Den mäktige konungen Arthahsasta hvilade, under en resa, en dag öfver i Ninive, och hans undersåter firade fröjdefester öfver att konungen dröjde inom deras murar.
Nu framträdde åtta af landets skönaste döttrar, prydda med guld och dyrbara stenar, och lysande lika af skönhet som af prakt, och de dansade inför konungen.
Då de slutat vinkade konungen åt den skönaste af dem alla, att hon skulle framträda till hans konungsliga stol. Hon gjorde så och böjde knä under det hon vördnadsfullt sänkte pannan emot handen. "Hvem är du, landets skönaste dotter?" frågade konungen. "Måtte konungens lefnad vara lyckosam!" svarade tärnan, "din tjenarinna är enda barnet af Moabiten Bosnai, den hängångne".
Konungen talade vidare: "Rikedomar äger du mera än ditt hjerta kan önska, ty hans ägodelar äro vida omtalade för deras storleks skull; hvad vill du begära för en nåd af mig?"
"Konungens sällhet vare evinnerlig! Vågar din tjenarinna hoppas att konungen vill höra hennes bön?"
"Dig vare din bön beviljad innan du utsäger den, du nejdens skönaste prydnad! Vill du välja dig en make af de ädlaste i landet, jag svär dig, vore det än konungens egen son, du skall blifva hans. Eller åtrår du makt och ära? Arthahsastas makt är vidsträckt som solens, han skall gifva dig hvad du fordrar, ty du har funnit nåd inför hans ögon".
"Ära och pris vare konungen, och seger och makt omgifve honom alltid! Ringa är den lott din tjenarinna begär. Gif henne, o konung, till äkta, Bani den Israeliten, som tjenar i ditt förmak".
Konungen sammandrog sina ögonbryn och sade: "Bosnais dotter, konungens godhet är helig! Skall din fägring och dina rikedomar gifvas åt en af fängelsets barn, en af dessa, som konungens nåd tillåtit att draga hem för att uppbygga sin förstörda stad. Du, landets ädlaste dotter, din faders slägt skulle förskjuta dig".
"Vågar din tjenarinna tala?"
"Tala".
"Denne Bani är uppvuxen i min faders hus; dottrens själ har fäst sig vid hans, som vinrankan vid trädet. Ho kan skilja dem åt utan att förstöra! Din tjenarinnas slägt vill icke gifva henne åt en af fängelsets barn, men se, o konung! din vilja är deras lag, och din lag är helig. Din tjenarinna vet att ditt ord är ett fast berg!"
Konungen befallte att Moabiten Bosnais broder skulle inkallas; han infann sig genast och nedkastade sig inför konungen.
Arthahsasta befaller, att du gifver den Israeliten Bani din broders dotter till äkta, och att du ända till sista penningen utbetalar hennes arf till honom, och att henne icke förmenas att följa honom i hans land, dit konungen lofvat honom att tåga till de sina.
"Höra är lyda", svarade mannen och gick för att fullgöra konungens befallning.
Men Bosnais dotter gick hem och stängde in sig i sin kammare, der hon kastade sig neder och tackade Israels gud, som bistått henne.
Men hennes gamla amma, som följt henne hem, hade redan på vägen hunnit få veta hvad som händt hos konungen, och hon sprang nu att uppsöka Bani, för att förkunna honom hans lycka. "Nu", ropade den gamla i jubel, "nu få vi föra mitt hjertas dotter till våra fäders land, och alla hennes rikedomar blifva dina, min själs son! Gläd dig, Bani, gläd dig du lyckans utkorade!" När Bani förnam hennes mening, bad han henne bedja Simrith, att han finge ett samtal med henne.
Då de nu möttes, sade Bani: "Simrith, o Simrith, skall jag väl tro hvad amman sagt mig, skulle väl du, din faders dotter, vilja följa med den fattige och föraktade fången?"
Simrith rodnade och räckte honom handen och sade: "Bani, jag har talat för oss, jag visste att du ville äga mig, men intet hopp hade, nu är jag din."
Bani tog hennes hand mellan sina händer, men teg. Sluteligen sade han: "Tack, o Simrith, för denna ljufliga stund! Men se, icke skall jag derföre missbruka din godhet. Jag reser i morgon till mitt land, der skall jag arbeta för mitt folks väl, du Simrith får icke följa mig, här är du aktad, här har du vänner. Landets furstar skola täfla om dig. Ack, hos oss vore du en främling, derföre skulle du der förskjutas och här äro fängelsets barn föraktade! Blif här i ära och rikedom".
Nu såg Simrith opp, lyfte högt sitt hufvud och sade: "Nej, Bani, med dig vill jag följa, hos dig är mitt hem, här ar jag främmande. Din Gud har jag länge tillbett, han skall bli min Gud, ditt folk skall blifva mitt folk. Hälften af mina ägodelar skola vi helga åt din Guds hus, och du skall vara min herre".
Ett år hade Bani och Simrith bott i en stad, en timmas väg från Jerusalem, och Bani var en af sitt folks öfversta, och Simrith hade suttit i kammaren och spunnit och väfvit kosteliga tyger, men nu satt hon nästan hela dagen blott hos sitt barn och gladde sig öfver dess fägring. "Bani, o min herre!" sade hon ofta till sin man, "mycket godt hafver Herren gifvit mig, huru skall mitt hjerta tillfyllest lofsjunga och prisa?" Och när de andra qvinnorna, af de Moabiters och de Cananiters och andra fremmande folkslags döttrar, prydde sig med gyllene klenodier och smyckade sitt hår och gingo prydda inför allt folk eller dansade inför sina afgudar, då sade de till henne: "Simrith, hvarföre skall du ensam stänga dig inne, se, vi hafva nog mycket uppoffrat, som lemnat hem och vänner för att följa med fängelsets barn till deras förstörda stad, icke skola vi dock neka oss alla nöjen". Men då sade Simrith: "Låter oss vara glada, hvar efter sin håg, jag har glädje mer än mången". Men de andra qvinnorna vredgades dock icke på henne, ty hon var mild och ödmjuk af hjertat, och klandrade icke de andra, ehuru hon ej följde dem.
Men se, då utgick ett påbud i Juda och Jerusalem till all fängelsets barn, att de skulle församla sig i Jerusalem, och hvilken som icke komme inom tre dagar, hans egodelar skulle gifvas till spillo, och han afskiljas från menigheten.
Och Bani välsignade sin son och sade till sin hustru: "Herren vare med dig Simrith, jag går till Jerusalem".
Men Simrith svarade: "Herren gifve dig en lycklig hemkomst; mitt hjerta är tungt!"
Och Bani gick upp i staden och satte sig jemte allt folket inför Guds hus.
[1] Och Esra, presten, stod upp och sade till dem: "J hafven förtagit eder i det att J hafven tagit främmande hustrur, på det J skullen ännu föröka Israels skuld".
[1] 1:sta Esra boks 10 kap. 10 vers.
"Så bekänner nu Herren edra fäders Gud, och görer det honom ljuft är och skiljer eder ifrå landsens folk och ifrå de främmande hustrur."
"Då svarade hela menigheten och sade med höga röst: ske såsom du oss sagt hafver".
"Men folket är mycket, och regnväder, och kan icke stå ute: så är det icke heller ens eller två dagars gerning: ty vi hafve sådane öfverträdelse mycken gjort".
"Låt oss beställa våra öfverstar i hela menighetene, att alle de i våra städer, som främmande hustrur tagit hafva, komma på bestämd tid, och de äldste i hvar stad, och deras domare med: till dess vår Guds vrede må från oss vänd varda i denna saken".
Men Bani satt stilla såsom slagen af åskan, och rörde hvarken hand eller mun. Men när folket begynte skingras, då steg han opp. Han var till utseende som en eldslåga, och hans drägt fladdrade för stormen, men hans långa lockiga hår nedföll nu raknadt kring hufvudet och vattnet strömmade der utföre. Så trädde han fram för presterna och de äldste och sade: "Håll, utöfven icke orättvisa i Herrans Israels Guds namn! Skall väl den oskyldiga lida med den skyldiga? Må de som bedrifvit afguderi och otillbörligt väsende, må de fördrifvas; men se, äfven jag har en moabitisk qvinna till hustru, hvem känner icke hennes fromhet och gudsfruktan; skall det oskyldiga lammet förjagas med rofdjuret".
Men då ropade allt folket: "Hvarföre skulle Bani ensam blifva undantagen, på det Herrans vrede må drabba oss för hans skuld". Och de ropade och bullrade så att Bani icke fick tala mera, och slutligen stormade han rasande bort och hem.
"Simrith" ropade han genast då han inträdde. "Låtom oss draga hädan. Lägg in dina och barnets saker och nödigt husgeråd; åsnor och kameler skola snart vara tillreds, vi resa".
"Bani, o min herre, hvi vredgas du så, hvad har händt?"
Bani berättade nu för henne, huru de främmande hustrurna och barnen skulle frånskiljas och sade sedan: "Dig lemnar jag aldrig. Jag vill öfvergifva fader och moder och blifva när mina hustru, vi skola vandra till främmande land".
Simrith knäböjde gråtande och bad till Israels Gud om styrka, derpå steg hon opp och sade: "Ingalunda, o Bani, skall du öfvergifva ditt folk och blifva en främling ibland hedningar för din qvinnas skuld. Se! du är en af ditt folks öfversta, hurudant exempel vill du gifva, att du skulle vara den förste att öfverträda Herrans bud. Se, jag går, gif mig något att jag må kunna lefva och uppföda din son, och jag vill söka mig en tillflykt vid ditt lands gränsor, på det jag må se röken af offren inför Herranom och känna doften af blommorna på ditt lands ängar. Du skall taga dig till hustru en af Israels döttrar och du skall snart glömma Simrith. Se, icke bör jag klaga, jag har ju ägt så mycket. Herren gaf och Herren tog, välsignadt vare Herrans namn".
På första dagen i tionde månaden satte sig Esra presten och de ypperste fäderne och de som beställde voro, och afskiljde alla de främmande qvinnor och deras barn.
Och Bani rasade af ångest, och de satte vakt om honom, och Simrith och hennes son och hennes tjenarinnor blefvo satta på kameler och fingo en vägvisare, som skulle föra henne till hennes slägt.
Men hon sade: "Ingalunda till min slägt, ty de hafva förskjutit mig, emedan jag omvändt mig till Israels Gud, och följt hit med Bani".
Då sade de som tillsatte voro att bortföra henne, att hon skulle uppgifva hvart hon ville föras. Men hon visste det icke, utan bad dem föra henne hvart de ville, Herren skulle väl gifva henne ett hem.
Och då de satte henne på kamelen och började tåget, då lemnade krafterna henne, och hon sjönk ned afsvimmad. Då kom Esra gående den samma vägen och sade: "hvem är denna unga qvinna?"
Och folket, som stod omkring, svarade gråtande att det var Moabitiskan Simrith, Banis hustru, som hade gifvit sina ägodelar åt Herrans hus, och nu skulle gå i landsflykt med sitt barn.
Och Esra frågade vidare, då svarade honom Simriths gamla amma, som gret omkring sin matmoder: "Herre, när furstar och konungar ville qvarhålla denna mitt hjertas dotter i hennes land, ja, då sjelfva den man, hon ville följa, bad henne qvarstadna i ära och rikedom, då sade hon lik Ruth: din Gud skall blifva min Gud och ditt land skall blifva mitt land, och så sade hon: hälften af mina rikedomar vill jag gifva din Guds hus, och så har hon gjort, och från barndomen har jag, din tjenarinna, lärt henne att dyrka Israels Gud, och nu bortjagas hon, lik en missdåderska, och fråga alla dessa här hurudan hon varit".
Då ropade allt folket med hög röst: "Du Guds man, låt icke förjaga henne. Se hon har varit en mor för våra barn, hennes visthus har varit den fattiges, och hennes gudsfruktan har varit vår lykta". Då bad Esra att hon skulle återföras i sitt hus för att vederfås, och så gick han åter upp till Jerusalem, dit mycket folk följde honom och der de äldstas råd ännu var.
Och han gick upp i templet och bad inför Herran om insigt i denna saken, och så samlade han åter de äldsta och dem som voro beställda häri, och berättade dem om Banis hustru, och de sade alla med en mun: "Herren varder henne upptagande för hennes fromhets skuld".
När folket hörde domen, vandrade det åter till Banis stad och togo honom af vakten och prydde honom med kransar och buro honom omkring med jubel och lust och sjöngo och ropade: "Herren låter sina nåd väldiga vara öfver dem, som frukta honom".
Men Simrith låg hemma på knä invid sitt barns bädd och prisade Herren för den stora nåd henne vederfarits: "Lofvad vare Herren, att han mig en underlig godhet bevisat hafver, i enom fastom stad; ty jag sade i min häpenhet: jag är bortdrifven ifrå dina ögon: likväl hörde du min böns röst, då jag till dig ropade".
"Glädjens Herranom all verlden, sjunger, priser och lofver!"