Liknande utländska Sagor förekomma:
- På =Tyska=. -- A. Se Bröderna GRIMM, ~Kinder und Haus-Märchen~, Th. I, N:o 15, ss. 91-100, »Hänsel und Grethel», [öfvers. på Svenska i ~Lekkamraten~, Upsala, 1838, ss. 79-89, »Hans och Greta»; samt något kortare i REUTERDAHLS ~Julläsning för Barn.~ Lund 1837, ss. 72-76]. -- B. Hos STÖBER, ~Elsässisches Volksbüchlein~, Strassburg, 1842, ss. 102-109, »Das Eierkuchen-häuslein».
- På =Fransyska=. -- A. Ett brottstycke på Lüneville-folkspråket finnes hos OBERLIN, ~Essai sur le patois~. -- B. En liknande inledning förekommer i sagan »Finette», ibland Grefvinnan D’AULNOY’S ~Contes des fées~.
- På =Italienska=. -- Se början af Sagan »Nennillo ed Nennella», i BASILE’S ~Il Pentamerone~, V, N:o 8.
A. Jätte-Stugan, hwars tak bestod av bara korfwar.
Ifrån S. Småland.
Det var en gång en fattig torpare och många äro väl det, som bodde djupt in i skogen. Han hade två barn, en pojke och en flicka. En dag sade torparen, att de skulle gå ut och hugga gran-ris. Barnen lydde; pojken tog en yxa, systern följde honom, och så drogo de till skogs att hugga ris, såsom deras fader hade befallt. Men huru de färdades fram och tillbaka, kunde de slutligen icke finna vägen till hemmet. Middagen kom, qvällen kom, och ju längre det led, desto mer fördjupa de stackars barnen sig uti ödemarken. Då blef flickan ängslig, och satte sig ned på en låge (kullfallet träd), samt grät bitterligen; men pojken var vid godt mod, och tröstade sin syster så godt han förmådde. »Gråt inte,» sade han, »jag vill bygga oss en koja; i morgon, när det blir dager, hitta vi nog hem igen.» Sagdt och gjordt; han tog till sin yxa, och byggde en liten koja af gran-ris; flickan aftorkade nu sina tårar, och så blefvo de uti skogen öfver natten.
Följande morgon begynte torpare-barnen åter sin färd; men kunde lika litet finna vägen som dagen förut. När de nu vandrat både länge och väl, blef flickan trött, och satte sig ned samt grät bitterligen. »Gråt inte,» tröstade brodern, »dagen är lång, och vi komma väl hem innan sol går i skog.» Flickan sade: »jag orkar inte gå längre, jag är så hungrig, så hungrig.» Men pojken höll sig vid godt mod och menade, han skulle väl finna bot för den sorgen. Han bad nu sin syster stadna qvar, medan han gick bort, för att skaffa dem någon föda.
När pojken hade vandrat en stund, kom han till en liten rödja; midt på rödjan var en stuga, hvars tak bestod af bara korfvar. Då blef han glad i sinnet och smög sig allt närmare, för att se om han kunde komma åt den sköna maten. Ingenting hördes af, och pojken dristade slutligen krypa upp på stugans tak. Vid det han nu tittade ned genom rök-hålet, blef han varse en gammal jätte, som bodde derinne tillika med sin hustru. Då ville pojken begifva sig bort; men resen märkte buller och ropade med hård stämma: »hvem är det som prasslar på mitt tak?» Pojken svarade, med späd röst: ’bara en liten, liten fogel.’ »Ja så,» brummade jätten, »då kan du ingen skada göra.» Pojken tog nu en knippa korfvar och sprang hastigt bort till sin syster, som under tiden med stor ångest och räddhåga afbidat hans återkomst.
Det led så några dagar, utan att de begge syskonen erforo någon brist, ehuru de icke kunde finna väg utur ödemarken. När nu matförrådet var allt, måste pojken åter gifva sig å stad att skaffa mera. Han smög sig derföre fram till jätte-stugan, hvars tak bestod af bara korfvar, och kröp sakta upp på taket. Men jätten hörde buller, och ropade med barsk stämma: »hvem är det, som prasslar på mitt tak?» Pojken svarade med späd röst: ’bara en liten, liten fogel.’ »Jaså,» brummade jätten, »då kan du ingen skada göra.» Pojken tog derefter en knippa korfvar, såsom förra gången, och sprang hastigt bort till sin syster, som med oro bidade huru hans färd månde aflöpa.
Efter någon tid skulle pojken åter begifva sig bort att skaffa föda åt sig och sin syster. Denna gången ville flickan följa med, för att se huru han bar sig till. Pojken nekade länge till hennes begäran, och menade det vore bättre han gick allena. Men systern var enträgen, och, såsom det plägar gå i slikt fall, fick hon slutligen råda. När de nu kommo till jätte-stugan, blef flickan rädd och begynte gråta. »Åh! tig,» tröstade brodern, »du skall få se det är icke så farligt.» Han kröp derefter upp på taket och kastade korfvar till sin syster, som stod nedanföre. -- När jätten hörde buller brummade han såsom förut: »hvem är det, som prasslar på mitt tak?» Pojken svarade med gäll röst: ’bara en liten, liten fogel.’ Men nu kunde flickan icke återhålla sitt löje, utan skrattade högt: »Hi, hi, hi.» Då blef pojken rädd och ville skynda bort; men halkade i detsamma, bröt hål på taket, och damp hufvudstupa genom öppningen. När flickan märkte denna olycka, blef hon högeligen förfärad, och flydde hastigt tillbaka in i skogen.
»Jo, nu ser jag hvilken liten fogel du är», sade jätten, vid det pojken föll ned genom stugu-taket. Han talade derefter till sin hustru och sade: »Mor! tag pilten och göd honom väl, att vi kunna få oss en god stek någondera dagen.» Jätte-qvinnan gjorde såsom hennes man hade tillsagt, grep pojken och innestängde honom i en stuga. Här fick han nötkärnor och söt mjölk, så mycket honom lysste äta, och blef snart starkare och frodigare än han tillförene hade varit.
Det led så någon tid bortåt, och jätten ville veta om pojken ännu var tillräckligt gödd. Han gick derföre till stigan och ropade, att pojken skulle räcka fram sitt finger. Men denne anade oråd, och räckte i stället fram en träd-pinne. Jätten tog derpå, och tänkte att pojken ännu måtte vara mycket mager, efter som han kändes så hård i hullet. Tussen gick nu till sin hustru och sade, att pojken skulle få dubbelt mera nötkärnor och söt mjölk än tillförene; såsom ock skedde.
Några dagar derefter gick resen åter till stigan, för att spörja om pojken ännu var tillräckligt fet. Denne räckte fram en träd-pinne, såsom förra gången. Tussen undrade högeligen, att pojken hade så ringa hull, och blef mycket misslynt på sin hustru. Men jätte-qvinnan undskyllade sig och menade, att det föga lönte mödan ytterligare göda pojken, eftersom han ändock aldrig blefve fet. Jätten sade: »om det är såsom du säger, vill jag redan i dag fara bort och bjuda våra fränder till gästabud. Du kan emedlertid elda ugnen och tillreda steken.» Detta tycktes käringen vara ett godt råd, och hon lofvade göra såsom hennes man hade sagt. Derefter sadlade jätten sin gångare, och red sina färde.
När tussen hade farit bort, upptände käringen en stor eld och gjorde ugnen mycket varm. Hon hemtade så pojken ifrån stigan, och lät honom sätta sig på bröd-spaden, för att skjutas in i ugnen. Men pojken märkte att det gällde hans lif, och föll derföre ned hvarje gång käringen fattade i grissel-skaftet. Jätte-qvinnan harmades öfver en sådan oskicklighet; men pojken undskyllade sig, det han icke rätteligen visste huru han skulle sitta. »Mor!» sade han, »sätten eder sjelf på bröd-spaden, så torde jag kunna lära mig.» Qvinnan gjorde såsom han bad, och satte sig med krökt rygg på grisslan. Genast var pojken tillreds, fattade grisselskaftet, och skjutsade käringen in i den glödheta ugnen. Detta blef jätteqvinnans bane.
När jätte-qvinnan var död, samlade pojken skyndsamt ihop hvad mat han kunde finna i huset, och gick derefter att uppsöka sin syster. Han fann henne i den lilla ris-kojan, och kan hvar man väl tänka hvad glädje det blef, när de träffades, som aldrig mer trodde sig skola återse hvarandra. Men flickan hade under tiden lifnärt sig af de korfvar, hvilka pojken kastat ned ifrån taket, den gången han blef fast hos jätten. Nu tänkte hon, att hennes broder var längesedan uppäten, och sjelf hade hon hela långa tiden bara gråtit för hans skull.
Medan allt detta timade återkom jätten ifrån sin färd, och undrade att hans hustru icke gick honom till mötes, såsom hennes sed var. »Men», tänkte han för sig sjelf, »hon har väl så mycket bestyr med gästabudet, att hon icke kan komma ifrån.» Jätten steg nu af hästen och gick in; men käringen syntes ingenstädes. »Kanske», menade resen, »har hon gått till skogs; jag vill emedlertid titta på steken.» Vid det han nu öppnade ugns-luckan, se, då satt hans egen hustru stekt och bränd i ugnen; men den illmarige pojken hade flytt sin kos. När jätten såg detta och förstod huru allt hade tillgått, vardt han så harmsen, att hans hjerta sprack och han nedföll död vid eldstaden.
Några dagar derefter var torpare-barnens matförråd till ända. Då öfverlade pojken med sig sjelf, att han väl borde gå och se huru det stod till hos jätten. Den gången fick flickan likväl inte följa med. När pojken nu kom till jätte-stugan, kröp han helt sakta upp på taket, och spejade ned genom rökfånget. Men hvem kan tro huru glad han blef, när han såg jätten ligga död på ugnshällen. Pojken sprang nu till sin syster och förtäljde henne dessa tidningar. Derefter gingo torpare-barnen tillbaka, och borttogo allt silfver och annat gods, som jättefolket hade egt. Men på andra sidan om jättens stuga funno de en stig, som ledde genom skogen. Denna följde de och kommo sålunda lyckligen åter till sin fader. Sedan var jag inte med längre.
B. Stugan, hwars tak bestod af bara ostar.
Ifrån Upland.
Långt borta på ett berg uti skogen bodde en elak trollpacka, som tyckte mycket om att äta barna-kött. Hon plägade derföre betäcka sin stuga med ostar, for att dymedelst locka små gossar och flickor, hvilka vandrade omkring i nejden. Men när hon fick fast några barn, stekte hon dem i ugnen och åt sedan upp dem.
Nära derintill bodde en fattig torpare, som hade en son och en dotter. Som det nu var knappt om mat i huset, sade torparen en dag till sina barn, att de skulle gå ut i skogen och plocka bär. Syskonen gingo, och kommo slutligen till det höga berget. Här fingo de se en stuga, hvars tak bestod af bara ostar. Då höllo barnen råd med hvarandra, och öfverlade att de gerna ville äta något af de sköna ostarne.
Pojken skulle nu försöka sin lycka, och kröp sakta upp på taket. Men när troll-käringen hörde buller, ropade hon: »Hvem är det, som knaprar på mitt tak?» Pojken svarade med späd röst: ’det är bara Guds små änglar, Guds små änglar.’ -- »Knapra då i frid!» genmälte trollpackan. Pojken grep så en hop ostar, och kom derefter oskadd igen till sin syster.
Andra dagen gingo torpare-barnen åter till berget; men nu ville flickan nödvändigt följa sin broder till trollpackans stuga. Pojken lade sig deremot; men det halp icke. När de nu kommo upp på stugu-taket och begynte plocka af de sköna ostarne, ropade troll-käringen: »hvem är det som knaprar på mitt tak?» Pojken svarade med späd stämma: »det är bara Guds små änglar, Guds små änglar.» ’Och jag, jag’, tillade flickan. Då fick trollpackan makt öfver de begge barnen, så att taket brast sönder, och de föllo hufvudstupa ned i stugan.
»Ja det är visst och sannt, att j ären vackra Guds små änglar», sade käringen, när barnen trillade ned genom taket. Hon lade till: »det var bra, nu får jag mig en god stek.» Någon stund derefter sporde hon: »huru slagtar eder mor sina svin?» ’Jo, hon sticker dem med en knif’, sade flickan. »Nej», rättade brodern, »hon lindar en knippa blår om deras hals.» -- ’Så vill jag också göra’, mälte troll-käringen. Hon rullade nu tillsammans en knippa blår och lindade om pojkens hals, hvarvid denne föll till marken, såsom hade han varit död. »Är du nu död?» frågade trollpackan. ’Ja’, svarade pojken. »Nej», återtog käringen, »du är väl inte riktigt död; ty då skulle du icke tala.» Pojken genmälte: ’jag talar, derföre, att min mor alltid hade en sed att inte slagta sina svin, förr än de blifvit gödda.’ -- »Så vill jag också göra», sade trollpackan.
Käringen tog nu de begge barnen och innestängde dem i en stiga. Någon stund derefter sporde hon: »huru göder er mor sina svin?» ’Med draf och dränk’, sade flickan. ’Nej’, rättade pojken, ’hon göder dem med nöt-kärnor och söt mjölk.’ -- »Så vill jag också göra», mälte trollpackan.
En dag gick käringen till stigan, för att se om barnen voro vid godt hull. »Sticken ut fingret,» ropade hon, »att jag må känna om j ären nog gödda.» Flickan gjorde såsom käringen hade sagt; men pojken sköt henne hastigt undan, och räckte i stället fram en träd-pinne. Trollpackan kände derpå, och sade: »J ären mycket för magra, jag vill göda eder ännu någon tid.» Hon gaf dem derefter dubbelt så mycket nötkärnor och söt mjölk som tillförene, så att de hade långt mera deraf än de mäktade förtära.
Efter några dagar gick käringen åter till stigan, för att pröfva om syskonen voro tillräckligt hulliga. »Sticken fram ett finger», ropade hon, »att jag må känna edert hull.» Pojken räckte nu fram en kål-stjelk, som han funnit i stigan. Trollpackan skar deruti med sin knif, och tänkte så att barnen voro mycket feta. Hon tog dem derefter med sig till stugan, hvarest ugnen var eldad och allting redo för att steka dem.
Nu sade trollpackan, att någon af syskonen skulle sätta sig på bröd-spaden. Då gick flickan fram och ville göra såsom käringen hade sagt; men pojken stötte henne undan, och satte sig sjelf i stället. När så trollpackan skulle skjuta honom in i ugnen, skickade han sig mycket drumlig, och trillade ned hvarje gång käringen fattade i grissel-skaftet. Trollpackan blef storligen misslynt häröfver; men pojken var illmarig, och bad så innerligen vackert att hon sjelf ville sätta sig på brödspaden och visa honom, så skulle det nästa gång lyckas bättre. Käringen gjorde efter hans begäran och satte sig på grisslan; men pojken var genast tillreds, fattade skaftet, sköt hexan in i ugnen och stängde ugns-mynningen.
Torpare-barnen togo nu allt gods, som fanns i stugan, och återvände glada till sin fader. Men jag vet icke förvisso, om trollpackan ännu är tillräckligen stekt, ty knappast lärer någon hafva öppnat ugns-luckan för att se derefter.
Anmärkningar.
- En annan uppteckning ifrån ~Upland~ afviker endast i sjelfva inledningen, som förtäljes lika med hvad som förekommer i Sagan om »Pojken, som frälste sina bröder ifrån Jätten».
- Uti en öfverlemning ifrån ~Östergötland~, har sagan redan förlorat hela sitt ursprungliga skaplynne. De handlande personerna äro här tvänne gossar, af hvilka den ene, Truls, timmermannens son, är stygg och elak; men Pehr, prestens son, är god och beskedlig. Truls blir stekt och uppäten af en trollkäring, hvars stuga är öfvertäckt med go-rån; men Pehr räddar sig genom samma list, som barnen i den ofvan meddelade sagan.
- En annan, likaledes yngre öfverlemning af närvarande Saga är serskildt tryckt i Stockholm, 1825, o. fl. st. under titel: »Den stekta Trollpackan», och finnes bearbetad, uti ~Barn-Vännen, Jul-gåfva för snälla Barn.~ Gefle, 1840, ss. 47-51.
3.