssen som trodde att jag ärnade återge den sade: "1 rubel 5 kopek, ska' dä vara's?"
Jag skrattade, gaf honom pengarna och gick bort med mitt öra, som jag lade bredvid mig.
Sedan vi druckit thé, gick min värdinna för att se efter sitt lilla barn, som sof i ett rum i andra ändan af huset, och jag blef ensam och satt en stund betraktande brasans lifliga lek och de små figurerna på spiselkransen. Min hand vidrörde tillfälligtvis glasörat. Mekaniskt tog jag det och förde det till mitt öra, och nu hörde jag en fin, behaglig röst, som sade: "tänk hvad théet var godt i afton".
Nu uppstod en paus, men snart svarade en allvarlig röst mycket högtidligt: "vet hon väl hvad thé är, då hon berömmer detta? Kom en gång till den himmelska staden och drick doften af det renaste Kejsarthé, så kan hon få lära sig något".
"Hör man på hans vishet", svarade en liten näbbig stämma, "just som ingen ann sett något än han med sitt kala hufvud och sina långa mustascher".
Förundrad såg jag mig omkring och undrade hvad folk det var, som kommit in i rummet utan att jag märkt det, men der fanns ingen utom jag, allt var tyst. En besynnerlig tanke föll mig in, jag satte mig så att jag kunde noga betrakta figurerna på spiselkanten, förde glaset åter till mitt öra och nu hörde jag åter en hop röster samtala.
"Här är nog varmt i afton, de ha eldat strängt i spisen i dag, jag önskar det vore natt redan, att man skulle slippa och svalka sig något".
"Men, mitt herrskap, det här blir mera tråkigt," sade en annan, "ha ni då inga intressantare samtalsämnen än värmen?"
"Ah", sade med förnäm matthet en knappt hörbar röst, som jag märkte komma ifrån en liten sockerfigur på en något urblekt ljusblå bandros, "hvad skall man väl i ett så blandadt sällskap kunna tala om. I förtroende söta du, vet du jag tror här finns till och med en kökspiga ibland oss. Och den der underliga gråa figuren, som står der så bål i sin glaskammare, hvad tror du det kan vara för en roturier? Ack, andra tider var det, då vi stodo derinne på spegelbordet, der fanns endast folk de qualité! Men i går tog det rysliga öde, som obevekligt herrskar här i rummen, oss begge och ställde oss hit på spiselkransen, och så sade hon: "de der figurerna äro nog skrala, men de må nu en tid stå här ute, sen få barnen leka med dem. Hvilken ryslig dom, huru skall jag bära den!"
"Jag försäkrar hennes nåd, att man kan må rätt bra här" svarade den näbbiga rösten åter. Det var tydligt den nätta koketten med spegeln som talade. "Värre var det en tid då jag låg gömd i en mörk låda, sammanpackad med en hel hop andra saker så trångt, att jag aldrig hörde klockan slå och aldrig kunde komma ut till en sommarbal i det gröna, och så mörkt sen, att jag alls ej kunde se min spegel. Då blef tiden lång, men jag försäkrar, nu hinner jag aldrig ha ledsamt".
"Hvem är hon min lilla?" frågade den hufvudlösa damen, hvilken jag gissade vara den andra af de nyss utflyttade: "visst tycker jag, att jag nångång sett henne på de stora balerna derborta på divansbordet, der hon tycktes dansa med hvem som bjöd opp henne, utan allt val."
Sockerfiguren på blå bandrosen hviskade nu sagta: "ah ma chére, ce n'est qu'une cuisinière!"
"Åh", svarade den lilla med hucklet, och hennes små glada ögon tittade dubbelt gladare i spegeln, "jag dansar visst gerna med hvem som helst. Det är så roligt att dansa. När jag var hemma hos min far och mor så dansade jag alltid, men tänkte ej på att jag gjorde det, ty det var just mitt sätt att lefva; men min mor sade en dag, att jag skulle i pension för att lära mig skick och seder. Jag hade just den dagen råkat ha litet hushållsbestyr, ty jag hade sett att en liljeconvalje fått en fläck på en af blomuddarne, och höll just på att laga mig till att skura bort den, och hade derföre knutit ett förkläde på mig och en duk på hufvudet och så tog jag en daggdroppe i handen, för att se hur lustig jag såg ut så der utstyrd. Och jag tyckte att jag var nog så nätt. Men då sade min mor, "ja det kan just vara en bra drägt för dig att fara ut i verlden med". Och bums tog hon mig och förde mig, jag visste ej hvart, på bordet i ett rum. I detsamma galade en tupp och jag tänkte mig bort, men se det blef ej af. Jag stod som fastvuxen; rundt omkring mig stod en hop lustiga figurer af allehanda slag, de pratade alla och väntade på att få göra en lång resa, och jag tyckte, att det var roligt att höra på dem. Dessutom såg jag i spegeln som jag nu hade i handen istället för daggdroppen, att jag såg så rolig ut, att jag hade just lust att skratta åt mig. Jag, som var van att se mig sjelf bara som en liten ånga, jag var nu så bastant och ogenomskinlig som en trädbit. Jag kunde ej annat än skratta.
Bäst det var kom en stor, förskräckelig karl, det var en menniska och jag blef helt rädd för honom. Jag hade aldrig sett andra menniskor än några små söta barn, som brukade leka på vår äng, och de hade ljusblå ögon och ljust lockigt hår, och dem skulle jag nog ibland ha haft lust att leka med, men de voro ändå så stora, och sågo mig ej. Men den här mannen var dubbelt större, och svart och ful, och han packade in mig i en låda. Der var fasligt ledsamt. Men sen kom jag i ett glasskåp och der stod jag gerna, ty det gick mycket folk ut och in i rummet der jag stod och alla sågo så vänligt på mig. Men bäst det var, togo de ned mig, lade en stor pappers-salopp omkring mig, och förde mig hit och sade åt frun här, att de hemtade mig åt henne till kökspiga. Ja det var visst syssla för mig".
Hon skrattade och åter blänkte hennes nätta ögon så glada mot spegeln. "Vet ni, här äro deras minsta grytor så stora som våra hus. Det vore ett vackert arbete att lyfta dem för mina små fina fingrar. Men frun hon tog så vänligt mot mig, och ställde mig hit på spiselkransen, och alla tycka om mig och säga att jag är söt och nätt, och på våra danser är jag i en brinnande tur, och dansar ingen med mig, så dansar jag ensam".
"Jaha", sade den hufvudlösa snibbigt, "det är konst att vara i turen när alla duga åt en. Nej ni skulle sett mitt herrskap, den tiden jag var dame d'honneur hos salig drottningen. Ni skulle sett huru gardeslöjtnanter och dylikt smått folk voro utom sig öfver att de ej vågade bjuda opp mig, eller ens tala till mig. De visste nog, de gunstiga herrarna, att det ej gick an. Men jag såg dock huru de på afstånd kastade förtjusta blickar och huru min stränghet gjorde dem olyckliga, så att det stundom gjorde mig helt ondt om dem. Men, min Gud, man kan ju ej rå för att folk har ögon, och icke kan man heller gömma sig för att de ej skola få se en. Emellertid var det en ung man som hade mera mod än de andra. Han inbillade sig att jag älskade honom, att jag hade uppmuntrat honom, och hade trasslat in sig i några ledsamheter endast för att få sina affärer i skick, att kunna bjuda mig sin hand. Han tillstod sin kärlek för mig, men jag hade då redan ett annat parti i aspect. En grefve, något åldrig det är sannt, men rik och stolt; och med ett leende, som jag kanske ej kunde undvika att göra litet föraktligt, afvisade jag den unge mannen. Kunde jag väl rå för att han brände sina vingar? Men ack, rysligt hämnades han".
"På min bröllopsafton inträdde han i mitt rum, och sköt sig för pannan. Några droppar af hans blod stänkte i mitt ansigte, och i ett ögonblick var jag sammankrympt till så liten J nu sen mig vara, och förlorade förmågan att röras omkring om dagarna. Lyckligtvis höll jag just på att kläda mig, och fick sålunda min toilett med mig, så här i miniatur, och kan således ändå ha något intressant att sysselsätta mig med".
"Nå när miste min nådiga sitt hufvud?" frågade en röst ur hopen.
"Mitt hufvud, ack ja det är sannt, jag kom ej mer ihåg att jag haft något. Jag saknar det också alls icke. Det hände mig en liten malheur: jag råkade falla omkull på marmorskifvan der inne på bordet och slog hufvudet af mig; men det var ett lappri, det gjorde ej ondt alls".
"Vid min Kejsares och herres, den store Förnuftets sols, skägg", sade nu den nickande Chinesen, "det vore en stor olycka att mista sitt hufvud; hvad skulle man då ha att runka uppå. Det var dock icke långt ifrån att icke denna olycka en gång hade händt mig.
Jag är född i Kanton, de stora städernas stad, och fick genast den lyckan att tillhöra den vise Tjang-tschi-li. Det var vid denna tid barbarerne kommo öfver hafvet, för att få den nåden att dricka vårt thé och äta vår spis, och den store himmelens son, Förnuftets sol, tillät att några af barbarerne fingo kyssa stoftet för hans fötter. Deras konung hade sändt dem den långa vägen öfver det stora vattnet, endast för att de skulle betyga hans vördnad för den store verldens herre, och de hemtade skänker. Deribland var en underlig låda, hvari alla som ställde sig framför den, måste krypa in, och visa sig helt små derinne för den store Förnuftets sols ögon. Och den himmelske Kejsaren, alla herrars herre och alla furstars furste, han log i nåd, då han såg denna ödmjuka hyllning af alla.
Några dagar sednare, då min herre, den vise Tjang-tschi-li inträdde och nedkastade sig för den lysande fursten, då befallte han honom krypa in i lådan och sålunda betyga sin vördnad, och han gjorde som förr och ställde sig framför lådan, men se, han kom icke ditin. Då blef himmelens son vred. Men min herre, hvars vishet öfvergår andra menniskobarns, såsom hafvets vatten öfvergår droppens, fann genast hvad som händt, nedkastade sig på sina knän och sade: "Store herre, du som är mera lysande än solen och mera skinande än morgonrodnan och mera mild än morgonvinden, se i nåd till din tjenare och straffa honom icke. Se, du värdigades sjelf i går låta gifva honom mat af ditt Kejserliga bord, och det var denna mat som af ditt majestäts ögonkast undfått en så födande förmåga, att din slaf nu icke kan rymmas i lådan. Du är herre öfver mitt lif, men värdigas vara barmhertig, som solen, och gif mig några dagar att åter afkläda den fetma, hvarmed din nåd har beklädt mig, och jag skall kunna fullgöra din befallning".
Den store jordens beherrskare, hvars nåd öfvergår hvad menniskor kunna fatta, behagade gifva min herre tre dagars tid och lät bortflytta lådan på det ingen skulle krypa in i den, innan hans höga befallning af min herre blifvit fullgjord. Och den vise Tjang-tschi-li begaf sig hem, och under tre dagars tid hvarken åt han eller drack, på det han skulle blifva mager. Icke ens det finaste thé i de dyrbaraste koppar smakade han, ja till och med hans opium-pipa stod orörd. De finaste inlagda frukter stodo på bordet, men, se hvad den vise förmår! han smakade dem icke. Och dock fortfor hans anlete att glänsa likt fullmånen. Och tvenne gångor om dagen stego hans sköna hustrur Y och E upp från sina soffor och stodo på sina små, äpplen liknande fötter, och försökte om de skulle kunna omfatta honom. Men ack (deras små svarta ögon höllo på att af sorg mista sin glans!) när den glänsande Y och fullmånen E knöto sina långnaglade händer tillsamman på hans ena sida, då fattades ännu ett långt stycke, för att de båda andra händerna skulle kunnat knyta sig på andra sidan.
Men när de tre dagarne voro förflutna, måste Tjang-tschi-li bege sig opp till den mäktige herrskaren öfver alla verldens länder. Han gick bäfvande till dörren af salen, men var dock icke alldeles utan hopp, ty i dag hade den himmelska Ys och den rundsköna Es händer nalkats hvarandra så mycket närmare som bredden af en tumme.
Nedkastande sig till jorden för hvarje steg han tog, nalkades min herre. Då befallte honom den store herrskaren, solens och månens broder, att han skulle gå fram till lådan och betyga sin vördnad. Han lydde, men se, han kom icke i lådan. Då utgick en ljungeld från den store och mäktige herrskarens mun och han sade: "Tjang-tschi-li nedkastas i hungertornet, hans slägt har upphört att lefva och hans hus finnes ej mera, och kring gatorna utropas: så går det med den som icke lyder den store Förnuftets sol!"
I detsamma kommo soldater, som letade efter alla personerne i hans slägt för att aflifva dem, andra började att förstöra och nedrifva hans hus, och en, grymmare än de andre, hade redan lyft sin sabel för att skrattande hugga af mig mitt hufvud, men då kom ett bud som ropade: "håll! den höge Förnuftets sol, hvars vishet och mildhet öfvergår den på fästet lågande solen, har tillåtit att dessa mygg ännu må få glädjas af hans sken. Stor och outgrundlig är hans nåd, han förlåter Tjang-tschi-li och hans slägt".
Det var en af barbarerne, som var en läkare, och han hade fått njuta den öfvermenskliga sällheten att breda ett plåster för den lysande herrskarinnan Ly—lo's lilla finger, som var sjukt. Och som man sade, att barbaren kunde lindra hennes smärta, hvilken gaf en skymt af oro åt den höge Förnuftets sols helgade och ostörbara tid, så hade man kallat honom, och när han skulle gå bort hörde han omtalas min herres förbrytelse och straff. I detsamma lät den höge Kejsaren, hvars gifmildhet öfvergår solens, fråga hvad han begärde till belöning för den tjenst han gjort, och han bad endast att få se den underliga lådan. Och se, den höge herrskaren, hvars nåd öfverflödar, tillät det. Barbaren skrufvade litet om något uti lådan, och så djerfdes han bedja om den nåden, att min herre skulle ännu få framställa sig inför den, och -- J som hören mig här, skolen häpnande förvånas att höra den högt uppsattes mildhet -- han tillät det, i glädjen öfver att den sköna Ly—lo icke mera skrek öfver sitt finger.
Den vise Tjang-tschi-li nedkastade sig, och barbaren ställde lådan framför honom, och se: han låg äfven der inne i hela sin längd, men liten och sammankrumpen. Och den store förnuftets sol värdigades le och hans leende var en nådesol öfver de dömda.
Den vise Tjang-tschi-li skänkte mig sedermera åt Läkaren, och denne förde mig till ett underligt land, som heter England, och skänkte mig sen åt herrn här i huset, och så kom jag till detta besynnerliga land, der de en tid om året kläda öfver både gator och tak med hvitt tyg, såsom man ser der genom fönstret".
Just bredvid den nickande chinesen låg en indiansk pil. Jag tyckte mig märka att äfven den ärnade sig att säga något, och verkligen hördes nu en stark manlig stämma yttra: "min broder, du hafver omtalat en saga om ditt land och din store höfding, jag vill säga dig en om mig sjelf. Jag är en krigare af Anantukals stam, och mitt namn är Den stolte Björnen. Jag var ung, jag hade ännu icke slagit många fiender och hade ännu icke tagit mig någon hustru. Då såg jag en ung qvinna, hon hette Det röda Hallonet och var den skönaste i vår stam. Hennes fader ville icke sälja henne för mindre än hundrade bäfverskinn. Den stolte Björnen ville äga henne, och hans Totam gaf honom god jagt. Han förde henne i sin hydda, och Det röda Hallonet trifdes väl, ty så har ännu ingen hustru blifvit aktad. Den stolte Björnen bemötte henne snarare som sin like än som sin hustru, och han hade ännu alldeles icke tänkt på att taga sig flera hustrur. Då öfverföll Schanano-stammen oss om natten, deras höfding ägde en knif, som han hade erhållit af de hvita männen, och deras trollkarlar hade gifvit den makt att alltid gifva seger öfver rödskinnen i hvems hand den än var. Den var spetsig på udden och skarp på båda sidor.
Lifvets herre hade sändt oss en så tung sömn, att vi icke vaknade, innan de hade inträngt i våra hyddor; och vi föllo i deras händer, som bäfvern stängd från sin boning. De hade tagit mina vapen innan jag vaknade, men med min hand nedslog jag de tvenne första. Sedan slog mig en med sin tomahawk så, att jag föll som död, och så bundo de mig. När jag vaknade, hörde jag Schanano-höfdingen säga åt min hustru: "Du är skön, Schananos krigare skola strida om dig. Jag vill döda dig, det är bättre att Hallonets saft flyter, än att krigarenas blod gjutes". Han lyfte sin stridsyxa, och min själ gladdes att Det röda Hallonets läppar icke skulle vidröras af någon annan. Men hon svarade: "Schananos höfding är icke svag, hans krigare taga icke hans byte af honom. Skona Det röda Hallonet, tag henne till din hustru".
Jag röt af vrede. Mina väktare skrattade. Höfdingen sade: "Björnen är icke så stolt nu, som då han slog våra krigare på fältet. I morgon då björnen skall dö, vill jag taga dig till min hustru under det han sjunger sin dödssång. Vi vilje se, om den unge är en krigare, eller om han har mjölk i sina ådror. Nu skole vi tåga hem".
Följande dagen eldades en svetthytta för höfdingen; jag stod bunden vid en påle ett stycke derifrån, nära ingången till hans hydda. Schananos qvinnor och barn samlades redan omkring mig och uppstämde sånger, stundom började en och annan att söka tillfoga mig smärta. Jag kände det icke och de andra hindrade dem att fortfara i det de sade: "icke förr än höfdingen återgår till sin hydda efter svettningen". Höfdingen gick till svetthyddan, hans hand lekte med trollknifven, som hängde vid hans sida, och när han kom nära pålen der jag stod bunden sade han: "Det röda Hallonet skall komma för att gnida mig och sedan skall hon föras till min hydda". Och nu beredde sig Schananos att gifva mig en krigares död. Men min vrede var vida större än mina smärtor, och jag hånade mina plågare. Då fördes Det röda Hallonet förbi ifrån svetthyttan och hon stannade och sade: "Stackare ären J, som icke kunnen få ens en bäfverunge att klaga. Ären J rädde för den ensamme mannen, efter J binden hans händer? Lossen hans händer och gifven mig en knif, så skolen J få se, huru hans hjerta skall vekna, och J skolen få se, att jag är värd att vara eder Höfdings maka". Schananos skreko gällt: Ho-ah, oah, räckte henne en knif och lossade mina händer.
Min Totam stod mig icke bi, mina ögon voro förmörkade, så att jag icke såg hennes mening och jag röt till henne: "qvinna, kommer du mig nära så krossar jag dig med dessa händer". Men hon sade högt och hånande: "din blod är hvit, du är ingen krigare, utan en katt!"
Med upplyft knif nalkades hon mig, men då hon kom mig nära sänkte hon den mot sin andra arm, som hon höll rak vid sin sida. I samma ögonblick ryckte jag knifven af henne och stötte den i hennes bröst. Hon föll till mina fötter, men hon reste sig åter litet, ryckte ur sin arm Höfdingens trollknif, som hon bar dold deri, och bloden frusade efter ur såret, och hon sade: "Jag har lyckats, befria dig nu. Jag hade velat strida vid din sida med den andra knifven, men kan ej mer". Och hon slöt sina ögon, och jag såg att hon dog, och jag hade velat stöta knifven i mitt bröst, men jag ville ej lemna Det röda Hallonets lik åt fienderna. Jag tog det på min arm, afskar mina band och nedstötte hvar och en som nalkades under det jag bar henne bort. Slutligen afsköt någon en pil emot mig, den store anden styrde den genom mitt hjerta, och den upptog min själ. En gång skall väl ock pilen förstöras, och den store anden upptaga mig på sin ö".
"Hvilken vildhet, hjelp mig jag svimnar!" läspade den lilla sockerfiguren på blå bandrosen.
"Dårskaper!" sade nu den judiske presten. "Men vill väl detta fåvitska slägte höra den vises ord? Står jag icke här dag och natt och predikar, men ho hör mig. Viljen J blifva vise, så tigen och hören mina ord. Först vill jag dock för eder uppläsa denna gamla urkund, som jag har i handen. Det är ett bihang till Judiths bok. Sedan vill jag lära eder vett och visdom. Så tigen stilla och lyssnen:
I Gilgal bodde en man af Benjamins stam, hvars namn var Amram. Han hade många söner, men endast en dotter vid namn Maheli. Denne Amram hade en anförvandt, hvilken bodde i Nobah och dref handel i Ammons land. En dag, då Amram kom hem af fältet, mötte honom en man, den der sade: är du Amram Nurs son?
Ja, svarade Amram, jag är det.
Då sade mannen: jag är Jethurs, din frändes, tjenare. Så säger Jethur din frände: se jag vill gifva Isboseth, min son, en hustru innan jag dör, på det han icke må taga sig hustru af hedningarnes döttrar. Gif honom derföre din dotter. Denne min tjenare skall ledsaga henne hit tillika med de handelsvaror han åt mig skall hemta. När jag är död, må min son draga med sin hustru till vår stam och begrafva mig der, och han skall ärfva alla de rikedomar dem jag förvärfvat.
Och Amram förde tjenaren i sitt hus och undfägnade honom och sade: mycken lycka är i dag mitt hus vederfaren, att min broder, den Herren välsignat med stora håfvor, uppsöker sin ringe broders dotter, till hustru åt sin son.
Men om aftonen, då Maheli skulle hemta vatten, ställde hon sin kruka vid brunnen och satte sig ned derinvid, och hon gret.
Då kom hennes broder Elisama, den hon mest kär hade af sina bröder. Men han hade varit ute i marken och visste icke hvad skett hade, och då han såg henne gråta sade han: Maheli, min syster, hvi gråter du?
Visserligen må jag gråta, svarade Maheli, att jag måste lemna min fader och min moder och mina bröder, för att fara till hedningarnas land och blifva Jethurs sons hustru.
Elisama frågade åter: Gifver vår fader dig till hustru åt honom, som dröjer bland hedningarna för att samla egodelar till och med då, när hans fader engång hvarje år kommer till Nobah, der hans hem är. Det må vår fader icke göra, han skall icke lemna vår dufva åt falken.
O Elisama, svarade Maheli, falken kan väl sönderslita dufvan, men icke varder hon derföre en falk. Herren varder mig ledande och skall beskydda mig för ohelgande.
Nej, Maheli, det får icke ske, vår fader skall höra mina ord, han får icke lemna dig åt styggelsen.
Min broder, svarade åter Maheli, hvad är jag, att min broder för min skull skulle synda emot vår fader. Herrans vägar äro outgrundeliga. Mig varder icke annorlunda gående än honom behagar.
När nu sju dagar hade gått förbi, bröt Jethurs tjenare opp, och Maheli och hennes tjenarinna och alla handelsvarorna och de tjenare, som skulle föra varorna, voro alla redo att börja resan. Men Amram och hans hustru välsignade sin dotter, och Maheli gret, och hennes fader och moder och hennes bröder och allt husfolket greto, ty hon hade varit såsom ett silfverfat med kostelig rökelse i huset.
Men när de hade farit några dagar och kommit till slätten Zophim, då kommo röfvare från bergen och öfverföllo och slogo tjenarena och förde Maheli och hennes tjenarinna till Ammons land och sålde dem åt en köpman. Och köpmannen gick till Achior, som var en öfverste öfver all Ammons barn, och sålde Maheli till hans frustuga.
Då Achior fick se henne, blef han upptänd af kärlek till henne, ty hon var däjelig som en ung blomma i Hermons dal, den daggen ännu ej skakat af bladen, och såsom en vattenlilja, den der vaggas af Jordans vågor och stundom gömmer sitt anlete bakom vattnets skira slöja. Och han talade vänliga till henne, men Maheli teg och lyfte ej upp sina ögon.
Då lät Achior föra henne i det vackraste rummet i sin frustuga, och trodde att hon var af räddhåga förstummad, och talade alla dagar vänliga till henne och gaf henne kosteliga smycken och skänker, men hon talade intet och rörde sig icke, utan satt som ett beläte.
Men Achior blef så intagen af kärlek till henne, att han frågade intet efter sina andra qvinnor, utan lät dem gå hvart de ville, och han gaf dem frihet och ville endast taga Maheli till hustru.
När han nu åter inträdde till Maheli och sade: min älskade, se för dig har jag bortjagat dem alla, såsom man bortsopar dammet för en drottnings fötter, ty du är mitt hjertas drottning; men fresta mig nu icke längre, ty min vrede skulle ångra både dig och mig. Då böjde sig Maheli för honom och sade: Herre, se din tjenarinna. Herren Israels Gud, som gifvit mig i dina händer, har gjort ditt hjerta mildt emot din tjenarinna. Du skall icke förneka mig, att helig hålla Israels Gud och honom allena dyrka.
Achior blef öfver måttan glad och gaf Maheli det löftet, att hon finge dyrka sin Gud på sitt sätt och huru hon ville, och att han skulle skaffa henne qvinnor af Israels döttrar till betjening.
Så hade nu Maheli öfver ett år varit hos Achior och hon hade födt honom en son. Och Achior älskade Maheli, och Herren vände Achiors hjerta så att han lyssnade till hennes ord, då hon talade om Herren Israels Gud och hans stora under och verk. Och Achior sade: visserligen är din Gud en stor Gud och en mäktig, den stora under förmår.
Men se, då kom ett budskap, att Achior med allt sitt krigsfolk skulle bryta opp, ty Konungen sände sin Härhöfvidsman Holofernes att draga ut mot all riken, som vesterut lågo, för att göra dem sig underdåniga.
Och Holofernes underlade Konung Nebucadnezar många land och förstörde städer och bortförde folk och egodelar, så att fast ingen mera vågade stå emot honom, utan kommo regenterna och de yppersta af folken emot honom med pipor och trummor och stor ära, men ändock vunno de icke nåd inför honom, utan de skulle prisa Nebucadnezar allena som sin Gud.
Och Achior var en väldig krigshöfding, men då kriget numera endast hade blifvit ett segertåg från det ena landet till det andra, och alla föllo till Holofernes utan svärdsslag, då kände Achior längtan efter Maheli, och hans hjerta var brinnande i honom, att han på så länge icke hade skådat hennes anlete, det han älskade. Och han sände budskap att hemta henne lönligen. Och hon tog sin son med sig, och Achior dolde dem hos sig.
Men Israels barn förtröste uppå Herran och befästade sig på bergen och i städerna och fastade och bådo till Herren Israels Gud.
Och det vardt sagdt Holofernes, att Israels barn rustade sig och ville värja sig, och han förgrymmades svårligen och frågade hvad folk detta var och hvarpå de hade sin lit. Och Achior steg fram och han svarade och omtalade alla Herrans stora under med Israels barn, och berättade huru han dem i alla farligheter hulpit hade, och huru de genom Herrans hjelp mäktige fiender underkufvat hade. Och han sade, att så länge de mot Herren intet syndade, skulle ingen emot dem något förmå. Och rådde han derföre Holofernes att låta befråga, om de hade sådan synd begått, ty eljest skulle han dem intet vinna kunna.
Då Achior hade talat, vordo alla Holofernes höfvidsmän vreda och ville döda honom, och Holofernes förgrymmades emot honom och han sade:[1] "Såsom dem gående varder skall dig ock gå, ty jag vill sända dig till dem, på det du må blifva straffad med dem".
[1] Judiths bok 6:te kap. 6:te vers.
"Så befallte Holofernes sina tjenare att de skulle taga fatt på Achior och föra honom bort till Bethulien uti Israels barns händer".
"Och Holofernes tjenare grepo honom och då de kommo öfver slättmarkene intill berget, drogo skyttar ut emot dem".
"Då veko de afsides om berget och bundo Achior vid ett träd, med händer och fötter och stötte'n neder och låto så hänga'n, och foro till sin herra igen".
"Men Israels barn kommo ned af Bethulien till honom och gjorde honom lös och hade honom in i Bethulien och ställde honom midt ibland folket och frågade huru det tillgånget var och hvarföre Assyrierne hade hängt honom".
"Och Achior svarade och berättade huru det allt tillgått hade, och allt folket föll på sitt ansigte och tillbad Herren".
"Och de fastade och bådo hela den dagen, och de sade åt Achior: våra fäders Gud, hvilkens makt du prisat hafver, varder dig så vedergällande, att de intet skola få se sina lust på dig, utan du skall få se huru de slagne och nederlagde varda".
Men Maheli väntade hela dagen, att han skulle hemkomma, och då han icke kom bedröfvades hon och sade: hvad har händt min herra? Och hon sände en tjenare ut att speja, och tjenaren återkom och bådade henne hvad som händt. Och Maheli vred sina händer och afklädde sig sina kosteliga kläder och låg hela natten och bad inför Herran. Men mot morgonen innan solen gått upp, kastade hon en mantel öfver sina skuldror och insvepte sin förstfödde deruti, och gömde ett bröd i sin klädnad, och sedan hon ännu bedt en bön till Herran vandrade hon bort.
Och Herrans hand omskyggade henne, så att ingen af väktarena blef henne varse, och hon vandrade allt framåt, och då krafterna öfvergåfvo henne bad hon till Herren, och hon kände sig åter styrkt, och hon nådde slutligen bergen och gömde sig der.
Men hon bad en bön och sade: Herre Israels Gud, Du som hafver beskyddat Hagar och Ismael i öknen, se i nåd till detta barn att det icke förgås. Du, som gifver fågelns ungar skjul emot ovädret, skydda ock denne som är skyddlösare än de. Och när hon hade bedit, såg hon ned på barnet och såg att det log, som barn le då de i drömmen se Herrans englar, och hon sade: "Lofvad vare Herren, Herren. Jag hade mycket bekymmer i mitt hjerta, men din tröst gladde min själ.
Herren är mitt hopp, den högste är min tillflykt.
Dig varder intet ondt vederfarandes och ingen plåga skall nalkas din hydda, ty han hafver befallt sinom änglom om dig, att de skola bevara dig på allom dinom vägom.
Herren varder icke förlåtande den tröst till honom hafver". Och hon gret.
Men när hon hvilat en stund ville hon stiga opp för att gå vidare och då förmådde hon det intet, utan måste blifva sittande vid stenen der hon sutit, och barnet vaknade och hon lutade sitt hufvud sörjande emot honom. Men se då öppnade han för första gången sin mun till att tala och sade: Abba. Och modren hörde sin förstföddes första ord, och glädje och frid vardt åter i hennes hjerta, och hon dröjde så qvar öfver den natten, och satt vakande öfver sitt barn.
Och Herren skyddade henne, så att hon ej blef upptäckt af någon, och att intet vildt djur nalkades henne. Men då morgonen begynte gry, steg hon opp och kände sig så mycket styrkt att hon förmådde gå, och så befallte hon sig Herranom och vandrade med barnet på sin arm till dess hon kom till staden, och hon trädde till stadsporten, hvilken var tillsluten.
"Hvem är du och hvad begär du?" frågade henne väktarena. "Jag är en af Israels döttrar, Maheli, Amrams dotter, och beder att j tillåten mig att uppsöka Achior, min herre, den j i går hafven fört in i eder stad".
Men de som vid porten vakt höllo gjorde somliga gäck af henne, för det hon var en ensam qvinna, och somliga sade, att de ej vågade låta någon in.
Men se, då kom der gående en hög qvinna, klädd i sorgekläder, och hon frågade hvad som å färde var, och vakten sade, att en qvinna med ett barn på armen, som sade sig vara Achiors den Ammonitens hustru, bad att hon måtte blifva insläppt, men de fruktade att det vore en list af fienden.
Då svarade den sorgklädda qvinnan: "Fören j krig emot qvinnor, att i rädens denna? Låten opp för henne eller ock gån till eder öfversta och spörjen honom, men låten icke den trötta försmägta i väntan".
Då lät vakten opp porten och vid det den uppläts föll täckelset af Mahelis hufvud, ty barnet hade fattat deruti och lekt dermed. Men Maheli inträdde, och alla undrades öfver hennes fägring och öfver barnets.
Men den höga qvinnan i sorgkläderna gick till Maheli och sade vänligt: "min syster du är trött, kom i mitt hus. Jag är enkan Judith, Merari dotter, kom jag vill låta båda din ankomst för din herre".
Maheli tackade henne, men då hon ville följa henne, såg Judith att hon darrade och hon stödde henne vid sin arm och förde henne till sin boning. Och folket som stod derinvid sade: se Libanons ceder och däldens lilja!
Och Achior kom, och han gladdes, och han tog sin son på sina armar och sade: "Mycken glädje har mig nu vederfarits: fast jag mycket lemnat, har jag nu mitt bästa här. Men större är ock derföre nu min fruktan att Konungens folk skall vinna staden. De äro talrika och mäktiga".
"Nu rädes jag intet mera", sade Maheli, "sedan jag återsett min herres ansigte. Herrans hand skall beskydda oss".
"Herren skall icke öfvergifva sitt folk. Han kan väcka upp en försvarare af sådana som detta barn, om honom så behagar", sade Judith.
Och Holofernes med sin här drog upp emot Bethulien och trängde staden allt mera och förstörde vattenrännorna, och satte vakt vid brunnarna, och när de nu i tjugu dagar hade förvarat brunnarna, blef stor jemmer i staden, och det fanns icke vatten mera än för en dag. Och folket klagade och ville gifva sig åt Holofernes.
"Men då stod Ozias, deras furste, opp och gret och sade: Käre bröder, hafver dock tålamod och låter oss ännu i fem dagar förbida hjelp af Gud".
"Om han ville bevisa oss nåd, och sitt namn härligit göra".
"Varder oss i dessa fem dagar icke hulpit, så vilja vi göra som j bedit hafven".
Och Achior gick till Maheli och förtäljde hvad öfverenskommit var, och han sade: "Inom fem dagar skall staden öfverlemnas åt fienden, om ej hjelp kommer, och hvadan skulle den komma? I östan och vestan finns ingen, som skulle våga stå emot konung Nebukadnesar".
"Herren Israels Gud", svarade Maheli, "mot honom äro jordens konungar som stoft och deras makt och herrlighet en flägt!"
Och Maheli gick in till Judith, lade barnet i hennes armar och sade: "Judith, o min syster, låt icke honom blifva gifven till spillo".
Judith smekte leende barnets lockar och frågade: "Hvad önskar du Maheli?"
"Judith, o Judith, låt icke Herrans namn komma på skam! Om icke hjelp kommer, vilja de inom fem dagar lemna staden åt fienden".
"Hvad är det de synda och fresta Herren", utbrast Judith med vrede. "Hvad berättar du mig. Skall jag sådant höra?" Och hon reste sig opp, och hennes kind blossade. Men hon nedsatte sig åter och sade: "Ack, hvad kan en svag qvinna! Hon vill höra hennes ord, om hon bestraffar deras otro och deras hjertans hårdhet".
Maheli svarade: "Gå i Herrans den store Gudens namn, och han skall vara med dig och gifva dig kraft att blifva en Debora! Ve, jag kan intet. Jag är som det svigtande röet, som vinden böjer, eller som vinrankan, som står endast så länge den stödes af trädet; men du så stolt i din höga fägring, Herren har gjort dig till ett redskap i sin hand. Der det starka redskapet brister, kan arbetaren ännu lyckas med det böjliga, och der mannens mod brister, kan Herren bereda sig ära genom en qvinna. Judith, låt icke lemna staden i fiendens hand. Låt icke hedningarne säga: "se, vi hafve förtrampat dem som förlitade sig på Herren".
Judith svarade intet, utan satt tyst, och Maheli gick åter bort med sitt barn. Men Judith stängde sig inne och bad till Herren.
Men Achior trädde till Maheli och sade: "Maheli, mitt hjerta är tungt öfver pilten. Visste jag dock huru jag skulle kunna sända dig hädan med honom".
Maheli svarade: "Icke må min herre vilja sända sin tjenarinna bort ifrån sig om han ock kunde! Underliga hafver Herren ledsagat mig hit till min herra och åter till mina fäders land, han skall icke nu förlåta mig. Skulle icke hans makt förmå att frälsa hans folk. Underliga äro hans verk. Hans makt hafver skapat fästen och himlar, och hans mildhet hafver icke aktat för ringa att göra det silkeslena hullet på barnets kind. Se, min herre, se de små fingrarne, som ligga i hvarandra, så ljufliga som bladen på den hvita rosen från Damascus, i hvars ådror sprides en enda purpurdroppe. Se hans hår, hvem har väl krusat dess mörka lockar? Han rör sina små händer; huru älskliga de äro! Så lena och så hvita som lamm nyss tvådda i bäcken, och dock äro de lika skapade som den starkastes, som din egen, hand, min herre. Och nu slår han opp sina ögon; äro de ej skönare än gazellens och mildare än den unga dufvans. Herren hafver icke skapat honom så älsklig för att gifva honom till spillo. Han hafver fört oss till sitt land, han hafver öppnat oss sin lustgård, han skall icke låta fienden härja lustgården och dem han ditfört till skada komma".
Men Achior lade sin hand på barnets hufvud och log vänligt mot Maheli, och hon lade båda armarne i kors öfver sitt bröst och bugade sig inför honom.
Huru Judith sedan bad till Herren och gick ut till de Assyriers läger, det står att läsa i Judiths bok. Men då tvenne dagar voro framgångne, och intet vatten mera hade funnits i staden, då satt Maheli i kammaren och hennes kinder voro bleka och hennes hår var beströdt med aska, och en säck var hennes klädnad. Och barnet hade klagande insomnat i hennes sköte och det qved i sömnen, och Maheli lyfte sina ögon opp och sade: "Herre, Herre, hjelp mig att jag icke misströstar, styrk mig att jag icke förtviflar. Men då kommo budskap och sade: "Assyriernas här flyr för Herren, och Judith hafver slagit Holofernes. Staden är räddad och J ären räddade. Och din herre skall bo när oss och blifva en af oss".
Då sade Maheli: "helig, helig, helig, är Herren, mäktig och stor. Med en qvinnas hand hafver han slagit den stora hären och af spenabarnens mun bereder han sig ett herrligt lof.
Jag tänkte i min ångest, Herren hafver förskjutit mig, hans öga hvilar icke på hedningarnas stad och han hafver lemnat mig i mörkret, men se då uppehöll han mig med sin högra hand och förde mig till ljus och klara källor, och då jag tänkte: stormen varder mig förstörande, se, då bjöd han stormvinden, att den tog mig på sina vingar och förde mig till ljufligare ängder. Och då jag bäfvade att jag skulle försmäkta af törst, se, då beredde han mig lefvande vatten och ljuflig svalka i sina gårdar, att jag hos Herrans folk må lefva och i mina fäders land få dö; och han hafver upptagit minom herra och min förstfödde i sino lande".
"Nå så sluta då en gång", skrek argt en hvass röst och, paff, small locket opp af den tillslutna dosan, och en underlig liten gubbe tittade opp och stod och vickade deruti.
Alla tego, endast en melodiskt susande sång den jag hört hela tiden fortfor ännu.
"Hvem galar och skriker här!" sade åter gubben, "kan man då aldrig få vara i fred? jaså, är det ni snäckor der, som hålla oväsendet. Hvad skriken j efter?"
"Vi äro sändebud från det mäktiga Söderhafvets konung", svarade den ena af snäckorna. "Han har sändt oss hit, för att få höra budskap från sina anförvandter i dessa trakter. Det är, som man vet, ej stort att lita på sjömäns berättelser, och han vill veta säkrare genom oss huru de lefva här".
"Ack", sade den hufvudlösa damen, "hvem är den potentaten? Jag mins ej att det någonsin kom sändebud från honom till vårt hof".
"Han är den mäktigaste af hafskonungarne. Ett präktigt hof, ett rikt och folkrikt vatten".
"Folkrikt land?" frågade en röst.
"Nej vatten. Försök att räkna söderhafvets vågor, då får ni veta hur talrikt hans folk är. Visserligen är vattnets folk olika jordens. Ord talas der aldrig, allt är sång. Har ni hört stormen fara öfver hafvet, ni har då hört vågornas sång. Då är stor folkförsamling, då talas kraftiga, vackra ord, med lifliga åtbörder och hög röst om kung och folk. Eller har ni sett vågorna leka och smekas en afton, vid stranden, just då de hålla på att slumra? Har ni hört hur ljuft de då sjunga, huru smekande i deras vänliga samtal. Man har talat om Sirenernas sång för att locka sjömännen i hafvets djup; nej icke för att locka ha de sjungit så; men de hafva talat vänligt till de förbifarande, och deras toner hänföra dödliga öron. Nu vilja de aldrig mer tala till jordens barn, de veta att dessa ej kunna bära det. Ljufligt att bo i hafvets krystall, skönt i dess lunder af korall, herrligt dess språk, det heter sång."
"Atlantos är konungens broder, åldrig som han, mäktig och stor. De helsa hvarandra med vänskap. Atlantos sonason är den sjö som svallar här utanföre. Han älskade Saima, den blåögda sköna, från tidernas morgon, men afundsjukt lade sig landet till hinder emot deras förening. Och Saima hon kastar längtande sina blå ögons blickar emot hafvet, men en talrik vakt af landtandar stå med sköldar och spjut af tall och gran och stänga till och med åsynen af den älskade. Och hon sjunger klagande sin sång, och hafsviken den lyssnar och kastar sina vågor med storm mot landet, men kan ej besegra det. Nu säger man att menniskorna sett deras längtan och deras kärlek, och att de skola bekriga landet för att förena de båda älskande. Så lydde sagan på söderhafvet.
Konungen sände oss hit med budskap till menniskorna för att lofva dem belöning. Lätt skola Finlands skepp bäras fram öfver böljorna, och återvända lyckligt till säkra hamnar. Hafvets konungar skola icke fordra med stränghet sin tribut, ty de åldrige älska de unga, och önska deras förening. De äro ädle och mäktige, de älska att sprida trefnad och välsignelse till menniskorna i de aflägsnaste bygder".
"Uff, sådana dumheter", sade gubben i dosan. "Finland, ja det är rätta landet att tala om. Fattigdom, dumhet, uselhet. Tacka lyckan om folket här kan skyla sitt elände med litet Lybecks glitter, och för öfrigt må det vara nöjdast att ingen vet, att det finnes här i verlden".
"Vise man, sanning talar du", utlät sig den judiske presten och upplyfte härvid sitt hufvud så högt att jag ej mera trodde det kunna nedfalla, men se, det föll och derefter började mun och skägg endast att så mycket hastigare röras.
"Finns här då ingen, som man kan tala ett förnuftigt ord med", sade åter gubben i dosan. "Hvem är väl månne den der grå herrn i glaskupan, han ser mera förståndig ut?"
"J uppmanen mig att säga hvem jag är, emedan jag är eder okänd", svarade nu en klar röst från lampan. "Nåväl, jag skall säga eder det, ty den okände är alltid ensam, om han än omgåfves af hundrade. Att jag är en lampa det sen J alla, att äfven jag någongång lyst, det tron J utan att jag behöfver säga det, och ehuru J sen, att jag endast är af simpel lera, så förmodar jag att J icke derföre ansen mig för ringare, ty J veten väl att den simplaste lerlampa kan lysa den vise, under det den slösande oduglingen bränner doftande oljor i dyrbara gyllene käril. Hvad viljen J derföre att jag skall säga eder? Hvad jag gjort? hvad stort jag uträttat. Men anstår det väl mig att omtala mina egna förtjenster? Dock, J åstunden det, jag vill öfvervinna mig sjelf, för att göra eder till viljes. Ty om än blygsamheten är en helig pligt, så finnes dock en, som är större, den nemligen, att med beredvillighet gå det allmännas önskningar till mötes.
Jag vill alltså säga eder, att det första minne jag har, är af en tid, som var mig ganska ärofull. Jag lyste då för en Romare, värdig detta namn. Han lemnade sitt hem, en liten enkel boning, för att rädda fäderneslandet. Jag följde honom i hans tält och lyste hans nattliga vakor för fosterlandet, jag lyste honom ännu då hans själ kämpande flydde ur kroppen.
Hans egendom tillföll hans son, och denne föraktade den ringa lerlampan. En slaf bar mig till sitt usla hem, men endast sällan tvangs jag att belysa hans elände, ty han ägde ej olja att gifva mig. Men en natt påtände han min veke. Han gick för att tända eld på den boning, hvilken tillhörde hans husbonde, hvilken agat honom tyranniskt för ett ringa fel. Han blef röjd och dödades. Han hade fällt mig ur handen, jag blef gömd i mullen och låg der länge, länge. Jag sörjde att mitt lif skulle förflyta utan nytta, men -- huru ofta föranleder icke en ringa tillfällighet en stor förändring i vårt öde! En dag kom en fattig enka gående, hon fällde ur handen en liten penning och började söka den, och så fann hon mig. Hon bar mig till sin boning, köpte olja för sin penning och tillbragte sin natt i bön och arbete för sina begge små sofvande barn.
Hon var Christen. Hon hade öfvergifvit vänner och anförvandter för sin tros skull och lefde nu i Pompej utan att vara bemärkt af de Christnas fiender. Men det stillaste lif förmår icke afvända förföljarens verksamhet. Jag såg en man inträda hos henne. "Offra åt gudarne i morgon, sade han, att du må få lefva; eller du dödas och dina barn bli slafvar".
Han gick, hon nedsjönk i bön. Derpå steg hon opp, tog mig i sin hand och lyste på sina begge barn, hvilka slumrade godt i hvarandras armar. "Ack, suckade hon, deras späda läppar kunna ännu knappt utsäga Hans namn, hvem skall lära dem att tro, hvem skall rädda deras kropp och själ från förderfvet. Och jag kunde dock få blifva hos dem, jag äger att välja".
Hon knäböjde åter, hennes anlete förklarades och hon utbrast: "lofvad, lofvad vare min Frälsare, prisad att du hafver funnit mig värdig att dö för din skull. Skulle väl du behöfva mig till ett verktyg för deras frälsning? Skulle ej din kärlek och din makt förslå! Med fröjd vill jag bekänna dig och dö!"
Då skalf jorden, Pompej skakades på sina grunder. Hastigt sprang hon opp, tog sina begge barn på sina armar". - - -
Ett förskräckeligt brakande afbröt berättelsen. Jag sprang opp förfärad. "Ha, ramlar Pompej?" ropade jag förvirrad.
"Åh nej, bara spiselkransen", svarade min värdinna, som hastigt inträdde skrämd af bullret. "Nå det var ledsamt nog ändå. Hvad du måtte blifvit skrämd. Jag var nyss här inne och du tycktes slumra; jag ville ej störa dig, utan gick bort. Få se huru det gått med alla småsakerne der på kransen?" I detsamma fladdrade en klar låga ett ögonblick i spisen och försvann. Jag såg det, det var pilen, som i ett ögonblick var blefven aska. Vi började leta bland marmorbitarne. Af Chinesen återstod endast nacken och det nickande hufvudet, resten var i smulor, äfvenså sockerfiguren; men den blå bandrosen var oskadd. Den hufvudlösa damen vände sig, då man drog på tråden, lika sjelfbelåtet som förut för sin spegel. Men ömkligt var att se den lilla nätta flickan med hucklet. Allt tittade hon lika förnöjdt åt sidan, men ack, hennes spegel var sönderslagen; och just då jag stod och beklagade henne, märkte jag att mitt glasöra fallit i golfvet, förmodligen då jag sprang opp i skrämseln, och det låg nu krossadt i otaliga bitar.