Ifrån S. Småland.
Denna Saga, troligtvis af Österländskt ursprung, förekommer hos följande folkslag:
- Hos =Isländarne=. -- Å Kongl. Bibliotheket i Stockholm förvaras, under sign. Isl. N:o 47, en pappers-hdskr. in fol., som vid slutet innehåller en lokaliserad bearbetning af närvarande berättelse. Den har till öfverskrift: »Sagann af Artus Syne Köngzins i Eing-lande, og Carle og Wilhiälame Brædrum hans», och sammanstämmer till innehåll temligen noga med den nyare Danska förtäljningen. Hdskr. är ofullständig, så att berättelsen afbrytes straxt efter prins Arthurs återkomst till England.
- Hos =Holländarne=. -- Titel-bladet å den danska Prins Artus-Sagan tillkännagifver, att densamma är öfversatt ifrån Holländskan.
- Hos =Danskarne=. -- År 1696 utgafs i Köpenhamn en rimmad skillings-saga om 2 ark in 8:o, med följande titel: ~En herlig ny Historie om Konning Edvardo af Engeland, som var udi en ulægelig Sygdom geraaden, men dog af en viiss Qvindes Raad blef cureret, og det formedelst Kongens yngste Søn Prints Arti friemodighed, som havde sin syge fader saa kjaer, at han reiste til den rige Dronning af Arabia, hvor han med Liste bekom hendes Klenodier, og førde Dronningens dyrebare fugl Phoenix hjem med sig, dog (og?) paa det sidste efter megen Gjenvordighed, som Prints Artus havde udstanden, bekom han Dronningen til ægte. Lystig att læse. Af hollandsk, paa danske Rim udsat af P. J. H. Kjøbenhavn 1696~. Nämnda färtäljning har sedan dess fått mångfaldiga upplagor. Om densamma meddelas vidare underrättelser hos NYERUP, ~Almindelig Morskabslæsning i Danmark og Norge igjennem Aarhundreder~, Kjøbenhavn 1816, ss. 227-230, »Kong Edvard och Prints Artus.»
- Hos =Tyskarne=. -- A Redan i CONRAD AF WÜRTZBURG’S Romantiska Dikt ~Der Trojanische Krieg~ (skrifven i 13:de århundradet), skaffar MEDEA ifrån Paradiset ett Lifs-vatten, som återgifver ungdom åt JASONS fader. -- B. En liknande berättelse förekommer hos VULPIUS, ~Ammenmärchen~, Weimar 1791, 2 B. -- C. Se GRIMM, ~Kinder- und Haus-Märchen~, Th. II, N:o 97, ss. 71-78, »Das Wasser des Lebens»; jfr. Th. III, ss. 183-185.
- Hos =Italienarne=. -- Se STRAPAROLA, ~Notti piacevoli~, IV, 3.
- Hos =Ryssarne=. -- Se VOGL, ~Die ältesten Volksmärchen der Russen~. Wien 1841, ss. 119-135, »Das Märchen von Ljubin Czarewitsch, der schönen Czarewna, seiner Gemahlinn, und dem beflügelten Wolf.»
Det var en gång en konung, som rådde öfver ett mäktigt rike. Han var tapper i strid, klok i rådslag, och alla hans företag hade en god framgång. Men när åren voro framlidna, blef konungen gammal och grå, så att han kunde väl märka det han icke skulle lefva länge. Då vardt han sorgsen i sin hug, ty han hade lifvet kärt, och sporde så alla visa män i sitt rike om det icke gåfves något medel att undkomma döden. De visa männen skakade sina hufvuden och lade råd; men ingen visste svara till konungens spörsmål.
En dag, kom der till kungsgården en gammal spå-qvinna, som farit vida öfver vatten och land, och var beryktad för sin visdom och klokskap. Konungen frågade den gamla qvinnan om hon visste någonting nytt. Då sade käringen: »Herre, konung! det är mig sagdt, att du mycket rädes att dö, nu sedan du är gammal vorden. Derföre har jag kommit hit, och vill lära dig huru du skall återvinna ungdom och helsa.» Vid detta tal blef konungen väl tillfreds, och sporde huru härmed skulle tillgå. Spå-qvinnan tog till orda: »långt, långt bort, mång tusende mil härifrån, ligger ett land, som heter Ungdomslandet. I det landet finnes ett slags underligt vatten, och växer ett slags kostliga äpplen. Hvilken som dricker af vattnet och äter af äpplena, han blifver ung på nytt, vore han aldrig så gammal. Men icke många äro de som få smaka deraf, ty vägen är lång och full med farligheter.» När den gamle konungen hörde detta, blef han mycket glad, och lönade spå-qvinnan rikligt för hennes goda råd. Dermed skiljdes de ifrån hvarandra.
Konungen öfverlade nu med sig sjelf, huru han skulle erhålla af det underbara vattnet och de kostliga äpplena; ändtligen beslöt han att skicka någon af sina söner, för att hemta dem. Till den ändan lät han rikligen utrusta den äldste prinsen med penningar och annan nödtorft, och sände honom så på väg. Men när prinsen hade farit långt bort, kom han till en stad, som mycket behagade honom. Då glömde han alldeles sitt ärende, lefde i nöjen och yppighet, och tänkte icke vidare på sin lofven, att fara till fjerran land efter lifs-vatten åt sin fader.
Det led så en tid bortåt, och konungen längtade mycket efter sin sons återkomst; men han hördes icke af. Då lät gubben utrusta sin andre son med gods och guld, och skickade äfven honom att uppsöka det prisade Ungdoms-landet. Men när svennen hade farit lång väg, kom han till en stor stad, och träffade sin broder. Nu gick det honom, såsom det gått den äldre prinsen. Han glömde alldeles bort sitt ärende, lefde med vin och frillor, samt tänkte icke vidare på sitt ord och lofven, att hemta ungdoms-äpplen och lifs-vatten åt sin gamle fader.
När det så hade stått om en rund tid, och ingen af prinsarne kom tillbaka, blef den gamle konungen mycket bräcklig af sorg och ålderdom. Då gick den yngste prinsen inför sin fader och beddes, att äfven han skulle få draga bort och uppsöka det prisade Ungdoms-landet. Såsom nu konungen icke hade qvar mer än en enda son, ville han ogerna bifalla svennens begäran, utan bad honom stadna der han var. Men konunga-sonen var fast vid sin mening, och så fick han ändtligen råda. Konungen lät nu utrusta sin yngste son med gods och egodelar, och svennen gaf sig på väg. Men gubben satt ensam och öfvergifven i sitt rike, och bidade med mycken oro, att någon af hans söner skulle komma hem igen.
Ungersvennen färdades nu vida vägar, och kom slutligen till en stor stad, hvarest han träffade sina äldre bröder. Då bådo konunga-sönerna honom stadna qvar hos dem, och icke göra sig bekymmer för den gamle gubben der hemma; men prinsen ville icke svika sitt ord, utan nekade till deras begäran. Han tog så afsked ifrån sina bröder, och drog vidt omkring genom många och stora riken. Hvem helst han mötte, tillsporde han om vägen till Ungdoms-landet; men det var ingen som visste förtälja eller eljest gifva någon besked derom.
En dag for svennen vilse uti en mycket stor skog. Vid han nu såg sig omkring för att finna herberge, fick han se ett ljus, som på långt afstånd flämtade emellan träden. Prinsen gick dit, och kom till en liten jord-hytta, hvarest bodde en mycket gammal qvinna. Konunga-sonen frågade om han fick blifva der öfver natten, och käringen samtyckte till hans begäran. När de nu talades vid, frågade den gamla qvinnan efter hans ätt och ärende. Prinsen svarade, att han var en konunga-son, som dragit bort att söka efter Ungdoms-landet, och sporde tillika, om icke gumman kunde gifva honom någon besked derom. Då sade käringen: »jag har lefvat i trehundrade vintrar, och ännu har ingen förtäljt mig om landet, som du nämner. Men jag råder öfver djuren på marken. Kanske är det någon ibland mina undersåter, som hittar vägen. Arla i morgon vill jag spörja derom.» Konunga-sonen tackade mycket för detta goda löfte, och så dväljdes han der öfver natten.
När nu dagen grydde och sol rann upp, gick käringen ut och blåste i sin pipa. Då blef ett starkt gny i skogen, och der kommo löpande alla fyrfota djur både när och fjerran. Sedan djuren voro församlade och hade hyllat sin drottning, sporde den gamla, om det var någon ibland dem, som kände vägen till Ungdoms-landet. Djuren höllo så en lång öfverläggning härom; men det var ingen, som visste svara till drottningens spörsmål. Då vände sig den gamla gumman till konunga-sonen och sade: »jag kan nu icke vidare bistå dig. Men jag har en syster, som råder öfver foglarne i luften. Helsa henne ifrån mig, kanske vet hon någon hjelp.» Käringen befallte nu ulfven att föra svennen till hennes syster, och härmed lyktades deras samtal. Men konunga-sonen satte sig upp på ulfvens rygg, och så bar det af öfver skog och mark, öfver berg och dal, många villa stigar.
Serla om aftonen, när sol gått i skog, fingo de se ett ljus, som flämtade emellan träden. Då sade ulfven: »nu äro vi framme, ty här bor min drottnings syster.» Han vände så hem igen; men konunga-sonen gick in, och fann en mycket, mycket gammal qvinna, som bodde i en jord-koja. Medan de nu talades vid, sporde gumman om hans ätt och ärende. Prinsen svarade, att han var en konunga-son, som dragit bort att leta efter Ungdoms-landet, och helsade tillika ifrån hennes syster, som rådde öfver djuren på marken. Då tog käringen till orda: »jag har lefvat i sexhundrade vintrar, och ännu har ingen förtäljt mig om landet, som du nämner. Men jag råder öfver alla foglarne i luften; kanske är det någon ibland mina undersåter, som hittar vägen. Arla i morgon vill jag spörja derom.» Konunga-sonen tackade såsom tillbörligt var, för gummans goda löfte, och så blef han der öfver natten.
När det nu bräckte för dagen, gick käringen ut och blåste i sin pipa. Då blef ett starkt susande och dön i luften, och der kommo farande alla himmelens foglar, både stora och små, både när och fjerran. Sedan de voro församlade och hade hyllat sin drottning, sporde den gamla, om det var någon ibland dem som visste vägen till Ungdoms-landet. Foglarne höllo så en lång öfverläggning härom; men slutet blef, att ingen kunde svara till drottningens spörsmål. Då vände sig den gamla gumman till konunga-sonen, och sade: »jag kan nu icke vidare hjelpa dig. Men jag har en syster, som råder öfver fiskarne i hafvet. Far dit, och hälsa henne ifrån mig. Vet inte hon någon råd, så är det ingen som vet det.» Käringen befallte nu örnen att föra svennen till hennes syster; och dermed skiljdes de åt. Men konunga-sonen steg upp på örnens rygg, och så bar det af som en stormvind, öfver blåa haf och gröna länder.
Serla om aftonen, fingo de se ett ljus, som tindrade emellan träden. Då sade örnen: »nu äro vi framme, ty här bor min drottnings syster.» Han tog så afsked ifrån ungersvennen, och flög hem till sin matmoder; men konunga-sonen trädde in i stugan, och sporde om han fick låna herberge. Käringen samtyckte gerna härtill. Medan de nu talades vid, frågade gumman efter hans ätt och ärende. Prinsen svarade, att han var en konunga-son, som dragit bort att söka efter Ungdoms-landet, och helsade tillika från hennes syster som rådde öfver foglarne i luften. Då tog käringen till orda: »jag har nu lefvat i niohundrade vintrar, och ännu aldrig har någon förtäljt mig om landet, som du nämner. Men jag råder öfver fiskarne i hafvet. Kanske är det någon ibland mina undersåter, som hittar vägen. Arla i morgon vill jag spörja derom.» Svennen tackade såsom tillbörligt var, för gummans goda löfte, och så dväljdes han der öfver natten.
Tidigt om morgonen, innan det lyste för dagen, gick käringen ut och blåste i sin pipa. Då blef ett starkt sorl och brusande i hafvet, och vattnet skummade af de oräkneliga fiskar, stora och små, hvilka kommo ifrån när och fjerran. Sedan alla kommit tillsammans, och hade hyllat sin drottning, talade den gamla qvinnan, och sade: »derföre har jag kallat eder, att mig lyster veta, om någon känner vägen till ett land som heter Ungdoms-landet.» Fiskarne höllo nu en lång rådplägning; men slutet var, att ingen kunde svara till drottningens spörsmål. Då blef käringen misslynt, och sade: »ären J väl alla samlade ännu? Jag kan icke se till den gamle hvalen, som eljest icke är den minste ibland eder.» I det samma hördes ett starkt brusande ute på hafvet, och den gamle hvalen kom hastigt farandes. Gumman sporde hvarför han icke kommit med de öfriga; men hvalen ursäktade sig att han hade färdats så lång en väg. »Hvar har du då varit?» frågade gumman. ’Jo,’ svarade fisken, ’jag har farit mång sinom tusende mil. Jag kommer just nu ifrån ett fagert land, som heter Ungdoms-landet.’
När käringen hörde detta blef hon väl tillfreds, och sade: »det må blifva till straff för din ohörsamhet, att du ännu en gång skall fara till Ungdoms-landet, och föra denna ungersvenn med dig på resan.» Derefter tog hon afsked ifrån konungasonen, önskade honom lycka på färden, och så skiljdes de åt. Men svennen satte sig upp på hvalens rygg, och nu bar det af som en pil långt hän öfver vattnet.
De färdades så hela dagen igenom, och kommo sent om aftonen till det prisade Ungdoms-landet. Då sade hvalen: »jag vill nu gifva dig ett godt råd, som du skall noga följa, om du eljest önskar att ditt förehafvande skall lyckas. Uti det, förtrollade slottet faller allt i sömn vid midnatts-timman. Gack då upp i borgen, tag ett äpple och en flaska vatten; men sinka dig icke, utan skynda genast tillbaka. Om du dröjer öfver sjelfva midnatts-stunden, gäller det begges vårt lif.» När konunga-sonen hörde detta, tackade han hvalen för dess goda råd, och lofvade i allt göra såsom fisken hade sagt honom.
Vid midnatts-tid gick prinsen upp till det förtrollade slottet, och fann allting såsom den vise hvalen hade förtäljt. Vid borgporten voro grymma djur, björnar, ulfvar och drakar; men alla lågo i en tung dvala, och det tycktes såsom hade hela borgen stått öde. Prinsen vandrade så genom många stora rum, det ena präktigare än det andra, och kunde icke nog förundra sig öfver den myckna rikedom, som allestädes låg för hans ögon. Slutligen kom han i en stor sal, som var fagert smyckad med täcken af guld och silfver. Midt i den stora salen växte ett träd med de aldra kostligaste äpplen, och jemte trädet var en källa, hvars vatten skimrade såsom klart gull, och gaf en sällsam klang när det rann öfver stenarne. Då förstod konunga-sonen att han ändteligen hade funnit hvad han så länge efterletat. Han lopp derföre fram, plockade sin ränsel full med fagra äpplen, och fyllde sin flaska med lifs-vatten ur den kostliga källan.
Svennen skulle nu vända tillbaka; men han kunde icke öfvervinna sin åtrå, att ännu en liten stund se sig om i det förtrollade slottet. Han fortsatte derföre sin vandring ur rum och i rum, ur sal och i sal, och tyckte att den ena alltjemnt öfverträffade den andra. Ändteligen kom han i ett rum, som framför alla de öfriga var smyckadt med guld, silfver och ädla stenar. Midt i det präktiga rummet stod en säng, bäddad med blåa silkes-bolstrar, och på bädden slumrade en mö, så fager, att väl aldrig någon sett hennes like i verlden. Då rördes hjertat i ungersvennens bröst, han glömde den vise hvalens varningar, och sof i famnen hos den fagra konunga-dottern.
När svennen hade sofvit en blund och skulle gå sin väg, tycktes honom att han väl borde låta mön veta, hvem det var som hade njutit hennes ynnest. Till den ändan skref han på väggen, att Prins Venius af Engeland hade varit der, och ilade så bort ur slottet. Det var också hög tid; ty knappast hade han gått igenom borg-porten, förr än allt vaknade ur sin dvala; djuren röto, vapen slamrade, och hela borgen blef uppfylld af lif och rörelse. Men prinsen satte sig hastigt upp på hvalens rygg, och sedan bar det af som en blåst öfver böljorna.
De färdades så någon stund, och kommo ut på det villande hafvet. Då sänkte sig hvalen plötsligt ned under vattnet, och drog prinsen med sig. När de åter kommo upp var svennen mycket förfärad, och tänkte att han varit nära sin sista stund. Hvalen sporde: »blef du rädd?» Prinsen jakade att så var. Hvalen tog till orda: »lika rädd var jag, när du tog för många äpplen.»
De färdades ännu en stund, och hvalen dök åter ned i hafvet. Men den gången blef han mycket längre under vattnet än förut, och när de kommo åter upp var prinsen nästan halfdöd af förskräckelse. Hvalen sporde: »blef du rädd?» Svennen jakade att så var. Hvalen tog till orda: »lika rädd var jag, när du sof hos den unga prinsessan.»
De färdades nu åter en stund, och hvalen dök tredje resan ned i hafvet; men denna gången for han så djupt, att prinsen trodde sig aldrig mer få skåda dagsens ljus. När de kommo upp sporde hvalen ånyo: »blef du rädd?» Svennen jakade att så var. Fisken sade: »lika rädd var jag, när du skref ditt namn på sals-väggen.» De fortsatte derefter sin färd utan vidare äfventyr, intill dess de kommo till den andra stranden.
Prinsen tog nu afsked ifrån den gamle hvalen, och gick upp till gumman som hade sett niohundrade vintrar. När käringen blef honom varse, gladdes hon att hans äfventyr hade så väl aflupit. Men ungersvennen sade, att han ville vedergälla hennes goda bistånd, och gaf henne så ett äpple ifrån Ungdoms-landet och en drick af det kostliga lifs-vattnet. Käringen åt och drack, och lät sig väl smaka. Då fick man se ett stort under; ty den gamla, gamla gumman skiftade sin hamn, skrynklorna försvunno ifrån hennes anlete, munnen fylldes med de friskaste tänder, barmen höjde sig, och hon stod der såsom en blomstrande mö, sådan hon var i sina unga dagar. Fisk-drottningen kunde icke nog prisa denna sällsamma förändring, och tackade konunga-sonen öfvermåttan för hans stora tjenst. Derefter skiljdes de ifrån hvarandra. Men vid afskedet sade qvinnan: »jag vill nu löna dig för din vän-gåfva. Här har du ett betsel. När du skakar derpå, kommer det fram en gångare, som är lika snabb med vinden. Han skall bära dig hvart helst du önskar.»
Ungersvennen rystade nu på betslet, såsom fisk-drottningen hade lärt honom, och genast kom der fram en fager gångare, hvilken bar honom hän till den gamla gumman, som hade sett sexhundrade vintrar. När nu fogel-drottningen blef honom varse, gladdes hon att hans företag hade väl aflupit. Men konunga-sonen tackade för sist, och sade att han ville vedergälla hennes goda bistånd. Han gaf henne så ett äpple ifrån Ungdoms-landet, och en dryck af det kostliga lifs-vattnet. Käringen åt och drack, och lät sig väl smaka. I detsamma fick man se ett nytt under; ty den gamla qvinnan skiftade sin hamn, skrynklorna gingo bort ur hennes anlete, munnen log, barmen höjde sig, och hon stod der inför prinsen såsom en jungfru i unga dagar. Fogel-drottningen kunde icke fyllest prisa denna sällsamma förändring, och tackade svennen öfvermåttan för hans stora tjenst. Derefter skiljdes de ifrån hvarandra med stor vänskap. Men vid afskedet sade qvinnan: »jag vill nu löna din gåfva. Här har du en duk. När helst du breder den ut, skall den dukas med konungsliga rätter.»
Ungersvennen tog den kostbara duken, satte sig upp på sin fåle, och red bort, intill dess han kom till gumman som hade lefvat trehundrade vintrar. När nu djur-drottningen blef honom varse, kände hon en stor hugnad att hans äfventyr hade lyktats så väl, och undfick honom med mycken vänskap. Men svennen sade, att han ville vedergälla hennes goda bistånd, och gaf henne så ett äpple ifrån Ungdoms-landet och en dryck af det kostliga lifs-vattnet. Käringen åt och drack, och lät sig väl smaka. Då förspordes åter ett stort under, ty den gamla qvinnan skiftade sin hamn och blef ung på nytt; skrynklorna försvunno ur hennes anlete, den krokiga gestalten rätade sig, och hon stod der såsom en mö af sällsam fägring. Djur-drottningen kunde icke nog glädja sig öfver allt detta, och tackade prinsen för hans öfvermåttan stora tjenst. Derefter skiljdes de ifrån hvarandra med mycken vänskap. Men vid afskedet tog qvinnan fram ett svärd, gaf det åt svennen, och sade: »jag vill nu löna din föräring. Här har du ett svärd. Hvem helst du hotar dermed skall vika, vore han ock det grymmaste vild-djur.»
Konunga-sonen tyckte sig nu vara i allo väl utkommen, och for så vidare, intill dess han träffade sina bröder. Då blef en stor fröjd å begge sidor. Men när de äldre konunga-sönerna fingo veta, att deras broder hade lyckats i sitt företag, fingo de en stor afund i sitt hjerta, och lade råd samman, huru de skulle svika honom och sjelfva vinna pris hos sin fader. De gåfvo nu mång fagra ord, och läto tillreda ett ypperligt gästabud. Men om natten, när svennen sof, aktade bröderna tillfälle, samt bytte bort ungdoms-äpplena och lifs-vattnet, utan att prinsen visste det, eller ens kunde tänka en sådan falskhet.
Svennen tog derefter afsked ifrån sina bröder, steg upp på sin gångare, och red hem till sin faders gård. Då blef den gamle konungen väl tillfreds att han återfått sin yngste son, och prinsen gladde sig att hans fader ännu var vid lif. Han bar så fram sina håfvor, och bad konungen äta af äpplena och dricka af vattnet, att han skulle blifva ung på nytt. Men det gick mycket emot förmodan, ty der spordes ingen förändring, utan gubben var och blef lika gammal och grå som tillförene. Nu kunde konungen icke tänka annat, än att hans son velat gäckas med sin fader, och blef högeligen vred. Men prinsen märkte att han var besviken, och detta gick honom hårdt till sinnes.
När det så hade lidit en tid bortåt, kommo äfven de begge äldsta bröderna hem till kungsgården. De hade mycket att förtälja om sin resa, och ordade vidlyftigt om alla de farligheter, som de utstått på vägen till Ungdoms-landet. Derefter gingo begge prinsarne inför sin fader, och bjödo honom äpplen och lifsvatten, att han skulle blifva ung på nytt. Konungen åt och drack, och lät sig väl smaka. Nu skedde ett märkligt rön, ty gubben skiftade sin hamn, hans grå hår blefvo ljusa, munnen fylldes med tänder, skrynklorna försvunno, och han stod der såsom en fager ungersvenn. Då vardt en stor fröjd öfver hela riket, och konungen prisade sina begge äldsta söners trohet och mandom; men alla vredgades uppå den yngste konunga-sonen, att han farit med lögn och falskhet. Der blef nu dömdt, att svennen skulle kastas i lejona-kulan, och domen gick i fullbordan utan alla nåder. Men när vild-djuren ville sönderslita den unge prinsen, hötte han åt dem med sitt svärd, och de gjorde honom ingen skada. När prinsen blef hungrig, bredde han sin duk, och den fylldes med kostelig mat. Han satt så uti lejona-kulan i sju runda år, och ingen menniska visste att han ännu var vid lif. --
Sagan vänder nu åter till Ungdoms-landet. Der blef en stor uppståndelse sedan prinsen farit sin kos; ty lifs-vattnet var borta, äpplena voro borta, och hvad ännu värre var, den unga prinsessan hade mistat sin ära. När så månaderna voro förlidna, föll konunga-dottern i barnsäng, och födde ett fagert svennebarn. Men den lille prinsen hade i den venstra handen en underlig växt, likasom ett äpple, och äpplet ville icke gå bort. Då lät konunga-dottern samla alla visa qvinnor i hela Ungdoms-landet, och sporde om råd, huru hennes son skulle blifva fri från sitt lyte. Qvinnorna öfverlade länge, och ordade både till och ifrån. Men slutet var, att den unge prinsen icke skulle blifva helbregda, förrän han fick träffa sin rätte fader.
Det stod så en rund tid om, pilten växte upp, och röjde mera nimme och fattningsgåfva än andra barn. Ingenting var så krokigt eller konstigt att han icke mäktade reda det, och vid sju års ålder kunde han stafva sin faders namn, som stod skrifvet på sals-väggen. Då fick konunga-dottern en stor åtrå att draga bort och uppsöka prins Venius. Hon lät så skjuta sina snäckor i sjön, och utrustade dem på det aldra bästa med kostligt gods och valdt manskap. Derefter gick prinsessan om bord tillika med sin unge son, hissade segel på förgyllda rår, och så foro de lustigt öfver hafvet till Engeland.
När nu den präktiga skepps-flottan kom utanför staden, blef mycken oro och uppståndelse derinom; ty alla trodde att det var en fiendtlig härs-makt. Men konunga-dottern lade till vid bryggan, och skickade sände-bud till konungen, att hon ville träffa prins Venius. Då vardt konungen mycket tvehugsen, ty han mindes rätt väl att prinsen blifvit kastad för vild-djuren, ehuru han icke vill bekänna det. Han höll så råd med sina män, och öfverlade hvad nu vore att göra; men ingen visste hjelp i en slik farlighet. Slutet blef, att konungen skulle skicka sin äldsta son, efter som han icke kunde skicka den yngsta. Der affärdades så bud till konunga-dottern, att prins Venius skulle komma den följande dagen.
Arla om morgonen lät prinsessan breda gyllene täcken öfver vägen, och satte sig sjelf med sin lilla son på skeppsbryggan, för att emottaga konunga-sonen. När det så hade lidit en stund, kom den äldste prinsen ridandes ut ur staden, och aktade fara till skeppen. Vid han nu fick se hvad präktiga täcken voro bredda uppå vägen, kunde han icke nog undra öfver all denna rikedom, och höll åt sidan, att icke hans gångare skulle trampa så dyrbara tyger. Han kom så ned till skepps-bryggan, hvarest konunga-dottern satt i högsätet, omgifven af allt sitt folk. Men när den lille pilten såg honom varligt skrida fram, ropade han med ifver: »icke är denne min far.» Äpplet i gossens hand satt ock qvar såsom tillförene. Då måste prinsen vända hem, med ringa heder och oförrättadt ärende; men prinsessan lät förkunna, att hon icke skulle fara dädan, innan hon hade funnit den rätte prins Venius.
Andra dagen skickade konungen sin andra son; men det gick på samma sätt. Prinsen räddes att rida öfver de fagra guld-täckena, och när han så kom till skeppsbryggan, hvarest konunga-dottern satt i sitt högsäte, ropade pilten, som stod vid hennes knä: »icke kan denne vara min fader.» Äpplet satt också qvar i svennens hand som tillförene. Konunga-sonen fick nu fara hem igen, och det tycktes alla, att han lidit mera skam än skada. Men som prinsessan nu väl kunde märka, att man handlade emot henne med svek och falskhet, blef hon vred, och gick i land med all sin härs-makt. Tillika sände hon bud till konungen, att hon ville se den rätte prins Venius, vore det ock blott ett ben efter honom, eljest skulle hon icke lemna sten uppå sten i hela staden.
Nu blef en allmän bestörtning, och konungen visste icke hvad råd han skulle finna i denna stora farlighet. Ändteligen tycktes honom vara bäst, att sända bud till lejona-kulan, för att ransaka om der funnes några qvarlefvor efter hans yngste son. Vid nu sändemännen kommo uti lejon-gården, för att uppsöka benen efter prins Venius, se, då satt han sjelf lifs lefvande och lekte med de vilda djuren. Då kan man väl veta att der blef fröjd öfver stad och land, och alla bådo svennen att han skulle gå derut. Men prinsen var vred, och ville icke komma, förr än hans egen fader gjorde knäfall, och lofvade bättra hvad tillförene var brutet.
Tredje dagen, när sol rann upp, lät konunga-dottern åter breda guld-täcke öfver vägen, och satte sig i sitt högsäte; men den lille pilten stod vid hennes knä, och alla hennes män voro samlade omkring. Då klädde sig prins Venius på det aldra präktigaste i silke och skarlakan, band svärdet vid sidan, rystade sitt betsel, och steg upp på sin vind-snabba gångare. Han red så vägen fram emot skeppen; men det tycktes alla som sågo det, att han nästan flög genom luften; ty så båld en ryttare och så snabb en fåle har ingen sett hvarken förr eller sedan. När nu pilten blef varse prins Venius, der han rännde fram öfver guld-vägen, ropade han glad: »detta är min fader! detta är min fader!» och i samma stund föll äpplet bort ur barnets hand. Då steg konunga-dottern upp ifrån sitt högsäte, trädde prinsen till mötes, och undfick honom med stor glädje och kärlek. Men allt folket stod och såg deruppå, och tänkte, att man väl skulle leta länge, för att finna en hurtigare man och en fagrare qvinna i hela vida verlden.
Konunga-sonen och hans väna brud foro nu in i staden, och konungen lät tillreda ett bröllopp, så att det skulle både höras och spörjas. När gästabudet hade stått med lust och lek, foro prins Venius och hans drottning bort till Ungdoms-landet, och der lefva de än i dag. Men de svekfulla bröderna kastades i lejon-gropen, och ingen har sport att de någonsin kommo derifrån. Sedan var jag inte med längre.
Anmärkningar.
- En öfverlemning ifrån ~Östergötland~ förmäler, att konungens tredje son var af ett annat och ringare giftermål. Härigenom blef svennen föga aktad af sina fränder, ehuru konungen hans fader höll honom mycket kär.
När konungen blef ålderstigen, skickade han sina begge äldsta söner att hemta ett kostligt lifs-vatten, som skulle finnas någonstädes i verlden. Prinsarne foro; men kommo icke tillbaka. Då beddes den yngste svennen orlof, att likaledes försöka sin lycka. Han gaf sig derefter på väg, och kom till en gammal krigsman, som vid afskedet förärade honom en häst, af ringa utseende, men med stora och märkliga egenskaper.
Svennen lät nu sin häst styra kosan, och de kommo omsider till ett högt berg, som öppnade sig, så att de foro in. I berget voro tre, de aldra fagraste trädgårdar. Den första trädgården bar äpplen, som alla voro af silfver; den andra bar äpplen af guld, och den tredje bar äpplen af ädla stenar. Hästen sade, att prinsen skulle få plocka ett äpple af hvardera slaget, men förbjöd honom strängeligen att taga flera. Konunga-sonen lydde hans råd härutinnan.
När svennen hade färdats igenom de trenne trädgårdarne, kom han omsider till en fager borg, som omgafs af en hög ring-mur. Prinsen gick in genom borg-porten, vandrade ur rum och i rum, och fann det prisade lifs-vattnet. Ändteligen kom han uti salen, hvarest konunga-dottern låg. Då glömde han hästens varning, och sof hos den fagra jungfrun. Derefter sårade han sig i handen tills blod kom ut, skref sitt namn på sals-väggen, och skyndade sina färde.
Vid han nu trädde genom porten, vaknade alla i det förtrollade slottet, och foro efter honom. Då hade prinsen ingen annan råd, än att gifva sig ut i ett sund, som låg derutanföre; men sundet var tre dags-resor bredt. De foro så hela dagen, och när qvällen kom, var prinsens gångare mycket trött. Då bad han sin herre kasta silfver-äpplet i sjön. Prinsen gjorde som hästen hade sagt. Genast stod der upp en fager ö, som var prydd med blommor, och der rastade de tills dager var ljus.
Andra dagen fortsatte de sin färd, och när qvällen kom, sade hästen att prinsen skulle kasta guld-äpplet i sjön. Då växte der upp en ännu fagrare ö, och de blefvo uppå ön om natten. Men tredje dagen var färden långt svårare än förut, och prinsens gångare blef nästan maktlös af trötthet. Då bad han sin herre kasta det sista äpplet i sjön. Genast växte upp den aldra fagraste ö, och ön var prydd med kosteliga träd och frukter. Prinsen och hans häst rastade der om natten, och kommo så öfver sundet.
På andra stranden funno de en borg, och i borgen bodde en gammal, gammal gubbe, som undfick prinsen på det aldrabästa. När nu svennen skulle fara bort, sade gubben, att han skulle få välja tvänne kostbarheter, hvilka han ville. Då gick prinsen till råds med sin vise häst, och valde så en gammal duk och en utsliten kappa. Men duken hade sådan art, att den breddes med kostlig mat, när helst svennen befallte det, och kappan var icke ringare i värde, ty den gjorde honom osynlig, när han vände dess mörka sida utåt. --
Sagans slut öfverensstämmer med hvad ofvan blifvit meddeladt. Prinsen blir förrådd af sina bröder, och sitter tre runda år i lejona-kulan. Då anländer den främmande prinsessan, lägger skarlakans-tyg öfver skepps-bryggan, och strör derofvan guld, perlor och ädla stenar. Hon skickar så bud till konungen, att hon vill träffa sin sons fader. Nu blir en stor förskräckelse i staden, intill dess att ungersvennen finnes åter, och hans svekfulla bröder blifva straffade.
- I en uppteckning från ~Dalarne~ förtäljes, att prinsen erhöll råd och hjelp af tvänne mycket gamla qvinnor, af hvilka den ena hade fyra, och den andra fem ögon. Han for så öfver till Ungdoms-landet uppå en stor fisk; men blef under hemfärden sviken af sina bröder och kastad i tornet, hvarest han satt, intill dess han befriades af den fagra konunga-dottern.
- En öfverlemning ifrån ~Vestmanland~ låter den unge prinsen draga bort, att leta efter ett kostligt ögonvatten åt sin blinde fader. På vägen träffar han en hvit häst, som sedermera är hans hjelp och rådgifvare. Han kommer så fram till den underbara ön, erhåller vattnet, och omfamnar prinsessan, som vid afskedet förärar honom sitt strumpeband till en hugkomst.
På återfärden blir prinsen förrådd af sina bröder, och kastas af sin fader i tornet, hvarest han sitter fången en rund tid. Slutligen anländer prinsessan med en mäktig flotta, och återfordrar sin fästeman. De begge äldsta konunga-sönerna gifva sig nu till skeppen, den ene efter den andre; men ingendera dristar rida öfver de dyrbara täckena, eller kan uppvisa det gyllene strumpe-bandet. Ändteligen återfinnes den rätte prinsen, sveket blir upptäckt, och bröderna undfå sitt förtjenta straff.
- En uppteckning ifrån ~Norrland~ förtäljer, att prinsen drog bort för att uppsöka en troll-bok, med hvars biträde hans fader skulle blifva ung på nytt. Under hemfärden blef svennen bestulen af sina bröder, och föll så i stor onåd hos konungen. På prinsarnes tillstyrkan öfverlemnades han slutligen åt en fiskare, som erhöll befallning att döda honom, och att gifva konungen hans tunga. Men fiskaren skonade svennen, och skar i stället tungan af sin hund. Sent omsider ankom prinsessan, sveket röjdes, och konunga-sonen kom till stor ära och lycka.
- Utom de mundtliga öfverlemningarne af denna åldriga saga, förekommer äfven en nyare, rimmad, svensk bearbetning af det ofvan (under N:o 3) åberopade danska Folk-äfventyret om »Kong Edvard og Prints Artus». Såsom nämnda bearbetning är ytterst sällsynt, och så vidt vi kunnat erfara, blott en enda gång finnes tryckt, skola vi här närmare redogöra för dess innehåll; ehuru den hvarken genom språk eller behandling eljest gör sig förtjent af någon större uppmärksamhet.
Den rimmade sagan förekommer tillsammans med det bekanta äfventyret om »de tre fattiga Skräddarne», under följande gemensamma titel: »~Lyckans Flygande Fana, eller en Historia om Tre Fattige Skräddare, som genom Pelegrims-Resa kommo omsider til wärdighet och stort wälstånd, hwars utgång är lustig at läsa. Hwarjemte och en annan Historia Om en Konung i Engeland och hans tre Söner. Götheborg, tryckt hos Sam. Norberg 1800~.» 36 ss. 8:o.
Sjelfva berättelsen vidtager på s. 12, och inledes sålunda:
»Engelands Konung en sjukdom had’ fått,
Den ingen Man kunde bota brått,
Med Läkedom som kan göras;
En röst kom hastigt af Himmelen ned,
Befalte mig at wara beredd,
Til Kongen en Resa at göra,
Och säga Kongen til sjukdomen råd,
Han skal blifva frisk och hjertelig glad,
Hans wänner skulle det höra:
Det fins en Fogel i Arabie Land,
Phönix är kallad utaf hwar man,
Rätt ljufligt månde han sjunga.
Om Kongen nu hafwer någon man,
Som resa kan til Arabie Land,
Och Språket kan tala med tunga.»
Vid dessa tidningar beslöt konungen att skicka någon af sina söner till »Arabie land». Först reste den äldsta prinsen. Men
»När Carl war kommen i Frankerik in,
Förwändt på honom blef hog och sinn,
Han lyste ej längre at resa,
Förglömde sin Faders sjukdom så stor,
Han hörde Madamers lättfärdiga ord,
Med dem hade lust at leka.
Arabie Resa han slätt begaf,
Han kunde ej komma från Skjöko-lag,
Så månde de honom behaga.
Han dansa med dem både natt och dag,
De söng och lekte til lust och behag,
För honom ock Äfwentyr talte.»
Derefter gaf sig den andre prinsen, »Willhelm», på väg och kom till »Frankerik».
»Han blef öfwertalt af Broder sin,
Förglömde så Fadrens sorg och pin’
Blef så hos Broder sin käre.
De lefde tillsammans i glädje och frögd,
Brukte der wällust och all odygd
Deras tid månde slemt spendera.»
Men ännu war Attus (Arthur) qvar:
»Attus han var nu den tredje Son:
Han bad sin Fader at weta sin bön
Sin’ Bröder will’ han upleta.»
Prinsen drager således bort ifrån hemmet. Under vägen förlorar han sin häst och sina följeslagare, och kommer slutligen till en gubbe och en gumma, som emottaga honom i sin stuga. Gubben och gumman äro mångvetande, och förtälja om prinsens härkomst och ärende. De tillägga:
»Ottatio år är sedan wi såg,
At någon Christen til oss tord’ ingå.»
Derefter gifva de prinsen goda råd, visa honom vägen till ett nunne-kloster; men varna honom tillika att dröja der, eller att emottaga någon annan föräring än en åsna, som »står bak en dör.»
Prins Artus lyder deras råd, kommer till klostret, och erhåller åsnan. Derefter
»Han böd god natt och reste wäg sin
Der hördes då strax en underlig ting
Den Åsnan begynte at snacka.»
Åsnan förtäljer nu huruledes prinsen skall finna »Arabie Land» och dess underbara slott. När Artus kommit dit
»Han såg der et Bröd på Bordet låg,
En Flaska Win derhos månd stå,
Som aldrig kunde förswinna.
Der låg et Swärd utdragit på Bord,
Derhos war skrifwit Drottningens ord,
Hundrade tusend man kunde det twinga,
Det bröd förwarten uti Taskan sin,
Och dertil den sköna flaskan med Win,
Swärdet så wille han svinga:
Han gick fram bättre i en annan Sal,
Fogel Phönix af Bordet han ock bortstal,
I hjertat tröst månde fatta:
Han gick til sängen som Drottningen låg,
Hennes Drottnings ära han månde ock få,
Det han rätt lustigt månd skatta.»
Under hemfärden bortlånar prinsen sitt Bröd i Marocco, och straxt stillas landets »hunger och nöd.» Han lemnar likaledes sin Vin-flaska i Spanien, hvarest vin-bergen åter blefvo »fruktsamlige», och sitt Svärd i Frankrike, så att Kejsarens fiender blefvo jagade ur landet. Slutligen träffar han sina bröder i Orleans; men de röfva ifrån honom hans skatter, och fara hem att bota sin fader. Artus kommer så till England, förklädd till tjenare, och antages som stall-dräng på kungs-gården.
När det lidit några år, begifver sig drottningen på resan med sin lilla son. Under vägen återtager hon sina kostbarheter ifrån Marocco, Spanien och Frankrike, och kommer så med en stor krigsmakt till England. Der bredde hon sammet öfver vägen, och ingen af konungens äldre söner tordes gå deruppå. Men Attus
»När utan för Staden kommen war han.
Han gick långs åt det röda skarlakan.»
Prinsen blir nu igenkänd, och firar sitt bröllopp med drottningen. Sagan slutar:
»Kongen lät dräpa de Söner så snart,
För de hade ljugit på Atti så hårdt,
Här wid sig Drottningen glädde.
Så böd Hon Kongen Hans Fader god natt,
Länge at lefva, ty jag hafwer fått,
Min Käraste som mig skal leda.»
10.