Chapter 7: Prinsessan, som gick upp ur hafwet · Svenska folk-sagor och äfventyr. Första delen (häfte 1 och häfte 2) · E-reader mode

Denna Sago-dikt är vida kringspridd öfver Europa. Följande utländska uppteckningar äro oss bekanta:

På =Danska=: -- Se WINTHER, ~Danske Folkeeventyr, Første Samling~, Kjøbenhavn 1823, ss. 102-112, »Svanhvide». Jfr. dersammast. Anmärkn. s. 126.

På =Tyska=: -- A. Se Bröderna GRIMM, ~Kinder- und Haus-Märchen~, Th. I, N:o II, ss. 65-73, »Brüderchen und Schwesterchen» [öfvers. på Svenska i REUTERDAHLS ~Julläsning för Barn~, Lund 1837, ss. 81-89, »Broder och Syster»]. Jfr. s. bok, Th. III, ss. 21, 22. -- B. Se anf. arb. Th. I, N:o 13, ss. 79-86, »Die drei Männlein im Walde» [öfvers. på Svenska i REUTERDAHLS ~Julläsning för Barn~, Lund 1838, ss. 96-103, »De tre små männerna i skogen», -- samt serskildt såsom skillings-saga, »De tre små männerna i Skogen, eller den elaka Styfmodern», Stockholm 1824, o. fl.] -- C. Se anf. bok Th. II, N:o 135, ss. 273-278, »Die weisse und schwarze Braut» (jfr. Th. III, ss. 227, 228).

På =Böhmiska=: -- Se GERLE, ~Volksmärchen der Böhmen~, Prag 1819, Th. II, N:o 5, »Die goldene Ente».

På =Magyariska=: -- Se MAILATH, ~Magyarische Sagen, Märchen und Erzählungen~, 2:te Aufl. Stuttgart 1837, ss. 209-213, »Die Gaben».

På =Italienska=: -- Se BASILE, ~Il Pentamerone~, IV, N:o 7, »Le doje pizzelle».

På =Franska=: -- Se Mad. D’AULNOY, ~Contes des fées~, Sagan »La Rosette» [öfvers. på Svenska i ~Lek-kamraten för~ 1842, ss. 96-115, »Prinsessan Rosetta»].

A. Den fagra Wall-pigan.

Ifrån N. Småland.

Det var en gång en konung, som hade en enda dotter. Hon var vän och blid, så att hon älskades af alla som sågo henne. Konungens gemål, drottningen, egde likaledes en enda dotter; men denna var stygg till utseende och elak till sinnesart, så att hon af ingen var väl omtalad. Häröfver bar drottningen en stor harm i sitt sinne, och unnade konunga-dottern intet godt. När nu konungen var död, blef drottningen mycket elak emot sin styfdotter, och satte henne till allehanda ringa sysslor. Men den stackars flickan klagade aldrig, utan var städse tålig och undergifven.

Det hände sig en dag, att drottningen skickade sin styfdotter upp på loftet, för att vakta säd. Medan hon nu satt och vaktade, kommo himmelens små foglar, och foro qvittrande omkring sädes-högen, såsom hade de velat begära några korn. Då gjordes det konunga-dottern ondt om de små djuren, och hon kastade till dem säd utur bingen. Hon sade: »stackare mina små foglar! J ären så hungriga. Här hafven J korn, plocken snällt, och äten eder mätta». När nu sparfvarne hade ätit, flögo de bort, satte sig på taket, och lade råd huru de skulle löna jungfrun för hennes goda hjerta. Då mälte den ena fogeln: »jag gifver henne, att hvarje gång hon trådar på marken skall der vexa röda rosor». Den andre sade: »jag gifver, att hon skall bli fagrare och fagrare för hvarje dag hon lefver». »Och jag», tillade den tredje, »vill gifva henne, att hvar gång hon ler skall en röd guld-ring komma ur hennes munn». Så taladt, flögo de sin kos; men allt gick i fullbordan såsom foglarne hade sagt, och ifrån den dagen var konunga-dottern ännu älskligare än tillförene, så att vänare vif icke stod att finna, sökte man ock i sju konunga-riken.

När drottningen förnam allt detta, blef hon ännu mera afundsam än tillförene, och öfverlade med sig sjelf huru hennes dotter skulle blifva lika fager som sin syster. I sådan afsigt sände hon prinsessan att likaledes vakta säd uppe i loftet. Flickan gick, ehuru hon bar stor harm, att man gifvit henne så ringa göromål. När hon nu vaktade som bäst, kommo himmelens foglar, och foro qvittrande omkring sädes-högen, såsom hade de velat begära några korn. Då rann sinnet till hos den elaka jungfrun; hon fattade sop-qvasten, jagade bort de små foglarne, och sade med vredesmod: »hvad viljen J här, J stygga foglar! icke kunnen J tänka, att en förnäm jungfru, såsom jag, skulle smutsa sina händer att gifva eder mat?» Sparfvarne flögo nu sin kos, satte sig på taket, och lade råd huru de skulle löna den elaka prinsessan för hennes hårda ord. Då sade den ena: »jag gifver henne, att hvarje gång hon trådar på marken skall der vexa tistel och törne.» Den andra sade: »jag gifver, att hon skall blifva ledare och ledare för hvarje dag hon lefver». »Och jag», tillade den tredje, »vill gifva henne, att hvarje gång hon skrattar skola tåssor och grodor hoppa ur hennes munn». Så ordadt, flögo de sin kos; men allt gick i fullbordan såsom sparfvarne hade sagt, och ifrån den dagen blef drottningens dotter ännu mycket ledare till åsyn, och styggare till sinnes-art, än hon tillförene hade varit.

Styfmodern och hennes elaka dotter kunde nu icke längre lida, att se den fagra konunga-dottern för sina ögon, utan satte henne att valla fä i skogen. Den stackars jungfrun fick så vanka omkring i marken, såsom andra vallpigor, och det tycktes henne ofta att hon led stor nöd och oförrätt. Men den elaka prinsessan stadnade hos sin mor på kungs-gården, och gladdes i sitt falska hjerta, att ingen fick se den väna konunga-dottern, eller förnimma om hennes skönhet.

Det hände sig en dag, att den fagra vallpigan, satt i skogen och stickade på en vante, medan hennes fä gick i bet. Då kommo några unger-svenner farande förbi. När de fingo se den väna mön, der hon satt och sömmade så trägen, blefvo de mycket betagna af hennes fägring, gingo fram, helsade höfviskt, och sporde: »hvi sitter sköna jungfrun här och stickar så fliteligen?» Konunga-dottren qvad:

»Napp, Napp, i vant’,
jag tänker få kungens son af Danemark.»

Vid detta tal blefvo svennerna förundrade, och bådo mön följa med till kungs-gården. Men jungfrun ville icke lyssna till deras tal, utan gaf dem röda guld-ringar, att de skulle lemna henne i frid. Svennerna drogo derefter sina färde, och kommo hem. Men de kunde icke tröttna att förtälja om den fagra vallpigan, som mött dem i skogen, och så blef mycket taladt öfver hela kungsgården om hennes vänlek och rikedom.

När allt detta kom för den unga konunga-sonen, fick han en häftig åtrå att se den fagra jungfrun, och förnimma om allt var sanning, såsom svennerna hade förtäljt. Han drog nu på jagt med sina hökar och hundar, och kom långt bort i skogen, till stället hvarest konunga-dottern satt och stickade på sin vante. Prinsen gick fram, helsade höfviskt, och sporde: »hvi sitten J här sköna jungfru, och sömmen så fliteligen?» Mön qvad:

»Napp, Napp, i vant’,
jag tänker få kungens son af Danemark.»

När konunga-sonen hörde detta, blef han underlig till mods, och frågade om icke vallpigan ville följa honom hem till hans gård. Då log prinsessan; i detsamma föll en röd guldring ut ur hennes munn, och vid hon reste sig för att gå, se, då runno röda rosor upp i hennes fot-spår. Nu vändes konunga-sonens hug till henne, så att han bekände hvem han var, och sporde om icke den unga mön ville blifva hans drottning. Prinsessan jakade härtill, och lät honom tillika förstå, att hon icke var ringare än han till ätt och härkomst. Derefter drogo de samman till kungs-gården, och konunga-dottern blef prinsens gemål. Men alla unnade henne godt, och konunga-sonen höll henne kär framför allt annat i verlden.

Vid dessa tidningar blef den elaka styfmodern ännu mera afundsam i sitt hjerta, och tänkte icke så mycket på någonting, som huru hon skulle kunna vålla sin styfdotters ofärd, och göra sin egen dotter till drottning i hennes ställe. Då hände sig att der blef ett stort krig, så att konunga-sonen måste fara bort; men drottningen var hafvande, och skulle falla i barn-säng. Nu passade styfmodern tillfälle, drog hän till kungs-gården, och visade sig mycket vänlig emot alla. Men när den unga drottningen blef sjuk, och ingen var hos henne, for styfmodern med svek, lade sin egen dotter i hennes ställe, och förbytte den rätta drottningen till en liten and, som låg och samm i elfven utanför kungs-gården.

Någon tid derefter var örliget till ända, och den unga konungen drog hem, full af längtan att återse sin fagra brud. När han nu kom i sof-stugan, och fann den leda styf-systern på bädden, blef han mycket sorgsen, och sporde hvi hans gemål blifvit så förändrad till utseende. Den svekfulla styfmodern var genast redo, och svarade: ’det kommer sig af hennes sjukdom, och går väl öfver’. Konungen sporde ytterligare: »fordom runno gull-ringar fram hvarje gång min drottning log, nu rinna tåssor och grodor; fordom växte röda rosor i hennes spår, nu växa tistel och törne: hvad månde vara orsak till allt detta?» Men den elaka drottningen lade snällt sina ord, och svarade: ’sådan hon är, blifver hon, och icke annorlunda, intill dess att konungen kan taga blod af en liten and, som simmar omkring i elfven’. Konungen sporde: »huru skall jag kunna få blod af den anden?» Styfmodern sade: ’jo, det skall tagas emellan ny och nedan’. Konungen gaf nu befallning, att man skulle fånga den lilla anden; men fogeln undkom alla snaror, huru de ock månde läggas.

Om Thorsdags-natten, medan alla lågo i sin sömn, märkte väktarena huru en hvit hamn, som i allo liknade drottningen, steg upp ur elfven och gick in i köket. Prinsessan hade egt en liten hund, som hon mycket älskade. Han kallades Nappe. När hon nu kom in i steger-huset, qvad hon:

»Nappe lille! min hund,
har nu någon mat att ge mig i qväll?»

’Nej men, har jag inte så, min fru!’ svarade hunden.

Konunga-dottern qvad:

»Troll-packan sofver väl hos min lille unge prins, på högan loft?»

’Ja men, gör hon så, min fru!’ sade hunden.

Konunga-dottern sade åter:

»Nu kommer jag här ännu två Thorsdags-qvällar, och sedan aldrig mer.» Derefter suckade hon tungt, gick ned till elfven, och förbyttes i en liten and, såsom tillförene.

Nästa Thorsdags-natt aflopp allt på samma sätt. Sedan folket gått till hvila, märkte väktarena en hvit skepnad, som steg upp ur elfven och gick in i köket. Såsom nu alla höllo den unga drottningen kär, undrade de mycket häröfver, och gingo hemligen att lyssna hvad hon skulle säga och göra. Men när konunga-dottern kommit in i steger-huset, qvad hon:

»Nappe lille! min hund,
har du någon mat att ge mig i qväll?»

’Nej men, har jag inte så, min fru!’ svarade hunden.

Konunga-dottern sporde åter:

»Troll-packan sofver väl hos min lille unge prins, på högan loft?»

’Ja men, gör hon så, min fru!’ sade hunden.

Drottningen fortfor: »nu kommer jag här ännu en Thorsdags-qväll, och sedan aldrig mer». Derefter begynte hon bitterligen gråta, och återvände till elfven, hvarest hon förbyttes till en liten and, som lekte om uti vattnet. Men när männen förnummo allt detta, kom det dem underligt före, så att de gingo lönligen till sin herre, och förtäljde honom hvad de hade hört och sett. Då föll konungen i djupa tankar, och tillsade väktarena att sända honom bud, när skepnaden skulle visa sig för tredje gången.

Tredje Thorsdags-natten, sedan alla gått till hvila, steg konunga-dottern åter upp ur vattnet, och gick fram till kungsgården. När hon kommit in i steger-huset, såsom hennes sed var, talade hon till sin hund, och qvad:

»Nappe lille! min hund,
har du någon mat att ge mig i qväll?»

’Nej men, har jag inte så, min fru!’ svarade hunden. Konunga-dottern sporde åter:

»Troll-packan sofver väl hos min lille unge prins, på högan loft?»

’Ja men, gör hon så, min fru!’ svarade hunden.

Då suckade drottningen tungt, och sade: »nu kommer jag här aldrig mer.» Derefter begynte hon bitterligen gråta, och gick ut för att vända tillbaka ned i elfven. Men konungen hade stått bakom dörren, och lyssnat till deras samtal. Vid nu skepnaden skulle gå sina färde, tog han sin silf-bodda knif och sårade hennes venstra lill-finger, så att der kom fram tre droppar blod. Då häfdes förtrollningen, drottningen vaknade såsom ur en svår dröm, och sade: »hå! hå! stod du der?» Derefter föll hon med glädje sin man om halsen, och han bar henne upp på högan loft till hennes jungfru-stuga.

Den unga konunga-dottern förtäljde nu sin gemål allt hvad henne hade vederfarits, och de gladde sig af hjertat att åter få ega hvarandra. Konungen gick så in till styfmodern, der hon satt vid sin dotters säng; men den falska drottningen hade barnet på sin arm, och låtsade vara mycket svag efter sin sjukdom. När nu konungen kom in, helsade han den gamla troll-qvinnan, och sporde: »om någon ville förgöra min sjuka drottning, och kasta henne i elfven, -- säg mig, hvad vore han väl värd för lön?» Den elaka styfmodern tänkte icke att hennes svek var förrådt, utan svarade genast: »jo, den vore väl värd att läggas i en spik-tunna, och rullas utföre berget.» Då blef konungen vred, steg upp, och sade: »så har du nu dömt din egen dom, och det skall gå dig såsom du sjelf har sagt.» Trollpackan blef så lagd i en spik-tunna, och rullad utför berget, och hennes dotter, den falska drottningen, fick göra samma färd. Men konungen tog sin rätta drottning, och lefde med henne i frid och lycka. Sedan var jag inte med längre.

B. Lilla Rosa och Långa Leda.

Ifrån S. Småland.

Det var en gång en konung och en drottning, som hade en enda dotter. Hon kallades Lilla Rosa, och var både vän och vettig, så att hon hölls kär af alla som sågo henne. Men efter någon tid dog drottningen, och konungen fäste sig en annan gemål. Den nya drottningen egde likaledes en enda dotter, men denna var högmodig till sinnes-art och stygg till utseende, så att hon fick heta Långa Leda. De begge styf-systrarne växte nu upp tillsammans i konungens gård; men hvar man, som såg dem, märkte en stor åtskilnad dem emellan.

Drottningen och Långa Leda buro stor afund emot Lilla Rosa, och gjorde henne all den orätt de förmådde. Men konunga-dottern var alltid mild och undergifven, samt förrättade villigt sina sysslor, huru tunga de måtte vara. Häröfver förbittrades drottningen ännu mer, och så blef hon allt elakare och elakare, ju mer Lilla Rosa sökte vara henne till lags uti allting.

Det hände sig en dag, att drottningen och de begge prinsessorna gingo omkring och lustvandrade i trädgården, som låg invid konunga-salen. Då hörde de huru örtagårds-mästaren talade till sin svenn, och bad honom hemta en yxa, som blifvit glömd ibland träden. När drottningen förnam detta, sade hon att Lilla Rosa skulle gå efter yxan. Örtagårds-mästaren lade sig deremot, och menade, att så ringa göromål illa höfdes en konunga-dotter; men drottningen stod fast vid sitt ord, och så fick hon råda.

När nu Lilla Rosa kom uti lunden, såsom drottningen hade befallt, fick hon se hvarest yxan låg; men tre hvita dufvor hade satt sig att hvila på yx-skaftet. Då tog konunga-dottern bröd af sin dagvard, smulade det i handen, räckte åt de små dufvorna, och sade vänligt: »stackars mina små dufvor! nu fån J lof gå härifrån, för jag är tvungen att bära yxan till min styfmoder.» Dufvorna åto ur jungfruns hand, gingo villigt bort ifrån skaftet, och Lilla Rosa tog yxan, såsom henne var befaldt. Men hon hade icke hunnit långt, förrän dufvorna begynte samtala med hvarandra, och öfverlade hvad lön de skulle gifva den unga mön, som varit så huld emot dem. Den ena sade: »jag gifver, att hon skall vara dubbelt så fager som hon redan är.» Den andra sade: »jag gifver, att hennes hår skall blifva förvandladt i guld-hår». »Och jag», tillade den tredje, »gifver, att hvarje gång hon ler skall en röd guld-ring komma ur hennes munn». Så taladt, flögo dufvorna sin kos; men allt gick i fullbordan, såsom de hade sagt. När nu Lilla Rosa återkom till sin styfmoder, blefvo alla förundrade öfver hennes oförlikneliga fägring, öfver hennes fager-gula hår, och öfver de röda guld-ringarne som kommo fram när hon log. Men drottningen forskade noga huru allt hade tillgått, och ifrån den stunden bar hon ett ännu bittrare hat emot sin styf-dotter, än tillförene.

Den elaka styfmodern tänkte nu både dag och natt endast deruppå, huru hennes egen dotter skulle blifva lika fager, som Rosa Lilla var. Till den ändan lät hon hemligen kalla örtagårds-mästaren, och tillsade honom huru han skulle göra. Derefter gick hon med de begge prinsessorna att förlusta sig uti blomster-gården, såsom hennes sed var. När de nu gingo förbi örtagårds-mästaren, yttrade denne, att han hade glömt sin yxa ibland träden, och bad svennen gå att hemta den. Då sade drottningen, att Långa Leda skulle gå efter yxan. Örtagårds-mästaren lade sig deremot, såsom billigt var, och menade, att så ringa göromål föga höfdes en förnäm jungfru; men drottningen stod fast vid sitt ord, och så fick hon råda. När nu Långa Leda kom uti lunden, såsom drottningen hade befallt, fick hon se hvarest yxan låg; men tre fager-hvita dufvor hade satt sig att hvila på yxe-skaftet. Då kunde den elaka jungfrun icke tillbakahålla sitt onda sinne, utan kastade stenar på foglarne, bannade dem, och sade: »undan, J stygga foglar! Icke skolen J sitta här och smutsa yxe-skaftet, som jag skall fatta om med mina hvita händer?» Vid detta tilltal flögo dufvorna sin kos, och Långa Leda tog yxan, såsom henne var befaldt. Men hon hade icke kommit långt derifrån, så begynte dufvorna tala sins emellan, och öfverlägga hvad lön de skulle gifva den elaka jungfrun för hennes ondska. Då sade den ena: »jag gifver henne, att hon skall vara dubbelt så led som hon redan är.» Den andra mälte: »jag gifver, att hennes hår skall blifva såsom ett törne-ris». »Och jag», tillade den tredje, »gifver, att en padda skall hoppa ur hennes munn hvarje gång hon skrattar». Så taladt, flögo de tre dufvorna sin kos; men allt gick i fullbordan, såsom de hade sagt. När nu Långa Leda återkom till sin moder, förundrade sig alla öfver hennes vederstyggliga utseende, öfver hennes hår, som liknade en törnebuske, och öfver paddan, som kom utur hennes munn hvarje gång hon log. Men drottningen bar mycken sorg öfver denna stora olycka, och det säges, att hon och hennes dotter sällan logo efter den dagen.

Styfmodern kunde nu icke längre lida att se Lilla Rosa för sina ögon, utan traktade att förderfva och förgöra henne. I sådan afsigt lät hon hemligen kalla en skeppare, som skulle fara till fjerran land, och lofvade honom mycket gods, om han ville taga konunga-dottern om bord, och sänka henne i hafsens djup. Skepparen dårades af guldet, som eljest vållar så mycket ondt här i verlden, och bortförde lilla Rosa om natten, såsom hennes styfmoder hade begärt. Men när fartyget lagt ut till sjös, och kommit långt bort på villande haf, uppvexte en häftig storm, så att skeppet förgicks med gods och folk, utom allenast Lilla Rosa. Hon fördes af böljorna, intill dess hon kom på en grön ö, fjerran i hafvet. Här dväljdes hon en rund tid bortåt, utan att höra eller se någon menniska; hennes föda bestod af vilda bär och rötter, som växte i skogen.

En dag, när Lilla Rosa vandrade omkring på sjö-stranden, hittade hon hufvudet och benen efter en hjort-kalf, som blifvit söndersliten af vilda djur. Såsom nu köttet var friskt, tog konunga-dottern benranglet och satte det på en stång, att de små foglarne skulle bättre skönja det, och komma att få sig föda. Derefter lade hon sig på marken, och sof en liten blund. Men hon hade icke sofvit länge, förr än hon väcktes af en ljuflig sång, som var mycket skönare än någon man rätt kan fatta. Lilla Rosa lyssnade till den fagra sången, och menade att hon drömde, ty någonting så ljufligt hade hon aldrig sport eller förnummit. Vid hon nu såg sig omkring, märkte hon att benranglet, som blifvit uppsatt till föda åt himmelens små foglar, var förvandladt till en grönskande lind, och kalf-hufvudet hade blifvit till en liten näktergal, som satt öfverst i lindens krona. Men hvart endaste litet linde-löf klingade på ett sällsamt vis, så att tonerna gåfvo ett underbart samljud; och den lilla näktergalen satt derinom och slog sina slag så skönt, att hvem som hört det, skulle förvisso tänkt, att han var i himmelen.

Efter den dagen, tycktes det konunga-dottern icke så tungt att dväljas ensam på den gröna ön; ty när hon blef sorgsen, behöfde hon allenast gå till den spelande linden, och hennes hjerta blef åter gladt. Likväl kunde hon icke alldeles glömma sitt hem, utan satte sig ofta vid stranden, och blickade med stor längtan utåt hafvet, hvars böljor vandra fria land och land emellan.

En dag, när Lilla Rosa satt på sjö-stranden såsom hennes sed var, fick hon se en fager snäcka, som seglade fram öfver hafvet. Uppå skeppet voro många raska svenner, och deras höfding var en båld konunga-son. När nu fartyget kom under ön, och skepps-männen fingo höra den ljufliga sången som klingade öfver vattnet, tänkte de, att detta månde vara ett förtrolladt land, och ville genast lägga ut till sjös igen. Men deras höfding sade, att de icke skulle fara bort, innan han fått veta hvadan den underbara sången kom, och så läto de honom råda. När nu konunga-sonen kom i land, och fick höra lindens spel och näktergalens sång, blef han underlig till mods, och tycktes honom, att han aldrig hade förnummit någonting så skönt och ljufligt. Men ännu sällsammare föreföll det honom när han kommit fram, ty under den grönskande linden satt en mö, hvars hår glänste såsom guld, och hvars anlete var ljust som den hvitaste snö. Konunga-sonen helsade den fagra jungfrun, och sporde om hon rådde öfver ön. Rosa Lilla jakade härtill. Konunga-sonen sporde åter om hon var en sjö-jungfru eller en vanlig menniska. Då förtäljde mön hvad äfventyr hon hade genomgått, och huru hon af en storm blifvit kastad till den ensliga ön; tillika berättade hon om sin ätt och härkomst. Då blef konunga-sonen glad i hugen, och kunde icke fyllest prisa den unga möns vänlek och fägring. De samtalade nu länge med hvarandra, och deras samspråk lyktades så, att konunga-sonen frågade om Lilla Rosa ville följa honom hem och blifva hans drottning, hvartill hon gaf sitt ja och samtycke. Derefter seglade de bort ifrån ön, och kommo till konunga-sonens rike. Men Lilla Rosa tog den grönskande linden med sig, och satte den vid kungs-gården. Och linde-löfven spelade, och näktergalen sjöng, så att hela nejden hade sin lust och glädje deraf.

När Lilla Rosa hade varit gift någon tid, föll hon i barnsäng, och födde ett svenne-barn. Då tänkte hon på sin gamle fader, och skickade honom bud om allt hvad henne hade vederfarits; men hon ville icke låta någon veta, att drottningen varit skulden till hennes sorger. Vid dessa tidningar blef konungen mycket glad, och med honom hans män, ty alla höllo Lilla Rosa kär. Men drottningen och Långa Leda buro en stor harm att Rosa ännu var vid lif, och gingo så till råds med hvarandra, huru de skulle vålla konunga-dotterns ofärd.

Den falska styfmodern lagade sig derefter i ordning, och sade att hon ville fara bort och helsa på Lilla Rosa. När hon kom fram, blef hon emottagen på det aldra bästa; ty konunga-dottern ville icke minnas allt det onda hennes styfmoder hade kommit å bane; men drottningen sjelf ställde sig mycket vänlig, och talade många fagra ord. En afton sade styfmodern till Lilla Rosa, att hon ville gifva henne en föräring till minne af deras frändskap och kärlek. Styfdottern tänkte icke uppå något svek, utan tackade för gåfvan. Då tog drottningen fram en silke-sömmad serk, som var stickad med guld i hvarendaste fåll. Men den fagra serken var argt förtrollad, så att när Lilla Rosa drog den uppå, blef hon plötsligen omskapad till en gås, som for ut genom vind-ögat och kastade sig i hafvet. Men som konunga-dottern egde ett fager-gult hår, så fick gåsen gyllene fjädrar. I samma stund upphörde linden att spela, näktergalen tystnade med sin sång, och hela kungs-gården uppfylldes med sorg och bedröfvelse. Mest af alla sörjde Rosa Lillas gemål, den unge konungen, och han ville icke låta hugsvala sig.

Om nätterna, när månen sken, och konungens fiskare voro ute på hafvet att vittja sina nät, blefvo de varse en fager gås med gyllene fjädrar, som låg och gungade på böljorna. Häröfver undrade de storligen, och det tycktes dem vara ett märkligt järtecken. Men en natt samm den fagra gåsen fram till fiskarens båt, och begynte samtala med honom. Gåsen helsade, och sporde:

»God qväll, fiskare! Huru står det till der hemma på kungsgården? --

Spelar min lind?
Sjunger min näktergal?
Gråter min lille son?
Gör min herre sig någonsin glad?»

När fiskaren hörde detta och igenkände drottningens röst, blef han underlig till mods, och svarade:

’Der hemma på kungsgården står illa till: --

Din lind spelar inte.
Din näktergal sjunger inte.
Din son gråter både natt och dag.
Din herre gör sig aldrig någonsin glad.’

Då suckade den fagra gåsen, och tycktes vara mycket bedröfvad. Hon qvad:

»Stackare jag!
som nu på blåa böljor far,
och aldrig mer kan bli det jag varit har. --

God natt, fiskare! -- Jag kommer här två gånger till, och sedan aldrig mer.»

I samma stund försvann fogeln; men fiskaren for hem och förtäljde den unge konungen, sin herre, hvad han hade hört och förnummit.

Konungen gaf nu befallning, att man skulle fånga den gyllene gåsen, och lofvade fiskarena en stor belöning, om de kunde fullgöra hans uppdrag. Då tillagade männen sina snaror och annan redskap, samt gåfvo sig ut på sjön att vittja sina nät. När så månen hade gått upp, kom den fagra guld-gåsen åter simmande öfver böljorna fram till deras båt. Hon helsade, och sade:

»God qväll, fiskare! huru står det till der hemma på kungsgården? --

Spelar min lind?
Sjunger min näktergal?
Gråter min lille son?
Gör min herre sig någonsin glad?»

Fiskaren svarade såsom förra gången:

’Der hemma på kungsgården står illa till. --

Din lind spelar inte.
Din näktergal sjunger inte.
Din son gråter både natt och dag.
Din herre gör sig aldrig någonsin glad.’

Då blef den fagra gåsen mycket bedröfvad, och qvad:

»Stackare jag!
som nu på blåa böljor far,
och aldrig mer kan bli det jag varit har. --

God natt, fiskare! -- Jag kommer här ännu en gång, och sedan aldrig mer.»

Vid dessa ord ville fogeln åter draga sin kos; men fiskarena voro tillreds, och kastade hastigt sina snaror öfver den. Då begynte gåsen att slå med vingarne, och skriade sorgligt: »Släpp snart, eller håll bra! Släpp snart, eller håll bra!» I detsamma skiftade hon sin hamn, och blef till ormar, drakar och andra grymma djur. När fiskarena märkte detta, räddes de för sina lif, och släppte snarorna, så att fogeln kom undan. Men när konungen fick höra utgången af deras färd, blef han illa till mods, och sade att de icke bort låta skräma sig af en synvilla. Han lät derefter tillreda nya och starkare snaror, för att fånga den gyllene gåsen, och förbjöd fiskarena vid lifsstraff att låta henne undkomma, när hon nästa gång skulle visa sig.

Tredje natten, sedan månen var uppgången, rodde konungens fiskare åter ut på hafvet till att vittja sina nät. De bidade länge, men ingen guld-gås syntes. Ändtligen kom hon åter farande öfver vågorna, och samm bort till deras båt. Fogeln helsade såsom tillförene:

»God qväll, fiskare! huru står det till der hemma på kungsgården? --

Spelar min lind?
Sjunger min näktergal?
Gråter min lilla son?
Gör min herre sig någonsin glad?»

Fiskaren genmälte:

’Der hemma på kungsgården står illa till. --

Din lind spelar inte.
Din näktergal sjunger inte.
Din lille son gråter både natt och dag.
Din herre gör sig aldrig någonsin glad.’

Då suckade den fagra gåsen, och tycktes vara mycket sorgsen. Hon qvad:

»Stackare jag!
som nu på blåa böljor far,
och aldrig mer kan bli det jag varit har. --

God natt, fiskare! -- Nu kommer jag aldrig här mer.»

Gåsen ville så draga bort, men fiskarena kastade sina snaror, och höllo henne fast. Då blef fogeln mycket ängslig, slog hårdt med vingarne, och skriade: »släpp snart, eller håll bra! släpp snart, eller håll bra!» Hon skiftade derefter sin hamn, och blef till ormar, drakar och andra farliga djur. Men fiskarena räddes för konungens vrede, och höllo troget fast i snaran. De lyckades nu att fånga den gyllene gåsen, och förde henne hem till kungsgården, hvarest man noga vaktade att hon ej skulle undkomma. Men fogeln var tyst och purken, och ville icke tala, och så blef konungens sorg ännu större än den förut hade varit.

Det hände sig någon tid derefter, att en gammal qvinna af sällsamt utseende kom gåendes till kungsgården, och beddes få tala vid konungen. Vakten svarade, såsom befaldt var, att konungen för sorg och bedröfvelse icke ville samspråka med någon, men qvinnan var mycket enträgen, och så blef hon insläppt. När hon nu kom inför konungen, sporde denne efter hennes ärende. Qvinnan svarade: »Herre, konung! det är mig sagdt, att din drottning blifvit förvandlad till en gyllene gås, och att du sörjer både natt och dag öfver denna stora olycka. Nu har jag kommit hit, för att lösa förtrollningen och gifva dig åter din gemål, om du eljest lofvar bifalla ett vilkor, som jag vill framställa.» När konungen hörde detta tal, blef han mycket glad, och frågade hvad som vore qvinnans begäran. Då tog käringen till orda: »jag har mitt hem uti brinken, som ligger på andra sidan om den svarta floden. Nu bedes jag, att du låter lägga en sten-mur rundt omkring berget, så att ditt fä icke kommer dit och oroar mig, när det släppes i bete.» Detta tycktes konungen vara en ringa bön, och han lofvade gerna efterkomma den, ehuru han mycket tviflade att qvinnan kunde hålla sitt ord, såsom hon hade utfästat.

Käringen började nu omständligt förtälja, om allt som hade vederfarits Lilla Rosa af hennes elaka styfmoder. Men konungen hade svårt att tro detta tal, ty han kunde icke tänka, att den gamla drottningen var så falsk i hjertat. Då beddes qvinnan få se den fagra silkes-serken, som Lilla Rosa hade fått i vängåfva af sin styfmoder. Konungen lät hemta serken, och så gingo de samman till rummet hvarest guld-gåsen hölls innestängd. När de nu hade kommit fram, gick trollqvinnan bort till den fagra gåsen, och drog tyget öfver henne. Då löstes förtrollningen, Lilla Rosa återfick sin rätta skepnad, och i stället för en gyllene gås, stod der en fager qvinna med gullgult hår, såsom tillförene. Men i samma stund begynte linden åter spela, och näktergalen sjöng i dess topp, så att det var en lust och glädje deråt. Nu vardt fröjd öfver hela kungsgården; men konungen förstod att den gamla qvinnan hade talat sannt, och höll redeligen sitt löfte såsom han hade tillsagt.

Lilla Rosa och hennes gemål gjorde sig derefter redo, att fara bort till konungen som var Rosas fader. När de kommo fram, vardt den gamle konungen så glad, att han blef som ung på nytt, och med honom gladdes hela hans rike; ty alla hade med sorg hört omtalas hvad ofärd hade träffat konunga-dottern. Men en var det som icke blef glad, och det var drottningen, ty hon kunde väl märka, att hennes falskhet var uppdagad och hennes tid ute. När nu den gamle konungen förnam hvad svek och oförrätt hans dotter fått lida af sin elaka styfmoder, blef han mycket vred, och dömde drottningen till döden. Men Lilla Rosa bad för sin styfmoders lif, och så lät konungen henne råda, och satte sin gemål uti fånga-tornet för all hennes tid. Drottningens dotter, Långa Leda, fick njuta samma rätt som sin moder. Men den unge konungen och Lilla Rosa återvände till deras eget rike. -- Och der spelar linden, der sjunger näktergalen; der gråter prinsen hvarken natt eller dag; der gör sig konungen alltid glad.

C. Jungfru Swanhwita och Jungfru Räfrumpa.

Ifrån Östergötland.

Det var en gång en elak qvinna, som hade två döttrar, en egen dotter och en styfdotter. Den egna dottern var stygg till utseende och ännu styggare till sinnes-art; men styfdottern var fager till åsyn och mild till lynne, så att alla som sågo henne unnade henne godt. Häröfver harmades styfmodern och styfsystern, och voro städse afundsamma mot den värnlösa flickan.

Det hände sig en dag, att den unga mön blef skickad af sin styfmoder att hemta vatten ur källan. Vid hon kom fram, sträcktes en liten hand upp öfver vattu-brynet, och det hördes en röst, som sade: »jungfru, fager och fin! gif mig ditt guld-äpple, så vill jag önska dig tre goda önskningar.» Då gjordes det flickan ondt om honom, som bad så innerligen vackert, och hon räckte så guld-äplet åt den lilla handen. Derefter lutade hon sig ned öfver källan, och aktade noga att hon icke måtte grumla vattnet, medan hon fyllde sitt käril. När hon nu återvände mot hemmet, önskade Källråden, att den väna flickan skulle blifva tre gånger fagrare än hon var, att hvarje gång hon log skulle en guld-ring falla ur hennes munn, och att röda rosor skulle rinna upp hvarhelst hon trådde på marken. I samma stund skedde allt såsom det blifvit önskadt; men flickan kallades efter den dagen jungfru Svanhvita, och ryktet om hennes fägring gick vida ut öfver landet.

När den elaka styfmodern förnam allt detta, fick hon en stor harm, och öfverlade med sig sjelf, huru hennes egen dotter skulle blifva lika fager som Svanhvita var. Till den ändan utforskade hon noga huru allt hade tillgått, och skickade så sin dotter att likaledes hemta vatten. När nu den elaka flickan kom fram till källan, räcktes en liten hand upp öfver vattubrynet, och det hördes en röst, som sade: »jungfru, fager och fin! gif mig ditt guld-äpple, så vill jag önska dig tre goda önskningar.» Men käringens dotter var både elak och girig, så att hon aldrig kunde gifva något till skänks; hon slog derföre till den lilla handen, bannade Käll-råden, och svarade i vredesmode: »icke må du tänka att du får något guld-äpple af mig.» Derefter fyllde hon sitt ämbar, grumlade källvattnet, och gick ondsint sina färde. Då vredgades han som rådde öfver källan, och önskade henne tre onda önskningar till lön för hennes elakhet. Han önskade, att hon skulle blifva tre gånger styggare än hon redan var, att en död råtta skulle falla ur hennes munn hvarje gång hon skrattade, och att räf-rumpor[1] skulle växa i hennes spår, hvar helst hon trådde på marken. Så skedde ock. Ifrån den dagen vardt den elaka flickan på spe kallad jungfru Räfrumpa, och der blef ett stort tal ibland folket, om hennes underliga utseende och sinnes-art. Men käringen kunde illa lida, att hennes styfdotter var fagrare än hennes rätta dotter, och den stackars Svanhvita fick efter den stunden lida all orätt och smälek, som kan falla på ett styfbarn.

Jungfru Svanhvita hade en broder som hon höll mycket kär, och som älskade henne tillbaka af allt hjerta. Svennen hade längesedan dragit ifrån hemmet, och tjente nu hos en konung, långt, långt bort i främmande land. Men de andra hofmännen buro afund emot honom för den gunst han vunnit hos sin herre, och ville gerna komma honom på fall, om de eljest kunde få någon sak med honom.

Svennens afunds-män aktade noga uppå allt hvad han måtte företaga sig, och gingo så en dag inför konungen. De sade: »Herre, konung! vi veta väl att du icke kan lida vrånghet och olag af dina tjenare. Derföre hafva vi icke velat dölja, att den främmande svennen, som är i din tjenst, hvarje morgon och afton böjer knä för en afgud.» När konungen hörde slikt, tänkte han att det var illvilja och förtal, och satte ingen tro dertill. Men hofmännen sade, att han väl sjelf kunde öfvertyga sig om de hade talat sanning eller icke. De förde så konungen till ungersvennens kammare, och bådo honom titta igenom nyckel-hålet. Vid nu konungen såg ditin, blef han varse att svennen låg på knä framför en fager bild, och kunde han så icke tänka annat, än att allt var sannt som hofmännen hade berättat. Konungen blef nu mycket vred, kallade ungersvennen inför sig, och dömde honom till döden för hans stora ogernings skull. Men svennen urskuldade sig, och sade: »Herre, konung! icke må du tänka att jag dyrkar något afgudabeläte; detta är min systers bild, och jag beder till Gud hvarje morgon och afton, det han ville bevara henne, emedan hon är i en elak styfmoders våld.» Konungen beddes derefter att få se bilden, och kunde icke tröttna att skåda dess fägring. Han sade: »om det är sannt, såsom du säger mig, att detta är din syster, så skall hon blifva min drottning, och du skall sjelf fara bort att hemta henne. Men om du ljugit, skall det blifva ditt straff att kastas för vilddjuren i lejona-kulan.» Konungen lät derefter utrusta en snäcka på det aldrapräktigaste med manskap och dyrbart gods, samt skickade svennen med mycken ståt, att hemta sin fagra syster till konunga-hofvet.

Ungersvennen färdades nu vida öfver hafvet, och kom ändteligen hem till sitt land. Här uträttade han sin herres ärende, såsom honom var befaldt, och lagade sig derefter att segla tillbaka. Då bådo hans styfmoder och styfsyster, att äfven de skulle få följa med på skeppet. Svennen var illa tillfreds härmed, och nekade till deras begäran; men Svanhvita bad för dem, och så fingo de sin vilja fram. När de nu hade lagt till sjös, och kommo ut på villande haf, växte der upp en häftig storm, så att sjöfolket trodde att fartyg och allt skulle gå till grund. Men ungersvennen var vid godt mod, och gick högt upp på rån, för att se om han icke kunde skönja land på någon sida. När han så hade spejat ifrån masten, ropade han till Svanhvita, som stod på skepps-bord: »kära syster! nu ser jag land»; men det blåste så hårdt, att jungfrun icke kunde höra hans ord. Då sporde hon sin styfmoder åt, hvad hennes broder hade sagt. Den falska qvinnan genmälte: »jo, han säger att vi aldrig komma på Guds gröna jord, om du icke kastar ditt guld-skrin i sjön.» När Svanhvita hörde detta, gjorde hon såsom henne var sagdt, och kastade sitt guld-skrin i hafvets djup.

Efter någon stund ropade svennen åter igen till sin syster, der hon stod på skeppsbord: »Svanhvita! det är tid att du smyckar dig till brud, ty vi komma snart fram»; men jungfrun kunde icke höra hans ord för den häftiga stormen. Då sporde hon sin styfmoder åt, hvad hennes bror hade sagt. Den falska qvinnan mälte: »jo, han säger att vi aldrig komma på Guds gröna jord, om du icke kastar dig sjelf i hafvet.» Detta föll Svanhvita sällsamt före; men den elaka styfmodern sprang till, och skuffade henne hastigt öfver bord. Den unga mön blef så bortförd af de blåa böljorna, och kom till Hafsfrun, som råder öfver alla hvilka omkomma på sjön.

När nu svennen gick ned ifrån rån och sporde om hans syster var smyckad, förtäljde styfmodern med många falska tårar, att Svanhvita hade fallit i sjön. Då blef ungersvennen förfärad, och med honom allt skepps-folket, ty de visste väl hvad straff väntade dem, att de så illa hade aktat konungens brud. Men den falska qvinnan fann på ett annat svek; hon sade att de skulle smycka hennes egen dotter till brud, så kunde ingen veta att Svanhvita var borta. Svennen nekade väl härtill; men skepps-männen räddes för sina lif, och tvingade honom att göra såsom styfmodern hade sagt. Jungfru Räfrumpa smyckades nu på det aldrapräktigaste med röda ringar och gyllene bälte; men ungersvennen var illa till mods, och kunde icke förgäta hvad ofärd hade träffat hans rätta syster.

Medan allt detta timade, lopp fartyget in under landet, hvarest konungen var till mötes med allt sitt hof och mycken fager utrustning. Der breddes nu dyrbara täcken, och konunga-bruden fördes ifrån skeppet med stor heder. Men när konungen fick se jungfru Räfrumpa, och hörde att hon skulle vara hans brud, märkte han oråd, och blef högeligen vred. Han lät så kasta ungersvennen för djuren i lejona-kulan, men sjelf ville han icke rygga sitt kungs-ord, utan tog den stygga jungfrun till gemål, och så vardt hon drottning i sin systers ställe.

Jungfru Svanhvita egde en liten hund, som hon höll mycket kär. Han kallades Snöhvit. Sedan nu den unga mön var borta, fanns ingen som vårdade sig om det trogna djuret, utan han gick upp till kungsgården, och tog sin tillflykt i stegerhuset, hvarest han lade sig framför eld-staden. Om qvällen, sedan alla gått till hvila, märkte köks-mästaren huru dörren öppnades af sig sjelf, och en liten fager and, som var fängslad med en kedja, hoppade in i köket. Hvarhelst den lilla fogeln trådde på marken, upprunno de aldraskönaste rosor. Men anden gick fram der hunden låg i spisel-grufvan, och qvad:

»Stackars du liten Snöhvit!
förr fick du ligga på silkes-bolstrar blå,
nu får du ligga i askan den grå.
Stackars min bror! han sitter i lejona-kulan.
Tvy vare jungfru Räfrumpa! hon sofver på min herres arm.»

Anden tillade: »stackare mig! jag kommer här ännu två nätter till, sedan får jag aldrig se dig mer.» Derefter smekte hon den lilla hunden, och hunden vänslades emot henne tillbaka. Men när det lidit någon stund, öppnades dörren af sig sjelf, och den lilla fogeln gick sina färde.

Andra morgonen, när dager var ljus, tog köks-mästaren af de fagra rosorna hvilka voro strödda på golfvet, och lade omkring faten som buros fram på konungens bord. Men konungen kunde icke nog förundra sig öfver blommorna, utan lät kalla köks-mästaren, och sporde hvadan han fått så fagra rosor. Då förtäljde kocken huru allt hade timat om natten, och hvad anden hade talat till den lilla hunden. När konungen hörde detta blef han underlig till mods, och befallte köks-mästaren sända bud, när fogeln nästa gång skulle visa sig.

Andra natten gick den lilla anden åter upp i köket, och talade med sin hund såsom förr. Då sändes bud till konungen, och han kom tillstädes, just vid det fogeln hoppade ut genom dörren. Men öfverallt på köks-golfvet lågo fagra rosor, hvilka spridde en ljuflig lukt, så att ingen hade någonsin sport deras like.

Konungen satte sig nu i sinnet, att om fogeln ännu en gång ville visa sig, skulle den icke undkomma. Han ställde sig derföre på vakt uti steger-huset. När han nu hade bidat en lång stund, och det led emot midnatt, kom den lilla fogeln såsom dess sed var, hoppade fram till hunden, der han låg vid eldstaden, och qvad:

Anden tillade: »stackare mig! nu får jag aldrig se dig mer.» Derefter smekte hon den lilla hunden, och hunden vänslades emot henne igen. När nu fogeln ville fara sin väg, lopp konungen fram och grep den i foten. Då skiftade anden sin hamn, och blef till en stygg drake; men konungen höll ändock fast. Hon förvandlades åter, och vardt till ormar, ulfvar och andra farliga djur; men konungen släppte icke. Nu ryckte Hafs-frun hårdt på sin kedja; men konungen höll fast, och kedjan sprang sönder med stort gny och rasslande. I det samma stod der en vän jungfru, långt skönare än den sköna qvinno-bilden, och hon tackade konungen att han frälst henne ur Hafs-fruns våld. Då blef konungen öfvermåttan glad; han tog den fagra jungfrun i sin famn, kysste henne och sade: »dig eller ingen i verlden vill jag hafva till min drottning; och nu ser jag väl att din broder var oskyldig.» Derefter skickade han genast sina män till lejona-kulan, för att se om ungersvennen var vid lif; men svennen satt helbregda midt ibland vilddjuren, och de hade icke gjort honom någon skada. Då blef konungen glad till mods, och fröjdade sig att allt hade aflupit så väl. Men de begge syskonen förtäljde honom noga, huru den svekfulla styfmodern handlat emot dem.

När dager var ljus, lät konungen tillreda ett stort gästabud, och bjöd de förnämsta männen i sitt rike att komma till kungsgården. Medan nu alla sutto till bords och voro glada, begynte konungen förtälja sagan om de begge syskonen, hvilka blefvo förrådda af sin styfmoder; men han berättade allt såsom det hade timat, ifrån början till slut. När sagan var lyktad, sågo konungens män på hvarandra, och alla menade, att det var en oerhörd gerning. Men konungen vände sig till sin svärmoder, och sade: »det höfves att någon lönar min saga. Mig lyster veta hvad straff den förtjenar, som förrådt så menlöst ett lif». Den falska qvinnan märkte icke att hennes svek var uppdagadt, utan svarade dristigt: »jo, han vore väl värd att kokas i sjudande bly». Konungen vände sig derefter till jungfru Räfrumpa, och sade: »mig lyster äfven höra din mening. Hvad straff förtjenar den, som förrådt så menlöst ett lif?» Den elaka jungfrun genmälte hastigt: »jo, han vore väl värd att kokas i sjudande tjära». Då vardt konungen vred, steg upp ifrån bordet, och sade: »J hafven fällt dom öfver eder sjelfva; den domen skolen J ock undergå». Han lät nu föra de begge qvinnorna till döden, såsom de sjelfva hade sagt, och det var ingen utom Svanhvita som beddes nåd för dem. Derefter firade konungen sitt bröllopp med den fagra jungfrun, och det tycktes alla, att man icke kunde se en vänare drottning. Men sin egen syster gaf han åt den raske ungersvennen, och så vardt glädje öfver hela konungens gård, och der lefva de lyckligt och väl, ja, ännu i denna dag.

[1] Ett slags ogräs (Åker-fräken: Equisetum Arvense).

Anmärkningar.

Sagan om Prinsessan, som gick upp ur hafvet, är en bland Sveriges mest kända folk-berättelser, och förtäljes på många olika sätt. Utgifv. hafva egt tillgång till följande, något skiljaktiga öfverlemningar:

Guld-ring och Groda, Guld-ked och Orm. -- Ifrån ~Upland~.

Det var en gång en man, som for vilse i skogen. När han länge hade vandrat omkring, utan att finna någon väg, blef han mycket bedröfvad, och satte sig ned på en sten. Då kom der en gammal stygg käring, och sporde hvarför han var så sorgsen till mods. Mannen svarade, att han hade gått vilse och kunde icke hitta hem igen. Qvinnan genmälte: »om du vill lofva att taga mig till hustru, skall jag visa dig vägen, eljest kommer du aldrig lefvande ur denna skog». I sin nöd lofvade mannen göra efter hennes åstundan, ehuru det tycktes honom vara ett dåligt vilkor. Nu följde käringen honom till bys, och blef hans hustru; men hon var en trollqvinna, och skänkte honom icke många glada dagar.

Mannen hade tillförene varit gift, och egde med sin förra hustru en enda dotter, som var både god och fager. Käringen hade likaledes en dotter; men denna bråddes på sitt möderne, och var stygg till utseende och sinnelag. Troll-qvinnan och hennes dotter buro stor harm och afund emot den stackars man-dottern, så att hon alltid hölls för ett styfbarn och fick lida orätt.

Det hände sig en gång, att den elaka qvinnan skulle gå i bad, och skickade sin styf-dotter att tillse om allt var redo i badstugan. När nu flickan kom fram, mötte hon trenne mör, hvilka bådo henne så innerligen vackert att hon skulle bada dem. Styf-dottern svarade: »det vill jag gerna göra, allenast J skynden eder, så att jag slipper bannor af min styfmoder». Hon badade nu de små jungfrurna, och gick derifrån. Men när flickan hade gått, öfverlade de tre små med hvarandra, huru de skulle löna den vänliga tärnan för hennes tjenstaktighet. Den ena sade: »jag önskar, att hon skall blifva tre gånger fagrare än hon redan är». Den andra sade: »jag önskar, att der skall rinna fram en guld-ring på hennes finger, hvarje gång hon nyser». »Och jag», tillade den tredje, »önskar, att hvarannan gång hon nyser skall der, komma en guld-kedja tre hvarf omkring hennes hals». Så taladt, drogo jungfrurna sina färde.

Man-dottern följde nu sin styfmoder till badstugan, och biträdde henne vid badet. Rätt som det var, nös flickan, och i detsamma föll en guld-ring ned på golfvet, så att det klang dervid. »Hvad var det?» sporde käringen, och tog hastigt upp ringen, »den har du visst tagit ifrån mig». Flickan sade ingenting, och styfmodern behöll smycket. När de så hade återkommit i stugan, nös flickan om igen, och med detsamma rann en röd guldkedja tre hvarf omkring hennes hals. »Hvad var det?» sporde käringen åter, »den har du visst tagit ifrån mig». Styfmodern ryckte nu hastigt till sig den fagra kedjan, och behöll den; men man-dottern kunde väl förstå, att smyckena voro en gåfva ifrån de tre små jungfrurna.

Käringen lade nu råd, huru hennes egen dotter skulle blifva lika fager, som styfdottern var. Till den ändan lät hon åter tillaga ett bad, och skickade sin dotter att efterse om allt var redo i badstugan. När nu käring-dottern kom fram, mötte henne tre små jungfrur, och de bådo så innerligen vackert, att hon skulle bada dem. Men den elaka flickan bannade jungfrurna, och visade dem bort med hårda ord. Då öfverlade de tre små med hvarandra, huru de skulle löna den stygga flickan för hennes afvoghet och ondska. Den ena sade: »jag önskar, att hon må blifva tre gånger styggare än hon redan är». Den andra sade: »jag önskar, att hvarje gång hon nyser skall der komma fram en ful groda». »Och jag», tillade den tredje, »önskar, att hvar annan gång hon nyser skall en orm rinna tre hvarf omkring hennes hals». Så samtaladt, försvunno de tre mörna, och ingen menniska har sett dem sedan.

Käringen och hennes dotter vandrade nu till badstugan. Rätt som det var, nös flickan, och i detsamma for en ful groda ned på golfvet. »Hu! hvad var de?» sporde trollkvinnan. Flickan teg. När de så hade återkommit i stugan, nös flickan om igen, och med detsamma rann en is-kall orm tre hvarf omkring hennes hals. »Huh! hvad var det?» sporde käringen, och ryckte förfärad bort ormen. Då förtäljde flickan allt hvad som hade tilldragit sig, emellan henne och de tre små jungfrurna. Men ifrån den dagen blefvo trollqvinnan och hennes dotter ännu mycket elakare emot gubbens dotter, och skickade henne bort i skogen att valla fä, på det ingen måtte se eller förnimma om hennes fägring.

Det hände sig en dag, att några ungersvenner voro stadda på jagt uti skogen. När de nu fingo se den unga vallpigan, der hon betade sitt fä, blefvo de mycket betagna af hennes fägring, och sade att hon skulle följa dem till kungsgården med godo eller med ondo. Då blef mön förfärad, och lofvade gifva dem både guld och gods, om de ville lemna henne i fred. Svennerna satte icke mycken lit till detta tal; men vallpigan gick bort till en grop, som hon hade gräft i sanden, tog derutur både ringar och guldkedjor, samt gaf åt jägarena. När svennerna sågo all denna rikedom, undrade de ännu mera; och han som var deras höfding fattade en sådan kärlek för den fagra mön, att han tyckte sig icke kunde lefva utan henne. Jägarena bådo nu ytterligare att vallpigan skulle följa dem till kungsgården, och lofvade att ingen kränkning eller oära skulle henne vederfaras. Då jakade flickan till deras begäran, och gick med dem utur skogen. Men när de kommo fram, var det den unge konungen sjelf, som hade tagit henne med sig. Och konungen friade till den fagra vallpigan, samt gjorde henne till sin drottning; och han aktade henne kärare än allt annat i verlden.

När den unge konungen hade varit gift en tid bortåt, utbrast ett stort örlig, så att han måste draga bort i leding. Men drottningen var hafvande. Då skickade konungen bud öfver hela riket, för att spörja efter en jorde-gumma, som bäst kunde vårda hans gemål under hennes sjukdom. Vid dessa tidningar gaf styfmodern sig på väg till kungsgården, och blef väl emottagen. Men när drottningen föll i barnsäng, passade trollpackan lägligt tillfälle, kastade sin styfdotter i sjön, och lade sin egen dotter att vara drottning i hennes ställe. När nu örliget var till ända, och konungen kom hem, kunde han väl märka det hans gemål var sig mycket olik; men den falska qvinnan fann på råd och sade att det kom sig af sjukdomen, det skulle väl framdeles blifva bättre.

Den fagra styfdottern, som kastades i hafvet, blef »sjö-tagen», och kom till Hafs-frun. När hon varit der någon tid, bad hon sjö-trollet om orlof, att gå upp på den gröna jorden och helsa på sin lilla son. Hafs-frun samtyckte härtill. Drottningen gick så upp ur sjön, och kom sent om natten i konungens sof-stuga. Här lutade hon sig bedröfvad öfver barnets vagga, och qvad:

»Gud signe dig, lill’ prinsen min!
men kungen han sofver på trollpackans arm.
Två gånger till, men aldrig mer,
får jag se dig.»

»Hvem var det som talade?» sporde konungen, och for upp ur sömnen. ’Jag hörde ingenting’, genmälte käring-dottern, som skulle låtsa vara drottning.

Konungen gaf nu befallning till väktarena, att om de märkte någon, som nattetid gick in i slottet, skulle de taga den fast. Det led så en tid. Men när Thorsdagen kom, steg den sjö-tagna drottningen åter upp ur hafvet, och gick vid midnatts-tid in i konungens sof-stuga. Här lutade hon sig sorgsen ned öfver barnets vagga, och qvad:

»Gud signe dig, lill’ prinsen min!
men kungen han sofver på trollpackans arm.
En gång till, men aldrig mer,
får jag se dig.»

»Hvem var det som talade?» sporde konungen, och for upp ur sömnen. ’Icke hörde jag någonting’, genmälte falska tärnan, som skulle låtsa vara drottning. Men väktarena lupo hastigt fram, för att taga fast den sjö-tagna drottningen, och då försvann hon i hafvet.

Tredje Thorsdags-natten ställde sig konungen sjelf på vakt, och med honom voro många prester, klerker och andra lärda män. När nu drottningen skulle vända tillbaka ifrån den lille prinsens sof-kammare, blefvo alla varse huru hon var fängslad om foten med en tung jern-kedja. Då tog en af klerkerna sin Bibel och kastade emot kedjan; men när den heliga boken vidrörde länkarne, häfdes förtrollningen, och kedjan brast och for ned i sjön med stort gny och brakande Drottningen blef sålunda frälsad utur hafvet; och kan hvar man väl veta hvad fröjd konungen kände att hafva återvunnit henne.

Dagen derefter gjorde konungen ett stort gästabud, och der samlades många ätt-stora och förnäma män ifrån hela riket. När nu gästerna sutto till bords och voro glada, förtäljde konungen allt som hade vederfarits hans drottning; men ingen visste om hvilken han talade. Konungen vände sig derefter till den gamla troll-qvinnan, och sporde: »hvad straff är väl den värd, som velat förråda ett så menlöst lif?» Käringen genmälte: ’han vore väl värd att kokas i sjudande tjära’. Då sade konungen: »nu har du fällt domen öfver dig sjelf». Han lät så koka trollpackan i tjära; och hennes dotter fick fara samma färd. Men konungen återtog sin rätta drottning, och nu voro de lyckliga så länge de lefde.

Kransen. -- Ifrån ~S. Småland~.

Det var en gång en man, som hade två döttrar, en egen dotter och en styf-dotter. Mannens dotter var godhjertad och vänlig; men käring-dottern var stygg och ogin, och hennes moder halp henne derutinnan.

En dag gick bonden med sin dotter till skogen, för att hugga ved; men vädret var kulet och det regnade hårdt. När de nu kommit hem om qvällen, hade bonden glömt sin yxa i marken. Då sade han till sin hustru: »kära du! låt din dotter gå efter yxan; min dotter är både trött och våt, hon har hela dagen varit ute i regnet». Men den elaka qvinnan svarade: »åh! det är inte värre väder än att din dotter gerna kan gå. Om hon redan är våt, så tål hon desto bättre vid en regnskur eller två». Den stackars styfdottern måste så gifva sig ut i ur och skur, för att leta efter sin faders yxa.

När hon nu kom till stället hvarest yxan låg, sutto tre små dufvor på yxe-skaftet, och sågo mycket purkna ut. Då gjordes det flickan ondt om de små foglarne, och hon tilltalade dem vänligt. Hon sade: »stackars mina små dufvor! flygen hem till ert lilla bo, så slippen J vara ute i regnet och bli våta. Jag måste gå hem med min faders yxa, annars får jag bannor af min styfmor. Flygen nu eder väg, små dufvor!» Vid dessa ord tog mön bröd af sin qvälls-vard, smulade det i handen, och gaf foglarne att äta; derefter grep hon yxan, och gaf sig på hemvägen. Men dufvorna flögo högt upp i toppen af ett träd, och öfverlade, hvad lön de skulle gifva den vänliga flickan för hennes godhjertenhet. Den ena sade: »jag gifver henne en krans». Den andra sade: »jag gifver foglar deruti». »Och jag», tillade den tredje, »gifver, att ingen kan laga kransen utan att den vissnar». Så ordadt, försvunno de små dufvorna; men när flickan kom hem, bar hon på hufvudet en krans af de fagraste blommor, och ibland rosorna sutto små foglar, hvilka sjöngo så ljufligt att ingen man hört dess like.

Styfmodern och hennes dotter kunde illa lida, att man-dottern egde en sådan kostbarhet. De togo derföre kransen ifrån henne, och satte den på käring-dottern; men i samma stund tystnade foglarne, och blommorna fällde sina blad. Då skickade gumman sin egen dotter ut i skogen, att äfven hon skulle erhålla en krans, såsom hennes half-syster. Men när flickan fick se de tre dufvorna hvilka sutto på yx-skaftet, kunde hon icke dölja sitt onda sinne, utan skrek: »edra otäckingar! hvem har lofvat eder sitta här och smutsa ned fars yxa? Undan! eller jag vill hjelpa eder». Käring-dottern tog derefter yxan, och gick hem; men dufvorna flögo högt upp i ett träd, och öfverlade hvad lön de skulle gifva flickan för hennes hårda ord. De samråddes nu, att käring-dottern aldrig skulle kunna säga annat än »edra otäckingar!» Så skedde ock. Men ifrån den stunden kunde käringen och hennes dotter aldrig lida den stackars styfdottern, utan gjorde henne all den harm och förtret, som de förmådde.

Det hände sig en gång, att konungens son färdades genom skogen, och fick se flickan med den fagra kransen och de sjungande foglarne. Då blef han mycket betagen, förde henne med sig till kungsgården, och firade sitt bröllopp med henne. Men den falska styfmodern aktade på tillfälle, skuffade sin styfdotter i hafvet och lade sin egen dotter i hennes ställe. När så konungen kom hem, var kransen borta, och drottningen kunde icke säga annat än: »edra otäckingar!» Detta tycktes alla vara underligt, och prinsen bar en stor sorg deröfver.

Den »sjö-tagna» drottningen steg tre gånger upp ur hafvet, och samtalade med sin hund. Första natten gick hon upp på stranden, och qvad:

»Liten min hund! sofver du än?
Ligger den falska tärnan på min herres arm? --
Bättre var mig ärnadt.»

Andra natten hände sig på samma sätt. -- Men den tredje natten var konungen sjelf på vakt, och grep sin gemål, vid det hon skulle återvända i hafvet. Då förvandlade hon sin hamn, och blef till mångahanda djur, både fiskar och foglar; men den unge konungen höll väl fast. Slutligen förbyttes hon, såsom det tycktes, till en tjär-burk. Då drog konunga-sonen sitt svärd, och högg midt igenom tjär-burken; men i detsamma löstes förtrollningen, och der stod framför prinsen en fager mö; hon bar på hufvudet en krans, och i kransen sjöngo små ljufliga foglar. Nu blef stor glädje och fröjd i hela kungsgården, att den unga konungen hade återfunnit sin rätta drottning.

Dagen derefter lät konungen tillreda ett stort gästabud. Midt under gästabuds-glädjen tillsporde han den gamla troll-käringen, hvad straff den vore värd, som velat förråda hans makas lif. Styfmodern svarade: »den vore väl värd att läggas i en spik-tunna, och rullas utför berget». Då sade konungen: »nu har du fällt din egen dom». Käringen och hennes dotter blefvo derefter rullade till döds i en spik-tunna. Men konungen lefde lycklig med sin gemål, både länge och väl.

Uti A. I. ARWIDSSONS ~Läse- och Läro-bok för Ungdom~, Stockholm 1830, Del. I, s. 19-25, meddelas en uppteckning ifrån ~Östergötland~, hvilken förbinder denna saga med den bekanta, i och för sig sjelfständiga berättelsen om »Ask-ungen» (se framdeles Del. II.) Nämnda uppteckning slutar som följer:

Sedan styfdottern (Ask-ungen) någon tid varit gift med den främmande prinsen, måste denne fara hem till sitt land igen; men hans gemål dröjde qvar hos sin elaka styfmoder, intill dess hon hade födt barn. När nu styfdottern skulle fara bort, öfvertalades hon att taga käring-dottern med, såsom hof-tärna. Men den falska tärnan borrade hål i skepps-bottnen, och förbytte sin half-syster till en sjö-orm. När så ormen fick känna hafs-luft, trängde den hastigt ned genom hålet, samt emottogs af hafs-trollet, som varit käring-dotterns gudmoder. Den falska tärnan iklädde sig derefter sin half-systers skepnad, och anlände till prinsen, som undfick henne med stor glädje. Men styfdotterns lilla hund, Locke, var sedermera aldrig glad; det lilla barnet grät oafbrutet, och en tyngd låg öfver prinsens sinne. Den falska tärnan var elak i rådslag, och blef hatad af alla.

Hunden Locke låg i ett rum, längst vid ändan af slottet, hos den gamla qvinnan som skötte prinsens barn. En Thorsdags-natt hördes stort gny ifrån hafvet, och gumman förskräcktes vid bullret af kedjor, hvilka slamrade utanför dörren. Kort derefter hörde hon sin fordna matmoder samtala med den lilla hunden. Styf-dottren sade:

»Locke lilla min hund,
lefver du ännu?»

Hunden svarade:

’Ja, gör jag så, min fru!’

Rösten fortfor:

»Locke, Locke, lät upp!»

Nu öppnades dörren, och den förtrollade prinsessan trädde in. Hon sporde:

»Gråter mitt lilla barn ännu?»

Locke svarade:

’Ja, gör det så, min fru!’

Prinsessan fortfor:

»Sofver falska tärnan på min herres arm ännu?»

Locke gaf till svar:

’Ja, gör hon så, min fru!’

Prinsessan tillade: »jag kommer hem två Thorsdags-qvällar till, och så aldrig mer». -- Nu drog sjö-trollet på kedjan, och styfdottern for tillbaka i hafvet.

Nästa Thorsdags-natt kom prinsen sjelf tillstädes och lyssnade till sin gemåls samtal med den lilla hunden. När han nu märkte, att icke allt var såsom det borde vara, gick han till råds med en trollkunnig. Denne lärde honom, att han skulle gå bort om en sabbats-qväll, och härda en yxa och ett par stål-handskar i lindekol och orma-etter. Tillika skulle han ställa i rummet trenne kar, det ena fullt med vatten, det andra med vin, och det tredje med mjölk. Konunga-sonen gjorde i allt, såsom man hade sagt honom. När nu Thorsdagen kom, och prinsessan infann sig för tredje gången, lopp prinsen fram, och afhögg kedjan som höll henne fängslad. Härvid blef ett stort gny och dönande uti hafvet. Men konunga-sonen grep sin gemål, och höll henne fast med jernhandskarne. Då förbyttes hon till en hafs-orm, som bet omkring sig och ville slita sig lös; men prinsen släppte icke. Han bar derefter ormen till karet som var fullt med vatten. Der föll ett skinn af honom. Sedan lyftade han ormen i karet som var fullt med vin. Der föll det andra skinnet. Slutligen flyttade han ormen i karet som var fullt med mjölk. Då stod der upp en fager prinsessa, hvit såsom mjölk, och konunga-sonen igenkände sin gemål, som varit förtrollad.

Nu blef Locke åter glad, det lilla barnet upphörde att gråta, och tyngden föll bort ifrån prinsens sinne. Men falska tärnan blef framhafd, och sattes qvicker i jord.

Enligt en annan öfverlemning ifrån ~Östergötland~, uppväckte den falska styfmodern, genom trolldom, en häftig storm, så att jungfrun omkom uti hafvet. Trollpackan skickade derefter sin egen dotter på ett annat fartyg, och hon blef prinsens brud. Men den rätta drottningen steg tre serskildta nätter upp ur vattnet, och suckade:

»Hu! hu! det är så kallt i hafsens djup.»

Tredje natten var konunga-sonen tillstädes, och samtalade med henne. När det nu led emot ottemål, ville jungfrun återvända till hafvet. Men konunga-sonen höll henne fast, oaktadt hennes många förvandlingar. Då löstes trolldomen, hvarefter styfmodern och hennes dotter fingo till straff, att kokas i sjudande bly.

En märklig, ehuru ofullständig öfverlemning ifrån ~Vestmanland~ förmäler, att konungen lät sätta ungersvennen i en orma-gård. Men hans syster, den sjö-tagna jungfrun, gick tre Thorsdags-nätter upp ur hafvet, och kom till kungsgården. Här stadnade hon i rummet utanföre konungens sof-stuga, öppnade sitt guld-skrin, kammade sitt långa, fagra hår, och qvad:

»Jag kammar mitt hår
och fäller mång tår:
min broder ligger i orma-gård.»

Tredje natten var konungen sjelf på vakt, och afhögg länken, som höll jungfrun fängslad. Då häfdes förtrollningen, hvarefter konungen tog mön till sin drottning.

I en öfverlemning ifrån ~Upland~ berättas, huru den fagra mön lade sitt hufvud på styfmoderns knä, och lät henne löska sig. Men när jungfrun hade somnat, passade den falska qvinnan tillfälle, kastade sin styfdotter öfver bord, och satte sin egen dotter i hennes ställe. Sagan tillägger, att när den sjö-tagna flickan om nätterna gick upp ur hafvet att samtala med sin hund, satte hon sig vid vind-ögat och kammade sitt långa hår, hvarvid de skönaste perlor föllo derifrån ned på marken. Men perlorna hade fastnat i jungfruns lockar, medan hon var i hafvet.

En annan uppteckning ifrån ~Upland~ inleder sagan sålunda, att styfmodern skickade sina begge döttrar till källan efter vatten, hvarvid hennes egen dotter fick ett ämbar; men styfdottern erhöll ett såll. -- Fortsättningen öfverensstämmer med den ofvan meddelade: »Jungfrun Svanhvita och Fröken Räfrumpa».

En öfverlemning, likaledes ifrån ~Upland~, låter den sjö-tagna jungfrun ytterst bli förvandlad till en orm, som af konungen hugges i tre stycken, och sedan blifver till en den fagraste prinsessa. Sagan slutar dermed, att den falska styfmodern och hennes dotter brännas å båle.

Ännu en uppteckning af närvarande saga har blifvit tagen i ~Upland~, af den bekante tyske lärde H. R. VON SCHRÖTER. Nämnde uppteckning omtalas af bröderna GRIMM (Se ~Kinder- und Haus-Märchen~, Th. III, ss. 406-7); men eger föga värde.

Enligt en öfverlemning ifrån ~Blekinge~, uppstiger den förtrollade jungfrun ur hafvet såsom en liten and, och kryper in i köket genom en glugg. Men tredje natten är konungen tillreds och stoppar igen gluggen, så att fogeln icke kan komma ut. Konungen griper derefter den lilla anden, och skär den i foten, att der komma fram tre blodsdroppar. I samma stund blifver fogeln till en fager jungfru; men hennes broder tages oskadd utur lejonkulan, och styfmodern brännes, till straff för sin falskhet.

En mindre god och tillika ofullständig uppteckning, ifrån ~Norrland~, låter styf-dottern blifva förtrollad af sin elaka fostermoder, när de tillsammans fara öfver sjön. Då sjunger en liten fogel:

»Se ej på den böljan blå!
Ty då blir du grå.»

Men jungfrun kan ej emotstå sin längtan, utan drages ned i vågorna, hvarest hon uppslukas af en stor fisk. Dagen förr än konungen skall fira sitt bröllopp med den falska tärnan, fångas den stora fisken, och konungen återfår sin rätta brud.

En öfverlemning ifrån ~Småland~ förmäler, att konungadottern vid sitt skeppsbrott kastades till ett berg, hvarest hon blef tagen af berga-trollen. Efter många böner fick hon deras orlof, att tre gånger gå fram till kungsgården och samtala med sin lilla hund. När nu tredje Thorsdags-natten kom, hade konungen låtit noga tillstoppa alla sprickor och öppningar i rummet. Derefter sökte han gripa den förtrollade jungfrun; men hon förvandlades till mångahanda djur, och blef sist till en liten sy-nål, som låg och glimmade på spisel-hällen. Då tog konungen en tråd, och drog den hastigt igenom nåls-ögat; genast fick jungfrun sin rätta skepnad, och brölloppet firades med lust och gamman.