Det var en gång en liten gumma, så liten att hon ej var fullt en tum lång; men hon var så fin och grann, mer än någon fröken eller prinsessa. Hennes klädning glänste som silfverskir och midt i pannan hade hon en blänkande demant, som lyste i alla färger, när vintersolen stundom kastade en stråle derpå. Hon bodde i en trädgård, en vackrare har ingen sett. Der stodo de grannaste vexter i de mest underbara och vexlande former, och stjelkar och blad och blommor sågo ut, som om de varit af det finaste silfver och öfverströdda med glimmande ädelstenar. Gumman sjelf var af is på ett yttre fönster, och hennes trädgård af isrosor på fönsterrutan.
I rummet inom fönstret bodde, långt förr än lilla isgumman kom dit, en liten flicka. Om sommarn var fönstret också hennes verld. Der utanför såg hon floden med sina många fartyg och de många arbetande och rörliga menniskorna der, och på långt afstånd syntes till och med några stora vackra träd, som stodo qvar af den rad, hvilken fordom varit planterad utefter floden. Under dem spatserade långs stengatan stadens granna fruar och herrar och tyckte, att det var så skönt att vara ute i det gröna.
Allt så mycket vackert såg den unga flickan från sitt fönster, men hon trånade ändå och längtade att få komma dit ut på ängen under björkarna, dit hon hvar sommar en gång, ja ibland till och med två gånger, fick fara med far och mor och stora syskonen, med kaffeköket i båten, för att roa sig på landet. Men hvad hjelpte det att längta!
Nog slapp hon ut på den stenlagda gården att leka, men den var endast fyra famnar i fyrkant, och dit hittade aldrig en solstråle oftare, än när den kom som återsken från handkammarfönstret, ty gården omgafs på alla fyra sidor af höga stenhus och magasiner, mest utan fönster.
Men en dag upptäckte Ina, att just vid sidan af den trappa, som ledde ned till gården, ett par stenar af stenläggningen sjunkit ned några tum lägre än de andra, och derpå hade samlat sig litet jord.
"Trädgård, trädgård", ropade Ina triumferande, och från alla springor och hörn mellan stenarne på gården skrapades nu med stickor all mull, som kunde fås lös, och bars i trädgården; och slutligen stod den färdig med tre sängar, nästan en half aln långa och ett halft qvarter breda, och i hvarje säng nedsattes tre ärter.
Och Ina glömde att längta efter ängen och björkarne, hon glömde att stå vid fönstret och se på floden och på de gamla träden på andra stranden, och hon pysslade och vattnade och förde några löskraffsade mullkorn till sin trädgård. Och tiden gick, och se, fyra ärter grodde och stego opp öfver mullen med ljusgröna toppar.
Var guldsökarn, som finner en demant, så lycklig som Ina, då hon såg sina ärtplantor?
Nästa morgon sken solen gladt öfver floden, öfver fartygen, öfver det äflande folket. Ina såg icke utåt, hon skyndade ned på gården, der då just föll ett återsken af solsken från handkammarfönstret, och hon blef så glad öfver, att ärterna skulle få sol. Men ack, alla ärterna lågo uppryckta och sönderrifna. Var det råttorna eller någon okynnig menniska som gjort det? Det vet ingen. Förstår du, att sorgen öfver fyra ärtplantor kan vara djup och bitter?
Men åter hade sommaren gått och det var vinter, och floden såg ut just som en lång, lång lärftsväf, som stora syster klippte till handdukar och Ina skulle fålla. Och de gamla träden sågo nu på afstånd ut som gråa damnät, och de granna fruarna och herrarne spatserade ej nu i det gröna, och arbetsfolket sof i sina kamrar. Men Ina fållade sina handdukar och tänkte på den vackra ängen under björkarne, dit hon visst skulle slippa en gång, när det blefve sommar, ja kanske två gånger.
"Kom hit så skall du få se en liten isgumma", sade Inas far, och när Ina sprang till fönstret, stod ismenniskan der, just som en annan liten gumma, bara mycket mera nätt och fin än andra. Nu hade Ina sällskap och trädgård. Hon tyckte att gummans trädgård var hennes egen, och den vexlade alla dar med olika blommor och vexter, och ibland när vädret var mildt, smälte hela trädgården bort, men kom åter följande morgon ännu rikare och präktigare än förut. Stundom var den som en vildmark i djupet af en skog med sammantrasslade stammar och grenar, stundom var det sträckor af kullar kransade med småskog, stundom grupper af palmer och tropiska vexter. Men lilla isgumman hon stod nederst på rutan, hon förändrades aldrig och fanns alltid qvar på sin plats.
"Det är isdrottningen", tänkte Ina.
Hvar morgon nickade Ina ett godmorgon åt sin gumma; middagstiden, då solen började kännas något varm, frågade hon henne litet oroligt, huru hon mådde, och om qvällen, när hon gick att lägga sig, sade hon: "godnatt du, ser du hur varmt och skönt jag har i min lilla säng, och du måste stå hela natten i kölden. Men se det har du för att du är drottning".
Men längre led det in på våren, och varmare blef solen, och redan hade gummans trädgård icke synts till på många dagar, men ännu qvarstod lilla gumman. Hon var fäst vid en fin rispa i glaset och smälte ej så lätt. Dock se, nu smalt en dag diademet från hennes panna och föll ned.
"Hon är väl ej drottning numera", tänkte Ina. Inom en liten stund föll lilla isgumman tillsammans, och af henne återstod endast en tår. Men en annan dylik låg äfven i Inas öga.
Vinter efter vinter såg Ina dagligen på den fina rispan i glaset, om ej isgumman skulle återkomma dit, men hon syntes der ej mera. Endast hennes trädgårdar skimrade alla år i glänsande prakt.