Vid insjöns strand badade en ung flicka sina hvita fötter. Yrande perlor stänkte skimrande omkring henne, der hon satt skrattande och plaskade i det glittrande vattnet. Hastigt slöt hon sin glada lek och det lilla hufvudet sjönk, med ett uttryck som nästan liknade tankfullhet, ned mot den nu alldeles stilla hvilande vattenspegeln.
Åter log hennes öga, och åter framskymtade hennes perlhvita tänder då läpparne åtskildes af ett leende af välbehag, i det hon såg sin bild så nära i vattnet.
"Sjöfru du, sjöfru du", ropade hon bort öfver den blånande sjön och från fjerran svarades henne liksom med hotande röst "du, du".
"Ja, ja, du är stolt du", gycklade åter den femtonåriga "och likväl måste du smycka dig med siden och perlor och lyckas knappt ändå att fånga en yngling; men ser du, om än tio ville fånga min mörka lock, om än tjugu ville kyssa mina hvita fötter, jag skulle blott skratta åt dem; springa bort och vara fri -- fri".
De sista orden utropade hon med hög röst och ur fjerran svarades "fri, fri", från klippor och hällar, till dess de slutligen, liksom trötta att upprepa orden, småningom upphörde att svara hvarandra, och det sista "fri" bortdog helt sagta susande öfver vattnet.
Dock längst bort, der insjöns vatten smalnande intränger emellan de höga klippväggarne, på hvilka granarne fastade i branten tycktes i fyra till fem rader vexa öfver hvarandras toppar, så att solens öga endast vid middagstiden kan se ned i djupet, der, i Kattelusten-hautas botten, rörde sig en hastigt uppbrusande stormhvirfvel och i snabb fart ilande öfver sjön, medförde den ett moln af sand och afbrutna trädgrenar.
Men skrattande i glädtigt öfvermod ropade åter den unga: "Ja, susa du, susa du" och sjungande med klar röst fortsatte hon:
"Tro ej att gossen den fria skall fånga!
Foglarnes sång och blommornas ånga,
Dem blott, men ynglingen ej, vill jag älska..."
Men nu afbröts hon af den förbi henne ilande stormhvirfveln, hvilken spred en isande kyla öfver hela hennes varelse; i hennes bröst kändes en stickande smärta och några droppar blod föllo öfver hennes läpp, med en besynnerlig klang, ned i vattnet.
"Hu", ryste den unga flickan "hvad är detta, icke ville jag dock dö", och under det ännu i fjerran susade sista ordet af hennes sång "älska, älska", svarade i närheten, "dö, dö", ännu en stund, till dess det första ordet upphörde att ljuda och endast "dö, dö, dö," skållade kring nejden, blandadt med återljudet af stormhvirfveln, till dess begge på en gång bortdogo i fjerran och allt åter var lugnt och tyst.
Men den stickande smärtan qvardröjde i bröstet och läkarn sade: "Var lugn och allt är snart bra åter, men", tillade mannen med det hvitnade hufvudet "vakta lilla hjertat, flicka; hetsigt får ej bloden svalla i hennes ådror om hon vill lefva. Fly kärleken ännu, döden lurar bakom den".
"Tack, tack Doctor", ropade den unga och sprang skrattande bort, "får jag lefva till dess jag blir kär, så lefver jag till domedag". Snart kom hon dock tillbaka, smög sig till den gamle och sade: "icke förråder ju Doctorn mig? Söta, goda Doctor, tala ej om för någon att jag är skral. Skall jag nödgas höra allas varningar och allas försigtigheter, så försäkrar jag att jag bestämdt i pur förtret ej aktar mig alls; men får jag bara ha allt ensam för mig, så lofvar jag att vara rigtigt omsorgsfull om mig. Och Doctorn vet att jag brukar hålla ord" tillade hon, rätande på sig med en litet stolt min.
"Motsägelse andan", sade Doctorn leende: "Nå jag måste väl åter efter vanligheten låta det bortskämda barnet få sin vilja fram".
Det hade varit vinter och nu låg insjön åter klar och speglade de ljusgröna björkarne i närheten och de svarta tallarne och granarne i fjerran. Solen sänkte sig sakta ned vid horizonten och i den darrande eldstrimma den bildade långs åt sjön, framgled en liten båt med sagta rodd. Nu sjönk solen ned, eldstrimman slocknade, på fästet uppflammade lysande färger i rödt och gull. Alla blickar ur båten hvilade på den sköna skimmersynen; endast en yngling sökte ett annat mål för sina. Hans blick trängde brännande in i den unga, bredvid honom sittande flickans ögon och obemärkt omslöt hans hand hennes. Glödande jagades bloden ur hjertat opp till hennes kinder, och dock kändes hjertat så fullt, så varmt. Men i detsamma fann en blodstråle väg till hennes läppar och hastigt lutande sig mot vattnet, lät hon den försvinna deri och ingen anade hvad som händt.
Åter en gång sjönk solen ned mot den skimrande vågen, då foro i en liten båt tvenne trolofvade deröfver. Ynglingen rodde och lekande satt hans brud midt emot honom. Nu hvilade han på årorna sägande: "Nej huru långsamt jag än ror, så komma vi dock för fort hem. Jag ville så länge som möjligt äga dig så här, då du så helt och hållet beror af mig".
"Hersklystne", svarade flickan leende, men tillade sedan: "ro ändå att vi komma hem. Ser du det mörka molnet derborta. Den andra båten är redan framme. Jag har en gång på denna sjö sett en stormil som lätt kunnat vända vår lilla julle opp och ned. Säg du min egen", tillade hon efter en stunds tankfullhet, "säg, blefve det dig mycket svårt om jag skulle dö?"
"Hvartill sådana der funderingar? Du har stundom denna tid syftat på dylikt".
"Älskade, jag måste ju säga dig sanningen, för dig vill jag ingenting dölja. Man har varnat mig för kärleken, den skulle blifva min död. Men -- hur kunde jag låta bli att älska dig, och huru skulle jag velat, om jag än kunnat. Haf tack för din kärlek, för mitt lif; ty den är ju dock mitt lif om än den vållar min död. Ser du, jag var förmäten och djerf. Ljuft är att dö för dig, för min kärlek, skönare hade dock varit att lefva för dig. Men lefva utan din kärlek vore död. Älskade, du sörjer mig ju? Eljest vore det tungt att gå bort, -- -- -- men sörj icke för mycket heller, nej, nej, sorg är tung, icke vill jag göra dig någon sorg".
"Huru talar du så", utbrast ynglingen häftigt, "hvem plågar dig med sådana spådomar, hvem vågar hota med att rycka dig ifrån mig. Nej, nej, det sker ej", och liksom för att försvara henne, slöt han sin arm omkring henne och i en känsla af outsäglig ljufhet och smärta lutade flickan sitt hufvud mot hans bröst, under det båten sagta vaggades framåt af vattnet.
"Ack", hviskade hon sagta, "hvad det är ljuft så. Och dock känn huru mina pulsar slå, huru bloden forsar i mina ådror. Du har anmärkt att jag blifvit blekare denna tid, och du har uppmanat mig att vara försigtig; ack, du visste ej huru strängt varnad jag redan var. I dag, då du, första gången med tydligt uttalade ord, sade mig att du älskade mig, då du första gången slöt mig till ditt bröst och första gången kysste mig, då invigdes jag åt döden, det känner jag väl. Älskade, slut mig tätt, tätt till ditt hjerta", tillade hon ångestfullt; och nu brast en flod af klar blod öfver hennes läppar.
Brusande for vinden fram öfver sjön och förde den lilla båten till lands; men endast en förbleknad blomma bar ynglingen opp derutur, öfver de blomstrande blommorna på insjöns strand.