I Bagdad bodde en köpman vid namn Sindbad. Hans egodelar voro icke stora, men han var rik nog för att lefva lyckligt med sin hustru Miriam och sina barn. En dag inträdde Sindbad hos Miriam och sade: "Se, min vän Ibrahim är död, jag rädes Fatima, hans hustru, har svårt att kunna uppföda sina barn. Gerna toge jag en af dem till oss, men jag fruktar att icke ha nog för en person till. Hvad säger du härom, Miriam?"
"Min herre och min make", sade Miriam, "icke skall din önskan möta hinder der din hustru kan något förmå. Jag kan bära en slöja af simpelt tyg, i stället för en dyrbar, och likaså barnen. Vi äro så många att när hvar och en umbär litet af det goda vi eljest skulle ha, så kan det räcka för en till".
"Välan", sade Sindbad, "äfven jag kan röka med en billigare pipa. Allt skall gå bra".
Åter inträdde Sindbad efter en tid till Miriam. Han var blek och sade bekymrad: "Karavanen, som skulle hemta mina varor, har blifvit plundrad, jag äger nu nästan intet, men jag får icke låta modet falla, jag vill börja på nytt. Jag äger endast fyrahundrade penningar. Deraf lemnar jag hälften åt dig. Kan du dermed lefva med barnen, så far jag med de öfriga tvåhundrade till Bassora, och bjuder till att åter börja som småkrämare. Här kan jag det icke, der jag förlefvat mina välmaktsdagar. Om tre år kommer jag åter och vi få sen dela den onda dagen som den goda".
"Allah bevare dig, min herre. Tungt blir att lefva skild från dig! Men sörj icke för oss. Vi skola lefva som vattenbärarens der tvers öfver gatan. Icke svälta de eller lida nöd, om än de icke äta höns till daglig spis, och hustrun ser glad ut fast ingen tjenarinna lindrar hennes möda. Men att du min stolte Sindbad skall nödgas vandra som en småkrämare genom Bassoras gator, se det tynger min själ".
"Sörj icke Miriam, vi skola hoppas".
"Men", sade Miriam, "svårast blir med Fatimas flicka. Du vet huru Fatima harmats emedan vi hållit flickan för tarfligt. Men du vet ock att jag ju ingen annan skilnad gjort emellan henne och våra egna barn, än att jag hållit henne en mån bättre, för att vara fullt säker att icke eftersätta henne. Huru skall hon väl då nöja sig med vår nuvarande torftighet?"
"Miriam, min vän, hvarföre onödigtvis oroa dig. Hon måste väl finna sig i hvad vi ej kunna ändra".
"Ack, min herre, hon skall icke finna sig och jag ville dock så gerna att hon vore nöjd. Denna pröfning blir mig tung".
"När du gjort hvad du kunnat, och följt ditt samvete, så bör du vara lugn". "Jag vill försöka att så vara. Äger jag blott min herres och makes gillande och kärlek, bör dock allt annat vara mig likgilltigt, men jag är svag".
Månget bekymmer bodde i Miriams fattiga hem, men stundom kom en resande från Bassora och hemtade henne helsningar från Sindbad och då stärktes hennes mod och hon gladdes att barnen vexte och blefvo hoppgifvande. Stundom tänkte hon väl med bekymmer på den kommande dagen; men deremellan arbetade hon förtröstansfullt för sina barn och drömde om den fröjdedag då Sindbad skulle komma hem.
Men Fatima vandrade kring torg och gator och skrek och klagade: "Ve, ve den faderlösa, henne förtrampa alla" och nu utgjöt hon en flod af tårar. "Se denna Miriam, huru hon handterar min flicka. Endast dadlar ger hon henne till mats, och se hennes slöja, är det tyg för en ung flicka? Hvad lycka kan hon göra i verlden då hon brukar skor som skulle anstå en bärare? Hurudan olja bestås i hennes bad, luktar den väl som om den i all sin tid nalkats rosor?"
Och folket som hörde henne undrade och sade: "stackars moder, hvem är den onda qvinnan som så misshandlar hennes faderlösa barn. Jaså, Sindbads hustru, ja, ja, han är borta sjelf så får hon fara fram hur hon vill. Stackars Fatima".
"Ack ja", fortfor Fatima, "der stoja hennes barn hela dagen, att min späda blomma ej får en blund på sina kuddar. Der skall det stackars, klena barnet nödgas bo i samma rum, der Miriams minsta unge krällar på golfvet, och icke ens en sån der pelskoft bestås åt henne, att ha på sig i det dragiga rummet när det är kallt väder, och sådana äro dock så i bruk nu för tiden. Men så är det, den faderlösa förtrampas af alla" och åter utgjöt hon strida tårar.
Och Fatima tog sin dotter vid handen och sade: "gråt dock icke mitt arma barn! Allah skyddar de värnlösa, han skall förkrossa dem, som bedröfva enkor och faderlösa. Min största sorg är dock den, att när du skall lefva med elaka menniskor, rädes jag du sjelf blir elak. Må deras mödrars grafvar bli orenade, dessa döttrar af hyndor".
Och Fatima köpte välluktande oljor och kosteliga slöjor och prydde sin dotter och med resande som foro till Bassora, sände hon bud till Sindbad och sade: 50 penningar är du mig skyldig för hvad jag köpt åt min lilla flicka, sänd mig dem; och med en suck tog Sindbad af de pengar han skulle handla med och betalade hvad hon begärt. Och med hvarje bud sände hon till Sindbad klagomål öfver Miriam och hennes oginhet, men Sindbad svarade henne intet.
Men i Bagdad pekade alla redan finger åt Miriam, den elaka fostermodren och Miriam sade: "Fatima, ser du mina egna barn, de äta blott simpel föda och din dotter får ju dock stundom bättre spis. Se mina barn äro ju mycket sämre klädda än din lilla Fatima, hvi klagar du då. Hennes badolja är visserligen icke fin, men mina egna barn kunna icke alls få någon olja och de måste bada i de fattigas badhus".
"Hvad angå mig dina barn, det är din ensak om du ej håller dina barn bättre, det lägger jag mig icke uti. Jag brukar ej blanda mig i andras angelägenheter. Men min flicka är ingen tiggarunge, och hon skall ha det som perlan i musslan. Jag såg några små flickor leka i rike Musnuds trädgård, se så skola barn se ut. Hvad behöfver Fatima vara sämre än de?"
Men Miriam sade: "Jag vill dela alla penningar, som jag har qvar, i jemna lotter, en lott åt oss en och hvar och tvenne åt Fatima. När Sindbad kommer hem ger han dig väl mera. Tag nu då henne hem till dig och sörj för henne!"
Åter gick Fatima kring torg och gator och gret och sade: "Se nu förskjuter hon det arma barnet alldeles, och vill öfvergifva henne. Stackare den som är faderlös!"
Ändteligen hade tre år förgått och Sindbad återvände till Bagdad. Men i stadsporten var honom Fatima till mötes och utgjöt en ström af klagomål öfver Miriam och hennes ondska, och en och hvar som såg Sindbad sade vid sig sjelf: "Arme Sindbad, kommer du nu hem till din onda qvinna!"
Men Sindbad inträdde i sitt tarfliga hem och han sade: "Miriam, lofvad vare Profeten, jag har dig och barnen åter. Se, strängt har jag arbetat, mycket har jag icke vunnit, men dock nog för att icke behöfva se dig och barnen i uselhet. Låtom oss nu glömma sorgerna och vara glada".
"Sindbad, o min herre, din maka är utskämd inför hela vår stad. Kan du lefva lycklig vid hennes sida och kan jag sjelf vara lugn? Ack, jag ville ju vara verldens perla för att vara god nog åt dig, och hvad är jag nu, ett orenadt kläde".
"Miriam, Miriam, är jag dig icke nog, att du skall bry dig om en dåres prat, och dem som tro på en dåres ord. Kan du ej lefva lycklig det oaktadt, då du äger min kärlek?"
"Sindbad, du min herre och min make, min sol och mitt allt, hos dig är ljus och fröjd. Allt annat försvinner inför dig. Lofvad vare Allah och Profeten, jag har dig åter och hvarje sorg är nu som strömolnet der i fjerran".