Hvem var då "stora Bremer?"
Ja, så mycket jag vet om henne, skall jag berätta. Jag såg henne, när jag var liten och följde med stora syster, som gick i pension. Gamla fröken de la Walle hade lemnat skolrummet för att emottaga en visit, och större delen af eleverna hade emellertid sprungit opp på det just invid belägna Wuoriberget. Det var nemligen i Åbo, och på den tiden ingenting ovanligt, att pensionslärarinnorna skötte sina visiter och eleverna sina nöjen, under skoltimmarna. Men denna gång utföll nöjet litet på tok; sålunda nemligen, att när den vilda skaran af små flickor skuttade utför bergets brant, föll en och stötte sin näsa. Häröfver hopsattes genast en särdeles roande visa om huru: "Gässen gingo på berget, Och syntes ända till Sverget; Men när de skulle komma ner, Stötte de näsan mot en sten" o. s. v.
Var det "stora Bremers" geni, som uppenbarade sig i den visan, det vet jag ej; men åtminstone var hon ej med på bergsfärden, ty hon satte mig ned på en pall vid sin sida och strök mina lockar. Bra liten var hon visst till att få heta stor, men "lilla Bremer" var ännu mindre. Stora Bremer flyttade sedan till Stockholm, och troligen "lilla Bremer" med.
Många år derefter kom en tid, när namnet Fredrika Bremer ljöd öfver tvenne verldsdelar. "Stora Bremer" tänkte jag.
Åter förgingo år och en annan tid kom, då Fredrika Bremers namn nämndes nästan endast för att hånas. Och "gässen gingo på berget" och plockade i hvarje liten svaghet, de lyckats upptäcka hos den ädla, och skreko sen deröfver.
Några år efter det jag såg "stora Bremer", fick jag följa med på ett caffe. I huset, der sällskapet samlades, fanns en elektricitetsmachin. Vid den stod en flicka mera ful än vacker, men lifvad och road af att experimentera.
Det var roligt, att höra henne tala, och hon var icke heller njugg om orden.
Sednare såg jag henne stundom. Ära och ryktbarhet voro i hennes ögon af ett omätligt värde, och en rik belöning för hvarje sträfvande, som kunde tillkämpa sig dem. Man skrattade åt henne, ty hon brukade författa, gissade man, ehuru få hade sett något af hennes hand. Hon blef gammal och hade slutligen förvärfvat någon förmögenhet. Hennes förmyndare hade den godheten att tillåta henne att, på hvad ort hon ville, lefva af de penningar hon sjelf med strängt arbete förtjenat; och det var bra och mera, än en gammal mamsell har rättighet till. Också hon flyttade då till Stockholm.
Mins någon numera "Hundrade minnen från Österbotten?" Goda vänner i Stockholm föranstaltade utgifvandet af dessa små stycken; men Sara Wacklin gick bort, just då hon trodde sig se ett litet sken af den ära, hon så ofta drömt om, kringstråla hennes namn; och det hoppet var ändå en fröjd för den, som väl ej så alltför mycken glädje egt i lifvet.
Stackars Sara! Till och med i ditt fädernesland blef du snart glömd, snarare än du trodde och snarare än dina små täcka "Minnen" bort berättiga dig till; men de hade dock gett dina sista dagar glädje, och de voro ju då ej bortkastade!
På samma tid lefde ännu en tredje qvinna i Åbo, om hvilken jag vill berätta något för dig. Också hon flyttade till Stockholm, och man må väl säga, att ödet styrt väl till för Finland, som bortfört härifrån så många ämnen till författarinnor. Ofta hörde jag henne omnämnas, hälft försmädligt, hälft med åtlöje. "Hon höll litterära soireer", sade man, "hon talade endast om författare, hon var vacker och hade endast af kapris afslagit flera "fördelaktiga anbud", ja hon till och med hade troligen idkat skriftställeri; "men Gud bevare mig, icke vill jag komma folk ondt rykte uppå; kanske det inte är sannt; jag påstår visst inte, att hon skrifver o. s. v."
Jag var nyfiken att se denna "lärd i stubb".
En dag såg jag i ett sällskap inträda en ung dam, omsorgsfullt, men icke väl, klädd. Husets unga dotter, känd för sin qvicka och, hvassa tunga, gick emot henne och sade: "Åh kors, se Fika, det var ju både konst och natur". Fika rodnade, men svarade ingenting på sarkasmen, som var rigtad emot hennes drägt.
Också Fika Lindqvist såg jag sedan någongång, fick också veta, att man verkligen ett par aftnar hos henne läst en roman, och att hon var nära bekant till Hammarsköld, Atterbom och några andra den tidens unge svenske författare och hade med intresse talat om dem någongång, -- hon var således lärd.
Ett sinne öppet för det vackra i lifvet låg i hennes blick och smög sig stundom fram i något ord. Äfven hon flyttade sedan till Sverge, der hon vid sin död stiftade något stipendium för studerande i Upsala.
Efter hennes död samlades och utgafs ett häfte reflexioner, dem man funnit bland hennes papper. Till hennes fädernesland kom kanske icke något exemplar deraf, men ett svenskt blad yttrade om dem: "så går mången varm och rik ande okänd genom lifvet, och först sedan den är borta, vet man att den funnits".
Hvarföre samlade man dina tankar, ditt rika, vackra inres blommor, hvarföre fingo de ej dö med dig? Ingen vänlig blick, glad öfver din tankes fägring, kunde då mera glädja ditt hjerta; hvarje hånleende, hvarje omild sträfhet var ju då i alla fall förbi!
Jag mins en saga, den liknade ditt öde.
En ung qvinna hette Dunkla. På den tiden togo ännu trollqvinnor del i menniskors öden, och, var det god eller ond vilja, det vet jag icke, men en sådan sade åt den unga qvinnan: "Månget ord förspilles, månget ord talas, som bättre vore osagdt. Må din tungas röst höras då du bannar, då du ordnar ditt hushåll, då du talar tomhetens eller till och med förtalets ord med dina grannqvinnor, men se, talar du själens ord, hjertats ord, de få icke kastas ut fåfänga, de skola ej klinga i vädret. När du talar sådana ord, då skola de icke få ljud, de skola tysta försvinna i luften".
Dunkla fasade. "Hvad har jag brutit, straffa mig icke så. Döm mig till mörker, döm mig till hvad helst annat, tag blott icke bort själens och hjertats ord".
"Dåre, qvinna, som ej begriper ditt eget väl! Hvad mer om dina ord icke nu höras, när du är död, då skola de du älskat höra dem, och de som förut kände endast qvinnan utan själ, qvinnan utan hjerta, de få då höra ditt inres ord".
Ännu ville den unga qvinnan bedja, men den gamla kastade på henne en ond blick, och hon teg.
Och bort gick Dunkla, och hon styrde sitt hus, och hon gjorde mycken nytta; men hon gick genom lifvet som en död, ty hon egde ej ljud för sitt hjerta och sin själ.
Men hon dog; och nu vaknade alla ord, som hon talat i sitt hjerta, men ej kunnat ge ljud, och ofta ljöd då i hennes fordna hem en röst som talade ord, varma, glada, innerliga. Ack men de voro nu blott underliga och fremmande, utan sammanhang med hvad som föregick. Hvem ville höra dem, ingen. De funno ej genklang i något hjerta, de dogo än en gång bort. Det var Dunklas själ, det var uttrycket af hvad hon älskat och tänkt, som dog.
Fredrika Lindqvist, hvarföre skulle man väcka dina ord, sedan du sjelf var borta? Hvem hörde dem? Och hade än ryktet tagit ditt namn på sina vingar, hvad mer?
Se der, hvad jag vet om de tre finska qvinnorna, som flyttade till Sverge och det var allt bra litet, men den, som vet mer, berätte mer om dem.