Rosa var alls icke vacker. När qvällen kom och dagens arbete var slutadt, då gick den femtonåriga in i det rum, som i fordna tider varit familjens samlingsrum, och der nu hennes fader, af vana sedan gladare dagar, mest hvarje qväll infann sig. I detta rum, der tillförene en talrik ungdom samlades till dans och glada lekar, der var det nu Rosa ensam som sväfvade fram och åter, än i en luftig dans, än i vexlande ställningar fulla af uttryck och behag. Då var Rosa vacker. Den grofva drägten formade sig kring henne då mer luftigt än en danserskas gaz, och glömmande sina bekymmer drömde fadren bort mången stund, i glad beundran, blickande på den sköna dansen. Från Rosas sinne var då hvarje bekymmer utplånadt, hon kände blott att hon lefde, att hon njöt, i sorg, i glädje, i hänryckning, i stilla frid, och en tår dallrade ofta i hennes öga, då hon slöt sin dans. Då var Rosa skön.
"Rosa, mitt barn", sade fadren en afton, "min önskan är att du i morgon bevistar denna bal i staden, dit du är bjuden. De behöfva lära sig att icke se dig öfver axeln, som de så gerna göra. De tro dig sakna de behag, som de med bråk och möda förvärfvat sig. De skola se dig dansa, de skola lära sig veta, att en dotter af honom, som var sin tids prydnad, af naturen äger nog, för att icke behöfva deras fattiga, inlärda gracer".
"Min far", sade Rosa, "hvarföre skall jag synas der? Jag trifs ju så utmärkt bra hemma. Jag dansar en stund af qvällen, det gör mig nöje, säkert mer än balen, och sen sofver jag godt och är i morgon bittida flink vid arbetet åter. Men går jag på balen så är jag sömnig morgondagen igenom. Jag förstår ju heller alls icke, huru jag bör skicka mig i sällskap, jag som aldrig varit ute i verlden. Vet pappa, du får visst skämmas för din Rosa".
"Nej min flicka, det kommer jag ej att behöfva göra. Jag önskar, att du må komma på denna bal".
Rosa var på balen. Otaliga ljus strålade mellan kristaller. Unga, sköna flickor i lätta drägter sväfvade omkring vid sina riddares arm. Rosa satt stilla, obemärkt i ett hörn. Slutligen nalkades en dansande som bjöd opp den obemärkta till en potpourri, en då nyss uppkommen dans, hvars turer man skapade sig för gången. Blyg ställde sig Rosa på sin plats. Man gjorde några hvarf efter afmätta former, fram och åter öfver golfvet. Ännu tyckte icke Rosa, att hon dansade. En ny tour började. Damen flyende i otaliga vändningar, förföljdes af sin kavaljer, och lät sig slutligen fångas till en vals. Rosa ilade utåt det vidsträckta golfvet med lätta steg. Nu syntes hon blifva fångad, nej med en lätt, mjuk rörelse var hon redan långt unnan sin förföljare, än flyende i yr skalkaktighet, än närmande sig mild och blyg, än åter hastande bort skälmsk och rädd.
De dansande stadnade, man såg, man beundrade, man andades knappt. Nu tycktes den dansande flickan ej mera fly så långt undan, hon stannade ofta för några ögonblick liksom väntande, men hennes kavaljer tycktes ej ha lust att låta den sköna leken upphöra, han försummade med flit flera än ett tillfälle att fatta sin meddanserskas hand. Sjelf visste icke Rosa, att hon redan hade dansat mycket längre tid än något af de andra paren. Hon njöt i fullt mått af att utöfva sin sköna konst, och märkte ej de många blickar, som voro fästade på henne. Slutligen, rädd att uttrötta henne, fattade hennes meddansare hennes hand och förde henne, efter en kort vals, till hennes plats.
När potpourrin var slut, bortförde fadren sin dotter, oaktadt alla närvarandes böner att få se henne dansa ännu en gång. Rosa sjelf lät sig villigt föras, hennes hjerta var så fullt, hon ville bort, hon ville bli ensam med sig sjelf. Så hade hon aldrig dansat förr, det kände hon. Denna afton, då hon uppträdde i en lätt drägt, i ett haf af ljus, vid en skön musik, i en omgifning af unga, den hade gifvit hennes dans en helt annan färg, än den egt, när hon hemma dansade hvardagsklädd, ensam, utan musik. Äfven det bifall, hon rönt, lifvade och gladde henne; men högt slog hennes hjerta af fröjd, då vid hemkomsten fadren slöt henne i sina armar, sägande: "Min Rosa, haf tack; du har i dag gjort din far den största glädje, han haft på många år".
Snart kommo bjudningar från många håll. Nu var Rosas längtan, att få vara med, stor, men hvarje gång hade hennes far något hinder derföre. Än var balen tillställd af för ungt folk, man visste ej hvad anseende de kunde komma att bibehålla i lifvet, än var det fult väder, än var det ej värdt att Rosa just i dag skulle bege sig hemifrån, och så gick det gång för gång.
Stundom började Rosa tro, att hennes far ej älskade att hon dansade. Hon frågade honom derom, hon sade: "Säg mig upprigtigt, min far, jag slutar gerna att dansa, icke är det svårt blott jag vet din önskan". Men då han åter svarade: "Du dansar skönt som ingen annan; lemna icke den herrliga gåfvan", då ägde hon icke styrka att göra uppoffring af sin högsta fröjd: hon visste ju icke, om hon borde det, och för hvad hon skulle offrat den; men hon gret mången gång af ovisshet.
Ofta hände ock att fadren hemtade henne en prydnad, en vacker klädning. "Till nästa bal", sade han, och då blef Rosa åter glad och dansade åter när qvällen kom. Det var hennes vederqvickelse efter arbetet, hennes enda förströelse, hon längtade ej heller efter någon annan; ty hennes själ fylldes af konstens tjusning, och då sade åter ofta fadren: "I qväll var din dans så vacker, den skall du dansa på nästa bal". Men när nästa bjudning kom, så var det alltid hinder.
År förgingo, många till och med, ingen bjöd mera Rosa, hon var glömd. Oftast tillbragte hon qvällen på sitt rum, och hon fann ännu stundom en vemodig glädje uti att der dansa ensam. Hon föreföll sig dervid stundom som en dåre, som pryder sig med halmstrån, fullt öfvertygad att de äro de skönaste blommor. Men då uppmuntrade henne åter fadren och sade: "lemna ej din dans, Rosa, på nästa bal, dit du blir bjuden, skola vi gå".
Ännu förgingo år, och nu reste fadren bort för några dagar. Emellertid tillställdes i staden en stor och lysande bal, dit alla personer af stånd i orten voro bjudna. Då erinrade sig någon af de bjudande att i det ödsliga huset, straxt utom tullen, hvars alla fönster utåt voro tillstängda, bodde ett herrskap. Så fick ock Rosa ett kort.
"Bör jag gå då han är borta?" sade hon. "Men han har ju alltid lofvat mig, att jag skulle få dansa på nästa bal, dit jag blefve bjuden. Hvarföre skulle han så bedragit mig, om han ej menat hvad han sagt. Hvarföre skulle han uppmuntrat mig att dansa, om han ej velat, att jag skulle göra det?" Rosa tog den sednaste baldrägt, hon af sin far erhållit, och gick att deltaga i balen.
Det föreföll Rosa, som om hon ej nu vore så obemärkt, som hon var det i början af den förra balen. Månget öga fästes på henne, hon tyckte sig märka ett gycklande leende på många läppar, men snart nalkades en dansare och bjöd opp henne. Hans min föreföll henne försmädlig, hon tvekade ett ögonblick. "Nej, skall jag ge honom afslag, för att han råkar se besynnerlig ut", tänkte Rosa, och gick med i dansen.
Man började. Snart dansade Rosa åter ensam, alla stodo stilla och sågo på; men det var ej förtjusning, det var hånlöje som lekte på alla ansigten. Rosa märkte det icke. Dansens trollmakt grep henne åter, hon glömde allt, hon glömde sig sjelf. Den ande, som bodde inom henne och som hon varit ernad att beherrska, grep henne nu utan att hon ägde förmåga att emotstå, och hon dansade så som blott den stormar, som drifves af en vild inneboende kraft, den hon ej eger makt att tygla.
Hon hade dansat länge så; nu förde hennes steg henne mot en stor från golf till tak uppställd spegel. Hennes blick föll deri, och som fasttrollad stannade hon framför den. Hon såg hela sällskapet, hon såg sig sjelf. Hon såg sitt ansigte åldradt och såg sig klädd i en drägt, alldeles olika den, som bars af de henne omgifvande unga blomstrande flickorna. Hon såg, att hon lefvat af idel villor under många år, och hon sjönk tillsamman som ett fallande kläde.
När hennes far kom hem, fann han i sin dotters rum en gammal qvinna med vissnadt anlete sittande i en länstol. Han ernade draga sig tillbaka, men hon sade: "Kom min far, känner du ej din Rosa? Se nu behöfver du ej mera skona din stackars, barnsliga flicka, hon är gammal nu. Kanske hade du gjort bättre om du straxt sagt: "Rosa, lemna dansen, jag önskar det, nog hade det då gått lätt; men du nändes icke, du ville mig väl. Tack också för din välmening, min far, om än den gjorde mig illa".
"Hvem begrafves i dag!" frågade man hvarandra i staden. "Åh det är den der gamla tokiga mamsellen, som dansade ihjäl sig på sista balen" svarades; och sen mindes ingen mera Rosa. En gång stod dock en gammal man vid hennes glömda graf, kastade en blomma derpå och sade vid sig sjelf: "icke kunde jag ju låta henne bli en danserska."