Förekommer på =Norska= hos ASBJØRNSEN och J. MOE, ~Norske Folkeeventyr~, Deel. I, N:o 1, ss. 1-7, »Om Askepot, som stjal Troldets Sølvænder Sengeteppe og Guldharpe». -- På =Engelska=, uti TABARTS ~Fairy Tales~, m. fl. dyl. saml., under öfverskrift: »Jack and the Beanstalk».
A. Swärdet, Guld-hönorna, Guld-lyktan och Guld-harpan.
Ifrån S. Småland.
Det var en gång en fattig torpare, som hade tre söner. De begge äldsta följde sin fader i skog och mark, samt voro honom till bistånd vid hans arbete; men den minste pojken höll sig hemma hos mor, och halp henne i hennes sysslor. Härigenom blef han ringa aktad af sina bröder, och de gjorde honom orätt, när och hvar de förmådde.
Det hände sig efter någon tid att torpare-folket dog, och de tre sönerna skulle skifta sitt arf. Då gick, såsom hvar man väl kan tänka: de äldre bröderna togo det som var af något värde, och lemnade intet åt sin yngre bror. När nu allt annat var skiftadt, återstod endast ett gammalt söndersprucket degtråg, som ingendera ville ega. Då sade en af bröderna: »det gamla tråget kan vara lagom åt vår yngste bror; han bakar och slabbar så gerna.» Pojken tänkte väl, att detta var en ringa arfvedel; men han måste låta sig nöja. Efter den dagen tycktes honom likväl icke godt att dväljas i hemmet; han tog derföre afsked ifrån sina bröder, och drog ut i verlden för att pröfva lyckan. När han nu kom till sjöstranden, dicktade han sitt tråg med dref, och gjorde deraf en liten båt, vid hvilken han fästade tvänne käppar såsom åror. Derefter rodde han sina färde.
När pojken hade farit öfver sjön, kom han till en stor kungsgård. Han gick in och begärde få tala vid konungen. Denne sporde: »hvad är din ätt och ditt ärende?» Pojken svarade: ’jag är en fattig torpareson, som i hela verlden icke eger någonting, utom ett gammalt degtråg. Nu har jag kommit hit för att söka tjenst.’ Då konungen hörde detta, log han och sade: »visserligen har du ett ringa arf; men lyckan vänder sig ofta underligt om.» Pojken blef så upptagen ibland konungens små-drängar, och var af alla väl liden för sin djerfhet och hurtighet.
Nu bör förtäljas, att konungen, som rådde öfver kungsgården, hade en enda dotter. Hon var både vän och vettig, så att hennes skönhet och förstånd vidt omtalades öfver landet, och friare kommo ifrån både östan och vestan för att begära henne. Men prinsessan gaf dem alla nej, med mindre de kunde bringa henne till brudgåfva fyra goda gripar, hvilka egdes af en jätte på andra sidan sjön. De dyr-griparne voro: ett gyllene svärd, tu guldhönor, en guld-lykta och en harpa af guld. Många kämpar och konunga-söner hade dragit bort för att vinna dessa kostbarheter; men ingen kom tillbaka, ty jätten grep dem alla och åt upp dem. Sådant tycktes konungen illa vara; han räddes, det hans dotter skulle få lefva utan man, och han sjelf aldrig få någon måg, som kunde ärfva riket.
När pojken hörde talet härom, tänkte han vid sig sjelf, att det väl vore värdt ett försök att vinna den fagra konunga-dottern. I sådana tankar gick han en dag inför konungen och anmälte sitt ärende. Men konungen blef vred och sade: »huru vill du, som är en ringa svenn, tänka utföra det, som ingen kämpe hittills mäktat.» Pojken stod likväl fast vid sin mening, och bad om orlof att försöka sin lycka. När nu konungen såg hans dristighet, lät han fara sin vrede och gaf honom orlof. Han tillade: »det gäller ditt lif, och jag ville ogerna mista dig.» Så samtaladt skiljdes de ifrån hvarandra.
Pojken gick nu till sjöstranden, uppsökte sin båt, och såg noga om den på alla sidor. Derefter rodde han tillbaka öfver sjön, och lade sig på lur invid jättens stuga. Han blef der om natten. Men om morgonen, innan dager var ljus, gick resen på sin loge och tröskade, så att det dönade i bergen vida omkring. När pojken förnam detta, plockade han en hop småstenar i sin väska, kröp upp på taket och gjorde ett litet hål, så att han kunde se ned. Jätten plägade alltid bära sitt gyllene svärd vid sidan, och svärdet hade en så underlig egenskap, att det klingade högt, hvarje gång han blef vred. När nu tussen tröskade som bäst, kastade pojken en liten sten, så att den föll på svärdet, hvarvid detta gaf en stark klang. »Hvarför klingar du,» sade jätten misslynt, »jag är ju icke vred?» Han tröskade åter; men rätt som det var, klingade svärdet om igen. Jätten tröskade ånyo, och svärdet klang för tredje gången. Då blef resen otålig, hakade af sig bältet, och kastade svärdet ut genom loge-dörren. »Ligg der», sade han, »till dess jag slutat mitt tröske.» Men pojken bidade icke, utan kröp hastigt ned ifrån taket, grep tussens gyllene svärd, sprang till sin båt och rodde öfver sjön. Här gömde han sitt byte, och gladdes, att hans äfventyr så väl aflupit.
Andra dagen fyllde pojken sin väska med korn, lade en knippa linde-bast uti båten, och begaf sig åter till jättens stuga. När han nu legat en stund på lur, fick han se, hvarest jättens tre gullhönor gingo vid sjöstranden och bredde ut sina fjädrar, så att det glimmade fagert emot solen. Genast var han åter framme, lockade guldhönorna så sakta, så sakta, och matade dem med korn ur sin väska. Allt som fåglarne åto, drog pojken sig närmare emot vattnet, och till slut voro alla tre guldhönorna samlade i hans lilla båt. Då sprang han hastigt till, sköt ut båten i vattnet, och band guldhönorna med linde-bast. Derefter rodde han skyndsamt sin kos, och gömde sitt rof på andra landet.
Tredje dagen lade pojken en hop saltstycken i sin skinnväska, och färdades åter öfver sjön. När det led emot natten, märkte han huru röken hvirflade öfver jättens stuga; och dömde han deraf, att jätte-qvinnan var sysselsatt att laga mat. Pojken kröp nu upp på taket, spejade genom rökfånget och såg, hvarest en mycket stor gryta stod öfver elden och kokade. Då tog han saltstycken ur sin väska, och lät dem efterhand falla uti grytan. Derefter smög han sig ned ifrån taket, och afbidade hvad hända skulle.
När det lidit en stund, lyftade jätte-käringen sin gryta af elden, öste upp gröten och ställde fatet på bordet. Jätten var hungrig och började genast äta. Som han nu smakade gröten och kände att den var salt och bitter, steg han upp och blef mycket vred. Käringen undskyllade sig, och menade att gröten var god; men jätten bad henne sjelf taga deraf; honom lysste icke vidare äta hennes anrättning. Käringen skulle nu smaka gröten, men grinade dervid rätt illa; ty så elak mat hade hon aldrig lagat tillförene.
Jätte-qvinnan hade nu ingen annan råd, än att koka ny gröt åt sin husbonde. Hon fattar derföre ämbaret, rycker guld-lyktan ned ifrån väggen och springer hastigt till brunnen, att hemta vatten. Som hon nu hade satt lyktan ifrån sig på brunns-karet, och lutade sig ned för att vinda upp vatten, var pojken framme, fattade käringen i fötterna, vräkte henne hufvudstupa i brunnen, och grep den fagra lyktan. Derefter flydde han sin kos, och kom lyckligen öfver sjön. Emedlertid satt jätten och undrade, att hans hustru dröjde så länge borta. Slutligen gick han ut för att se efter; men ingen syntes, endast ett doft plaskande hördes ur brunnen. Nu förstod jätten, det hans hustru fallit i vattnet, och halp henne med stor nöd åter upp på det torra. »Hvar är min guld-lykta?» var tussens första spörsmål, sedan käringen något kommit sig före. »Jag vet inte,» svarade jätte-qvinnan, »men det tycktes mig att någon grep mig i fötterna och kastade mig i brunnen.» Då blef jätten illa till mods och sade: ’tre af mina kostbarheter äro redan sin kos. Nu har jag intet qvar, utom min guld-harpa; men den skall han slippa, den tjufven, hvem han ock är. Jag vill läsa harpan inom tolf låsar.’
Medan detta timade hos resen, satt pojken på andra landet och gladde sig, att allting hade aflupit så väl. Men nu återstod det svåraste, att vinna jättens gyllene harpa. Pojken eftersinnade länge hvad här var att råda; men han kunde icke finna någon utväg. Han beslöt derföre att fara öfver sjön till jättestugan, och der afbida hvad lägenhet kunde yppa sig.
Sagdt och gjordt; pojken rodde öfver sjön och lade sig på lur. Men huru det nu bar till, var jätten väl på sin vakt, blef pojken varse, samt sprang hastigt fram och grep honom. »Så har jag dig nu, din tjuf,» sade jätten förgrymmad, »det är ingen annan än du, som stulit mitt svärd, mina tre guldhönor och min gyllene lykta.» Då blef pojken rädd; ty han trodde att hans sista stund var kommen. Han svarade ödmjukt: ’låt mig behålla lifvet, kära Far! jag skall aldrig komma här mera.’ »Nej», genmälte jätten, »det skall gå dig, såsom det gått de öfriga. Ingen slipper lefvande ur mina händer.» Resen lät så innestänga pojken på en stiga samt gaf honom nötkärnor och söt mjölk, att han måtte blifva väl gödd, innan han skulle slagtas och uppätas.
Pojken satt nu fången, åt och drack och gjorde sig goda dagar. Det led så någon tid bortåt, och jätten ville veta, om han ännu var tillräckligt fet. Resen gick derföre till stigan, borrade ett hål i väggen, och befallte pojken räcka fram ett finger. Men denne förstod hans afsigt, och räckte i stället fram en ny-skalad ahl-pinne. Jätten skar deri, så att den röda safven droppade utur trädet; då tänkte han att pojken väl ännu måtte vara mycket mager, efter som han kändes så hård i hullet. Tussen lät nu gifva sin fånge ännu mera söt mjölk och nötkärnor än tillförene.
Efter någon tid gick jätten åter till stigan, och sade att pojken skulle sticka ut sitt finger genom borran på väggen. Pojken räckte nu fram en kålstjelk, och jätten skar deri med sin knif. Då menade tussen att hans fånge månde vara tillräckligt gödd, eftersom han hade så löst hull.
När morgonen kom, sade jätten till sin hustru: »Mor, pojken är väl fet, tag honom derföre och stek honom i ugnen. Emedlertid vill jag fara bort, och bjuda våra fränder på gästabud.» Käringen lofvade göra såsom hennes man hade sagt. Hon eldade så ugnen mycket varm, och grep pojken för att steka honom. »Sätt dig på kak-spaden!» sade jätte-gumman; pojken gjorde så. Men vid det käringen lyftade på grisselskaftet, tumlade han alltid ned, och så gick det väl tio gånger. Slutligen blef jätte-qvinnan vred, och bannades öfver hans oskicklighet; men pojken ursäktade sig, det han icke visste huru han rätteligen borde sitta. »Vänta, jag vill lära dig», sade käringen och satte sig sjelf på grissel-spaden, med krökt rygg och hopdragna knän. Knappast hade hon väl kommit dit, förr än pojken var till hands, fattade skaftet, skjutsade käringen in i ugnen, och tillslöt ugns-munnen. Derefter tog han jätte-qvinnans skinn-pels, stoppade den med halm och lade på sängen, grep så jättens stora nyckel-knippa, öppnade de tolf låsarne, knep den fagra gull-harpan, och ilade ned till sin båt, som stod gömd i vassen vid sjö-stranden.
Efter någon stund kom jätten hem igen. »Hvar kan väl mor vara», tänkte han vid sig sjelf, när hans hustru icke syntes till; »jaså, hon har lagt sig att hvila en stund, det kunde jag väl tänka.» Men huru länge käringen nu sof, ville hon likväl icke vakna, ehuru gilles-gästerna snart voro att förvänta. Jätten gick nu att väcka henne och ropade: »vak upp, mor!» Men ingen svarade. Han ropade andra gången, men ännu intet svar. Då blef jätten misslynt, och ruskade häftigt på skinn-pelsen, som låg i sängen. Nu först märkte han, att det icke var hans gumma, utan en halmkärfve, hvaröfver man dragit hennes kläder. Vid denna upptäckt begynte tussen ana oråd, och sprang att titta efter sin gyllene harpa. Men nyckel-knippan var borta, de tolf låsarne öppnade, och guld-harpan sin kos. Och när han slutligen gick till ugnsluckan för att skåda gästabuds-maten, se! -- då satt hans egen käring stekt i ugnen, och grinade emot honom.
Nu blef jätten utom sig af harm och vrede, samt rusade ut för att hämnas på honom, som vållat all denna ofärd. När han kom till stranden, såg han hvarest pojken satt i sin båt och lekte på harpan; men harpo-slagen ljödo öfver vattnet, och de gyllene strängarne glimmade fagert emot solen. Jätten sprang nu i sjön, för att gripa pojken; men der var för djupt, han lade sig då vid landet och begynte dricka, för att tömma ut vattnet. Vid det han drack med all makt, blef der ett sådant ström-drag, att den lilla båten fördes allt närmare och närmare in emot landet. Men just som jätten skulle taga den fast, hade han druckit för mycket, så att han sprack. Detta vardt tussens bane.
Jätten blef nu liggande död vid landet; men pojken rodde tillbaka öfver sjön med stor lust och glädje. När han kommit till stranden, kammade han sitt fagergula hår, drog dyrbara kläder uppå, band jättens gyllene svärd vid sidan, tog guld-harpan i ena handen och guld-lyktan i den andra, lockade guld-hönorna efter sig, och trädde så utrustad upp i salen, hvarest konungen satt öfver bord med sina män. När konungen fick se den raske ungersvennen, gladdes han i sin håg, och skådade honom med blida ögon. Men pojken gick fram för den fagra konungs-dottren, helsade henne höfviskt, och nedlade resens dyrgripar framför henne. Nu blef en stor fröjd öfver hela konungens gård, att prinsessan hade vunnit jättens dyrbarheter, och dertill fått en fästeman så fager och båld. Konungen lät derefter fira sin dotters bröllopp med stor ståt och gamman; men när den gamle konungen dog, blef pojken tagen till konung öfver landet och lefde der både länge och väl. Sedan var jag inte med längre.
Anmärkningar.
- I ~Runa, En skrift för Fäderneslandets Fornvänner~, utgifven af RICHARD DYBECK, Stockh. 1843, Häft. IV, s. 33, meddelas en »folk-sägen» ifrån ~Dalsland~, hvilken har lika inledning med sagan om »Pojken, som frälste sina bröder ifrån Jätten» (hvarom mera framdeles); men i fortsättningen visar sig vara ett sido-stycke till vår här anförda berättelse. Den Dalsländska folk-sägnen eger följande lydelse:
En man hade åtta söner. Den yngste ibland dem hette ~Roll~. De gåfvo sig ut i verlden att vandra, och kommo till jättens stuga, hvarest ingen fanns hemma utom jättesan (jättens hustru). Pojkarne bådo få låna hus öfver natten, hvartill jättesan svarade: »får väl se, när fader jätte kommer hem.» Efter någon stund kom fader jätte. Han biföll pojkarnes begäran, tilläggande: »det var bra, nu få vi fästmän åt våra sju döttrar.»
Om qvällen, när alla hade lagt sig, kröp Roll i en vrå och lyssnade till jättens och jättesans samtal. De öfverlade, att de skulle döda pojkarne, sedan dessa hade fallit i sömn. För att i mörkret kunna skilja dem ifrån sina egna barn, hade jättesan satt mössor på pojkarnes hufvuden och bundit hucklä’n (hufvudkläden) på flickornas. Men Roll smög sig fram ur vrån, och satte mössorna på jättebarnen och hucklä’na på sina bröder. När nu jätten steg upp om natten för att slå ihjel pojkarne, dödade han i stället sina egna barn. Men Roll väckte sina bröder och sade: »gån! nu hafver jag frälst eder.» Han tog derefter jättens käpp, med hvilken man kunde gå öfver rinnande vatten, och så flydde pojkarne sina färde.
När Roll och hans sju bröder länge hade vandrat omkring, kommo de slutligen till en kungsgård. Konungen, som rådde öfver kungsgården, sade till Roll: »skaffa mig jättens guld-täcke, så skall du få min yngsta dotter.» Roll lofvade försöka, allenast man ville gifva honom ett rep. Han erhöll ett sådant. Då band han vid repets ända en lång krok, begaf sig derefter till jättens stuga, klef upp på taket, nedsläppte repet genom en springa, och vindade så upp det fagra guld-täcket. Men när jätten märkte, att hans guldtäcke var borta, ropade han: »Roll! har du tagit mitt guldtäcke?» Roll svarade: ’ja men, kära far!’ -- Han begaf sig derefter till konungen, och öfverlemnade det kostbara täcket, såsom han hade utlofvat.
Konungen sade till Roll: »nu måste du skaffa mig jättens Jul-galt.» Roll lofvade försöka. Han tog så en kolla (ämbar), lade svin-bär deruti, och lockade galten med sig till konungen. Andra dagen hördes jätten ropa: »Roll! har du tagit min julgalt?» Roll svarade: ’ja men, kära far!’
Konungen sade åter till Roll: »du måste skaffa mig jättens lyse-trä, som lyser öfver sju konunga-riken.» Roll lofvade göra sitt bästa och begaf sig till jätten. Om natten kom jättesan ut, för att mjölka kon, och ställde lyse-trädet bredvid sig. Då var Roll framme, tog trädet, och ville springa bort öfver ån; men jätten kom, och grep både Roll och lyse-trädet.
Roll skulle nu dödas; men i detsamma kom jättens son och bjöd sin fader på barns-öl. Jätten ursäktade sig, att han hade annat göra; sluteligen gick han. Jättesan blef hemma och eldade ugnen sju gånger hetare än vanligt, för att steka Roll. När nu ugnen blifvit varm, sade pojken: »kära mor! ser ni de sju stjernorna i ugnen?» Jättesan tittade dit, men i detsamma skjutsade Roll henne in i ugnen, och kastade en halm-kärfve efter henne.
Roll begaf sig nu med hast ut på sjön; jätten och hans son kommo och satte efter. När de icke kunde hinna honom på annat sätt, försökte de »sluka upp» sjön. Vid dagningen var der ganska litet vatten qvar. Då pekade Roll på den uppgående solen och sade: »ser J sådan grann jungfru der borta!» Jätten och hans son tittade dit, och sprucko begge två. Men Roll kom till kungsgården, och fick konungens yngsta dotter.
- En öfverlemning ifrån ~S. Småland~ förbinder likaledes närvarande saga med berättelsen om »Pojken, som frälste sina bröder ifrån Jätten.» Efter en inledning, hvartill vi framdeles återkomma, lyder nämnda uppteckning sålunda:
Sedan ~Raskargod~ frälsat sina sex bröder ifrån troll-qvinnan och fört dem hem, bad han sin fader om orlof att åter vandra till berget. Men konungen räddes för trollen, och förbjöd sin son strängeligen att tillfoga dem någon ytterligare skada eller olag. Konunga-sonen frågade likväl föga efter sin faders bud, och beslöt ännu en gång draga bort och gäckas med den elaka troll-konan.
Raskargod gaf sig nu på väg och kom till berget, just när troll-qvinnan skulle tvätta sina linne-kläder, som blifvit mycket blodiga om natten, när hon skar halsen af sina sju döttrar. Svennen gick fram, helsade och sporde, om han fick hjelpa till vid hennes arbete. När trollpackan kände igen honom, döljde hon sin vrede och gaf många fagra ord, på det hon skulle få konunga-sonen i sitt våld. Raskargod bistod henne derefter att tvätta kläder. När det så lidit någon stund bad trollpackan honom ömsa vatten i den stora grytan, medan hon sjelf gick åt skogen att hemta ved. Raskargod lofvade göra såsom honom var sagdt. Men när käringen var borta, slog han smuts och sot i grytan, samt stänkte deraf på kläderna. Derefter tog han allt gods som han kunde finna, och gick, med hjelp af sin trollstaf, skyndsamt bort öfver elfven.
När han kommit till andra stranden, återvände troll-qvinnan utur skogen och såg hvad skada han hade gjort på hennes byk. Då ropade hon: »Raskargod, är det du som tagit mitt silfver och guld, och förderfvat mina granna kläder?» Raskargod svarade: ’ja, kära mor! det har jag gjort.’ Käringen sporde: »kommer du mer igen?» Konunga-sonen genmälte: ’ja visst, kära mor!’ -- Derefter drog prinsen hem till sin fader. Men när konungen fick spörja hans olydnad, vardt han vred, och bannlyste Raskargod öfver hela sitt rike, så att prinsen måste söka tillflykt djupt in i skogen, hvarest han träffade en fattig enka, som gaf honom hus och herberge.
Det led så någon tid bortåt, och konunga-sonen kände en stor lust att ännu en gång besöka troll-qvinnan. Han gaf sig derföre på väg, och blef väl emottagen i berget. En dag sade troll-konan, att hon ville fara bort och helsa på sin syster, som bodde lång väg derifrån. Käringen for, och Raskargod stadnade ensam qvar. Då begynte prinsen att noga genomsöka berget på alla sidor, intill dess han fann ett stort rum, som var öfverfullt med guld, silfver och annan rikedom. I berga-salen låg jemväl en stor bok, hvarest funnos upptecknade namnen på de troll, hvilka voro döda och efterlemnat gods i sina berg. Raskargod tog den stora boken och allt godset, och for sedan tillbaka öfver elfven. När han nu var kommen till andra stranden, återvände trollqvinnan hem. Hon ropade: »Raskargod! är det du som tagit mitt silfver och guld?» Konunga-sonen svarade: ’ja, kära mor! det har jag gjort.’ Käringen sporde: »kommer du mer igen?» Raskargod genmälte: ’ja visst, kära mor!’
Prinsen erhöll nu skepp och folk af sin fader och seglade till Engeland, hvarest han vann konungens dotter. Derefter utrustade han fyra stora skepp, och drog bort att uppsöka de berg, hvilka stodo omtalade i troll-boken. Han fick sålunda en stor rikedom. Men i det sista berget fanns en sal, hvarest trollen förvarade sin föda. Det förtäljes, att nämnda visthus var fullt, icke med mat, utan med ben efter ormar, paddor och andra krälande djur, hvilka runnit utför berget, men icke förmått komma upp igen.
Raskargod förlikte sig slutligen med sin fader, lönade rikligt den fattiga enkan som gifvit honom herberge, och återvände till Engeland, hvarest han slog sig till ro samt lefver och mår väl ännu i dag.
B. Guld-lyktan, Guld-bocken och Guld-pelsen.
Ifrån S. Småland.
Det var en gång en fattig enka, som hade tre söner. De begge äldsta gingo ute på arbete, för att skaffa sig uppehälle. Hemma voro de likväl till föga gagn; emedan de sällan gjorde sin mor till viljes, ehvad hon ock sade. Men den yngste pojken höll sig alltid i huset, och bistod den gamla enkan i hennes göromål. Härigenom blef han mycket älskad af sin mor; men illa liden af sina bröder, hvilka på spe gåfvo honom ökenamnet ~Pinkel~.
En dag sade den gamla enkan till sina söner: »nu måsten J gifva eder ut i verlden och försöka eder lycka, bäst J kunnen. Jag mäktar icke längre föda eder här hemma, sedan J kommit till ålders.» Pojkarne svarade, att de icke önskade något bättre, sedan det var deras mor emot, att de stadnade qvar. De lagade sig derefter i ordning och begåfvo sig på väg, samt vandrade en rund tid omkring, utan att kunna erhålla någon tjenst.
När de länge hade färdats, kommo de sent om en afton till en stor sjö. Långt ute i sjön var en ö, hvarpå syntes ett starkt sken, såsom af eld. Pojkarne stadnade vid stranden och betraktade det underliga skenet, samt dömde deraf, att derstädes måtte vara menniskor. Såsom det nu redan var mörkt, och bröderna icke visste hvar de skulle finna herberge om natten, öfverlade de sins emellan att taga en båt, som stod i vassen, och fara öfver till ön att låna hus. I sådan afsigt satte de sig i båten, och rodde öfver viken. När de nu kommo inemot ön blefvo de varse en liten stuga, som låg vid sjöstranden. Pojkarne gingo ditåt och märkte, att det fagra skenet, som lyste öfver nejden, kom ifrån en gyllene lykta, som stod vid husets dörr. På gården utanföre vandrade en stor bock med gyllene horn, vid hvilka voro fästade små klockor, som gåfvo en fager klang, när djuret rörde sig. Bröderna undrade mycket öfver allt detta, men aldra mest öfver gumman, som med sin dotter bodde i huset. Käringen var både gammal och led, men hon var präktigt klädd i en pels eller kappa, så konstigt virkad med gyllene trådar, att den blänkte likt klara guldet i hvarje fåll. Pojkarne kunde nu väl förstå, att de icke kommit till någon vanlig menniska, utan till ett Troll eller Sjö-rå.
Efter någon öfverläggning gingo bröderna in, och sågo hvarest käringen stod vid eldstaden och rörde med en slef i en stor gryta, som kokade öfver ärilen. De framförde sitt ärende, och beddes få blifva der öfver natten. Men käringen svarade härtill nej, samt visade dem hän till en kungsgård, som låg på andra sidan om sjön. Vid hon nu talade, såg hon skarpt på den yngste pojken, der han stod och lät sina ögon snällt leka öfverallt i stugan. Käringen sporde: »hvad heter du min pilt?» Pojken svarade hurtigt: ’jag heter ~Pinkel~.’ Trollet sade: »dina bröder kunna draga sin kos, men du skall bida här, ty du ser mig mycket klipska ut, och hugen säger mig, att jag af dig icke kan förvänta något godt, om du eljest kommer att länge dväljas på kungs-gården.» Pinkel bad nu ödmjukt att få draga bort med sina syskon, och lofvade aldrig tillfoga käringen något mehn eller olag. Slutligen fick äfven han orlof att gå sin väg, hvarefter bröderna skyndsamt begåfvo sig till sin båt och färdades öfver sjön, mycket glada, att alla tre hafva väl undsluppit detta äfventyr.
Emot morgonen kommo pojkarne till en kungsgård, som var större och härligare än de någonsin sett tillförene. Bröderna gingo in och begärde tjenst. De begge äldsta blefvo så stall-svenner hos konungen, och den minste erhöll tjenst, att vara små-svenn hos den unge konunga-sonen. Men såsom Pinkel var både qvick och hurtig, vann han snart stor ynnest hos alla, och steg med hvarje dag i konungens gunst. Häröfver harmades hans bröder, och kunde illa lida, att han blef dem föredragen. Slutligen gingo de till råds med hvarandra, huru de skulle komma sin yngsta broder på fall, och menade, att efter den dagen skulle deras egen lycka främjas bättre än tillförene.
De begge äldsta bröderna gingo en dag inför konungen, och förtäljde vidlyftigt om den fagra lyktan, som sken öfver vatten och land. De sade, att det illa höfdes en konung att sakna en så kostelig klenod. När konungen hörde detta tal, blef han uppmärksam och sporde: »hvar finnes den lyktan och hvem kan skaffa mig den?» Bröderna svarade: »det kan ingen göra, utom vår broder Pinkel; han vet ock bäst hvarest lyktan finnes.» Nu fick konungen stor lust att ega den gyllene lyktan, hvarom han hört förtäljas, och lät kalla ungersvennen. När Pinkel kom, sade konungen: »om du kan skaffa mig den fagra guld-lyktan, som skiner öfver vatten och land, vill jag göra dig till den yppersta mannen vid hela mitt hof.» Svennen lofvade göra sitt bästa att uträtta sin herres bud. Då prisade konungen hans beredvillighet; men bröderna gladdes i sitt sinne; ty de visste väl, att det var ett stort vågstycke, som näppeligen skulle väl aflöpa.
Pinkel skaffar sig en nu liten båt, och ror lönligt öfver viken till ön, hvarest troll-käringen bodde. När han kom fram var aftonen inne, och gumman sysselsatt att koka qvällsgröt, såsom hennes sed var. Svennen kröp sakta upp på taket, och kastade allt emellanåt en handfull salt genom rökfånget, så att den föll ned i grytan, som stod och kokade öfver ärilen. När så gröten var färdig och käringen skulle äta, kunde hon icke förstå hvadan den blifvit så salt och bitter. Trollet blef nu mycket misslynt och bannade sin dotter, i tanka, att denna hade saltat maten för starkt. Men huru hon ock måtte späda upp gröten, kunde den likväl icke ätas, så bitter var den. Då befallte käringen sin dotter gå bort till källan, som låg nedanföre kullen, och hemta vatten för att laga ny gröt. Mön svarade: »huru skall jag kunna gå till källan? Det är så mörkt derute, att jag icke hittar vägen öfver backen.» ’Tag då min guld-lykta!’ genmälte käringen vresigt. Flickan tog den fagra guld-lyktan, som stod i förstugan, och lopp hastigt bort, för att hemta vatten. Men vid hon lutade sig öfver källan, för att lyfta ämbaret, var Pinkel icke sen, grep flickan i fötterna, och kastade henne hufvudstupa ned i vattnet. Derefter knep han den gyllene lyktan, och begaf sig skyndsamt till sin båt.
Emedlertid började käringen undra, att hennes dotter dröjde så länge borta. I detsamma såg hon sig ut genom vind-ögat, och märkte hvarest lyktan glimmade långt ut på sjön. Då blef trollet illa till mods, lopp hän till strand-brädden och ropade: »är det du Pinkel?» Svennen genmälte: ’ja, är det så, Mor lilla!’ Käringen sade: »har du tagit min lykta?» Pinkel svarade: ’ja, har jag så, Mor lilla!’ Trollet återtog: »är du inte en stor skälm?» Pojken gaf till svar: ’jo, är jag så, Mor lilla!’ Nu begynte käringen klaga och jemra sig. Hon sade: »ack! hvad jag var dumm, som släppte dig bort ifrån mig; jag kunde väl tänka, att du skulle spela mig något streck. Men kommer du åter hit, skall du aldrig slippa hädan.» -- Dervid förblef det.
Pinkel återvände nu till kungsgården och blef den yppersta man vid hela hofvet, såsom konungen hade lofvat. Men när bröderna förnummo hvad lycka och framgång han hade rönt i sitt företag, blefvo de ännu mer afundsamma och förbittrade än förut, samt rådplägade flitigt med hvarandra huru de skulle komma sin yngsta broder på fall, och sjelfva vinna konungens ynnest.
De begge bröderna gingo derföre åter inför konungen, och begynte vidlyftigt orda om den fagra bocken, som hade horn af klaraste guld, och dertill små guld-klockor fästade vid hornen, så att det klingade fagert hvarje gång djuret rörde sig. Bröderna sade det illa höfdes en så rik konung, att sakna en sådan kostelig grip. När konungen förnam detta tal, blef han uppmärksam och sporde: »hvar finnes den bocken, och hvem kan skaffa mig den?» Bröderna svarade: »det kan ingen göra, utom vår broder Pinkel, han vet ock bäst hvarest bocken står att finna». Då kände konungen en häftig åtrå att ega bocken med de gyllene hornen, och lät derföre kalla ungersvennen inför sig. När Pinkel kom, sade konungen: »dina bröder hafva förtäljt mig om en fager bock, som har horn af det klaraste guld, och små klockor fästade vid hornen, så att det klingar hvarje gång djuret rörer sig. Nu är min vilja, att du far bort och skaffar mig den bocken; men om ditt förehafvande lyckas, vill jag göra dig till herre öfver tredjedelen af mitt rike.» Svennen lyddes uppå detta tal och lofvade uträtta sin herres ärende, om eljest lyckan ville vara honom gunstig. Då prisade konungen hans beredvillighet; men bröderna gladdes i sitt hjerta, och menade, att Pinkel icke skulle undslippa denna gången, såsom den förra.
Pinkel lagade sig nu tillreds och for i sin båt öfver viken till ön, hvarest trollqvinnan bodde. När han kom fram, var det afton och redan mörkt, så att ingen kunde blifva honom varse; ty den gyllene lyktan fanns icke mera qvar, utan lyste i konungens gård. Pojken öfverlade nu länge med sig sjelf, huru han skulle komma åt den gyllene bocken; men sådant var icke lätt, ty bocken låg hvarje natt i käringens egen stuga. Slutligen rann det svennen i hugen, att han väl kunde försöka ett medel, som tilläfventyrs borde lyckas, ehuru det syntes honom nog vanskeligt.
Om qvällen, när käringen och hennes dotter skulle till sängs, gick flickan att stänga dörren såsom hennes sed var. Men Pinkel låg utanföre på lur, och satte oförmärkt en spjäla bakom dörren, så att den icke ville gå igen. Flickan stod nu länge och försökte slå den i lås, men det ville icke lyckas. När käringen märkte detta, tänkte hon att någonting kommit i olag, och ropade, att dörren måtte väl stå oläst öfver natten, tills dager blef ljus, då man kunde se hvad som fattades. Flickan ställde så dörren på glänt, och lade sig att sofva. Men när det lidit fram på natten, och alla voro i djup sömn, smög pojken sakta in i stugan och kröp fram till bocken, der han låg och sträckte sig framför eldstaden. Pinkel tog nu ull och stoppade i alla guld-klockorna, på det deras klang icke måtte förråda honom, grep derefter guld-bocken och bar honom till sin båt. När han sedan kommit ut på sjön, tog han bort ullen, hvarvid bocken rörde sig så att det klingade högt. Då vaknade trollkäringen ur sin sömn, och förnam det fagra ljudet af klockorna. Hon lopp så hän till strand-brädden och ropade i vredesmod: »är det du Pinkel?» Pojken svarade: ’ja, är det så, mor lilla!’ Käringen sade: »har du stulit min guld-bock?» Svennen genmälte: ’ja, har jag så gjort, mor lilla!’ Trollet återtog: »är du icke en stor skälm?» Pinkel gaf till svar: ’jo är jag så, mor lilla.’ Nu begynte käringen qvida och klaga. Hon sade: »ack! hvad jag var enfaldig, som släppte dig bort ifrån mig. Jag kunde väl tänka, du skulle spela mig något streck. Men kommer du någonsin åter hit, skall du aldrig slippa hädan.»
Pinkel återvände nu till kungsgården, och fick tredjedelen af riket att råda öfver, såsom konungen hade lofvat. Men när bröderna fingo veta huru allt hade aflupit, och dertill sågo den fagra lyktan och bocken med de gyllene hornen, som af alla prisades för stora sällsyntheter, blefvo de ännu mer hatfulla och förbittrade emot sin yngre broder. De tänkte nu icke så mycket på någonting, som huruledes de skulle kunna bereda hans ofärd och undergång.
De begge svennerna gingo en dag åter inför konungen, samt talade vidt och bredt om troll-käringens skinn-pels, som sken likt det rödaste guld, och var sömmad med gyllene trådar i hvar enda fåll. Bröderna sade, det höfdes bättre en drottning än en trollpacka att ega en sådan dyrbarhet, och menade att den ensamt fattades ännu i konungens lycka. När konungen hörde allt detta, blef han mycket eftertänksam och sporde: »hvar finnes den pelsen, och hvem kan skaffa mig den?» Bröderna svarade: ’det kan ingen göra, utom vår broder Pinkel; han vet ock bäst hvarest guld-pelsen står att finna.’ Då fick konungen en stor lust att ega den fagra pelsen, och lät kalla ungersvennen in för sig. När Pinkel kom, sade konungen: »jag har länge förnummit att din hug står till min unga dotter. Nu hafva dina bröder förtäljt mig om en fager skinn-pels, som lyser af röda guldet i hvar endaste fåll. Derföre är min vilja, att du far bort och skaffar mig den pelsen, men om ditt förehafvande lyckas, vill jag göra dig till min måg, och du skall efter mig ärfva riket.» När svennen hörde detta blef han mycket glad, och lofvade vinna den unga mön eller tillsätta lifvet. Då prisade konungen hans hurtighet; men bröderna gladdes i sitt falska sinne, och menade att den färden väl torde blifva deras broders bane.
Pinkel satte sig derefter i sin båt, och färdades öfver viken till ön hvarest trollpackan bodde. Under vägen öfverlade han flitigt med sig sjelf, huru han skulle kunna erhålla käringens guld-pels; men det tycktes honom föga likligt, att hans ärende skulle väl aflöpa, emedan trollet alltid bar pelsen på sig. När han nu hade uppgjort många förslag, det ena äfventyrligare än det andra, rann honom slutligen i sinnet, att han väl kunde försöka ett medel, som torde lyckas, ehuru det var djerft och dristigt.
Pojken band så en påse under sina kläder, och vandrade med rädda steg och ödmjuka åtbörder in i käringens stuga. När trollet blef honom varse, gaf hon honom skarpa ögonkast, och sporde: »är det du Pinkel?» Svennen genmälte: ’ja men, är det så, mor lilla!’ Då blef käringen glad, och sade: »efter som du sjelfmant kommit i mitt våld, lärer du väl icke kunna tänka att äfven komma härifrån, sedan du spelt mig så många streck.» Hon tog nu fram en stor knif, och lagade sig till att dräpa Pinkel. Men när svennen såg detta, ställde han sig mycket förskräckt, och sade: »efter jag ändock skall dö, tyckes mig att jag sjelf kunde få välja döds-sätt. Mig lyster hellre äta ihjel mig af hvit gröt, än att slagtas med knif.» Käringen tänkte vid sig sjelf, att pojken hade valt ett dåligt vilkor, och lofvade derföre efterkomma hans begäran. Hon ställde nu en stor gryta öfver elden, och tillagade en ansenlig myckenhet gröt. När anrättningen var färdig, sattes den framför Pinkel att han skulle äta; men för hvarje gång han stack en sked gröt i munnen, hällde han två skedar gröt i påsen, som var fästad under kläderne. Till sluts började käringen undra, att Pinkel kunde äta så mycket; men rätt som det var, låtsade svennen vara illa sjuk, dignade ned ifrån stolen såsom hade han varit död, och stack dervid oförmärkt hål på sin påse, så att gröten rann öfver golfvet.
Trollet tänkte nu att Pinkel hade spruckit af den myckna gröten. Hon blef derföre mycket glad, slog samman händerna, och sprang bort att uppsöka sin dotter, som gått ut till källan. Men såsom det var regn och oväder, aftog trollpackan dessförinnan sin fagra skinn-pels, och lade den ifrån sig i stugan. Käringen hade likväl icke hunnit långt, förr än pojken återkom till lifs, sprang upp som en blixt, annammade guld-pelsen, och ilade skyndsamt sina färde.
Efter någon stund blef käringen varse Pinkel, der han for i sin lilla båt. När hon nu såg honom lefvande igen, och dertill märkte den gyllene pelsen, som lyste öfver sjön, blef hon mycket förtörnad, och sprang långt ut på strandbrädden. Trollet ropte: »är det du Pinkel?» Svennen genmälte: ’ja men, är det så, mor lilla!’ Käringen sade: »har du tagit min fagra guld-pels?» Pinkel svarade: ’ja, har jag så gjort, mor lilla!’ Trollet återtog: »är icke du en stor skalk?» Svennen genmälte: ’jo, är jag så, mor lilla!’ Nu blef trollpackan illa till mods, samt begynte qvida och jemra sig. Hon tog till orda: »ack! hvad jag var fjollig, som släppte dig bort. Jag kunde väl tänka, det du skulle spela mig många elaka streck.» Dermed skiljdes de ifrån hvarandra.
Troll-qvinnan återvände nu till sin stuga; men Pinkel for öfver viken, och kom lyckligen hem till kungs-gården. Han öfverlemnade så den gyllene pelsen, och det tycktes alla, att ingen hade någonsin sett eller hört omtalas en mera kostelig klenod. Men konungen höll redligen sitt ord emot ungersvennen, och gaf honom sin enda dotter till äkta. Sedan var Pinkel lycklig och nöjd i all sin dag. Men hans bröder voro och förblefvo stall-svenner, så länge de lefde.
Anmärkning.
En föga afvikande öfverlemning, ifrån ~Östergötland~, förtäljer att trollkäringen egde trenne dyrbarheter, en Guld-brand, en Guld-bock och en Guld-fäll. För att erhålla guld-branden kröp pojken upp på taket till käringens stuga, och kastade stenar genom rök-fånget, så att gnistorna flögo omkring hela rummet. När nu troll-käringen gick ut för att speja efter orsaken, var pojken tillreds, stal den skimrande branden och flydde hastigt öfver sjön till andra landet.
För att komma åt guld-bocken nyttjade pojken samma list, som blifvit omtalad i föregående berättelse.
När nu käringen hade förlorat både guld-brand och guld-bock, räddes hon att äfven mista sin fagra guld-fäll, och gömde den derföre uti sängen, der hon låg. Om natten smög pojken in i stugan, lade sig under sängen, och begynte sakteligen draga fällen till sig. Men i detsamma vaknade troll-qvinnan, upptäckte tjufven, och grep honom.
Pojken skulle nu dödas, men fick löfte att sjelf välja sitt döds-sätt. Han begärde så att få äta ihjel sig af hvit gröt. När de skulle äta, stoppade pojken hvarannan sked gröt i munnen, och hvarannan sked stack han i en säck, som han hade bundit omkring lifvet. De fortsatte härmed intill dess att pojken föll ned på golfvet, och låtsade vara död. Men käringen tvivlade ännu, det han var riktigt dräpt, samt slog honom på magen, så att säcken sprack och all gröten rann ut. Nu trodde hon att tjufven var ihjelslagen, och sprang glad bort att förtälja sina grannar huru allt hade timat. Men pojken passade tillfället, grep den fagra guld-fällen, och flydde hastigt öfver sjön till kungsgården, hvarest han fick konungens dotter till äkta.
C. Guld-hästen, Mån-lyktan och Jungfrun i Troll-buren.
Ifrån Uppland.
Det var en gång två fattiga pojkar, som hvarken hade far eller mor, utan måste gå i bygden och tigga sitt uppehälle. Medan de så vandrade omkring, kommo de en dag till ett åkerfält, hvarest säden stod mer än mans-hög. Då sade den äldste: »låt oss plocka några ax, vi ha ännu icke fått någon dagvard.» Den yngre brodern samtyckte härtill, och pojkarne gingo. Men rätt som det var kom der en man gåendes emot dem; han var icke liten, och hade dertill ett mycket bistert utseende. Resen sporde: »hvem har gifvit eder lof att plocka ax på min åker?» Pojkarne svarade: ’vi tänkte, du skulle icke vredgas deröfver; vi voro så hungriga, och du har likväl mycket qvar’. Nu ställde sig jätten helt vänlig, och sade: »jag är icke heller vred; men om j viljen följa mig hem, skolen j få äta eder mätta, och icke behöfva gå omkring att leta ax.» Detta förslag likade den äldste pojken öfvermåttan väl; men hans broder tänkte att jätten väl kunde hafva något svek i sinnet, och ville derföre icke gifva sig i hans våld. Pojkarne höllo så rådplägning med hvarandra. Den äldste sade: »jag tror vi gå med honom.» ’Nej,’ genmälte den yngre, ’jag tror det är bäst vi låta bli.’ Den äldste invände: »vi kunna ju följa med; om der icke är godt, gå vi väl dädan.» -- Resen sporde nu om pojkarne ville komma med honom eller icke. ’Ja, visst komma vi,’ svarade den äldre; och så följde bröderna med jätten hem till hans stuga.
När de kommit fram, förde jätten dem in i en liten kammare, och gaf dem så mycken förplägnad, att de aldrig haft det bättre. Han gick derefter ut, och stängde igen dörren. Då sade den äldre pojken: »var jag inte klok, jag, som ville följa med jätten? Nu hafva vi godt, och slippa gå omkring i bygden att tigga.» Den yngre svarade: ’vi ha ännu icke sett huru allt lyktas. Det likar mig illa, att vi blifvit instängde, och icke få gå och komma, såsom vår sed är.’ Den äldre pojken ville icke lyssna till detta tal, utan lade sig att sofva; men den yngre ställde sig på lur vid dörren, för att speja hvad som tilldrog sig utanföre i stugan. Det led så några dagar. Bröderna hade ingen brist på mat; men höllos alltjemnt innestängda.
En qväll, när pojken efter sin vana stod och tittade genom en springa på väggen, märkte han, huru jätten kom in i stugan och begärde fram mat. Medan resen åt, sporde han sin hustru, om icke de begge pojkarne snart voro tillräckligt gödda. Jätte-qvinnan svarade: »den ene är hullig nog; med den andre är det, som det kan.» Jätten sade: ’mig tyckes att de borde vara feta, om du eljest gifvit dem tillräcklig mat. Jag far nu bort och bjuder våra fränder på gästabud; du kan under tiden slagta pojkarne, så att vi må äta upp dem i morgon.’ När pilten förnam detta tal gick han bort till sin broder, väckte honom, och förtäljde hvad han hade hört och sett. »Det kan icke vara sannt såsom du säger,» sade den äldste, och smög sig förskräckt fram till väggen. Vid han nu koxade genom borran, hade tussen just lyktat sin måltid, och ropade åt tjenste-mön, att hon skulle gå efter vatten. »Har du glömt,» sade resen, »att jag vill dricka hvarje gång jag ätit.» Träl-qvinnan undskyllade sig, att det var så mörkt, hon kunde icke hitta vägen till källan. »Tag då min mån-lykta!» mälte jätten med hård röst. Träl-qvinnan tog nu ifrån väggen en lykta, som sken likt månen i dess fylle, och gick så att hemta vatten. När jätten hade druckit, talade han åter till sin hustru: »jag sadlar nu min guldhäst, och rider bort att bjuda gäster. För emellertid ut pojkarne, att du icke må glömma dem.» Derefter gick han bort. Men då den äldste pojken hörde detta samtal, räddes han högeligen, och bad sin yngre broder hitta på råd, att frälsa deras lif. Pojken svarade: »var tröst! jag torde väl finna någon utväg.»
När det lidit en stund på qvällen, kom jätte-qvinnan in till de begge pojkarne. Hon ställde sig mycket vänlig, och talade många fagra ord. »Följen mig små piltar,» sade hon, »så kunnen J se eder om i stugan; J skolen få ligga der i natt.» Bröderna gjorde såsom hon bad, ehuru den äldste var mycket rädd. Käringen lät dem nu lägga sig i sängen, lade sig sjelf bredvid, och insomnade hårdt. Men när det led emot midnatt, steg den yngste pojken upp, och lade ett eldstål öfver jätte-konans hufvud; ty han visste väl, att stål har makt öfver jättar och andra troll, så att om det lägges öfver dem medan de sofva, kunna de icke vakna förr än dager blir ljus. Käringen föll nu i en djup sömn, och sof till andra dagen; men pojken väckte sin broder, och smög med honom ut ur stugan, hvarefter bröderna skyndsamt lupo sina färde.
Emot dagningen kommo piltarne till en stor gård, hvarest de klappade på och beddes få låna hus. Bonden, som egde gården, sporde hvadan de voro, medan de kommo så sent till herberge. Bröderna förtäljde nu sitt äfventyr, huruledes de med stor nöd hade flytt ifrån jätten. Då undfick mannen dem väl, och gaf dem mat, dryck och hvad annat de behöfde. Han sade: »icke många äro de som med lifvet kommit ur jättens våld. Akten er allenast, att han icke åter lockar eder. Men han har ingen makt, så länge J ej gån öfver det breda diket, som löper emellan våra åkrar.» Pojkarne tackade bonden för hans goda råd, och lofvade i allt göra såsom han hade sagt.
Fram emot middagstiden kom jätten ridande på sin guld-häst, och stadnade invid det breda diket. Men hans gångare hade gyllene hår, och var så fager, att det blänkte och skimrade hvar helst den gick fram. När nu resen fick se de begge pojkarne, ropade han och sporde, hvarföre de lupit ifrån honom. Han begynte tillika orda mycket fagert snack, och sade: »följen mig tillbaka, små piltar! jag vill gifva min guld-häst åt den ene af eder; den andre skall få så fager en kunga-dotter, som jag har i mitt våld.» Men pojkarne lyssnade icke till hans lockelser, utan lupo sin kos; och började så åter gå omkring i bygden och tigga.
När de hade vandrat både länge och väl, kommo de omsider till en stor kungsgård, hvarest de gingo in och begärde tjenst. Konungen, som rådde öfver kungsgården, fattade behag till den yngste pojken för hans hurtighets skull, och upptog honom ibland sina svenner; men den äldre brodern gick omkring och tiggde, såsom förut. Det stod så om en rund tid, och svennen var väl liden af alla. Men när den äldre pojken fick veta hvad lycka hans broder hade gjort vid hofvet, blef han mycket afundsam, och ville icke gifva sig tillfreds, förr än äfven han kommit i tjenst hos konungen. Hofmannen bad nu för sin broder, och denne blef antagen till stall-svenn. Men lika som den yngste pojken var af alla väl omtalad, så blef stallsvennen illa liden, för sin falskhet och elakhet. Häröfver bar han stor harm i sitt hjerta, och tänkte icke så mycket på någonting, som huruledes han skulle förderfva sin broder och sjelf vinna konungens ynnest.
Konungen gick en dag till stallet, för att skåda sina fålar. När han skådat dem alla rundtomkring stadnade han vid den gångaren, på hvilken han sjelf plägade rida, strök honom på länden, och sade till sina män: »sägen mig, hvar i verlden såg man en häst, så god som denna?» Stallsvennen tog genast till orda: ’Herre, konung! visserligen är eder gångare fager; men jag vet en annan, som långt öfvergår honom.’ Konungen blef uppmärksam och sporde: »hvar finnes den hästen, och hvem kan skaffa mig den?» Stallsvennen sade: ’jag tror icke att någon kan skaffa den fålen, utom min broder. Han lärer ock bäst veta hvar den finnes.’ Konungen fick nu en stor lust att ega hästen, hvarom han hört så mycket talas, och befallte hofmannen fara bort och hemta den. Hofmannen var icke mycket rädd; likväl hade han hellre stadnat hemma. Men stallsvennen gladdes i sitt hjerta, och menade att hans broder väl knappast skulle återkomma ifrån den resan.
Hofmannen rustade sig nu till, och började sin färd. När han kom till bondens gård, gick han in, helsade höfviskt, och beddes ett godt råd huru han skulle uträtta konungens ärende. Men då bonden igenkände pojken, som hade rymt ifrån jätten, undfick han honom vänligt, och lofvade bistånd i allt hvad han förmådde. De öfverlade så med hvarandra, och slutet blef som jag nu vill förtälja.
Om aftonen, sedan sol gått i skog, smög hofmannen fram till jättens boning. Han hade bundit en käpp vid ändan af ett tåg, och kastade käppen in genom stalls-gluggen. Sålunda klättrade han uppför väggen. När han nu hade kommit upp till gluggen, drog han repet efter sig och hissade sig ned, intill dess han kom uti jättens fåla-hus. Derefter sadlade han tussens guldhäst, öppnade dörren, och red skyndsamt bort. När han så kom till bondens gård, blef en stor glädje att hans företag hade väl aflupit. Men hofmannen ville icke länge dväljas der, utan gjorde sig genast redo, och for hem till kungsgården. Då blef en stor undran öfver den fagra guld-hästen, och mest af alla förundrade sig konungen sjelf. Ifrån den dagen steg hofmannen allt mera i gunst hos sin herre; men stall-svennen harmades öfver hans lycka, och unnade sin broder intet godt.
En dag gick konungen till stallet, för att skåda sina fålar, såsom hans sed var. När han skådat dem alla rundtomkring stadnade han vid jättens guldhäst, klappade den på länden, och talte till sina män: »sägen mig, hvar i verlden såg man väl en sådan kostbarhet som denna?» Männen jakade att dess like näppeligen stod till finnandes. Men den svekfulle stallsvennen var genast redo, och mälte: »Herre, konung! visserligen är eder guldhäst en sällsynt klenod; men jag vet en annan dyr-grip, som vida öfvergår honom i kostbarhet.» Vid detta tal blef konungen uppmärksam, och sporde hvarom frågan var. Då begynte stallsvennen orda både vidt och bredt om den sköna lyktan, som sken klarare än månen i dess fylle. Konungen återtog: »hvar finnes den lyktan, och hvem kan skaffa mig den?» Stallsvennen sade: ’jag tror icke att någon kan skaffa eder den lyktan, utom min broder. Han lärer ock bäst veta hvar hon finnes.’ Konungen fick nu en stor lust att ega mån-lyktan, hvarom han hört så mycket talas, och befallte hofmannen draga bort och hemta den. Hofmannen var icke mycket rädd; likväl hade han gerna stadnat der han var. Men stallsvennen gladdes i sitt falska hjerta, och menade, att hans broder näppeligen skulle återkomma ifrån den färden, såsom förra gången.
Hofmannen rustade sig nu till, och begaf sig på väg. När han kom till bondens gård gick han in, tackade för sist, och beddes ett godt råd huru han skulle erhålla jättens mån-lykta. Bonden undfick honom på det bästa, och lofvade bistånd i allt hvad han kunde. När de så hade samspråkats, tog hofmannen farväl, och gaf sig ensam på färd till den grymme jätten.
Fram på aftonen, sedan det blifvit skumt, kom resen hem ur skogen. Han hade varit borta hela dagen, och var mycket hungrig. När han nu lyktat sitt qvällsmål, hade trälqvinnan förgätit hemta vatten. Då blef jätten misslynt, och sade: »har du glömt att jag vill dricka, hvarje gång jag har ätit?» Tjenstemön undskyllade sig, att det var så mörkt, hon kunde icke hitta vägen till källan. »Tag då min mån-lykta,» röt jätten med vred stämma. Qvinnan lät icke säga sig detta två gånger, utan ryckte den fagra lyktan ifrån väggen, och skyndade bort till källan. Men hennes färd aflopp emot förmodan; ty vid det hon lutade sig ned, var hofmannen tillreds, grep henne i fötterna, och ställde henne på hufvudet i brunns-hålet. Derefter tog han den fagra lyktan, som sken likt månen i dess fylle, och lopp hastigt derifrån. När han nu kom till bondens gård, blef en stor glädje att hans företag hade lyckats. Men hofmannen ville icke länge dväljas der, utan gjorde sig genast redo, och for till kungsgården. Här blef en stor undran öfver den kosteliga mån-lyktan, och mest af alla förundrade sig konungen sjelf. Efter den dagen blef hofmannen ännu mera kär för sin herre, och aktades ypperst ibland alla hans tjenare. Men stallsvennen bar afund emot honom i sitt hjerta, och tänkte alltjemt på råd, huru han skulle förderfva sin broder.
Någon tid derefter gick konungen åter igen till stallet, för att se sina fålar. Då han förlustat sig med att skåda dem alla, vände han sig till sina män och sade: »icke lärer det finnas någon konung, som kan berömma sig att ega större dyrbarheter än dem jag har; och vet jag ingenting som fattas mig.» Alla jakade härtill; men den svekfulle stallsvennen var genast redo, och mälte: »Herre, konung! visserligen besitter du många kostliga gripar; men jag vet en klenod, som vida öfvergår dem alla.» När konungen hörde detta, blef han mycket förundrad, och sporde: »hvarom talar du, och hvem kan skaffa mig den klenoden?» Då begynte stallsvennen orda både vidt och sidt om den fagra konungadottren, som var i jättens gård, och lyktade så sitt tal: »icke kan jag skaffa dig den unga mön; icke heller vet jag någon annan, som kan göra det, utom min broder. Han lärer ock bäst veta, hvarest hon finnes.» Konungen fick nu en häftig åtrå att ega den sköna prinsessan, hvars fägring prisades så högt, och befallte hofmannen draga bort och hemta henne. Hofmannen var icke mycket rädd till sinnes; likväl hade han hellre stadnat der han var. Men stallsvennen gladde sig, och menade, att detta väl torde blifva den sista resan för hans broder.
Hofmannen rustade sig nu och red till bondens hemvist, såsom förra gången. Han gick in, tackade för sist, och beddes ett godt råd, huru han skulle vinna konunga-dottern ut ur jättens gård. När de hade rådsammats, sade bonden: »ditt förehafvande är svårt, och jag vet icke rätteligen huru det kan aflöpa; ty konunga-dottern sitter i högan loft, inom en förtrollad bur. Likväl är mitt råd, att du fäster jern-kilar i väggen, och så går upp till henne. Sedan står att se, om lyckan vill vara eder gunstig.» Hofmannen tackade för gubbens råd, och sade sig vilja följa det. Han tog derefter afsked, och vandrade till jättens stuga; men bonden unnade honom väl, och afbidade med oro hans återkomst.
Om qvällen sedan det blifvit mörkt, fästade hofmannen kilar i väggen, och kom sålunda upp i högan loft. Men jungfru-buren, hvarest prinsessan satt fången, var förtrollad, så att ingen skulle kunna öppna låset, utom allenast den, som af ödet var bestämd att blifva möns brudgum. När nu konunga-dottern fick se den raske ungersvennen, gladdes hon i sitt hjerta; men låset sprang upp af sig sjelf, så att hofmannen kom in i buren. Han förtäljde derefter sitt ärende, och frågade om prinsessan ville följa honom. Härtill var hon villig, och gjorde sig straxt redo. När de nu gingo utför väggen, höll ungersvennen henne fast, att hon icke skulle falla, hvilket mön lät sig väl behaga. Derefter drogo de hastigt bort, och kommo till bondens gård. Men hofmannen ville icke bida, utan tog farväl af den rådkloke gubben, och lagade sig tillreds att fara hem. De färdades så till kungsgården; men under vägen fattade ungersvennen en häftig kärlek för den fagra mön, så att han trodde det skulle blifva hans död, om någon annan fick ega henne.
När de nu voro framme, blef stor glädje öfver hela konungens gård, att hofmannen kommit tillbaka; ty alla höllo honom kär, förutan hans broder, den elake stallsvennen. Konungen gick derefter att skåda sin unga brud, och det tycktes honom, att han aldrig hade sett en fagrare qvinna. Men vid han skulle tala henne till, se! -- då kom den förtrollade buren tillbaka, och ingen kunde öppna låset, utom allenast han, som frälsat prinsessan ur jättens våld. Nu förstod konungen, att mön icke var bestämd att tillhöra honom. Han lät derföre tillreda ett präktigt bröllop, och gaf konungsdottern till brud åt den raske hofmannen, som för henne hade genomgått så mycken farlighet. När brölloppet hade stått med lust och lek i långan tid, tog konungen farväl af dem begge, och sände dem med stort följe hem till prinsessans fader. Här blef icke liten fröjd öfver hela riket, att konungen hade återfått sin enda dotter. Men hofmannen och hans gemål lefde lyckligt tillsammans i många, många år. Och när konungen, som var prinsessans fader, blef död, vardt hofmannen tagen till konung öfver riket. Der lefver han, efter hvad jag hört sägas, och styrer landet lyckosamt ännu i denna dag.
4.