Hon var ännu icke född, men hon stod vid himlens rand, nyfiket blickande ned på jorden, der hon skulle börja sin bana, och skakade på vingarne, otålig öfver hvad hon såg.
"Ela hvad skådar du på, du ser ej rätt nöjd ut", frågade hennes ledsagare, en engel, som genomgått pröfvotiden på jorden och längesedan återkommit.
Jag ser mycket som är vackert, men också mycket, som icke är så. Jag förstår det ej.
Hvad ser du?
Jag ser tvenne menniskor; båda uttala sitt innersta i ord. Hvarföre synes mig den ena så ful och den andra så vacker, då den enas mening likväl är så lik den andras?
Hvad säga de?
Den ena säger: "du är fattig, det är min skyldighet att hjelpa dig. Jag ger med glädje hvad jag kan gifva dig, fast det är ringa. Jag skall arbeta för dig, för att förtjena åt dig mera. Se jag har två klädningar, tag den ena; jag har en bit bröd, jag ger hälften åt dig; jag har en bädd, den kan ej delas, tag den hel, jag kan sofva på marken".
Den andra säger: "jag är fattig, det är din skyldighet att hjelpa mig. Du bör ge med glädje, men ringa är det du ger. Du skall arbeta för att skaffa mig mera. Tag hit din klädning, ditt bröd, din bädd. Du må vara glad, att jag vill ta emot en så ringa gåfva". Hvarföre är den ena ful och den andra vacker, båda tala ju detsamma?
Hvad ser du mera?
Jag ser en moder, hon säger åt sitt barn: "du mitt hjertas blomma, jag vill vaka för dig, jag vill lida för dig, dö för dig. Ack, hvad äro vakor och mödor, dem räknar jag ej".
Barnet säger: "moder du bör vaka för mig, lida för mig, dö för mig! Hvad äro väl vakor och mödor, dem må du ej räkna på". Hvarföre är modren vacker, hvarföre är barnet fult, de tala ju båda detsamma?
Ser du ännu mera?
Jag ser en man och en qvinna. Qvinnan säger: "du är min konung och min herre, din är jag. Du är mitt ljus, mitt lif, hvad är väl jag utan dig. Se huru god du är, att du icke försmår den ringa. Du är min kraft, min starkhet. Gif mig blott din kärlek, och jag behöfver intet annat i verlden. Dig vill jag lyda, det är min pligt; jag vill böja mig i stoftet inför dig och vara din slafvinna, det är min ära".
Mannen säger: "min är du, jag är din konung och herre, ditt ljus, ditt lif. Se huru god jag är, att jag icke försmår den ringa. Jag är din kraft, din starkhet. Hvad kan väl du utan mig? Du behöfver intet i verlden utan genom mig. Lyd, det är din pligt; böj dig i stoftet för min fot, du är min slafvinna, det är din ära".
Se, båda tala samma ord, och dock huru ful är han icke för mig och huru vacker hon! Då orden äro så lika, huru blir genom dem den ena så vacker, den andra så ful?
Vingarne föllo af hennes skuldror, och hon fick söka ett svar på jorden.