"Sköna mygga, vågar jag anhålla om nästa galoppad?"
"Jag är uppbjuden".
"Den följande?"
"Omöjligt! Jag är uppbjuden till alla danser".
"Hvilken olycka! Jag är förtviflad öfver att ej förr ha lyckats få reda på er ibland den talrika myggsvärm, här är församlad i qväll".
"Söta du, såg du hur gudomligt söt han var, när han bugade så der litet gratiöst, då han bjöd upp mig? Ack hvad han är väl vext. Min gud, har du sett en så smärt taille, sådana långa och smala ben. Ack den som med honom finge dansa genom lifvet, genom evigheten, ja genom en hel dag. Hvad jag kan vara förtretad, att jag lofvade dansa med den der klumpiga ladugårdsmyggan".
"Nå söta du, nog tycker jag han kan vara lika god som den der andra. Jag försäkrar han var rätt söt, nyss när jag dansade med honom".
"Mon dieu, ser du inte hur gammalmodigt han för sitt hufvud, så der bär ingen mygga comme il faut numera sitt hufvud; så här skall man hålla det, gadden mot nacken".
"Men, söta du, det är ju bra obeqvämt. Och alla ha ju här sina hufvun på gammalt sätt".
"Mauvais genre, ma chère. De ha ingen smak. Hm, jag skulle minsann ej lemnat hufvudstan och kommit hit, om jag ej råkat glömma mig qvar ombord på en ångbåt och måste derföre följa med. De tongifvande myggorna i hufvudstan tänka nu på att införa bruket af kläder, man har enkom införskrifvit skräddare från Paris. Det blir högst elegant. Så kan man hädanefter ock få tala om myggvärde, ej allenast om menniskovärde. Värde betyder ju naturligtvis, hvad ens kläder kosta eller äro värda. Icke säljer man ju hvarken myggorna eller menniskorna sjelfva, så att de utom kläderna skulle kunna ha något värde. Men så få ju ock menniskorna värde i den mon de kläda sig väl".
"Kors, lilla du, hvarför håller du ditt hufvud så der vidunderligt?"
"Det är märkvärdigt, hvad vi här på landet kunna vara utan smak! Jag rigtigt skäms för att vara en af er! Ser du då inte, huru hufvudstadsmyggan der håller sitt hufvud; just som jag. Så bära alla det nu".
"Jo, men du vrider ändå ditt dubbelt mer än hon. Aj hvad det blir svårt att lära sig. Är det bra nu".
"Kom, söta du, låt oss dansa bort från det här sällskapet, de äro så gammalmodiga med sina hufvuden".
"Hvarthän sköna mygga? Får jag ej lof att bjuda en liten droppe blod? Jag försäkrar den är delikat. Se här barnet som sofver i gräset, hur präktigt, mjukt och varmt det mjella hullet höjer sig på den runda armen. Eller kanske det behagas kindblod? Se så röd och blossande kinden är, bloden rigtigt spritter upp der, nästan utan att man behöfver sticka. Haf blott godheten att välja. En sång vid droppen, jag ber".
"Jag är så hes, det är mig omöjligt att sjunga i dag".
"Ack förlusten att icke få njuta af edra sköna toner vore alltför stor. Låt beveka er?"
"Jag försäkrar, jag får knappt ut en ton, jag kan knappt sjunga det vanliga veli kulta, veli kulta".
"Ack blott några toner".
"Hvad ni är envis! Nå för att ej vara oartig! Men då måste ni sjunga med".
Surr surr, surreri surr,
O njutom gladt den flytande glöd,
Mer eldig än vin, mer än rosen röd.
Du läskande dryck, du ger rusande mod,
Du herrliga, djupröda, svallande blod.
CHORUS.
Surr surreri surreri surr.
Surr surr, surreri surr!
Och stupa vi än vid din källas rand
För slag af en jettelik, drabbande hand,
Vi hämne oss djerft dock innan vår död
Och falla som hjeltar vid källan röd.
CHORUS.
Surr surreri surreri surr.
O ve, ett slag af barnhanden! Der ligger den elegante myggungherrn med krossadt ben; ett af de beundrade långa och smala. Myggdansen sväfvar längre bort. Säkert qvarstannar väl den sköna hos sin lidande riddare och belönar hans sjelfuppoffring genom att dansa sin verld igenom med honom, ehuru han numera dansar endast med fem ben!