Beslägtade Folk-Sagor förekomma:
- På =Norska=: -- HOS ASBJÖRNSEN och MOE, ~Norske Folkeeventyr~, Del. I. Christiania 1843, N:o 24, ss. 139-157, »Lille Kort».
- På =Tyska=: -- A. Se ~Kinder-Märchen aus mündtlichen Erzählungen gesammelt~, Erfurt 1787, ss. 151-186, »Königin Wilowitte mit ihren zwei Töchtern». -- B. Se A. L. GRIMM, ~Linas Märchenbuch~, ss. 191-211, »Brunnenhold und Brunnenstark». -- C. Se Bröderna GRIMM, ~Kinder- und Haus-Märchen~, Th. I, N:o 60, ss. 362-389, »Die Zwei Brüder» [öfvers. på Svenska uti REUTERDAHLS ~Julläsning för Barn~, Lund 1838, ss. 120-153, »De två Bröderna»]. -- D. Se anf. b. Th. I, N:o 62, ss. 397-399, »Die Bienenköniginn» [öfvers. på Svenska uti REUTERDAHLS ~Julläsn. för Barn~, s. å., ss. 111-114, »Askepott»]; jfr. Th. III, ss. 113-115. -- E. Se anf. bok Th. I, N:o 17, ss. 106-111, sednare delen af Sagan »Die weisse Schlange». -- F. Se anf. bok. Th. I, N:o 85, ss. 498-504, »Die Goldkinder» (jfr. Th. III, s. 150). -- G. Se anf. arb. Th. III, ss. 105-110, »Wasserpeter und Wasserpaul», samt »Johannes Wassersprung und Caspar Wassersprung».
- På =Böhmiska=: -- Hos GERLE, ~Volksmärchen der Böhmen~, Prag 1819, Th. II, 2, »Die Zwillings-brüder».
- På =Magyariska=: -- Hos GAAL, ~Volksmärchen der Magyaren~, Wien 1822, N:o 9, »Der Vogel Goldschweif».
- På =Fransyska=: -- Se CAYLUS, ~Cabinet des Fées~, T. XXIV, s. 267, »L’Oiseau d’or» [öfvers. på Svenska uti ~Saga, Barn-Kalender för år 1844~, ss. 15-26, »Skön-Guldhår»].
- På =Italienska=: -- A. Hos STRAPAROLA, ~Notti piacevoli~, X, N:o 3. -- B. Se BASILE, ~Il Pentamerone~, I, N:o 7, »Lo mercante.»
- På =Hinduiska=: -- Se en egendomlig, men mycket liknande berättelse i »~Die Märchensammlung des SOMADEVA BHATTA aus Kaschmir, aus dem Sanskrit ins Deutsche übersetzt von D:R HERMANN BROCKHAUS~», Leipzig 1843, Th. II, ss. 142-160: »Geschichte der Brüder Asokadatta und Vijayadatta.»
- På =Persiska=: -- Hos GÖRRES, uti ~Das Heldenbuch von Iran aus dem Schah Nameh des FIRDUSSI~, Berlin 1820, Bd. II, ss. 246-260, återfinnas vissa liknande drag i berättelsen om »Lohrasp».
- På =Hebreiska=: -- Hos RABBI CHANINA, Das Judische Maasäh-Buch, Cap. 134 (Se GRIMM, Th. III, ss. 114-115).
A. Silfwerhwit och Lillwacker.
Ifrån Wermland.
Det var en gång en konung, som hade en drottning hvilken han mycket älskade. Men efter någon tid dog drottningen, och lemnade efter sig en enda dotter. När nu konungen blifvit enkling, vändes hela hans hug till den lilla prinsessan, och han höll henne kär såsom sin ögonsten. Den unga konunga-dottren växte så upp, och blef den fagraste jungfru, hvarom någon hört talas.
När prinsessan var femton vintrar gammal hände sig, att der utbrast ett stort örlig, och hennes fader måste draga bort emot landets fiender. Såsom konungen nu icke hade någon, åt hvilken han kunde anförtro sin dotter, medan han sjelf var borta, lät han bygga ett högt torn uti skogen, försåg det ymnigt med lifsmedel, och satte deruti sin unga dotter med hennes tärna. Tillika lät han utgå ett påbud, att ingen man, eho det vara måtte, skulle vid lifsstraff få nalkas intill tornet, der jungfrurna sutto inne.
Konungen menade sig nu hafva gjort väl för att akta sin dotters ära, och drog så bort i leding. Under tiden sitter prinsessan i tornet med sin tärna, och sömmar silke på knä. Men i staden voro många raska konungasöner och andra ungersvenner, hvilkas hug lekte till den fagra mön, och de önskade gerna att komma till samtals med henne. När de märkte, att sådant icke kunde ske, buro de en stor harm emot konungen, och tänkte uppå hämnd. Till den ändan samråddes de med en gammal qvinna, som visste mer än andra, och bådo henne laga så, att konungadottern och hennes tjenstemö skulle mista sin ära, änskönt de icke varit i någon mans våld. Käringen lofvade sitt bistånd härutinnan. Hon trollade så i ett par äpplen, lade dem uti en korg, och gick till det ensliga tornet, hvarest jungfrurna sutto.
När konungadottern och hennes tärna blefvo varse den gamla qvinnan, der hon satt utanför vind-ögat, fingo de en stark lystnad att smaka hennes fagra äpplen. De ropade så åt käringen, att de ville köpa af den kostliga frukten; men trollqvinnan svarade, att hon icke höll den fal. När nu jungfrurna icke upphörde med sina böner, sade gumman, att hon skulle skänka dem hvar sitt äpple, om de blott ville hissa ned en korg utföre torn-muren. Prinsessan och hennes tärna tänkte icke på någon falskhet, utan gjorde såsom trollpackan hade sagt, och erhöllo så hvar sitt äpple. Men den förtrollade frukten hade en underlig kraft, ty begge jungfrurna blefvo på en gång hafvande, och innan året var om, födde hvardera en liten blomkind. Konunga-dotterns son kallades Silfverhvit; tärnans son nämndes Lillvacker. De begge svenne-barnen växte till, och blefvo större och starkare än andra barn. Dertill hade de ett fagert utseende, och liknade hvarann såsom tvänne bär, så att hvar man kunde väl se och skönja att de voro syskon.
Det led nu om sju runda år, och konungen skulle komma hem ifrån ledingen. Då blefvo de begge jungfrurna mycket förskräckta, och räddes att han skulle få spörja deras oära. De öfverlade så med hvarandra, huru de skulle dölja sina barn; men ingendera visste att råda härutinnan. När nu ingen annan hjelp fanns till, togo jungfrurna med stor sorg farväl af sina söner, och hissade dem om natten ned ifrån tornet, att de sjelfva skulle fresta sin lycka i verlden. Vid afskedet skänkte konungadottern åt Silfverhvit en kostbar knif, till en hugkomst af hans moder. Men tärnan hade ingenting att gifva sin son i föräring.
De begge fosterbröderna begynte nu sin vandring ut i verlden. När de hade färdats någon tid, kommo de till en mörk skog; uti skogen mötte dem en man, som var stor till vext och underlig till utseende. Mannen bar tvänne svärd vid sidan, och förde med sig sex stora hundar. Han helsade vänligt: »god dag, piltar små! hvadan ären J komna, och hvartut ställen J eder färd?» Svennerna förtäljde, att de kommo ifrån ett högt torn, och ärnade sig ut i verlden för att pröfva lyckan. Mannen mälte: »om det är såsom J sägen, vet jag eder härkomst bättre än någon annan. Och på det J skolen ega något till hugkomst af er fader, vill jag gifva eder hvardera ett svärd och tre hundar. Men ett skolen J lofva mig, att J aldrig skiljens ifrån edra hundar, utan fören dem med eder, hvart J än tagen vägen.» Piltarne tackade för mannens goda gåfva, och lofvade göra såsom han hade sagt. Derefter skiljdes de ifrån honom, och drogo vidare leden fram.
När de länge hade färdats omkring, kommo de omsider till en korsväg. Då sade Silfverhvit: »mig synes, det lärer gå oss bättre, om vi pröfva lyckan hvar för sig. Låtom oss derföre skiljas åt.» Lillvacker svarade: ’ditt råd är godt; men huru skall jag då framdeles kunna veta, om det går dig väl i verlden?’ »Jo», sade Silfverhvit, »det skall vara dig till ett tecken, att så länge vattnet är klart i denna källa, så länge lefver jag; men när vattnet blifver rödt och grumligt, då är jag död. Och tror jag förvisst, att du lärer hämnas min bane.» Silfverhvit ritade nu med sin knif i källan; derefter tog han farväl af sin broder, och de drogo åt hvar sitt håll. -- Lillvacker kom snart derefter till en kungsgård, hvarest han fick tjenst. Men hvarje morgon vandrade han till källan, för att spörja efter tidningar ifrån sin fosterbroder.
Silfverhvit fortsatte nu ensam sin färd öfver höga berg och djupa dalar, intill dess han fick se en stor stad. Men uti staden tycktes stå illa till, ty husen voro klädda med svart, och alla invånarne gingo tysta och sörjande, såsom hade der timat någon stor olycka. Silfverhvit gick fram, och sporde hvad orsaken månde vara till all denna bedröfvelse. Folket svarade: »visserligen måtte du vara en långväga främling, som icke förnummit, huru konungen och drottningen varit uti sjönöd, och blifvit tvungna att bortlofva sina tre döttrar. Redan i morgon skall hafs-trollet komma och hemta den äldsta prinsessan.» Vid dessa tidningar blef svennen glad och tänkte, det han nu hade ett godt tillfälle att vinna gods och ryktbarhet, om lyckan eljest ville vara honom gynnsam.
När dagen var inne, band Silfverhvit sitt svärd vid sidan, lockade sina hundar, och vandrade ensam ned åt hafvet. Vid han nu satt på hafsstranden fick han se hvarest konunga-dottern kom dragande utur staden, och med henne var en hofman, som sagt sig vara god att frälsa hennes lif. Men prinsessan var mycket bedröfvad och grät bitterligen. Då gick Silfverhvit fram, och helsade höfviskt på den fagra jungfrun. Vid det konunga-dottern och hennes följeslagare nu blefvo varse den raske ungersvennen, vordo de mycket förfärade; ty de tänkte att det var hafs-trollet som kom. Men hofmannen lopp undan för stor räddhåga skull, och gömde sig i ett högt träd, som växte invid sjön. När Silfverhvit märkte deras förskräckelse, sade han: »fagra jungfru! rädens icke för mig; jag skall icke göra eder något ondt.» Konunga-dottern svarade: ’är det icke du, som kommer för att taga mig?’ »Nej,» genmälte Silfverhvit: »jag är kommen hit, för att frälsa eder.» Då gladdes prinsessan att en så båld kämpe ville strida för henne, och de talade länge och vänligt med hvarandra. Under samtalet bad Silfverhvit, att jungfrun skulle unna honom en bön, det hon ville löska honom. Konunga-dottern biföll hans begäran, och Silfverhvit lade sitt hufvud på hennes knä; men under det han hvilade, tog prinsessan en guld-ring, och fäste oförmärkt ibland svennens hår-lockar.
Rätt som det nu var, kom hafs-trollet farande utur djupet, så att skum och våg yrde vidt omkring. När trollet fick se Silfverhvit, vredgades det och sade: »hvarföre sitter du jemte min prinsessa?» Ungersvennen genmälte: ’jag tänker att hon är mera min än din.’ Hafs-trollet sade: »det vilja vi blifva två om; men nu skola vi först låta våra hundar slås.» Silfverhvit var icke sen härtill, utan hetsade sina hundar emot trollets hundar, och der blef ett argt slagsmål. Men leken ändades så, att svennens hundar fingo öfverhanden, och beto ihjel hafs-hundarne. Genast drog Silfverhvit sitt svärd i fullt flygande, gick emot hafs-trollet, och högg ett väldigt hugg, så att odjurets hufvud trillade på sanden; men trollet skriade förfärligt och for ut i sjön, så att vattnet stod högt i himmels sky. Derefter tog svennen sin silfbodda knif, skar ut ögonstenarne ur trollets hufvud, och gömde dem hos sig. Han helsade så på den fagra prinsessan, och gick hastigt sina färde.
När nu striden var förbi, och ungersvennen hade gått sin kos, kröp hofmannen neder ur trädet och hotade prinsessan med döden, om hon icke ville säga för alla, det han och ingen annan hade frälsat henne. Konunga-dottern dristade icke neka till denna begäran; ty hon räddes för sitt lif. Hon gick så med hofmannen hem till kungsgården, hvarest de undfingos med stor ära och heders-bevisning. Men der blef icke ringa glädje i landet, när folket fick spörja att den äldsta prinsessan blifvit frälsad ifrån hafs-trollet.
Andra dagen aflopp allt på samma sätt. Silfverhvit gick nedåt stranden och mötte den medlersta prinsessan, när hon skulle utlemnas åt trollet. Men då konunga-dottern och hennes ledsagare blefvo honom varse, vordo de mycket förfärade; ty de tänkte, att det var hafs-trollet som kom. Hofmannen kröp nu i träd såsom förra gången; men prinsessan efterkom svennens begäran och löskade honom, liksom hennes syster hade gjort. Hon band dervid sin guld-ring i Silfverhvits långa hår.
När det så hade lidit en stund hördes ett stort gny ur hafvet, och der kom fram ett hafs-troll, som hade tre hundar och tre hufvuden. Men Silfverhvits hundar behöllo seger öfver hafs-hundarne, och svennen sjelf högg ihjel trollet med sitt svärd. Derefter tog han fram sin silfbodda knif, skar ut trollets ögonstenar och gick sina färde. Men hofmannen var icke sen, utan kröp ned af trädet, och tvang prinsessan att göra ed, det han och ingen annan hade frälsat henne. De vände så åter till kungsgården, hvarest hofmannen undficks med stor ära, och blef hållen för den ypperste kämpe.
Tredje dagen band Silfverhvit svärd vid sidan, lockade sina tre hundar, och vandrade åter igen ned till hafvet. Vid han nu satt på sjöstranden, fick han se hvarest den yngsta konunga-dottern kom dragandes utur staden, och med henne gick den manhaftige hofmannen, som troddes hafva frälsat hennes systrar; men prinsessan var mycket bedröfvad, och grät modiga tårar. Då gick Silfverhvit fram, och helsade höfviskt på den fagra jungfrun. Vid nu konunga-dottern och hennes följeslagare blefvo varse den raska ungersvennen, vordo de mycket förfärade; ty de trodde att det var hafs-trollet som kom. Men hofmannen lopp undan och gömde sig i ett högt träd, som växte invid sjön. När Silfverhvit märkte deras räddhåga, sade han: »fagra jungfru! rädens icke för mig, jag skall icke göra eder något ondt.» Konunga-dottern svarade: ’är det icke du, som skall taga mig?’ »Nej,» genmälte Silfverhvit, »jag är kommen hit för att frälsa eder.» Då gladdes prinsessan, att en så båld kämpe ville strida för henne, och de talade länge och vänligt med hvarandra. Under samtalet bad Silfverhvit, att den fagra jungfrun skulle unna honom en bön, det hon ville löska honom. Konunga-dottern samtyckte gerna till hans begäran, och Silfverhvit lade sitt hufvud på hennes knä. Men när prinsessan fick se guldringarne, hvilka hennes systrar hade bundit i svennens hår, blef hon förundrad, och flätade oförmärkt ännu en ring i hans lockar.
Rätt som det nu var, kom hafs-trollet farande utur djupet med mycket gny, så att skum och våg yrde högt emot himmelen. Odjuret hade den gången sex hufvuden, och nio hundar. När nu trollet blef varse Silfverhvit, der han satt hos den unga konungs-dottern, vredgades det, och ropade: »hvad har du att göra med min prinsessa?» Ungersvennen genmälte: ’jag tänker, att hon blir snarare min än din.’ Trollet sade: »derom vilja vi blifva två; men nu skola vi först låta våra hundar slås.» Silfverhvit var icke sen, utan hetsade sina hundar till strids emot hafs-hundarne, och der blef ett argt slagsmål. Men leken lyktades så, att svennens hundar vunno öfverhanden, och beto ihjel alla nio hafshundarne. Genast drog Silfverhvit sitt blanka svärd, gick emot hafs-trollet, och högg till, så att alla sex hufvuden trillade på sanden; men odjuret skriade förfärligt, och for ut i sjön, så att vattnet stod högt i sky. Svennen tog derefter sin silfbodda knif, och skar ut alla trollets tolf ögonstenar. Han helsade så på den unga konunga-dottern, och drog skyndsamt sina färde.
När nu striden var lyktad och ungersvennen hade gått bort, steg hofmannen ned ur trädet, drog sitt svärd, och hotade prinsessan med döden, om hon icke ville säga, det han hade frälst henne ifrån trollet, liksom han frälst hennes begge systrar. Konunga-dottern dristade icke neka till hans begäran, ty hon räddes för sitt lif. De vandrade derefter tillsammans emot kungs-gården. Men när konungen fick se dem begge vid lif, vardt en stor glädje öfver hela hofvet, och de undfingos med stor heders-bevisning. Hofmannen var nu annat till karl, än när han satt uppkrupen i trädet. Konungen lät så tillreda ett präktigt gästabud, med lust och lek och dans och stränga-spel, samt lofvade hofmannen sin yngsta och käraste dotter till lön för hans mannamod.
Midt under bröllopps-glädjen, medan konungen satt till bords med alla sina män, öppnades dörren, och Silfverhvit kom in åtföljd af sina hundar. Svennen trädde dristigt fram i gästabuds-salen, och helsade konungen. Men när de tre konunga-döttrarne igenkände honom, blefvo de högligen glada, sprungo upp ifrån bordet, och lupo främlingen till mötes. Häröfver vardt konungen mycket förundrad, och sporde hvad sådant månde betyda. Då förtäljde den yngsta prinsessan huru allt hade tillgått ifrån början till slut, och att Silfverhvit var den som hade frälsat dem, medan hofmannen satt uppe i trädet. Till yttermera visso uppsökte konunga-döttrarne, hvar och en, den guldring som hon hade inflätat i Silfverhvits hår. Men konungen visste ännu icke rätt, hvad han borde tänka om allt detta; då sade Silfverhvit: »Herre, konung! på det du icke skall tvifla om dina döttrars ord, kan du här se ögonstenarne efter hafs-trollet, som jag dräpte.» Nu förstod konungen och alla hans män, att prinsessorna hade förtäljt sanningen. Den svekfulle hofmannen fick så lida sitt välförtjenta straff; men Silfverhvit blef emottagen med stor ära, och vann den yngsta konunga-dottern, samt med henne halfva riket.
Sedan brölloppet var ändadt, flyttade Silfverhvit med sin unga brud till en stor kungs-gård, och lefde med henne i ro och lycka. Då hände sig en natt, medan alla sofvo, att det klappade på vindögat och en röst hördes ropa: »Silfverhvit! kom, jag vill tala med dig.» Konungen ville icke väcka sin unga brud, utan steg hastigt upp, band svärdet vid sidan, lockade sina hundar och gick ut. När han så kom under bar himmel, stod der framför honom ett Troll, som var både stort och bistert till utseende. Trollet sade: »Silfverhvit! du har dräpt mina tre bröder, och jag är kommen att hämnas deras död. Derföre är mitt förslag, att du går med mig till hafsstranden, och att vi der kämpa med hvarandra.» Detta vilkor likade ungersvennen väl, och han följde trollet utan gensägelse. När de nu kommo ned emot hafvet, lågo der trenne stora hundar, hvilka trollet hade fört med sig. Genast hetsade Silfverhvit sina hundar emot trollhundarne, och der blef ett argt slagsmål; men leken lyktades så, att troll-hundarne måste vika undan. Derefter drog konungen sitt svärd, gick manligen fram emot trollet, och vitte det många dråpliga hugg, så att der blef en väldig kamp. Men när trollet märkte att striden gick emot, blef det förfäradt, och lopp hastigt undan till ett högt träd; Silfverhvit och hans hundar lupo efter, och hundarne skällde häftigt. Då begynte trollet bedja för sig och sade: »käre Silfverhvit! jag vill taga böter för mina bröder; men tysta dina hundar, medan vi få talas vid.» Konungen befallte nu sina hundar tiga stilla; men det halp icke, utan djuren skällde hårdare än förut. Då tog trollet tre hår af sitt hufvud, räckte dem åt Silfverhvit, och sade: »lägg ett hår öfver hvardera hunden, så lärer han nog hålla sig tyst.» Konungen gjorde såsom honom sades; genast tystnade hundarne och lågo orörliga, såsom hade de blifvit fastsmidda vid jorden. Nu märkte Silfverhvit att han blifvit besviken; men det var för sent. Trollet steg så ned ur trädet, drog sitt svärd, och började enviget å nyo; men de hade icke skiftat många hugg med hvarandra, förr än Silfverhvit fick bane-sår, och låg i sitt blod på marken.
Sagan återvänder nu till Lillvacker. Han gick om morgonen till källan vid kors-vägen, och fann henne full med blod. Då förstod han att Silfverhvit var död, och ihågkom sitt löfte att hämnas sin foster-broder. Han lockade så sina hundar, band svärdet vid sidan, och vandrade vägen fram, intill dess han kom till en stor stad. Men uti staden var allt uppfylldt med glädje, folket svärmade på gatorna, och husen voro klädda med skarlakan och andra präktiga tyger. Lillvacker sporde hvad orsaken månde vara till all denna fröjd. Folket svarade: »visserligen måste du vara fjerran ifrån, som icke vet, att här är kommen en båld kämpe, vid namn Silfverhvit; han har frälsat våra tre prinsessor och är nu konungens måg.» Lillvacker sporde noga huru allt detta hade tillgått; derefter vandrade han vägen fram, intill dess han om aftonen kom till kungs-gården, hvarest Silfverhvit bodde med sin fagra brud.
När nu Lillvacker trädde in genom borg-porten, helsade alla honom för konung: ty han var så lik sin fosterbroder, att ingen kunde skilja dem ifrån hvarandra. Vid svennen så kom i sof-stugan, trodde äfven drottningen att det var Silfverhvit; hon gick honom derföre till mötes, och sade: »Herre, konung! hvi har du dröjt så länge? Jag har med sorg afbidat din hemkomst.» Lillvacker svarade icke mycket till detta tal, utan var tyst och fåordig. Han gick derefter till sängs med drottningen; men lade ett blankt svärd emellan sig och henne. Den unga bruden visste icke hvad hon skulle tro om allt detta, ty hennes gemål hade förut icke haft sådan underlig sed. Men hon tänkte: »det är icke godt spörja om annans hemlighet», och sade derföre ingenting.
Om natten, medan alla sofvo, klappade det på vind-ögat, och en röst hördes ropa: »Lillvacker! kom, mig lyster tala med dig.» Svennen steg genast upp, grep sitt goda svärd, lockade sina hundar och gick ut. När han nu kom under bar himmel, stod der framför honom samma troll, som hade dödat Silfverhvit. Trollet sade: »Lillvacker! följ mig, så skall du träffa din fosterbroder.» Svennen var straxt redo att vandra med; trollet gick förut. När de så kommo till hafs-stranden, voro der tre stora hundar, hvilka trollet hade fört med sig. Något längre bort, hvarest kampen hade stått, låg Silfverhvit i sitt blod, och jemte honom lågo hans hundar fastbundna vid jorden. Då förstod Lillvacker huru allt hade tillgått, och tänkte att han gerna ville våga sitt lif, för att hämnas sin fosterbroder. Genast hetsade han sina hundar emot troll-hundarne, och der blef ett argt slagsmål; men leken lyktades så, att Lillvackers hundar behöllo öfverhanden. Svennen drog derefter sitt svärd, och gick fram emot trollet med stora och manliga hugg. Men när trollet märkte att kampen gick emot, lopp det undan, och flydde till ett högt träd; Lillvacker och hans hundar lupo efter, och hundarne skällde häftigt. Då begynte trollet bedja för sig, och sade: »käre Lillvacker! jag vill gifva böter för din fosterbroder; men stilla dina hundar, medan vi få talas vid.» Tillika räckte trollet fram tre hufvudhår och mälte: »lägg ett hårstrå öfver hvardera hunden, så lärer han nog hålla sig tyst.» Men Lillvacker märkte att härunder var något svek, han tog derföre de tre hufvudhåren, och lade dem i stället öfver troll-hundarne. Genast föllo dessa till jorden, och lågo orörliga såsom hade de varit utan lif.
När nu trollet förnam, att dess rådslag icke hade framgång, blef det högeligen förfäradt och sade: »käre Lillvacker! jag vill gifva dig böter för din broder, allenast du lemnar mig i fred.» Ungersvennen sporde: ’hvad kunde du väl gifva mig, så kärt som min fosterbroders lif?’ Trollet genmälte: »här gifver jag dig tvänne flaskor. I den ena är ett vatten af sådan art, att om du stänker dermed på någon som är död, qvicknar han genast åter vid; men i den andra är ett sådant vatten, att om du stryker deraf och någon kommer der invid, blifver han genast fast. Och menar jag att större kostbarheter än dessa begge näppeligen lära finnas.» -- Lillvacker sade: ’ditt förslag likar mig väl, och jag vill antaga det; men ett måste du lofva mig dertill, att du löser min fosterbroders hundar.’ Trollet gick in härpå, steg så ned ur trädet, och blåste på hundarne, att de vordo åter lösa. Derefter tog Lillvacker de begge flaskorna, och vandrade med jätten ifrån hafs-stranden.
När de hade gått ett stycke tillsammans, kommo de till en stor sten-häll, som låg tätt invid vägen. Då skyndade Lillvacker förut, och strök oförmärkt på stenen ur den ena flaskan. Vid nu trollet skulle gå der förbi, hetsade svennen alla sina sex hundar på en gång, hvarvid jätten vek undan, och kom så att vidröra sten-hällen. Trollet blef nu fast, och förmådde icke röra sig ifrån stället; men efter någon stund rann dagen upp i öster, och lyste på stenen. När nu trollet fick se solen, sprack det, och fick så sin bane.
Lillvacker sprang derefter bort till sin fosterbroder, och stänkte på honom med vatten ur den andra flaskan, så att han åter kom till lif. Då vardt en stor glädje, såsom man väl kan veta. Foster-bröderna följdes derefter till kungs-gården, och förtäljde under vägen sina öden och äfventyr. Lillvacker omtalade huru han fått veta sin väns nöd, och huruledes han kommit till kungs-gården, och der blifvit hållen för den unge konungen. Han skämtade tillika deröfver, att han hade gått till sängs med drottningen, utan att hon märkte annat än han var hennes rätta gemål. Men när Silfverhvit hörde detta tal, tänkte han, att Lillvacker bjudit drottningen någon oära; då rann hans sinne till, så att han i vredesmode drog sitt svärd och stötte det i sin fosterbroders lif. Lillvacker föll nu död till marken, och Silfverhvit gick ensam hem till kungsgården. Men svennens hundar ville icke öfvergifva sin husbonde, utan lade sig tjutande omkring hans kropp och slickade hans sår.
Om qvällen, när den unge konungen och hans gemål skulle gå till sängs, sporde drottningen hvarföre han var så tungsint och fåordig. Silfverhvit svarade föga härtill. Då sade drottningen: »mycket har mig undrat, hvad som händt dig under de sista dagarne; men mest lyster mig likväl få veta, hvarföre du i natt lade ett draget svärd emellan oss.» Nu gick det upp ett ljus för Silfverhvits ögon, han förstod att hans fosterbroder var oskyldigt dräpen, och ångrade bittert det han hade så illa lönat Lillvacker för sitt lif. Konungen steg derefter genast upp, och gick bort till stället, hvarest hans fosterbroder låg. Han gjöt så lifs-vatten ur sin flaska, och tvättade svennens sår; straxt qvicknade Lillvacker vid igen, och de begge fosterbröderna vandrade med fröjd och glädje åter till kungsgården.
När de nu kommit tillbaka, förtäljde Silfverhvit för sin drottning huru Lillvacker hade frälsat hans lif, och hvad andra äfventyr de hade bestått tillsammans. Då vardt lust och gamman öfver hela kungs-gården, och svennen undficks af alla med stor ära och hyllest. Men när Lillvacker hade dväljts der någon tid, friade han till den medlersta prinsessan, och fick hennes och hennes fränders ja och samtycke. Derefter firades brölloppet med mycken ståt, och Silfverhvit delade halfva riket med sin fosterbroder. Men de begge bröderna byggde tillsammans i frid och enighet, och om de icke äro döda, lefva de och må väl ännu i denna dag.
Anmärkning.
En ofullständig uppteckning ifrån ~Upland~, förtäljer sagan sålunda, att det var en gång tre sköna jungfrur, hvilka icke ville gifta sig, ehuru de hade många friare. Då kom en gammal gubbe gående till gården. Han sporde hvad orsaken kunde vara, att de tre jungfrurna icke ville hafva män, ehuru de voro både unga och fagra. Nu bekände tärnorna, att rätta anledningen var den, att de fruktade få barn. När gubben hörde detta, lofvade han hjelpa dem, och visade dem så till en källa, hvarutur de borde dricka. Jungfrurna gjorde efter gubbens råd; men det gick emot förmodan; ty efter någon tid voro de hafvande alla tre, och innan året var om, hade hvardera födt till verlden ett fagert svennebarn.
De tre piltarne växte upp tillsammans, och blefvo med tiden väldiga jägare. När de nu ströfvade omkring i skogen, träffade de vid serskildta tillfällen en björn-hona, en ulf-hona och en räf-hona. Svennerna ville döda dem, men djuren tiggde sina lif, och gåfvo sina ungar i lösen. Foster-bröderna fingo sålunda hvar sin björn, ulf och räf, hvilka troget följde och tjenade sin husbonde. --
Sagans slut öfverensstämmer med föregående uppteckning. Svennerna kommo nemligen till en stad, hvarest allt var nedsänkt i sorg och bedröfvelse, emedan konungen hade varit i sjönöd, och blifvit tvungen att lofva sina tre döttrar åt trenne grymma hafstroll, af hvilka det ena hade tre, det andra sex, och det tredje tolf hufvuden. Foster-bröderna frälste hvar sin prinsessa; men hofmännen, hvilka ledsagat konunga-döttrarne till stranden, sade sig sjelfva hafva räddat dem. Konungen trodde ock att så var. Men midt under bröllops-glädjen inträdde foster-bröderna i salen, och röjde hofmännens falskhet. De tre svennerna fingo nu hvar sin af konungens döttrar till äkta; men hofmännen blefvo straffade, såsom de väl hade förskyllat.
B. Wattu-man och Wattu-sin.
Ifrån Södermanland.
Det var en gång en konung, som rådde öfver ett mäktigt rike, och dertill var mycket älskad af sina undersåter. Han egde en fager drottning, som likaledes var vidt omtalad för sina goda egenskaper. När så konungen och hans gemål hade varit gifta någon tid, blef drottningen hafvande och födde en dotter; men sjelf mistade hon lifvet i barns-nöd. Då blef konungen mycket sorgsen, och ville aldrig fästa sig någon hustru, sedan hans första gemål blifvit lagd uppå bår. I stället vändes hela hans hug till barnet, och han älskade sin dotter så högt, att han beslöt aldrig skiljas ifrån henne.
Emedlertid växte konunga-dottern upp, och blef den fagraste mö som någonstädes kunde finnas. Då kommo många konunga-söner och andra ättstora män att fria till prinsessan, ehuru hennes fader gaf dem alla afslag. Men friarne blefvo allt flera och flera, samt växte slutligen till en talrik skara. Konungen visste sig nu ingen råd, huru han skulle akta sin dotter, utan lät bygga ett högt torn på en holme midt uti sjön, och ditförde prinsessan tillika med hennes tjenste-tärnor.
Det hände sig någon tid derefter, att konunga-dottern hade en underlig dröm. Hon tyckte, att hon gick i tornet och träffade en lönlig stig; vid ändan af den lönliga stigen var en förborgad dörr, och när hon öppnade densamma kom hon fram till berget på ett ställe, der hon aldrig hade varit tillförene. Men ur bergets sida frambröt en klar vattenstråle, som glimmade fagert emot solen. Prinsessan drack deraf, och det föreföll henne i drömmen, såsom hade hon aldrig tillförene smakat en så sällsam och kostelig dryck.
När nu morgonen kom och prinsessan vaknade, kunde hon icke förgäta sin dröm, utan förtäljde den för sin tjenstemö. Då blef tärnan mycket förundrad, ty hon hade haft samma dröm om natten. De begge jungfrurna kunde nu väl förstå, att derunder låg någonting hemlighetsfullt, och fingo en stor åhåga att söka efter den kostbara spring-källan. Sagdt och gjordt. De letade och funno en lönlig stig, alldeles såsom dem hade synts i drömmen; vid ändan af den hemliga stigen var en förborgad lucka, och när de gingo derigenom, kommo de till ett ställe hvarest en vatten-åder sprang fram ur berget. Källans vatten var så klart och genomskinligt, att det glimmade emot solen såsom skärt gull. De begge jungfrurna kunde nu icke låta bli att dricka af det klara vattnet, och det föreföll dem, att de aldrig smakat en mera ljuflig och svalkande dryck. Men källvattnet hade en underlig kraft, ty begge jungfrurna blefvo på en gång hafvande, och efter nio månader födde hvardera en liten blom-kind. Begge barnen voro svenne-barn; de vatten-östes och fingo namn efter sin fäderne-börd. Konunga-dottern kallade sin son Vattu-man; tärnans son nämndes Vattu-sin.
Vid tidningen härom blef konungen, prinsessans fader, illa till mods, och det ångrade honom att han icke hade gifvit sin dotter åt någon konunga-son, så hade denna ofärd icke timat. Men såsom ordspråket lyder: »gjord gerning har ingen återvändo»; han måste derföre låta sig nöja med hvad som hade skett. Emedlertid satt prinsessan med sin tärna i det ensliga tornet uti sjön, och ingen man fick någonsin komma dit. Men de begge piltarne växte upp tillsammans, och blefvo stora till växt, dristiga till sinnelag, och fagra till utseende. Dertill voro de inbördes så lika, att ingen utom deras mödrar kunde skilja den ene ifrån den andre.
Det led så en rund tid bortåt, och de begge fosterbröderna voro femton vintrar gamla. Då gingo de en dag inför konunga-dottern, och beddes orlof att draga bort ur tornet och fresta sin lycka på egen hand. Prinsessan och hennes tärna ville ogerna samtycka till denna begäran; men ungersvennerna stodo fast vid sin föresats. De togo så farväl af sina mödrar, och de begge jungfrurna fällde många tårar öfver deras bortfärd. Men vid afskedet gaf konunga-dottern hvardera svennen en hund till föräring. Hon sade: »två ting skolen J lofva för all den kärlek vi hafva visat eder. Det ena är, att J aldrig för någon skolen yppa eder härkomst. Det andra, att J aldrig skiljen eder ifrån dessa hundar; de skola ock städse vara eder trogna.» Foster-bröderna samtyckte gerna till prinsessans begäran, och så skiljdes de ifrån tornet med mycken saknad å begge sidor.
Svennerna gåfvo sig nu på väg, och kommo till kungsgården hvarest prinsessans fader bodde. De trädde in i salen, helsade höfviskt, och alla män som sågo dem undrade öfver ynglingarnes utseende och hurtighet. När nu konungen blef varse de begge främlingarne, sporde han efter deras namn och härkomst. Svennerna genmälte: »Herre, konung! vi heta Vattu-man och Vattu-sin; men det är oss förbjudet att yppa af hvad ätt vi äro komna.» Konungen sporde ytterligare: ’hvad är då edert ärende, och hvartut ligger eder färd?’ Bröderna svarade: »vi ämna oss ut i verlden att pröfva vår lycka.» Då sade konungen: »eder ätt röjer sig bäst på edert utseende, och vill jag här gifva er något till hugkomst. Men om J framdeles kommen i nöd, så återvänden till mig.» Med dessa ord räckte konungen åt Vattu-man ett spjut, och åt Vattu-sin en båge och pilar. Foster-bröderna tackade mycket för dessa föräringar, togo derefter afsked, och fortsatte sin vandring.
När de vida hade färdats, kommo de en dag uti en vild skog. Som de nu jagade med sina hundar, för att finna lifsuppehälle, mötte dem en stor björn. Genast ropade Vattu-man till sin foster-broder: »skjut du, så kastar jag!» Men björn-honan bad för sitt lif, och sade: »skjut inte! kasta inte! Hemma har jag tvänne ungar. Jag vill gifva eder hvar sin, om J låten mig lefva.» Då gjorde det svennerna ondt om djuret, och de ville icke skada det. Men björn-honan hemtade sina ungar, gaf foster-bröderna hvar sin, och sade att hennes söner skulle löna dem för sin moders lif.
Andra dagen jagade foster-bröderna åter igen uti skogen med sina hundar. Då mötte dem en ulf. Genast ropade Vattu-man till Vattu-sin, och sade: »skjut du, så kastar jag.» Men ulfven bad om sitt lif, och mälte: »skjut inte! kasta inte! Hemma eger jag tvänne ungar. Om J låten mig lefva vill jag gifva eder hvar sin.» Detta likade foster-bröderna väl, och de ville icke skada djuret. Men ulf-honan hemtade sina ungar, och gaf åt de begge svennerna, sägande, att hennes barn skulle löna dem för sin moders lif.
Tredje dagen, under jagten, mötte foster-bröderne en räf. Genast ropade Vattu-man till Vattu-sin: »skjut du, så kastar jag!» Men räf-honan tiggde om sitt lif, och sade: »skjut inte! kasta inte! Hemma eger jag tvänne ungar. Jag vill gifva eder hvar sin, om J unnen mig att lefva.» Detta tycktes foster-bröderna vara ett godt förslag, och de skonade djuret. Men räf-honan lopp bort och hemtade sina ungar. Hon gaf svennerna hvar sin och sade, att hennes barn skulle vedergälla dem det de sparat modrens lif. -- Djuren följde nu sina herrar, och voro dem lydiga och trogna i allt hvad som befalltes.
När så foster-bröderna hade vandrat länge tillsammans, kommo de till en kors-väg; uti väg-skälet stod ett högt träd. Då sade Vattu-man: »Frände! här skiljas våra vägar, och hugen säger mig, att vi icke snart månde råka hvarandra.» Vattu-sin svarade: ’du må råda härutinnan, såsom i annat; men huruleds kan jag framdeles spörja tidningar huru det går dig i verlden?’ Vattu-man mälte: »jag sticker min knif här i detta träd. Det skall vara dig till ett tecken, att om knifven rostar, då är jag i stor nöd; men om han blir blodig, då är jag död. Och väntar jag, att du lärer hämnas min bane.» Så ordadt, skiljdes foster-bröderna ifrån hvarandra. Vattu-man med sina djur gick en väg, och mötte många underliga äfventyr, såsom jag framdeles vill förtälja; men Vattu-sin tog en annan led, och hade icke färdats långt, förr än han såg framför sig en gammal, ödslig kungsgård. Rundt deromkring var tjock skog, och ingenstädes syntes spår efter menniskor.
Just vid det att Vattu-sin skulle draga förbi den öde kungsgården, utbrast ett häftigt oväder, med storm och regn-skurar, så att svennen blef tvungen söka skygd för sig och sina djur. Han gick derföre fram till borg-porten och bultade på; men ingen svarade. Sent omsider öppnades porten, och en käring, som var både gammal och led, sporde hvem det var som klappade. Vattu-sin genmälte, att han var en vandringsman, som gått ut att söka tjenst, och begärde ett skygd undan ovädret. Käringen sade: »var då välkommen till mig; ty jag behöfver en svenn nu som aldrabäst. Om du vill tjena mig troget, skall din lön icke blifva ringa.» Härefter förde hon Vattu-sin upp till gården, samt gaf honom mat och natt-herberge. Men den gamla gumman var en elak Rå-drottning, och hennes utseende behagade illa både Vattu-sin och hans djur.
Om morgonen, sedan dager var ljus, kom den gamla käringen in till Vattu-sin, och sade att hon ville visa honom hvad märkligt fanns i gården. Svennen följde henne, och såg många sällsamma ting, hvarom här blefve vidlyftigt att förtälja. Slutligen kommo de till en äng, och på ängen lågo ankor till ett antal af mång sinom tusende, så att jorden var alldeles öfvertäckt. Rå-drottningen sade: »dessa ankor tillhöra gården, och du behöfver icke frukta att trampa dem;» hon gick derefter förut att visa vägen. Men Vattu-sin ömkade sig öfver de stackars ankorna, och vaktade sig noga att tråda uppå någon af dem; dertill förbjöd han strängeligen sina djur att göra dem skada. Han kom sålunda till slutet af ängen. Då framträdde Anke-konungen, och sade: »du skall hafva tack, att du skonade mina ankor. Tänk på mig när du kommer i nöd, och jag vill tjena dig igen.» Derefter försvann han, utan att Rå-drottningen blifvit honom varse.
Vattu-sin och hans matmoder fortsatte nu sin väg, och kommo till en annan äng, hvarest krälade myror till ett antal af mång sinom tusende, så att hela marken tycktes röra sig. Rå-drottningen sade: »dessa myror tillhöra gården, du behöfver icke rädas att trampa ihjel dem:» hon gick derefter förut att visa vägen. Men Vattu-sin ömkade sig öfver de små idoga kräken, och vaktade sig noga att tråda på något af dem; dertill förbjöd han strängeligen sina djur att göra myrorna något ondt. Han kom sålunda till slutet af ängen. Då framträdde Myr-konungen och sade: »du skall hafva tack att du sparat så många lif. Tänk på mig, när du kommer i nöd, och jag vill tjena dig igen.» Derefter försvann han, utan att Rå-drottningen hade blifvit honom varse.
Svennen och hans matmoder fortsatte nu sin färd, och kommo till en tredje äng, hvarest fanns en otalig mängd af bin, så att hela marken och luften hvimlade deraf. Då vände sig Rå-drottningen till Vattu-sin, och sade: »alla dessa bin tillhöra gården; du behöfver icke frukta att trampa ihjel dem;» hon gick derefter förut att visa vägen. Men det gjorde svennen ondt om de små kräken, så att han noga vaktade sig att tråda uppå dem, och befallte strängeligen sina djur att icke göra dem någon skada. Vattu-sin kom sålunda till slutet af ängen. Då framträdde Bi-konungen och sade: »du skall hafva tack, att du skonat mina undersåter. Tänk uppå mig när du kommer i nöd, och jag vill tjena dig igen.» Derefter försvann han, utan att Rå-drottningen blifvit honom varse.
Andra dagen tog käringen till orda: »det är hög tid att du begynner din tjenst, och skall detta blifva ditt första arbete. I fordna tider, långt, långt tillbaka, fanns här på kungs-gården en gyldne nyckel, som öppnade den vestra borg-porten. Det är nu min vilja och befallning, att du återskaffar denna nyckel innan sol går upp i morgon bittida; om du det icke gör, kostar det ditt lif.» Så taladt, gick Rå-drottningen bort; men Vattu-sin stadnade qvar i mycken ängslan, och visste icke hvad råd han skulle finna ur denna stora farlighet. Han vandrade så hela dagen bedröfvad omkring, och när qvällen kom, hade han ännu icke kunnat finna den gyllene nyckeln.
Vid det svennen nu satt bedröfvad och tänkte på sin stora nöd, rann det honom i hugen: »kanske kunde ankorna blifva mig till hjelp.» Han hade knappast tänkt denna tanke, så stod Anke-konungen plötsligt framför honom, och sporde hvi han var så sorgsen till mods. Vattu-sin genmälte: »Rå-drottningen har befallt mig uppsöka en gyllene nyckel, som varit förlorad sedan mång hundrade år. Om jag icke finner den, innan dager blir ljus, vill hon taga mitt unga lif.» Anke-konungen sade: ’var tröst! jag har icke förgätit den tjenst du gjorde mig i går. Nu vill jag löna dig igen.’ Han samlade derefter en väldig skara af sina undersåter, och drog med dem bort till en gammal graf, som låg nedanför kungs-gården. När ankorna kommo till grafven, gåfvo de sig ut i vattnet, och döko djupt ned till botten. De fortsatte så någon stund, och det dröjde icke länge, förr än Anke-konungen kom tillbaka med nyckeln, som Rå-drottningen hade begärt. Då blef ungersvennen glad i sinnet, tackade Anke-konungen för hans goda bistånd, och återvände derefter förnöjd till kungs-gården.
Om morgonen, när sol rann upp, kom käringen och frågade, om Vattu-sin hade gjort efter hennes befallning. Svennen genmälte, att han uträttat hennes ärende, och framtog tillika den gyllene nyckeln. Då skiftade Rå-drottningen sin hy, och vardt ask-grå i ansigtet. Hon gick derefter bort, vid det hon sade: »detta har du icke gjort utan hjelp.»
När det lidit fram på dagen kom käringen åter, och förde Vattu-sin till ett rum, hvarest en myckenhet säd var sammanlagd i en stor, stor hög. Rå-drottningen sade: »detta blifver ditt andra göromål, att du skall skifta all denna säd efter dess olika slag. Du skall skilja rågen ifrån kornet och kornet ifrån rågen, samt lägga hvart och ett i dess egen binge. Men allt skall vara redo tills i morgon, när sol går upp, eljest kostar det ditt lif.» Så ordadt, gick käringen bort, och ungersvennen satte sig att skilja det ena sädes-slaget ifrån det andra. Men huru han ock måtte plocka, när qvällen kom hade han endast sammanfört en ringa hög, och kunde nu väl skönjas, det han aldrig mäktade uträtta sin matmoders ärende.
Vid Vattu-sin nu satt bedröfvad och tänkte på sin stora nöd, rann det honom i hugen: »kanske kunde myrorna blifva mig till hjelp.» Han hade knappast tänkt denna tanke, så stod Myr-konungen plötsligt framför honom, och sporde hvi han var så sorgmodig. Svennen genmälte: »Rå-drottningen har befallt mig skifta all denna säd efter dess olika slag, så att rågen skiljes ifrån kornet, och kornet ifrån rågen, hvart och ett i sin egen binge. Om jag icke kan göra det, innan dager blir ljus, vill hon taga mitt unga lif.» Då sade Myr-konungen: ’var tröst! jag har icke förgätit den tjenst du gjorde mig. Nu vill jag löna dig igen.’ Han gick derefter bort, och kom straxt tillbaka med en otalig skara myror. Men de små kräken gåfvo sig upp i sädes-högen, hvarje myra tog ett korn, och der blef ett hvimmel, såsom när man ser en myr-stack om sommaren. Det dröjde nu icke länge, förr än all säden var fördelad, efter såsom Rå-drottningen hade befallt. Då blef ungersvennen glad i sinnet, tackade Myr-konungen för hans goda bistånd, och så skiljdes de åt.
Om morgonen när sol rann upp, kom den gamla käringen, och frågade om Vattu-sin hade gjort efter hennes befallning. Svennen jakade att så var, och visade tillika hvarest all säden låg fördelad efter dess olika slag, hvart och ett i sin egen binge. Då skiftade Rå-drottningen sin hy, och blef svart, såsom den svartaste jord. Hon gick derefter förbittrad sin väg, i det hon sade: »detta har du icke gjort utan hjelp.»
När det lidit fram på dagen, återkom käringen såsom förut. Hon förde nu Vattu-sin till en stor sal, hvarest voro uppställda sju fagra qvinno-bilder. Rå-drottningen sade: »detta blifver ditt tredje prof, att du skall säga mig hvilken af dessa sju bilder är den förtrollade prinsessan, som rådde öfver kungs-gården, innan jag kom hit. Om du kan säga mig detta, då blifver din makt här större än min. Men kan du icke säga mig det, då kostar det ditt lif, såsom det kostat mången båld ungersvenns lif tillförene. I morgon, förrän sol rinner upp, skiftas begges vår lycka.» Så ordadt skiljdes de åt. Rå-drottningen gick sina färde; men Vattu-sin ställde sig att beskåda de sju qvinno-bilderna, och de tycktes honom så fagra, att hjertat rörde sig i hans bröst, när han såg på dem. Men bilderna voro så lika till drägt, skepnad och ställning, att ingen kunde skönja den ringaste olikhet dem emellan. Huru svennen ock måtte speja, förmådde han nu icke utgrunda hvilkendera bilden tillhörde den förtrollade konunga-dottern.
När Vattu-sin märkte, att han icke kunde fullgöra Rå-drottningens uppdrag, blef han mycket bedröfvad, och tänkte vid sig sjelf, att han väl knappast skulle slippa derifrån med lifvet. Då rann honom plötsligt i sinnet: »kanske kunde bien hjelpa mig i min stora nöd.» Han hade knappast tänkt denna tanke, så stod Bi-konungen framför honom och sporde, hvi han var så bedröfvad och sorgmodig. Svennen genmälte: »Rå-drottningen har befallt mig utforska, hvilken af dessa sju qvinno-bilder är den fagra prinsessan, som fordom rådde öfver kungsgården. Om jag icke kan säga det i morgon, när sol rinner upp, mister jag här mitt unga lif.» Då sade Bi-konungen: ’var tröst! jag har icke förgätit den tjenst du gjorde mig. Nu vill jag löna dig igen.’ Derefter gick han bort, och kom straxt tillbaka med en otalig skara bin; men hela bi-svärmen flög fram och satte sig på den ena qvinno-bilden. Nu förstod Vattu-sin att detta månde vara prinsessan, och vid han noga beskådade henne, se, då upptäckte han en liten, liten vårta på hennes hals, och var bilden härutinnan olik de öfriga. Derefter for bi-svärmen sin kos; men ungersvennen vardt glad i hugen och tackade Bi-konungen med många fagra ord för hans goda bistånd.
Om morgonen, när sol sken östan in, kom den gamla käringen och frågade, om Vattu-sin hade fullgjort hennes uppdrag, eller visste säga, hvilkendera var den förtrollade prinsessan. Svennen jakade härtill, och visade på bilden såsom Bi-konungen hade lärt honom. När nu Rå-drottningen märkte, att han gätat hennes gåta, gaf hon till ett högt skri och skiftade sin hy, så att hon vardt blå i ansigtet. Men vid käringens rop fingo alla qvinno-bilderna lif; den fagra konunga-dottern föll i Vattu-sins famn, och tackade honom att han hade frälst henne; men de sex falska belätena höjde sig i luften och foro bort tillika med Rå-drottningen, så att hela taket lyftades af kungsgården. I samma stund blef en stor förändring öfver hela borgen. Förtrollningen var bruten, allestädes vardt lif och rörelse, tärnor, hofmän och ungersvenner hvimlade uti rummen, liksom fordomdags, och den unga mön rådde öfver all denna herrlighet. Derefter tillagades ett ståtligt bröllop, och Vattu-sin fick den fagra prinsessan. Han vardt så konung öfver borgen och hela landet, samt lefde med sin drottning i mycken frid och lycka. Likväl kunde han icke glömma sin foster-broder, utan gick hvarje dag till trädet vid kors-vägen, för att spörja, om Vattu-man ännu var i lifve.
Sagan vänder nu till Vattu-man, och bör förtäljas, huru han vandrade vidt omkring, genom många länder och konunga-riken, intill dess han kom till en stor stad. Men i staden voro gatorna klädda med svart, folket gick tyst omkring, och allt tydde på någon svår och allmän bedröfvelse. När nu Vattu-man kommit till sitt herberge, sporde han hvad orsak månde vara till denna stora sorg. Välden svarade: »visserligen är du en långvägagäst, som icke förnummit hvad nu är i hvars mans munn, att konungens borg står på en förtrollad plats, och att en stor drake hvarje år lägger sig härutanför och kräfver en skär jungfru till sin föda. Men nu har lotten fallit på konungens enda dotter, och ingen finnes som kan frälsa henne, änskönt konungen utlofvat prinsessan, och med henne halfva sitt land och rike.» Vid alla dessa tidningar blef svennen underlig till mods, och det lekte honom i hugen, att han gerna ville blifva konungens måg, och dertill vinna gods och ryktbarhet.
När det led på tiden, att den unga mön skulle föras ut till draken, gick Vattu-man upp på berget, som låg invid staden, och byggde der ett starkt hus. Men huset var bygdt med hakar och stora bjelkar, sålunda, att dörren kunde öppnas innantill men icke utifrån. Sedan nu allting var redo, kom konunga-dottern farandes i en förgylld karm, och mycket folk ledsagade henne ut ur staden; men prinsessan stadnade på berget, satte hand under kind, och grät bitterligen. Då lockade Vattu-man sina djur, gick fram till prinsessan, helsade höfviskt, och sporde: »stolts jungfru! hvi sitten J här och fällen tårar på kind?» Konunga-dottern svarade: ’jag må väl fälla tårar; ty min fader har lofvat mig åt en grym drake. Gack härifrån fager ungersvenn! här blir i dag en ömklig färd.’ Vattu-man genmälte: »väl törs jag bida draken, vore han aldrig så grym. Men om J viljen lofva mig eder ära och tro, skall jag gerna för eder våga mitt lif.» Mön jakade härtill, och de talade länge med hvarandra. Medan de nu sutto tillsammans, bad Vattu-man att konunga-dottern skulle löska honom. Prinsessan gjorde efter hans bön, och svennen lade sitt hufvud på hennes knä. Men jungfrun tog oförmärkt en guldring, och fästade den i Vattu-mans hår-lockar. I detsamma hördes ett stort gny och oväder nedanföre berget. Då sade svennen: »jag hörer draken komma, och det är tid att jag lagar mig till strids. Farväl, ädla jungfru! J skolen aldrig gå ur mitt minne.» Derefter tog han mön vid handen, och förde henne bort till det lilla huset uppå berget. Konunga-dottern satt så med stor ängslan, och bidade huru kampen månde aflöpa.
Vattu-man gick nu fram emot draken, och der begynte en mycket hård kamp. Draken värjde sig manneligen med både klor och tänder, dertill spydde han eld och etter, så att ingen utan lifs-fara kunde nalkas intill honom. Men Vattu-man trädde honom dristigt under ögonen, stötte spjutet i hans gap, och vitte honom många stora hugg. Björnen, ulfven och räfven gjorde likaledes sitt till, och striden lyktades icke förr, än draken på sistone fick bita i gräset. Men under kampen hade Vattu-man blifvit illa sargad, så att hans blod rann utur många och djupa sår. Då togo djuren sin husbonde, och buro honom till en enslig koja, som låg i skogen. Der slickade de hans sår, och vaktade troget, intill dess Vattu-man åter skulle blifva frisk och helbregda.
När det lidit någon stund efter striden och allt var åter tyst, gick konunga-dottern ned ur det lilla huset, för att spörja tidningar huru kampen hade aflupit. Hon fann så draken liggande död på val-platsen; men Vattu-man spordes ingenstädes till. Just i detsamma kom prinsessans köre-svenn gående uppföre berget. Då han nu såg att konunga-dottern var i hans våld, drog han sitt svärd och sade: »jag och ingen annan har dödat draken, och aldrig skall du gå på den gröna jorden, om du icke lofvar bekänna det för din fader och dina fränder.» När konunga-dottern förnam denna hotelse, blef hon mycket förfärad, och lofvade i sin nöd att säga såsom köre-svennen hade lärt henne. De drogo derefter hem till kungs-gården, och det gick ett stort tal om den raske svennen, som hade frälsat prinsessan. Konungen lät nu genast tillaga ett präktigt gästabud, och aktade gifva sin dotter åt den manhaftige köre-svennen, såsom utlofvadt var. Men konunga-dottern var sorgsen i sin hug för Vattu-mans skull, och ställde sig derföre sjuk, intill dess hon kunde erfara tidningar ifrån honom.
Någon tid derefter voro Vattu-mans sår läkta, så att han kunde återvända till sitt gamla herberge. När han nu kom till staden voro alla gator klädda med skarlakan, och folket svärmade omkring med rop och fröjde-skri. Svennen undrade häröfver, och sporde hvad orsaken månde vara till all denna glädje. Då sade värden: »visserligen har du varit långt borta, som icke förnummit hvad nu är i hvars mans munn, att konungen skall gifva sin dotter åt den tappre köre-svennen, som frälsat henne ifrån draken.» Nu förstod Vattu-man huru allt hade tillgått, och kunde han väl dömma, att det icke skedde med prinsessans vilja, att hon skulle svika sin tro och lofven. Han tänkte derföre uppå råd, huru han skulle låta henne veta det han var i lifve, och dertill sjelf få erfara, om hon ännu var honom trogen.
Om morgonen, när värden och alla hans gäster voro samlade i herberget, tog Vattu-man till orda: »är det väl någon härinne, som törs hålla ett vad med mig? Jag sätter upp hundrade mark emot andra hundrade mark, det jag till middagen vill skaffa mat ifrån konungens eget bord. Mig lyster mycket att erfara, hvad slags ville-bråd konungen äter.» Vid dessa ord sågo gästerna på hvarandra, och tycktes dem alla att det var ett dristigt vädjo-mål. Värden var nu genast villig att antaga vadet, och satte så upp hundrade mark emot Vattumans-hundrade. Då tecknade svennen en skrift, gaf den åt räfven, och befallte honom gå med bud till konunga-dottern. Räfven lydde sin herres vink, gick upp till kungs-gården, kom in i salen, hvarest konungen satt öfver bord med sina män, samt lade brefvet på prinsessans knä. När nu konunga-dottern fick se djuret, blef hon mycket glad, ty hon igenkände att budbäraren kom ifrån Vattu-man. Hon steg derföre genast upp, gaf räfven hvad han hade äskat, och sände honom åter till sin herre. Men konungen undrade storligen, och sporde hvad allt detta månde betyda. Prinsessan svarade allenast: »det är ett löfte, min fader; spörj icke derom!» Emedlertid återkom räfven till herberget med villebråd ifrån konungens eget bord, och värden hade sålunda tappat sitt vädjo-mål.
Andra dagen, när värden och hans gäster voro församlade, sade Vattu-man: »är det någon härinne, som törs hålla ett vad med mig? Jag sätter upp tvåhundra mark emot andra tvåhundrade mark, att jag till middagen vill skaffa vin ifrån konungens eget bord. Mig lyster högeligen att erfara, hvad slags vin konungen plägar dricka.» Vid dessa ord sågo gästerna på hvarandra, och tycktes dem, att främlingen talade käckt och dristigt. Värden var nu genast redo att antaga vädjo-målet; han satte så upp tvåhundrade mark emot Vattu-mans tvåhundrade. Då tecknade svennen en skrift, gaf den åt ulfven, och befallte honom gå med bud till konunga-dottern. Ulfven lydde sin herres ord, gick upp till kungs-gården, kom in i salen, hvarest konungen satt öfver bord med sina män, och lade brefvet uppå prinsessans knä. När nu den fagra mön fick se djuret, blef hon väl tillfreds, ty hon förstod att budbäraren kom ifrån Vattu-man. Hon steg derföre genast upp, gaf ulfven en bägare full med ypperligt vin, och bad honom bära den till sin herre. Men konungen undrade storligen, och sporde hvad allt detta månde betyda. Prinsessan svarade allenast: »det är ett löfte, min fader; spörj icke mera derom!» Då ville konungen icke forska vidare, utan teg; men ulfven återvände till herberget, och värden hade nu tappat sitt vad, såsom förra gången.
Tredje dagen, när värden och hans gäster voro församlade, sade Vattu-man: »är det någon härinne, som törs våga ännu ett vad med mig? Ätit har jag af konungens mat och druckit ur hans bägare; nu lyster mig bära hans konunga-krona. Jag sätter upp tusen mark, om någon vill sätta upp andra tusen mark deremot.» Vid dessa ord sågo gästerna med undran uppå hvarandra, och tycktes dem, att detta var ett dristigt vädjo-mål, som knappast kunde utfalla väl för främlingen. Värden satte nu upp tusende mark mot Vattu-mans tusende. Då tecknade svennen en skrift, lade den i björnens munn, och befallte honom gå med bud till konunga-dottern. Björnen gjorde såsom hans herre hade sagt, gick upp till kungs-gården, kom in i salen hvarest konungen satt öfver bord med sina män, och lade brefvet på prinsessans knä. När nu konunga-dottern förnam, att budet kom ifrån Vattu-man, blef hon glad, ty hennes hug lekte till den käcke ungersvennen. Hon steg derföre genast upp, tog konungens krona, och gaf den åt björnen såsom äskadt var. Men konungen vredgades öfver ett slikt tilltag, och menade att sådant illa höfdes en konunga-dotter. Då vardt prinsessan bedröfvad, och grät bitterligen. Hon sade: »fader! gifven mig icke hårda ord, att jag håller min lofven, såsom jag tillsagt. Eder krona skall genast lemnas tillbaka igen.» När nu konungen såg sin dotters sorg, blidkades hans sinne, och han lät prinsessan göra såsom henne bäst syntes. Björnen tog så den gyllene kronan, och återvände med stora steg till herberget. Men alla som sågo detta, undrade öfver främlingen, och värden hade åter förlorat sitt vädjo-mål.
När nu Vattu-man märkte att prinsessan var honom huld, talade han till gästerna, och sade: »J förundren eder öfver det J hafven sett och hört. Likväl är jag redobogen till ett ännu större vädjo-mål. Ätit har jag af konungens mat, druckit ur hans bägare, och här hafver jag hans kongliga krona. Nu lyster mig ega den fagra konunga-dottern. Jag sätter upp tiotusende mark, om någon af eder vill sätta upp andra tiotusen deremot.» Vid dessa ord sågo alla gästerna på hvarandra, och menade att detta hugskott var ännu djerfvare än något af de föregående. Värden var nu åter villig att ingå på vädjo-målet, och satte så upp tiotusen mark emot främlingens tiotusende. Då klädde sig Vattu-man i dyrbara kläder, axlade en kappa af skarlakan, satte den gyllene kronan på hufvudet, och vandrade med sina djur upp till kungs-gården. Han trädde så in i salen, hvarest konungen satt med sina män, och alla, som sågo honom, gladde sig öfver ungersvennens fägring och hurtighet. Men konunga-dottern sprang genast upp, lopp Vattu-man till mötes, och sade: »denne och ingen annan var det, som frälsade mig ifrån draken.» Konungen ville i början icke tro detta tal; men prinsessan förtäljde allt, såsom det hade tilldragit sig, och uppsökte till sist sin guld-ring, den hon med egen hand hade fästat i svennens hår. Nu kunde konungen icke vidare tvifla på sanningen af hennes ord, utan lät straffa köre-svennen, såsom han väl hade förskyllt, samt undfick Vattu-man med stor ära och heders-bevisning. Derefter firades brölloppet med lust och lek i många dagar, och allt folket fröjdade sig öfver den unga konungens lycka och mandom. Men Vattu-man återskänkte alla de penningar han hade vunnit på sitt vädjo-mål, och gaf värden dertill stora föräringar. Efter den dagen blef mycket taladt ibland gästerna uti herberget, om den underliga främlingen och hans trenne djur.
En afton, när Vattu-man och hans gemål gingo till sin sof-stuga, blef han varse en underlig eld, som for af och an, likasom hade hela skogen stått i ljusan låga. Den unge konungen frågade hvad detta var för ett sällsamt sken, och ville genast gå bort och spörja efter. Men drottningen blef mycket förfärad, och sade: »gå inte! för allt som är dig kärt i verlden, gå inte! ty det gäller ditt lif. Denna eld brinner hvarje natt, sedan du slog ihjel draken, och jag rädes det är trolldom af hans fränder, för att locka dig.» Vattu-man svarade intet härtill; ty han ville icke bedröfva sin gemål. Men om natten kunde han ej sofva, endast af längtan att draga ut i skogen, och se hvad sällsamma ting der kunde finnas.
Arla om morgonen, innan dager var ljus, steg Vattu-man upp, lockade sina djur, och gick på jagt. Han ströfvade så omkring i den förtrollade skogen både länge och väl, men ingenting hördes af, och på hela dagen kunde han icke finna något villebråd. När det nu led emot qvällen, uppkom ett stort mörker med frost och töcken, så att Vattu-man icke kunde finna någon väg utur ödemarken. Han gick derföre upp på ett högt berg, samlade torrt ris, och gjorde en stock-eld för att värma sig och sina trötta djur. Bäst han nu satt vid brasan, fick han höra ett klagande läte: »Hu! hu! jag fryser.» Vattu-man såg sig om; men kunde i mörkret icke upptäcka någon, ehuru hans djur visade mycken oro. Efter en stund hördes rösten å nyo: »Hu! hu! jag fryser.» Vid det den unge konungen nu spejade omkring sig, blef han varse en gammal qvinna, som satt i trädet uppöfver honom, och skälfde af köld. Vattu-man ömkade sig öfver den gamla käringen, ehuru hennes skepnad illa behagade honom, ty hon var led till utseende, och liknade mer ett styggt troll än en menniska. Han bad henne så stiga ned ur trädet, och värma sig vid elden. Men käringen ställde sig mycket rädd, och sade: »jag törs icke för dina arga hundar.» Vattu-man genmälte att djuren icke voro farliga; men käringen låtsade icke sätta tro till hans ord. När de länge hade samtalat härom, sade qvinnan: »lägg dessa halm-strån öfver dina djur, att jag må se och skönja om de äro dig lydiga.» Konungen gjorde efter hennes begäran. Då steg käringen hastigt ned ur trädet, skiftade sin hamn, och växte till ett stort och ledt troll. Hon sade: »du har dräpit min broder; och skall jag hämnas hans död.» Vid detta tal blef Vattu-man förfärad, sprang upp, och ropade sina djur; men de lågo orörliga på marken, såsom hade de varit döda. Då förstod konungen att han blifvit besviken, men det var för sent; ty trollet gick emot honom, dräpte honom med sin trolldom, och kastade hans lik emellan snår och buskar. Derefter skingrades mörkret, och allt blef såsom tillförene i den öde skogen. --
Sagan återvänder nu till Vattu-sin. Han gick om morgonen till trädet vid kors-vägen, för att spörja tidningar om sin foster-broder; men knifven var rostad och blodig, och konungen kunde deraf väl skönja, att Vattu-man var död. Denna stora olycka gick Vattu-sin hårdt till sinnes, och han ville hvarken äta eller dricka, förrän han dragit bort, och hämnats sin foster-broder.
Den unge konungen lockade nu sina djur, och vandrade samma väg som Vattu-man hade gått, intill dess han kom till staden, hvarom jag tillförene berättat. Här gick ett stort rykte om den bålde ungersvennen som blifvit konungens måg, och Vattu-sin kunde väl dömma, att talet var om hans foster-broder. Han färdades derföre vägen fram, intill dess han kom till kungs-gården, hvarest Vattu-man bodde med sin unga brud. När nu Vattu-sin trädde in genom borg-porten, trodde alla att det var konungen sjelf, som kom hem ifrån jagten, och de helsade honom med stor vördnad. Men den fagra drottningen lopp ut ur fru-stugan, der hon satt med sina tärnor, omfamnade Vattu-sin kärligen, och gladdes att han återkommit helbregda. Ungersvennen lät sig sådant väl behaga, ty han förstod att de villades af hans likhet med sin foster-broder, och han trodde tillika, att han sålunda skulle bättre erfara hvad som blifvit af Vattu-man.
Om qvällen, när Vattu-sin och den unga drottningen gingo till sof-stugan, blef han varse det underliga skenet, som for af och an uti skogen. Då förundrades Vattu-sin och sporde, hvad det var för en sällsam eld, som lyste der borta. Drottningen genmälte: »Herre, konung! tänk icke mera deruppå. Jag har ju redan tillförene sagt dig, att elden är upptänd af drakens fränder, för att locka dig i ofärd.» Vattu-sin och drottningen gingo derefter till sängs; men svennen lade ett blankt svärd på bädden mellan sig och henne. Under hela natten kunde han icke sofva, utan tänkte allenast uppå, huru han skulle återfinna och frälsa sin foster-broder.
Arla om morgonen, innan dager var ljus, steg Vattu-sin upp, lockade sina djur, och sade att han ville gå på jagt. Han drog så bort till den förtrollade skogen, och ströfvade hela dagen omkring, utan att finna något villebråd. När det nu led emot qvällen, uppkom plötsligen ett tjockt mörker med frost och töcken, så att Vattu-sin icke kunde finna väg utur ödemarken. Han gick derföre upp på det höga berget, samlade torrt ris, och gjorde en stor eld, för att värma sig och sina djur. Bäst han nu satt vid eld-brasan, och lät tankarna fara hän till sin fosterbroder, förnam han utur skogen ett klagande läte: »Hu! hu! jag fryser!» Vattu-sin blickade omkring, för att få veta hvadan det hemska ropet kom; men han kunde i mörkret icke skönja något, ehuru hans djur fnyste och brummade, såsom hade de märkt någon stor fara. Efter en stund hördes rösten å nyo: »Hu! hu! jag fryser.» Vid det Vattu-sin nu spejade sig omkring, blef han varse en gammal käring, som skälfde af köld, och satt uppkrupen i trädet öfver honom. Den gamla käringen hade ett styggt utseende, och liknade mer ett troll än en menniska, hvadan ock Vattu-sin beslöt att väl vara på sin vakt mot henne.
Den unge konungen bad nu käringen komma ned ur trädet, så kunde hon värma sig vid elden. Men hexan ställde sig mycket rädd, och sade: »jag törs icke för dina arga hundar.» Vattu-sin genmälte, att djuren icke skulle göra henne någon skada; men käringen ville icke tro uppå hans ord. När de länge hade samtalat härom, sade qvinnan: »lägg dessa trenne halm-strån öfver dina djur, att jag må se och skönja om de äro dig lydiga.» Vattu-sin sade att han ville göra efter hennes begäran; men kastade halm-stråna på elden, hvarvid hördes mycket gny och sprakande. »Hvad är det som sprakar så?» frågade käringen uppe i trädet. ’Jag lade blott mera ris på elden,’ genmälte Vattu-sin. Då steg käringen hastigt ned, skiftade sin hamn, och vexte till ett stort och ledt troll. Hon sade: »din foster-broder dräpte min broder. Jag har hämnats min frände, och nu skall jag dräpa äfven dig.» Men Vattu-sin blef icke förfärad, utan drog sitt svärd, ropade sina djur, och så rusade de emot trollet, och ansatte det hårdt på alla sidor. När nu käringen märkte att hennes svek hade misslyckats, och att striden gick henne emot, räddes hon, och begynte tigga om sitt lif. Då sade Vattu-sin: »detta blifver mitt första vilkor, att du genast löser min foster-broders djur.» Käringen ville ogerna gå in härpå; men hon dristade icke neka. När nu Vattu-mans djur voro fria, sade Vattu-sin: »detta blifver mitt andra vilkor, att du genast återgifver lifvet åt min foster-broder, som du svek.» Trollpackan ville nödigare efterkomma denna begäran än den förra; men hon kunde icke slippa undan. När så Vattu-man genom käringens trolldom blifvit återkallad till lifvet, ropade Vattu-sin med väldig stämma: »fram våra djur! alla fram!» Då rusade alla djuren på en gång emot troll-qvinnan, och sleto henne i så många flingor, som linde-löfven ligga på marken om höste-tid. Genast skingrades töcknet, solen bröt fram på himmelen, och de begge foster-bröderna omfamnade hvarandra med stor glädje och huldhet.
Vattu-man och Vattu-sin återvände nu emot kungs-gården, och förtäljde under vägen hvad märkliga äfventyr de begge hade genomgått. Vattu-sin berättade, huru han af alla blifvit hållen att vara konungen sjelf, och skämtade tillika deröfver, att han hade sofvit hos den unga drottningen om natten. Vid detta tal blef Vattu-man mycket tyst och få-ordig; men när Vattu-sin förtäljde att han hade sofvit hos drottningen, rann sinnet till hos konungen, så att han i vredesmod drog sitt svärd, och stötte det i sin foster-broders lif. Vattu-man återvände nu bedröfvad till kungs-gården, och menade, att han efter den dagen aldrig mer skulle njuta någon glädje. Men Vattu-sins djur ville icke öfvergifva sin herre, utan lade sig omkring hans kropp, och slickade hans sår.
Om qvällen, när den unge konungen och hans gemål skulle gå till sängs, sporde den fagra drottningen, hvarföre hennes man var så få-ordig och sorgsen. Vattu-man svarade litet härtill. Drottningen återtog: »mycket har jag undrat öfver dig de sista dagarne; men mest undrar mig hvarföre du i natt lade ett draget svärd emellan oss.» Vid dessa ord kunde Vattu-man väl förstå, att hans fosterbroder var oskyldig. Han ångrade derföre sin gerning, steg hastigt upp, och gick till skogen hvarest Vattu-sin låg i sitt blod. Men de trogna djuren hade värmt sin herres kropp, så att han ännu var vid lif. Då hemtade Vattu-man vatten ur källan, tvättade och förband sin foster-broders sår, och vände icke åter, förr än Vattu-sin qvicknade vid, och kunde följa honom till kungs-gården.
När nu Vattu-man och Vattu-sin kommo fram, blef en stor undran ibland allt hof-folket; ty ingen kunde säga, hvilkendera var den rätta husbonden. Foster-bröderna trädde så inför den gamle konungen; men han visste icke, hvilken af dem var hans svär-son. De gingo derefter till den unga drottningen; men äfven hon stadnade i valet. Då steg Vattu-man fram, och berättade inför hela hofvet hvad underliga öden han och hans foster-broder hade genomgått, samt huru Vattu-sin för hans skull vågat sitt lif. Nu blef en stor glädje i konungens gård, och alla prisade foster-brödernas mandom och lycka. Konungen lät så tillaga ett präktigt gästabud, och undfick Vattu-sin med stor ära och hyllest. Men när foster-bröderna dväljts någon tid tillsammans, tog Vattu-sin ett kärligt farväl af den unge konungen, och återvände hem till sitt. Derefter lefde de lyckliga och nöjda, hvar uti sitt rike, och bistodo hvarandra med råd och dåd, både i fred och örlig. Och här lyktar sagan om de begge foster-bröderna, Vattu-man och Vattu-sin.
Anmärkningar.
- En öfverlemning ifrån ~Östergöthland~, kallad Den underbara Gäddan, utmärker sig genom många egendomliga drag. Den lyder såsom följer:
Det var en gång en fiskare, som bodde vid sjö-stranden. Han var mycket fattig, och blef med hvarje dag fattigare, emedan fisket ville föga löna sig. Hans hustru var illa tillfreds härmed, och bannade ofta sin man för hans ringa fiske-lycka; ty, såsom det plägar hända, »när nöden går in, går kärleken ut.» Men icke fick fiskaren mera fisk för det, och han tyckte sig ofta hafva ett uselt och jemmerfullt lif.
En dag for fiskaren i sin båt ut på sjön, för att vittja sina krokar, men efter vanligheten voro alla krokarne tomma. Då blef han mycket nedslagen, och visste icke rätt, om han skulle töras återvända till sin hustru. Just som han umgicks med dessa tankar, ryckte det häftigt till på refven, såsom hade der varit en mycket stor fisk. Nu blef mannen åter glad, och halade varligen in kroken, till dess han fick se en stor gädda i vattu-brynet. Vid han nu fattade sitt ljuster-jern, för att hugga fisken i ryggen, begynte gäddan bedja för sig, och sade: »skona mitt lif, så vill jag gifva dig hela båten full med fisk.» När mannen förnam detta, föll det honom sällsamt före; ty han hade aldrig hört någon fisk tala. Han lossade så kroken, och lät fisken löpa. Genast började gäddan simma omkring, och gjorde ett sådant buller i vattnet, att tusendetals fiskar, både stora och små, af skrämsel hoppade in i båten. Derefter blef det åter tyst, och mannen rodde allt hvad han förmådde, för att nå landet. Men allt som han rodde, hoppade fiskarne åter i sjön, och när han kom fram, var båten lika tom som förut. Fiskaren begaf sig nu emot hemmet, och förtäljde sitt äfventyr, men hans hustru blef mycket misslynt, och bannade honom för hans godhjertenhet.
Någon tid derefter gaf mannen sig åter ut på fiske, och det aflopp på samma sätt. Gäddan fastnade på kroken; men när fiskaren skulle hugga henne med ljustret, begynte hon lägga sina ord så fagert, att han icke hade sinne att döda henne. Han erhöll nu åter igen båten full med fisk, men det gick såsom tillförene, de hoppade tillbaka i sjön innan fiskaren nådde landet. Mannen vände derefter modfälld hem till sin hustru, och fick af henne åter uppbära många förebråelser för sin ringa fiske-lycka.
Nu satte fiskaren sig i sinnet, att om han ännu en gång fick gäddan fast, skulle ingenting i verlden kunna förmå honom att släppa henne. Han gaf sig derefter ut på sjön, och den stora fisken bet efter någon stund åter på kroken. Då blef mannen glad i hugen, och sade: »jag har två gånger skonat ditt lif; men i dag skall du icke slippa undan, ty jag vill icke för din skull höra min hustrus bittra ord.» Gäddan mälte: ’jag begär icke heller att du släpper mig; men om du vill lyda mitt råd, skall det bringa dig lycka. Du skall hugga min kropp i åtta delar; tvänne skall du gifva åt din hustru, tvänne skall du gräfva ned utanför din stuga, tvänne skall du kasta på elden; men de återstående två skall du lägga tillbaka i sjön. Vittja nu först dina krokar, att du må se, det fisk icke fattas dig.’ Fiskaren lofvade göra i allt såsom gäddan hade lärt honom. Han vittjade derefter sina krokar, och fick en ymnig fångst, så att hela båten var full. Men denna gången hoppade fiskarne icke tillbaka i sjön, icke heller fick mannen vid sin hemkomst höra bittra ord af sin hustru.
Fiskaren styckade nu den stora gäddan i åtta delar, och gjorde med dem alla, såsom han hade utlofvat. Men nu fick man se en sällsam ting; ty af de stycken, hvilka blifvit nedgräfda utanföre stugan, uppväxte tvänne fagra hästar; de delar, som lades på elden, blefvo till tvänne skinande svärd; och af dem, hvilka kastades uti sjön, uppstodo två modiga hundar. Men underligast var med de stycken hvilka fiskar-hustrun hade ätit, ty hon blef fruktsam, och födde efter nio månader tvänne fagra svenne-barn.
Det led så en rund tid bortåt. Fiskaren hade städse en god lycka i sina företag, och tvillingarne växte upp till hurtiga ungersvenner. När de nu kommit något till ålders, gick den äldste svennen till sin fader, och beddes orlof att draga ut i verlden och försöka sin lycka. Fiskaren samtyckte härtill, och delade sina håfvor emellan bröderna, så att hvardera fick ett svärd, en häst och en hund. Derefter skiljdes de åt. Men när tvillingarne skulle taga afsked ifrån hvarandra, sade den yngste: »Broder, huru skall jag förnimma tidningar ifrån dig, om det går dig väl i verlden?» Den äldre svarade: ’här gifver jag dig till hugkomst min knif och en bytta mjölk; mjölk-byttan skall du gräfva ned utanföre stugan, och må det vara dig ett tecken, att så länge mjölken är hvit, lefver jag; men om mjölken blir röd, då är jag visserligen i stor fara.’ Så samtaladt, skiljdes bröderna ifrån hvarandra. Den äldste red sina färde igenom många konunga-riken; men den yngre stadnade qvar hemma hos sin fader. --
I det följande af berättelsen omtalas, huru svennen kom till en stor stad, hvarest allt var uppfyldt med sorg, emedan ett gräsligt sjö-djur, som hade femtio hufvuden, låg derutanföre, och kräfde hvarje dag en jungfru till sin föda. Nu hade lotten fallit på konungens yngsta dotter, och hon ledsagades till stranden af trenne hofmän, hvilka lofvat frälsa hennes lif. Men hofmännen flydde, och fiskare-sonen bestod kampen emot sjö-djuret. Draken spydde eld ur alla sina femtio gap; men svennens häst sprutade vatten derpå, hunden bet hafs-djuret i halsen, och svennen sjelf gaf det bane-sår med sitt svärd. Han tog derefter alla drak-tungorna och red sina färde.
När striden var lyktad kommo hofmännen fram, och tvingade konunga-dottern göra ed, att de hade frälst henne. Derefter gingo de till kungsgården, och drogo lott, hvilkendera skulle ega den fagra prinsessan. Lotten föll på den äldste; men hans medtäflare manade honom till tvekamp, och dödade honom. De begge återstående kommo likaledes i strid; intill dess blott en enda var qvar. Då tillreddes ett stort gästabud, och brölloppet dracks med lust och gamman.
Midt under bröllops-glädjen inträdde fiskare-sonen, klädd i fager drägt, och med sitt goda svärd vid sidan. Han vände sig till brudgummen, och frågade huru draken såg ut. Hofmannen svarade: »hans utseende var såsom andra djurs.» Då uppdagade svennen deras falskhet, och tog fram de femtio drak-tungorna till ett tecken, det han och ingen annan varit den, som frälsat prinsessan. Konunga-dottern bekräftade hans utsaga, hvarefter hofmannen blef straffad, och fiskar-sonen vardt brudgum i hans ställe.
Gent mot kungs-gården, på andra sidan om en stor sjö, låg en gammal förfallen borg, som var full med trolldom. Den unga konungen kände en stark åtrå att besöka den gamla borgen, men hans gemål afrådde honom derifrån. Svennen stod likväl fast vid sitt beslut, och gaf sig på väg. När han nu kom till borgporten, framträdde emot honom en gammal, gammal man med sidt skägg och vördnadsvärdt utseende. Den gamle sporde hvem han var, och hvad han hade för ärende. Konungen svarade, att han var en främling, som kommit för att besöka den förtrollade borgen. Då blef gubben sorgsen, och sade: »jag har sett mången rask ungersvenn draga hit; men ingen har kommit igen.» Han gaf konungen tillika många goda råd, och varnade honom, att icke låta svika sig. Svennen lofvade i allt göra såsom gubben hade sagt, och så skiljdes de ifrån hvarandra.
Den unge konungen gick nu in i borgen, vandrade genom många öde rum, och kom slutligen uti en sal, hvarest bordet stod dukadt med allehanda rätter. Svennen satte sig ned och åt; ty han hade färdats en lång väg, utan att förtära något. Vid han nu satt till bords, fick han höra en jemrande stämma, som klagade utan uppehåll: »ack! jag är så hungrig, jag är så hungrig.» I detsamma begynte hunden skälla, dörren öppnades, och der trädde in en gammal qvinna af styggt utseende. Konungen ömkade sig öfver den gamla, och bjöd henne träda fram till bordet, att taga af maten; men hexan sade, att hon icke tordes för hunden. När nu konungen ytterligare bad henne, räckte käringen fram ett hår-strå, och sade, att han skulle lägga det öfver hundens hals, så kunde hon se om djuret var lydigt emot sin herre. Svennen gjorde som hon hade sagt; men strået växte till en stark fjetter, och hunden blef fastkedjad vid marken. Nu gick trollpackan dristeligen fram till bordet, tog af maten, och förvandlade genom sin trolldom den unga konungen till en sten.
Emedlertid förmärkte fiskare-sonen, som stadnat hemma hos sin fader, att knifven, som han alltid bar på sitt bröst, begynte bränna såsom eld. Straxt skyndade han till mjölk-byttan, som var nergräfd utanför stugan, och se! all mjölken var förvandlad till blod. Då förstod han, att hans vän måtte vara i stor nöd. Han sadlade derföre sin häst, band svärdet vid sidan, lockade sin hund, och begaf sig bort för att bistå sin foster-broder.
Svennen kom emot aftonen till kungs-gården, och blef der af alla hållen för att vara konungen sjelf. Om natten sof han hos den fagra drottningen, men lade förut ett blankt svärd på bädden, emellan sig och henne. Han erfor nu att hans vän hade dragit bort till det gamla tornet, och gjorde sig derföre redo, att genast om morgonen fara dit och söka honom.
När svennen nalkades intill borgen, kom gubben med det sida skägget gåendes emot honom. Den gamle sporde hvem han var, och hvad han hade för ärende. Svennen mälte, att han var en främling, som kommit dit för att frälsa sin foster-broder. Då suckade gubben, och sade: »jag har sett mången båld ungersvenn draga hit; men ingen har kommit igen.» Han gaf nu svennen många goda råd, och varnade honom att icke låta svika sig. Derefter skiljdes de ifrån hvarandra.
Ungersvennen gick nu in i borgen, kom till salen, hvarest bordet stod dukadt, och träffade den gamla käringen. Men när trollpackan bad honom lägga ett hår-strå öfver hundens hals, lät han icke dåra sig af hennes falska råd, utan drog sitt svärd, och högg henne ihjel. Derefter vandrade han uti tornet, till dess han fann en stor jern-dörr; men innanföre jern-dörren låg en myckenhet svarta stenar, och något längre bort rann en källa med det klaraste vatten. Ungersvennen tog vatten ur källan, och stänkte på de svarta stenarne. Då fingo de lif, och begynte röra sig, den ene efter den andre, och blefvo till konunga-söner, kämpar, jungfrur, samt andra ättborna män och qvinnor. Men ibland dem var ock en prinsessa, som var så fager, att ingen kunde se en vänare mö. Svennen fortsatte så sin färd, intill dess han fann sin foster-broder, och blef der en stor glädje, att de åter råkades. I detsamma öppnades dörren, och den gamle gubben kom in, klädd såsom konung i mantel och krona, och med honom var hans unga dotter och mycket annat folk. Alla tackade den raske ungersvennen, att han häft förtrollningen, som så länge hade legat öfver dem. Men konungen lät tillreda ett präktigt gästabud, och gaf den fagra prinsessan åt ungersvennen. Då blef lust och fröjd öfver hela konungens gård, och sedan lefde tvilling-bröderna nöjda och lyckliga, hvar i sitt rike.
- En öfverlemning ifrån ~S. Småland~ förtäljer, att fiskaren styckade gäddan i fyra delar. Af dessa gaf han ett stycke åt sin hustru, ett annat åt sin häst; gädd-hufvudet gräfde han ned under apeln i kålgården, och stjerten gaf han åt sin hynda. Men när tiden var om, födde fiskar-hustrun tvänne raska svenne-barn, stoet kastade tvänne ystra fålar, hyndan fick två starka valpar, och under apeln sköto fram tvänne goda svärd, hvilka alla växte till, lika fort som de begge piltarne.
När nu bröderna voro vuxna, delade fiskaren sitt gods emellan dem, och gaf dem hvardera ett svärd, en hund och en häst. Derefter drog den äldste svennen ut i verlden att försöka sig. Men vid skiljsmessan lemnade han sin broder en flaska med vatten, och sade, att vattnet skulle vara klart, så länge det gick honom väl, men om vattnet blef rödt eller grumligt, då vore han i någon stor fara, och behöfde bistånd af sin foster-broder.
Svennen gaf sig nu på väg, och hade många underliga äfventyr, intill dess han kom till en kungsgård, hvarest han frälste konungen ur fiende-hand, och vann den fagra prinsessan. Men om natten blef ungersvennen varse, att hela berget stod i ljusan låga. Då sadlade han sin häst, red bort, och såg huru klippan stod på gyllene stolpar; men en stor hop pysslingar lekte och dansade derinunder. När den unge konungen någon stund hade sett uppå deras lek, kom en liten man och räckte honom ett stort guldhorn att dricka. Såsom nu ungersvennen var mycket törstig efter ridten, tog han hornet, och drack deraf; men i detsamma sjönk han ned i jorden med häst och allt, och vardt förvandlad till en sten.
Emedlertid märkte den andra fiskare-sonen, att vattnet i flaskan blef grumligt; han gaf sig derföre på väg att uppsöka sin foster-broder. Sent omsider kom han till kungs-gården, och fick der löfte om den yngsta konunga-dottern, så vida han kunde frälsa sin broder. Svennen red nu bort till berget om natten, medan trollen hade sin högtid. Då kom en liten man och räckte honom ett guldhorn; men huru törstig svennen ock var, ville han icke dricka ur hornet, utan spillde drycken på marken. Då försvann berget, och i dess ställe var der ett präktigt slott; men rundt omkring borgen stodo män och hästar i mångfaldig skapnad, och alla voro af den hårdaste sten.
Ungersvennen vandrade nu igenom det fagra slottet, och fann det ena rummet och den ena salen präktigare än den andra. Slutligen kom han till ett rum, hvarest stod en gyllene kruka som var full med klart vatten, och jemte krukan låg en viska med handtag af guld. När nu svennen stänkte omkring med vattnet, kom en droppa att falla på en af sten-bilderna, som stod utanföre. Då löstes förtrollningen, och stenen qvicknade till och fick lif. Svennen fortsatte härmed, intill dess alla bilderna blifvit uppväckta, och ibland dem var äfven hans foster-broder. Derefter vände de samman åter till kungsgården, och svennen fick konungens yngsta dotter. Han flyttade med henne till det fagra trollslottet, och lefde der både länge och väl, men hans söner togo en fisk såsom skölde-märke, till en hugkomst af den underbara gäddan.
- En annan öfverlemning, upptecknad hos våra Svenska stamförvandter i ~Nordvestra Finland~, lyder i korthet sålunda:
Det var en gång en gubbe, som hade två söner och en dotter. Dottern var icke hemma, ty hon hade blifvit bortröfvad af en drake. Men sönerna, som voro tvillingar, uppväxte hos sin fader, och liknade hvarandra inbördes, så att ingen visste skillnad emellan dem.
En dag skulle gubben gå att hemta vatten ur källan. Vid han nedsänkte ämbaret, fångade han deruti en stor gädda. När nu fisken märkte, att han icke kunde få lefva längre, sade han: »tag mina ögon, och göm dem. När de svartna äro dina söner i lifsfara.»
Då svennerna blifvit vuxna, tog den äldste sonen orlof af sin fader, och drog ut i verlden att pröfva sin lycka. Under vägen besökte han sin syster, som skänkte honom ett ypperligt svärd. Derefter drog han vidt omkring, intill dess han kom till en kungs-gård, hvarest konungen utlofvat sin enda dotter till ett hafs-troll. Svennen dödade trollet, och vann den fagra prinsessan.
Någon tid derefter fick den unge konungen stor lust att besöka en ö, »som flöt omkring uti sjön», och dit ingen menniska tordes sätta sin fot, emedan ön var förtrollad. Prinsessan afrådde sin man ifrån färden, men det halp icke. När nu svennen kom till den flytande ön, fann han på stranden en liten, usel koja. I den lilla kojan var en gammal stygg käring, som skälfde af köld, ehuru hon satt och värmde sig öfver en trefot med glödande kol. Hexan bad ungersvennen vara välkommen, och gaf honom ett halm-strå för att binda sin fåle. Derefter begärde hon, att han skulle hjelpa henne maka kol på elden. Men när svennen lutade sig ned, förvandlades halm-strået till en stark fjetter, så att hästen icke kunde röra sig. Hexan dödade nu konungen, och kastade hans lik ned i en mörk håla, som var under kojan.
Emedlertid svartnade det ena gädd-ögat. Då begaf sig gubbens andra son på väg, för att uppsöka sin broder. Under färden kom han till sin syster, och erhöll af henne ett ypperligt svärd, och dertill en flaska lifs-vatten. Så utrustad anlände han till kungsgården, och blef af alla hållen för den unge konungen sjelf. Om natten sof han hos drottningen, men lade ett draget svärd emellan sig och henne. Slutligen for han till den flytande ön, och fann hexan och hennes koja. Men svennen lät icke bedraga sig af käringens falska ord, utan lönade svek med svärds-hugg. Sedan nu trollpackan var dräpt, uppsökte han sin broders lik, och väckte honom till lifs med det underbara vattnet. Bröderna skiftade så allt det gods troll-qvinnan hade egt, och drogo derefter sina färde. Men sedan den dagen har ön aldrig mer varit synlig.
6.