"Prata ni om sorger", sade gamla Lisa, "hvad förstån J hvad sorg vill säga. Olyckan kommer och går, allt beror på att ha hjertat friskt".
"Ser ni huru lilla Emma gråter bittert, vill ni veta hvarför? Jo i ons fick hon en liten socker mamsell, så nätt och söt, med en blomma i håret och guldprickar på klädningen. Emma dansade i glädjen, lade mamselln på den finaste, hvitaste bomull, radade små blommor omkring, ja nändes ej kyssa henne ens, för att ej fara illa med henne. Sen lade hon den yttersta kanten af sin lilla, lockiga panna på dockans bomulls bädd, för att få sofva med sin lilla, snälla sockervän".
"Kom så Hugo. Han tyckte sig vara så qvick, när han sakta tog dockan och bet sönder den, i detsamma lilla Emma öppnade sina ögon. Ser du huru bittert Emma gråter. Är då förlusten af en sockerdocka en så stor sak?"
"Tacka vill jag lilla Edvard. Samma dag han kristnades begrofs hans mamma, kort derefter hans syster och bror, och sen brann hans hem med allt, hvad deri fanns, ja så noga, att lilla Edvard ej hade en skjorta ens att ömsa på sig, och han behöfde ändå så små skjortor. Men sen J sorgen tynga på Edvard? Alls icke".
"Försök att se på honom, du skall märka huru han genast ler. Peka finger åt honom, eller tala ett ord till honom, och du skall få se att han ställer sin mun på vidgafvel för att skratta. Hvad bryr han sig om sorgen? Dertill är han för klok. Dags nog blir att gråta när man får tänder, menar Edvard".
"Ja, sen J, jag har lefvat länge, jag har sett verlden, och alltid har jag sett, att det icke är olyckorna, som plåga menniskan. Det kommer bara an på huru man tar det", sade gamla Lisa.