Långt borta någonstäds, jag tror nästan det var i Frankrike, bodde en fru, som var mycket, mycket rik, mer än mången Furstinna eller Drottning. Hon var mycket stolt och mäktig, och herrskade manligen öfver de sina. Hon hade en enda dotter, en flicka så fager och fin som den vackraste ros. Modren ville, att hon skulle öfverträffa alla andra flickor på jorden i prakt och fägring och prydde henne derföre alla dagar på det ståtligaste och köpte åt henne från alla verldens ändar de dyrbaraste smycken, hon kunde uppspana, och mente alltid, att nu skulle väl ingen ha något skönare. Men för hvarje nytt smycke, den unga flickan bar, kom alltid någon, som sade sig hafva sett något ännu vackrare, så att den stolta modren vredgades i sin själ och hade velat gifva hvad som helst, blott hon kunnat få åt sin dotter ett smycke, skönare än någon annans.
Slutligen fick hon höra, att långt bort i norden fanns ett land, der det alltid var natt och der famnshög snö hela sommarn låg öfver de högsta trädtopparna, och der endast vargar och björnar bodde. Detta land skulle heta Finland eller Suomiland, troddes det, och der skulle finnas många trollkunniga varelser, och der skulle hon väl få veta, hvar det skönaste smycke på jorden stod att finna.
Den stolta frun beslöt att resa till detta ödeland, ty så ifrig var hon att få sin önskan uppfylld. Rustade hon så ut sig med många tjenare och tjenarinnor, och tog mat med sig för ett år och begaf sig på väg, och syntes det henne, att trollen gillade hennes resa, eftersom hon knappt behöfde mera än en vecka, innan hon hann fram. Och så hade de förtrollat hennes ögon, att, när hon kom till det nattliga Suomilandet, syntes det henne som om solen sken varmt, och tycktes henne der växa blommor och gräs, och ingen snö kunde hon bli varse; och syntes det henne, som om hon komme till en stad, der folk bodde och allt såg ut snarlikt som hvad hon sett förr, och mente hon det vara gynnsamma förebud, att det var så vänliga synvillor trollen läto henne dåras af.
Hon frågade nu, hvar hon skulle råka den mäktigaste af alla trollqvinnorna i landet, och visades hon till en, som skulle vara den allrakunnigaste och mäktigaste.
När hon hade framställt sin begäran, svarade henne trollqvinnan, att hon väl icke sjelf kunde säga, hvar det vackraste smycke i verlden stode att finna, men att hon ville gifva henne en fogel, som skulle följa den stolta frun verlden omkring om hon det önskade, och denna skulle nog visa henne, hvar det skönaste smycket stode att finna. Och den rika frun begaf sig på väg och den lilla fogeln flög framför henne och sjöng så vackra och klara toner; men derom brydde sig frun allsintet, utan längtade hon blott efter smycket.
Kom hon så till ett land, der folket i åratal kämpat emot förtryck, men nu var kufvadt, och der satte sig fogeln och sjöng så ljuft och klart, just vid dörren till en usel koja. Men den rika frun tänkte: hvem vet, kanske gömde någon här det vackraste smycket undan krig och plundring, och hon steg in.
På en usel bädd låg i kojan en man; hans blickar brunno och häftigt sade han några förebrående ord åt en qvinna, som stod vid hans bädd och bjöd honom en dryck. Sorgligt men stilla vände sig qvinnan om och ernade gå emot dörren, då den i detsamma öppnades och ett fruntimmer inträdde, vackert och ståtligt. Denna gick till qvinnan och sade: "Rosina, för tre år sedan, då vi gingo ut att strida för vårt land, då när hvarje hjerta klappade af stolthet, att få gå och blöda med de andra, då stannade du ensam hemma och, jag måste medge det, jag var nära att förakta dig, då jag red ut vid din mans sida. Men då jag hade fallit, blödande, bland de andra fallna, då hade du räddat mina barn tillika med dina egna undan förstöringen, som öfvergick vår eröfrade stad, och fört dem hit tillika med din sårade make. Nu vet jag det och kommer för att i stället rädda dig. Våra förtryckare, som nu äro oss öfvermäktige, hafva ändtligen erbjudit nåd åt en del af sina motståndare. Också jag har nu sluppit fri, ehuru jag var anklagad. Men du, jag har skaffat bevis, att du ej burit vapen; man vet att din man nu i tre år belönat din hjertliga vård och dina tusende försakelser med det odrägligaste bemötande. Du och dina barn få återvända, j skolen återfå er egendom. Kom, Rosina, jag ville vara den, som bragte dig detta bud. Allt beror nu blott uppå att genast begagna den erbjudna nåden; jag har ställt allt färdigt för dig".
Mildt höjde Rosina blicken och sade: "Tack, Adelgunda, för din välmening; men här är mitt hem, så länge min make är här, något annat finns icke för mig".
Ett drag af hån spelade kring Adelgundas läpp, då hon sade: "Jaså, qvinnan skall vara mannen underdånig. Kära Rosina, hvad lönar det att försöka hålla tillsamman ett band, som längesedan brustit. Du måtte väl icke misstro mig? Lita på mig, Rosina, att det är sann välmening och tacksamhet som drifver mig att vilja rädda dig ur den ganska svåra belägenhet, hvari du befinner dig; hvarföre är du då omedgörlig".
"Tro mig", sade Rosina, och hennes blick var så mild och hela hennes väsende så enkelt och utan flärd, att det syntes att hon talade sanning, "tro mig, Adelgunda, jag vet att värdera denna välmening af dig; men, ser du, jag kan icke om jag än ville. Sök icke att öfvertala mig, jag kan omöjligen annorlunda".
Utan att säga ett ord fattade Adelgunda Rosinas hand och tryckte den till afsked, bugade sig hastigt för mannen i sängen och försvann.
"Ha, förtrollerska, engel, hexa", ropade mannen i sängen, "och icke ett ord åt mig, utan endast detta fördjeflade, sockerströdda nidingsprat åt dig Rosina. Ja, jag kan väl förstå, att du ställer fint till för att lemna mig här i uselheten. Det kan också vara detsamma. Ack, och ett sådant möte efter tre år! Men hon är qvinna. Tre år, hvilken evighet för en qvinna! Hvilket elände, och jag trodde dock henne vara af bättre metall än de andra! Ha, jag har lidit för mycket, min kraft bröts, då fosterlandet dog. Se, jag kan ju ej bära detta slag". Han lutade anletet i händerna och gret som ett barn.
Rosina satt tyst vid sitt barns vagga och vyssade sakta. Slutligen steg hon upp, gick fram till mannens bädd, jemkade den till ett beqvämt läger och strök med sina mjuka varma händer sakta och smekande utefter hans lockar, och det tycktes, som om han deraf känt ett omedvetet välbehag. Småningom rundades i Rosinas öga en tår, som långsamt rullade utför kinden och föll på en ros, hvilken stod i ett vattenglas vid mannens hufvudgärd. Hastigt flög den lilla fogeln till och plockade upp tåren med sin näbb och flög bort.
Och fogeln flög, och frun följde, och hon undrade hvad detta skulle bli af, men fann sig snart åter hos trollqvinnan, som gaf henne en liten dosa, sägande: "Lemna detta smycke åt er dotter, och lär henne att bära det rätt; det är det skönaste en qvinna kan bära: smycket heter ödmjukhet".
Och den stolta frun ryckte upp dosans lock, och derinne låg en enda diamant af den renaste och skönaste klarhet. Det var Rosinas tår.
Men vredgad kastade frun både dosa och smycke så, att de trillade långt bort, och vändande sig hånfullt från den dåraktiga trollqvinnan hastade hon ut för att söka ett bättre smycke åt sin dotter.
Men diamanten, Rosinas tår, den blef qvar, och den finns väl således än i Suomilandet. Suomis döttrar, låtom oss söka den!