I solen var mycken rörelse och liflighet. En hel mängd af småbarn, dem vi kalle strålar, skulle ut på resa till jorden.
"Hvad vi längta till de sköna nejderna, som våra resande beskrifva, der rosorna svälla i yppig fägring, der palmerna svaja, der fjärlarne glänsa som flygande blommor, och blommorna dofta ett haf af vällukt, dit, dit, låt oss fara, låt oss skynda i glada lekar, att strö guld på vågen, att förgylla med glänsande glöd hvarje blomma, hvarje strå, och måla i purpur och brinnande färger skyar och jord". Och så ilade de åstad.
Men några sade: "Värme och guld och glöd och färgprakt, det ega vi hemma, hvad bry vi oss om att söka sådant, nej låtom oss fara till andra trakter. Se den eviga isens verld, hur dess stolta skönhet gömmes i natt och mörker. Flytande klippor af demant kämpa med brak i stormande strid mot grundfasta demantberg och endast död och natt herrska, och intet hjerta slår der i glädje.
Dit, dit, låt oss fara, att ge glans och ljus och värme och lif".
Solen var allt litet bekymrad för barnen och fruktade, att de skulle förkyla sig. De måste mätta sig väl med värme och ljus, innan de gåfvo sig på färd; men visst voro de ändå litet kalla och bleka, när de hunno fram. Men i skimrande prakt strålade dock isens verld vid solbarnens lek. Och en liten strålflicka sökte opp en fläck, der en smula jord samlat sig, och framkallade der en vext så liten, att den knappt kunde synas; men den lefde ändå och den var hennes fröjd.
En annan flock åter begaf sig litet mera söderut men de skälmarne kommo i fängelse. Med samma fart, som de rest hela vägen, foro de in genom glasen på ett litet vexthus, och der blefvo de fångade. De svängde och återstudsade hit och dit, men hittade ej tillbaka. I början tyckte de små strålbarnen rigtigt illavara. De höllo sitt jordlif för ett fängelselif och greto så, att små tårar satte sig helt tätt på glasen.
"Barn äro vi ej rätt oförståndiga som gråta och sörja öfver att vi befinna oss här. Här äro vi ju en hel mängd församlade ren, och allt flere komma. Varmt och godt är här och vi kunna ju hafva rätt en liten solverld för oss. Seså ingen sorg mera! Ser ni, här äro ju helt många små blomsterbarn: de äro ännu blott gröna och späda, låt oss taga vård om dem. Här kunna vi ju måla och leka och glöda så mycket vi vilja".
"Det blir roligt, ja så roligt", ropade strålbarnen, och med ifver börjades nu leken. Och se, innan kort stod drifhuset fullt af de skönaste rosor och deras blomstersyskon af alla former, och strålarne hade ej tid att tänka på sin fångenskap mer, utan blott på att hinna måla deras sammetskinder med glans och fägring.