"Hvarför bär Oikameonna, den gamla, kransad lock, hvarför bär det gamla hufvudet rosor? Krans anstår den unga, rosor passa den sköna, blommor bär den glada. Smyckad må den älskade, må bruden vara. Gamla! kasta bort kransen".
"Hvarför bär Lilameha, den unga, kransad lock, hvarför bär det unga hufvudet rosor? Ofta vissnar det unga hjertat af sorg, innan kransen vissnat på lockarna, ofta gråter bruden innan rosen bleknat i hennes hår. Bär kransen ödmjukt, Lilameha, bär den icke så stolt i dagen, att solen bränner den".
"Kransen må den unga bära högt; i hennes öga bor eld, på hennes kind bor löjet, i hennes hjerta glädjen".
"Försigtigt må den unga bära kransen, långt lif eger hon för sorgen; den gamlas krans hinner knappt mera att vissna, innan hennes hufvud redan sänkes i mullen. Också Oikameonna var ung, också hennes hufvud sirades af brudkransen och hon trodde, att den aldrig skulle vissna. Wischtonnoh, den mäktige höfdingen, var hennes stolte brudgum. Hon var hans öga, hon var hans wigvams ljus; han var henne mer än öga och ljus, mer än lif och luft, och stolt som Lilameha nu bar då Oikameonna sin krans.
Men se, sol skiftade med natt. Icke många gånger hade Wischtonnoh flyttat boning, icke många gånger hade buffeln tågat från skogstrakten till strömmens dal, då krossade redan en annan qvinna Wischtonnohs majs, då redde redan en annan qvinna hans mattor, och Oikameonna egde ej mera ett rum i Wischtonnohs wigwam. Se, Oikameonna egde ej ens hopp, att i den stora andens land få tjena Wischtonnoh, en annan skulle följa honom till de rika jagtmarkerna.
Men tiden nalkades då Wischtonnoh med vår stams män skulle taga hämd på Svartfötternas stam och derföre befallte han, att boning skulle tagas närmare till deras område. Och hyddorna flyttades, och krigarene tågade, och med dem vandrade Wischtonnohs nya maka; men Oikameonna måste stanna med de dåliga, med barnen, och Oikameonnas hjerta brände; Oikameonna var icke gammal, var icke rädd, var icke ett barn. Lilameha! väl var då Oikameonnas hufvud ungt, men det kunde icke bära krans, ty hennes hjerta var utan glädje.
Men genom vildmarken följde sakta en ensam qvinna stammens spår. Hon räddes icke för buffeln, som vildt uppgräfde mullen med sina horn, hon räddes icke för panthern, som lurade, men hon räddes Wischtonnohs vrede, om han sett det hon trottsat hans befallning att qvarstadna; men Oikameonna kunde icke qvarstadna. Befall rådjuret att stadna, när du bortför dess unge, bjud bladet stadna, som fallit i bergforssens hvirfvel, bjud qvinnan stadna, då hon är skild från sin make".
"Tyst smög Oikameonna i natten kring Wischtonnohs koja. En skepnad syntes, det var hans unga maka, som lyssnade oroligt spanande kring nejden. Hon hade icke bedragits. En krigare af svartfötternas folk, ormade sig fram genom gräset för att speja. Han såg den unga qvinnan, och spjutet var färdigt att flyga ur hans hand. Men en pil träffade honom, spjutet sjönk och rörde endast svagt den unga qvinnans fot".
"Hvadan kom pilen i ensamma natten. Det visste endast Oikameonna. Men Wischtonnohs unga qvinna sjunker ned. Var spjutet förgiftadt?"
"Vissna icke unga skogsblomma: djupt skulle Wischtonnoh sörja, djupt skulle höfdingen lida. Dö icke, fagra, Wischtonnoh skall icke lida. Oikameonna kan hjelpa".
"Men barnet, som Oikameonna födde i skogen i går, hvem vårdar den späde, om Oikameonna bleknar för giftet ur den ungas sår? Hvem skall plocka blommor åt den gossen, hvem skall se på honom med moders ögon, att han må vexa till en stor krigare?"
"Wischtonnoh skall se på honom med faders ögon, den unga qvinnan skall plocka blommor åt den moderlöse, ödemarken skall fostra den späde till krigare".
"Men Oikameonna dog icke, giftet var svagt, hon blott domnade; hon lefde länge som plantan på sanden, då ingen droppe regn faller. Dock Oikameonna var stark, hon lyfte åter sitt hufvud".
"Lilameha se, många vintrar hafva sen dess gått öfver fälten, och nu bär åter Oikameonna krans, ty nu blomstrar Oikameonnas hjerta åter. Det är åter Oikameonna, som krossar Wischtonnohs majs, det är hon, som reder hans mattor; det är hennes son, skogens späde barn, det är den stolte, sköne ynglingen, som står vid hans sida i striden; det är hon, som skall följa honom, när han går att jaga på de rika jagtmarkerna hos den store anden; det är hon, som der skall tjena honom och utvälja åt honom de saftigaste delarne af hans ståtliga byte".
"Lilameha, du unga, också på den gamlas lockar hvilar kransen vackert, blott glädjen blommar i hennes hjerta!"