Af denna saga, hvartill äfven bör föras den ofvan [N:o 15] meddelade berättelsen om »den Förtrollade Grodan,» känna vi följande utländska art-förändringar:
- Hos =Norrmännen=: -- Se ASBJÖRNSEN och MOE, ~Norrske Folkeeventyr~, Deel I, N:o 25, ss. 160-162, »Dukken i Græsset».
- Hos =Tyskarne=: -- A. Se ~Feen Märchen~, Braunschweig 1801, ss. 271 och följ. »Der König und seine drei Söhne». -- B. BÜSCHING, ~Volks-Sagen, Märchen und Legenden~, »Das Märchen von der Padde». -- C. Bröderna GRIMM, ~Kinder- und Haus-Märchen~, Th. I, N:o 63, ss. 400-403, »Die drei Federn» [jfr. Th. III, ss. 115-117]. D. Anf. arb. Th. II, N:o 106, ss. 113-117, »Der arme Müllerbursch und das Kätzchen» [jfr. Th. III, ss. 194-196]. E. KUHN u. SCHWARTZ, ~Norddeutsche Sagen, Märchen und Gebräuche~, Leipzig 1848, ss. 331-334, »Das weisse Kätzchen».
- Hos =Fransmännen=: -- Se Mad. D’AULNOY, ~Contes des fées~, Sagan »La Chatte Blanche».
- Hos =Polackarne=: -- Se WOYCICKI, ~Polnische Volkssagen und Märchen~, Berlin 1839, III, N:o 1, ss. 101-105, »Die Kröte».
- Hos =Hinduerna=: -- Se ~Asiatic Journal~, N:o 19, hvarest sagan till någon del finnes öfversatt, ss. 143-150.
A. Råttan.
Ifrån N. Småland.
Det var en gång en konung, som hade tre söner. De begge äldste voro redan temligen till ålders, stora och starka, samt riktiga öfversittare mot hvem de trodde sig kunna råda på; deremot var den yngste ännu helt späd, och af mildt sinnelag, så att han inte kunde försvara sig mot de begge andre. Som han nu såg att det alltid var han som fick lida orätt, blef han skygg, drog sig undan till spisel-grufvan, och satte sig att gräfva i askan. Men inte en gång der fick han vara i fred, utan hans bröder sökte rätt på honom, förderfvade hans lek, och kallade honom på spe för ~Aske-pjesken~.
Det stod så en rund tid om, och prinsarne vuxo upp till raska ungersvenner, alla tre. Då lät konungen en dag kalla dem inför sig. -- Ja, bröderna gingo, staddes för sin faders högsäte, och frågade hvad han hade att befalla. »Jo,» sade konungen, »J ären nu komne så till ålders, att det blir tid att tänka uppå giftermål. Dragen derföre bort och fresten eder lycka. Men detta gull-äple skolen J gifva, hvar åt den mö J fästen eder.» Dermed gaf han dem hvar sitt gull-äple. Nu kan man tro att prinsarne blefvo inte litet glada; de skyndade ut och lagade sig till, hvar som bäst kunde. Men när de begge äldste konunga-sönerna fingo präktiga sadlar och gångare och allt annat som kunde höfvas till en friare-färd, fick den lille minste prinsen hvarken häst eller sadel, utan måste gå till fots. Häröfver blef han mycket bedröfvad; men bröderna bara gäckades med hans sorg, och sade, att det gällde just detsamma om han for eller stadnade qvar; han kunde ändock aldrig skaffa sig någon fästemö.
Konunga-sönerna drogo nu åt hvar sin led; de begge äldste med stort följe, ridande på präktiga fålar, och inte litet stolta öfver all sin fagra utrustning. Det dröjde så icke länge förrän de kommo till ett annat rike, och, som talet går, att »ridandes svenn vill ha åkande mö», friade de der till sjelfve konungens döttrar, och vunno deras och frändernas ja, samt fäste dem med hvar sitt gull-äple. Allt gick dem således väl i handom. Men helt annat var det för den stackars Aske-pjesken. Han gick, och han gick, ingen såg han och ingen hörde han, och ju längre det led desto sämre blef han till mods, så det har väl aldrig någon varit med om maken till friare-resa.
Som han nu hade färdats både länge och väl, kom han ändtligen i en stor, stor skog; der var ingen väg, utan allenast en smal gång-stig, icke heller syntes der någon gård, så att prinsen till sluts inte visste hvart han skulle vända sig. Likväl vandrade han jemnt framåt, och allt låg honom i sinnet huru lyckan skiftar olika emellan syskon; hans bröder fingo rida på granna fålar och skulle snart fästa sig rika prinsessor, men han skulle gå till fots, ensam och allena djupt i villande skogen. Vid han gick i sådana tankar tog han fram sitt gull-äple, och begynte kasta det emellan händerna; men huru han lekte, föll äplet oförvarandes till marken och begynte rulla, och stannade inte, utan trillade före allt som han sprang efter. Ändteligen försvann det under en stor vård-kast, som låg vid stigen. Nu kan man tro prinsen fick brådtom till att häfva och lyfta undan riset, för att få igen sitt äple; men »mången finner annat än han letar efter», och så gick det honom, ty i stället för äplet fann han en liten dörr, som ledde nedåt jorden. Vid han nu öppnade dörren kom han i en liten jord-stuga. Der var allt fint och fagert, så man kunde aldrig få det bättre; väggarne bonade med granna »vägg-dukar», sparrarne klädda med hvita »häng-kläden», bänkarne bredde med präktiga hyenden, eld brann på ärilen, och bordet stod dukadt med både mat och dryckes-kar; men ingen menniska syntes till. Prinsen gaf sig likväl inte tid att tänka hvarken på mat eller dryck, utan sökte bara efter sitt gull-äple; men det var lika när, äplet var borta och blef borta.
När han nu hade letat både likt och olikt och ändock ingenting kunnat finna, blef han öfvermåttan bedröfvad, och tänkte uppå all den smälek han skulle få lida, när han kom hem och inte hade hvarken brud eller gull-äple. Rätt i detsamma tittade der fram en den allra fagraste lilla råtta. Hon hoppade upp på bordet, satte sig gent emot prinsen, och helsade: »välkommen, fager ungersvenn! Hvarför är du så ledsen?
Vill du äta, så ät!
Vill du dricka, så drick!
Vill du sitta, så sitt!»
’Nej’, svarade Aske-pjesken, ’mig lyster hvarken mat eller dryck; jag har väl annat än det att sörja för.’ »Hvad har du då för sorg?» Sporde den lilla råttan. ’Jo,’ sade prinsen, ’jag må väl vara ledsen och inte vara glad. Min fader gaf mig ett gull-äple, och bad mig fara bort och fria. Nu har jag tappat mitt äple, och någon brud har jag inte heller fått, så att jag får stå med skammen när jag kommer hem till mina bröder.’ »Åh,» sade råttan, »är det inte annat än det, så blir väl någon råd. Om du vill fästa mig till din käresta, skall jag hjelpa dig.» Ja, huru länge prinsen besinnade sig, samtyckte han omsider till den lilla råttans begäran, och lofvade taga henne till sin käresta. Straxt lopp hon bort, och kom efter en stund tillbaka med gull-äplet i munnen. Nu blef Aske-pjesken så glad, att han tyckte sig hafva förvunnit all sin sorg. Han slog sig derföre ned vid bordet, och åt och drack af hjertans lust, och allt sprang den lilla råttan omkring och passade honom, så han hade aldrig haft det bättre. Men när det blef serla och qvällen kom, hade råttan tillredt en bädd af mjuka silkes-bolstrar. Der lade han sig att hvila, och sof så väl, och mådde så godt, att han tyckte sig aldrig haft det hälften så bra, när han var hemma hos sin fader i den stora kungs-gården.
Andra morgonen, första tid dager var ljus, skulle Aske-pjesken vända hem igen. Han tog så afsked af den lilla råttan, tackade för godt herberge, och lofvade han skulle aldrig glömma sin tro emot henne. Derefter begynte han vandra stigen fram, och kom till lands-vägen just som hans begge bröder redo förbi; men prinsarne voro så stora i sinnet, att de låtsade som de icke sågo honom. När nu alla tre bröderna kommit hem, lät konungen kalla dem inför sig, och sporde huru deras färd hade aflupit. Då skall man tro de begge äldste prinsarne togo munnen full af stora ord, och kunde aldrig nog prisa sina fästemörs fägring och myckna rikedom. »Nå än du, Aske-pjesk!» sade konungen. »Huru har det gått för dig? Har du fått dig någon käresta?» ’Ja,’ svarade prinsen, ’väl har jag det fått; fast hon icke kan vara så fullkomlig i allting som mina bröders.’ Straxt voro de begge äldste prinsarne redo med sitt vanliga gäckeri. »Jo,» sade de, »har man någonsin hört? Aske-pjesken har fått sig en fästemö! Hon måtte väl vara derefter, när hon vill ha en sådan ask-malare till brudgum.» Prinsen svarade ingenting härpå, ty han visste nog huru det stod till; utan drog sig bort ifrån de andre, och satte sig för sig sjelf i spisel-grufvan. Likväl gick det honom till sinnes att han aldrig skulle få höra annat än gäckeri af sina bröder, och det rann honom i tankarne, att lyckan väl en gång kunde hjelpa honom också, fast han nu vore ringa och förskjuten.
Det led så åter en rund tid bortåt, och i hela kungs-gården talades om intet annat än de begge äldste prinsarne, hvilka förnäma konunga-döttrar de hade fästat sig; men ingen spillde ord på Aske-pjesken, eller brydde sig om hvad käresta han hade fått. Då hände sig en dag, att konungen lät åter kalla sina tre söner inför sig. Ja, prinsarne gingo, staddes för sin faders högsäte, och frågade hvad han hade att befalla. »Jo,» sade konungen, »jag har hört både sidt och vidt förtäljas om edra fästemörs fägring och stora rikedom. Nu lyster mig gerna veta om de ock äro snälla i händerna. Dragen derföre bort, och hemten mig hvar sin kaka som edra kärestor hafva bakat, att jag så må döma om deras slöjd.» Härmed voro de begge äldste prinsarne väl tillfreds, och lagade sig genast till med vapen och följe och präktig utrustning, för att helsa på sina fästemör. Men Aske-pjesken hade hvarken sadel eller gångare, utan måste vandra till fots nu som förr, och fick ändå vara glad när han väl slapp ifrån sina bröders ideliga skämt och spe-ord.
Vi låta nu de begge äldste konunga-sönerna draga åt sin led, och följa i stället med den lille minste prinsen, der han vankar allena i skogen. Han gick, och han gick, och aldrig hade han så längtat till någonting som han nu längtade till den lilla råttan. Men allt som det led rann det honom i sinnet, huru omöjligt det vore för henne att baka någon kaka, såsom konungen hade tillsagt. Häraf blef han öfvermåttan bekymrad; ty han tänkte uppå all den spott han skulle få lida, när hans bröder kommo hem med präktiga bake-kakor, me’n han hade ingen. Han visste så rätt inte om det var värdt att gå fram, eller han skulle vända tillbaka igen; men slutligen gick han fram. Som han nu kom in i den lilla jord-stugan, sprang råttan honom till mötes, helsade honom med stor kärlek och sade: »välkommen, allerkärasten! Hvarför är du så ledsen?
Vill du äta, så ät!
Vill du dricka, så drick!
Vill du sitta, så sitt!»
’Nej,’ svarade Aske-pjesken, ’jag vill hvarken äta eller dricka; jag har väl värre än det att sörja för.’ »Hvad har du då för sorg?» Sporde den lilla råttan. ’Jo,’ sade prinsen, ’jag må väl vara ledsen och inte vara glad. Min fader har befallt mig fara bort och hemta en kaka som min käresta har bakat, och nu får jag stå med skammen när jag träffar mina bröder.’ »Åh,» sade råttan, »är det inte annat än det, så blir väl någon råd. Vill du vara mig trogen skall jag hjelpa dig.» Ja, prinsen lofvade han skulle aldrig svika henne. Straxt lopp hon bort, sprang upp på en jordfast sten, och ropade: »hit, hit, alla mina små råttor! Hvar med ett mjölkorn i munnen!» Knappt var det utsagdt, förr än der kom fram en sådan otalig hop råttor, att det hvimlade hvar man såg: hvar råtta hade ett litet mjölkorn i munnen, och det lade hon i ett det aller som nättaste lilla tråg; sedan gjordes der upp eld under en liten flat hall, och så prinsens lilla käresta till att knåda, och älta, och kafla, och pigga, och grädda, och gaf sig ingen rast förrän hon hade bakat en liten lef, som var så snöane hvit och så utane fin, att aldrig någon har sett sådant bake-bröd. Nu vardt Aske-pjesken glad, tackade den lilla råttan på det allra bästa, och tyckte sig hafva förvunnit all sin sorg. Han slog sig så till ro, satte sig vid bordet, och åt och drack af hjertans lust, och allt sprang hans lilla käresta omkring så beställsam och passade honom. Men när det blef serla och qvällen kom, hade hon tillredt en säng med fagra silkes-bolstrar; der lade han sig att hvila, och sof så godt, så han tyckte sig aldrig haft det bättre i all sin tid.
När det nu led fram på morgonen, och stjernorna slocknat för dagen, skulle Aske-pjesken vända hem igen. Han tog så farväl af den lilla råttan, tackade för godt herberge, och lofvade han skulle aldrig glömma henne. Derefter begynte han vandra stigen fram, och kom till lands-vägen rätt som hans begge bröder redo förbi i all sin grannlåt; men prinsarne voro så stora af sig, att de låtsade som de icke sågo honom. När nu alla tre bröderna kommit hem, lät konungen deras fader kalla dem inför sig, och sporde huru deras färd hade aflupit. Straxt togo de begge äldste prinsarne fram hvar sin kaka som deras fästemör hade bakat, och brödet var både hvitt och fint, så att ingen med skäl kunde tala derpå. »Nå, än du Aske-pjesk!» sade konungen. »Huru har det gått för dig? Har du något bake-bröd att visa ifrån din käresta?» ’Ja,’ svarade prinsen, ’väl har jag det; fast hon annars icke kan vara så fullkomlig i allt som mina bröders.’ Genast voro de begge äldste konunga-sönerna åter färdiga med sitt gäckeri, och sade: »jo, har man nå’nsin hört? Aske-pjeskens fästemö har också bakat bröd! Det lärer väl vara efter som både hon och han äro till.» Men prinsen lät sig icke bekomma, utan tog fram lefven som han fått af den lilla råttan. Nu skall man tro att både konungen och prinsarne och alla som voro tillstädes fingo stora ögon; ty brödet var så utane fint och så snöane hvitt, att aldrig någon har sett eller hört omtalas sådant bröd. Der blef nu dömdt af konungen, att Aske-pjeskens käresta hade bakat det grannaste brödet, och så fingo de begge äldste prinsarne stå med skammen för alla sina stora ord. Men de tröstade sig så godt de kunde, och mente tro på, att om Aske-pjeskens fästemö också kunde baka, vore hon likväl i allting annat sämre än deras kärestor.
Det led så ännu en tid bortåt, och i kungs-gården talades både hit och dit om Aske-pjesken och hans fästemö; men sjelf sade han ingenting, utan var glad när han fick vara i fred för sina bröder. Då hände sig en dag, att konungen lät åter kalla sina tre söner inför sig. Ja, prinsarne gingo, staddes för sin faders högsäte, och frågade hvad han hade att befalla. »Jo,» sade konungen, »jag har väl sett huru edra kärestor baka bröd; men nu lyster mig veta om de också äro slöjdkunniga. Dragen derföre bort, och hemten mig hvar sin väf som de väfvit, att jag så må döma om deras snällhet.» Härmed voro de begge äldste prinsarne mycket väl tillfreds, och lagade sig straxt i ordning med vapen och följe och präktig utrustning, för att helsa på sina fästemör. Men den lille minste prinsen hade hvarken sadel eller gångare, utan måste vandra till fots nu som förr, och fick ändå vara glad när han väl slapp ifrån sina bröders ideliga spe-ord.
Vi låta nu de begge äldste konunga-sönerna rida åt sin led, och följa i stället med Aske-pjesken, der han vankar ensam och allena i skogen. Han gick, och han gick, och aldrig hade han så längtat efter någonting som han nu längtade till den lilla råttan. Men allt som han vandrade rann det honom i sinnet, huru ogörligt det vore att hon kunde väfva någon väf, såsom konungen hade befallt. Han saktade derföre sina steg, och blef öfvermåttan bedröfvad; ty allt tänkte han på den spott han skulle få lida, när hans bröder kommo hem med granna väfvar, me’n han hade ingen. Han visste så rätt inte om det var lönt att gå fram, eller han skulle vända tillbaka igen; men slutligen gick han fram. Som han nu kom in i jord-stugan, sprang den lilla råttan honom till mötes, helsade honom med stor kärlek och sade: »välkommen, allerkärasten! Hvarföre är du så ledsen?
Vill du äta, så ät!
Vill du dricka, så drick!
Vill du sitta, så sitt!»
’Nej,’ svarade Aske-pjesken, ’mig lyster hvarken mat eller dryck; jag kan väl ha annat att vara ledsen för.’ »Hvad har du då för sorg?» Sporde den lilla råttan. ’Jo’, sade prinsen, ’jag må väl vara ledsen och inte vara glad. Min fader har befallt mig fara hit och hemta en väf som min käresta har väfvit, och nu får jag stå med skammen när jag träffar mina bröder.’ »Åh», sade råttan, »är det inte annat än det, så blir väl någon råd. Vill du vara mig trogen skall jag hjelpa dig.» Ja, prinsen lofvade han skulle aldrig svika henne. Straxt lopp hon ut, sprang upp på den jordfasta stenen, och ropade: »hit, hit, alla mina små råttor! Hvar med en silkes-tråd i munnen!» Knappt var det utsagdt, förrän der kom fram en sådan otalig hop råttor, att det hvimlade när och fjerran: hvar råtta hade en liten silkes-tråd i munnen, och dem lade de i en hög; sedan lagades der till sländor och bommar och en den aller som nättaste lilla väf-stol, och så blef der ett spinnande, och ett spolande, och ett surrande, och ett bommande, och ett varpande, så att ingen har sett maken; men prinsens lilla fästemö satte sig sjelf i väf-stolen, och sölfvade väfven, och skedade, och kastade skott-spolen emellan sina små fingrar, och trampade tramporna med sina små fötter, och gaf sig ingen rast, förr än hon hade väfvit en väf, som var hvitare än den hvitaste snö och finare än det finaste spindel-garn. Nu vardt Aske-pjesken åter glad, tackade den lilla råttan på det allra bästa, och tyckte sig hafva förvunnit all sin sorg. Han slog sig så till ro, och åt och drack af hjertans grund, och allt sprang hans lilla fästemö omkring så beställsamt och passade honom. Men när det blef serla och qvällen kom, hade hon tillredt en säng med snöhvita lakan och mjuka silkes-bolstrar; der lade han sig att hvila, och sof så godt, och mådde så väl, så han tyckte sig aldrig kunna ha det bättre i hela verlden.
Arla om morgonen, första tid dager var ljus, skulle Aske-pjesken vända hem igen. Han tog så afsked af den lilla råttan, tackade för godt herberge, och lofvade han skulle aldrig glömma sin tro emot henne. Derefter begynte han vandra stigen fram, och kom till lands-vägen rätt som hans begge bröder redo förbi i all sin ståt; men prinsarne voro så höga i sinnet, att de låtsade som de icke blifvit honom varse. När nu alla tre bröderna kommit hem, lät konungen deras fader kalla dem inför sig, och sporde huru deras färd hade aflupit. Straxt togo de begge äldste prinsarne fram hvar sin väf som deras kärestor hade väfvit, och var väfnaden både jemn och fin, så att ingen kunde annat än berömma den. »Nå än du, Aske-pjesk!» sade konungen. »Huru har det gått för dig? Har du ingen väf att visa ifrån din käresta?» ’Jo,’ svarade prinsen, ’väl har jag det, fast hon annars icke kan vara så fullkomlig i allt som mina bröders.’ Genast voro de begge äldste konunga-sönerna åter färdiga med sitt gäckeri, och sade: »har man väl nå’nsin hört? Aske-pjeskens fästemö har också väft en väf! Den lärer väl vara efter som både brud och brudgum äro till.» Men prinsen lät sig icke bekomma, utan gick dristeligen fram och räckte sin fader en liten val-nöt. Nu fingo bröderna, min sann, se på annat; ty när konungen öppnade val-nöten, låg deruti en hassel-nöt, och i hassel-nöten en körsbärs-kärna, och i den lilla körsbärs-kärnan gömdes en väf, som var hvitare än den hvitaste snö och finare än det finaste spindel-garn, och så sid och vid, att den räckte öfver hela konunga-salen. Alla kommo nu öfverens att maken till väfnad inte var att finna, om man ock letade öfver sju konunga-riken; och de begge äldste prinsarne fingo stå der med skammen för alla sina stora ord. Men de sväljde sin förtret så godt de kunde, och menade tro på, att om Aske-pjeskens fästemö också kunde både baka och väfva, vore hon likväl i allting annat sämre än deras kärestor.
Det lider så ännu en tid bortåt, och i hela kungs-gården talas om ingenting så mycket som om den yngste prinsen och hans fästemö, och tycktes alla att Aske-pjesken nu var mycket ansenligare än tillförene. Men sjelf sade han ingenting, utan var glad att han fick vara i fred för sina bröder. Då hände sig en dag, att konungen lät åter kalla sina tre söner inför sig. Ja, prinsarne gingo, staddes för sin faders högsäte, och frågade hvad han hade att befalla. »Jo,» sade konungen, »jag har fuller sett att edra fästemör äro snälla både att baka och väfva; det blir derföre tid att vi tänka uppå bröllopp. Dragen nu bort, och sägen dem hvad dag jag har utsatt, att jag så må döma hvem af eder förer hem den fagraste bruden.» Härmed voro de begge äldste prinsarne öfvermåttan väl tillfreds, och rustade sig genast till med bröllopps-kläder och vapen och präktigt följe, att rida bort och hemta sina fästemör. Men den lille minste prinsen hade hvarken gångare eller följe-svenn, utan måste vandra till fots nu som förr, och fick ändå vara glad när han väl slapp ifrån sina bröder och deras ideliga stick-ord.
Vi låta dem nu brygga och baka och laga till bröllopp i den stora kungs-gården; inte heller bry vi oss om de begge äldste prinsarne, utan följa i stället med Aske-pjesken, der han vankar ensam och allena i skogen. Han gick, och han gick, och aldrig hade han så längtat till någonting som han nu längtade till den lilla råttan. Men rätt som det led rann det honom i hugen, hvad hans fränder skulle säga när de fingo se hans lilla brud. Härvid blef han öfvermåttan bedröfvad; ty allt låg det för honom hvad spott han skulle få lida, när hans bröder kommo hem med fagra konunga-döttrar, me’n han hade inte annat än en liten råtta. Han saktade derföre sina steg, och ju mera han grundade desto sämre blef hans till mods, så att han slutligen inte visste om det var lönt att gå fram, eller han skulle vända tillbaka igen. Likväl gick han fram. Som han nu kom in i jord-stugan, sprang den lilla råttan honom till mötes, helsade honom med stor kärlek och sade: »välkommen, allerkärasten! Hvarför är du så ledsen?
Vill du äta, så ät!
Vill du dricka, så drick!
Vill du sitta, så sitt!»
’Nej,’ svarade Aske-pjesken, ’jag aktar inte om hvarken äta eller dricka; jag har väl mera än det att sörja för.’ »Hvad har du då för sorg?» Sporde den lilla råttan. ’Jo,’ sade prinsen, ’jag må väl vara ledsen och inte glad. Min fader har lagat till bröllopp, och befallt mig och mina bröder att hemta våra kärestor; men huru skall det gå, när mina fränder få se att jag inte har någon annan brud än en liten råtta?’ »Åh,» sade råttan, »är det inte annat än det, så blir väl någon råd. Vill du blott vara mig trogen, skall du få se att allt går bra.» Ja, prinsen lofvade han skulle aldrig svika henne. Huru nu den lilla råttan lade sina ord glömde han omsider bort sin sorg, och åt, och drack, och glammade af hjertans lust; och så gick den dagen som alla andra dagar. Men när qvällen kom, hade hon tillredt en säng med blå silkes-bolstrar och snö-hvita lakan. Der lade han sig att hvila, och sof så godt, och drömde så fagert, så han tyckte sig hafva fått ännu mycket yppare gifte än någon af sina fränder.
När nu morgonen grydde och sol rann öster upp, skulle prinsen gifva sig på väg. Han sporde så sin käresta till om hon var redo. »Ja,» sade råttan, »bara jag först får taga på mig mina bröllopps-kläder.» Härvid kunde Aske-pjesken knappast hålla sig ifrån att le midt under all sin sorg; ty han tänkte på hvad detta skulle bli för en underlig färd. Men den lilla råttan lopp ut, sprang upp på den jordfasta stenen, och ropade: »hit, hit, alla mina små råttor! Hvar med ett rått-skinn i munnen!» Genast kom der fram en sådan otalig hop råttor, att hela marken möljade; hvar liten råtta hade ett rått-skinn i munnen, och det klädde de på Aske-pjeskens käresta, och krängde så skinn utanpå skinn, tills hon ändteligen blef så stor och tjock, att hon inte orkade röra sig. När det var gjordt, drogo de fram en silfver-sked. Vid sked-skaftet spändes tolf stora tordyflar, frammanföre hoppade fjorton loppor, och sex små råttor gingo vid sidan, för att passa på bruden. När så allt var redo, sattes den stora råttan i silfver-skeden, och sedan torbaggarne till att springa, lopporna till att hoppa, råttorna till att löpa, och så bar det af i full fläng öfver både berg och backar. Men sjelf gick Aske-pjesken vid sidan och såg på, och lärer ej synas underligt, att han inte gladdes just synnerligen hvarken åt brud eller brudefärd.
Allt som de nu skredo närmare och närmare mot kungs-gården, vardt Aske-pjesken alldeles modfäld; ty han väntade hvar stund att få se sina bröder komma farande med deras prinsessor, och tycktes honom, att han hellre ville vara död än att de skulle möta honom. Likväl gick han allt framåt, och grundade bara uppå hvad slut detta månde taga. Bäst det så var, kommo de till ett rinnande vatten som lopp emot norr. Öfver vattnet gick en spång. Då stadnade hela brud-skaran; den lilla råttan vältrade sig ur midt på spången, och ropade till Aske-pjesken: »räck ut ditt svärd, och hugg skaftet af skeden!» Detta tycktes prinsen vara en sällsam begäran; men han var nu en gång så till mods, att han föga aktade uppå någonting; han drog derföre sitt svärd, och gjorde såsom hon bad. Men nu skedde en underlig ting; ty vid prinsen högg till, föll skeden ned i vattnet, och rätt i detsamma kom der upp på andra sidan en karm, som var den allra grannaste man någonsin ville se. Den glimmade af både guld och silfver, tolf apelkastade fålar voro spända för tisteln, och fjorton bruda-småsvenner, klädde på det allra kosteligaste, redo framföre. Knappt var det färdigt, förr än den lilla råttan sade åter igen: »räck ut ditt svärd och hugg hufvudet af mig också!» Men se, detta ville Aske-pjesken inte göra, ty han höll henne mycket kär, ändock att hon inte var annat än en liten råtta. Likväl måste han omsider efterkomma hennes begäran, fast det var med sorgset sinne. Vid han nu åter högg till, föll den stora råttan och alla de andra små råttorna ned det rinnande vattnet, och se, i samma stund kom der upp på stranden en prinsessa, hon var fager som Guds klara dag, hennes kläder voro af silke och skarlakan, på hufvudet bar hon en gull-krona, och i handen ett gull-äple; men sex fagra brud-tärnor voro omkring för att passa henne. Nu kan man veta huru Aske-pjesken blef till sig; han visste på en lång stund inte om han drömde eller var vaken, så fagert och sällsamt tycktes honom allt hvad han såg. Men han fick inte länge besinna sig; ty den väna konunga-dottern gick fram, och tog honom i famn med stor kärlek, och tackade honom att han frälst henne: hon vore ingen annan än hans egen allerkäresta, den lilla råttan, som varit förtrollad af en elak styfmoder.
Aske-pjesken tyckte nu att han väl tröstade visa sig för sina fränder. Han tog derföre sin käresta vid handen, och förde henne med tukt och fagert sinne till den granna karmen; der satte hon sig uti, och prinsen sjelf steg upp vid hennes sida. Sedan bar det af i fullt fyr, så fort tygen kunde hålla, och hvar de foro fram, glimmade det af karmen, och af guldet och ädel-stenarne, så det var en lust till att se uppå. Som de nu kommo fram emot bröllopps-gården, voro de begge äldste prinsarne redan hemma, och hade gått in för konungen att visa sina kärestor; men prinsessorna voro både rika och fagra, så att hvar man berömde konunga-sönernas giftermål. Der väntades så blott på Aske-pjesken, och bröderna gladdes att tänka, huru han skulle taga sig ut vid all deras herrlighet. Men annat fingo de se, när borga-grinden öppnades, och den gyllene karmen körde in på kungs-gården, med brudasmå-svenner, och bröllopps-tärnor, och all annan fagerlek, och den väna konunga-dottern steg ut, med gull-krona på hufvudet och gull-äple i handen, och Aske-pjesken, som alla hade försmått, trädde fram vid hennes sida. Nu fingo prinsarne minsann annat göra än att tala stora ord, och de vände sig bort, -- kan tro gull-skenet gjorde dem ondt i ögonen. Men Aske-pjesken gick dristigt fram i konunga-salen, staddes för högsätet, och helsade sin fader med stor vördnad, så att alla undrade öfver hans manlighet och förstånd. Der var så icke mer än en stämma, att hans käresta lika mycket öfverträffade de andra, som solen lyser klar framför andra stjernor på himlen. Sålunda fingo de begge äldste prinsarne ändock stå med skammen, och spordes aldrig mer efter den dagen, att de gjorde gäck, hvarken af sin yngste bror eller någon annan.
Nu blef brölloppet drucket med lust och med lek och allsköns glädje, och konungen satte Aske-pjeskens brud i hög-bänken, och visade henne stor ära och hyllest, såsom man det kunde vänta. Men när brölloppet hade stått i dagar, ja, väl i sju, tog den yngste prinsen farväl af sina fränder, och for hem till sin drottnings rike, som tillförene varit förtrolladt. Der blef han tagen till konung, och styrde sedan både länge och lyckosamt, och blef vänsäll och årsäll, så att större konung och fagrare drottning aldrig ha funnits till. Men sedan var jag inte med längre.
B. Konunga-dottern i Tornet.
Ifrån Gottland.
Det var en gång en konung och en drottning, som lefde mycket väl tillsammans. De åtte en enda dotter, den vänaste man kunde se för sina ögon; också höllo de henne kär öfver allt annat. Men när det lidit en tid, fick drottningen sin hel-sot, och kände att hon skulle dö. Hon lät så kalla till sig sin gemål, konungen, och sade: »jag känner att min tid är all, och hafven stor tack för hvar dag vi lefvat tillsammans. Likväl sörjer jag icke för mig, att vi skola skiljas; ty jag vet att J hållit mig kär, och att jag aldrig skall gå ur edert sinne. Icke heller sörjer jag för eder; ty när jag är död, skolen J fästa en annan gemål, och så blir edert hjerta gladt igen. Men allramest sörjer jag för vår lilla dotter, att hon skall bli så frånfallen och ensam i verlden. Lofven mig fördenskull, att J tagen väl vård om henne, så att hon slipper lida spott af andra, eller gråta att hennes rätta moder är död.» Ja, detta lofvade konungen, som man det kan vänta, och så dog drottningen, lemnande ett godt eftertal af både höga och låga. Men konungen sörjde mycket öfver hennes död, och ville icke låta trösta sig.
Det stod så en lång tid bortåt, och allt var konungen lika bedröfvad som tillförene. Då begynte hans män att samrådas huru deras herre skulle åter blifva glad igen, och tycktes dem rådligt, att han borde se sig om efter en ny drottning. Detta var konungen mycket emot, ty han önskade hellre lefva ogift i all sin dag; likväl lät han omsider öfvertala sig att göra efter deras begäran. Han drog så bort i främmande land, och fäste sig en ny drottning, och förde henne hem till sitt rike. Men den nya drottningen var i allt olik hans förra gemål, ty hon var både elak och afundsam, och hade ett hjerta hårdare än en sten; dertill var hon trollkunnig, och öfvade många onda ting. Häraf skedde, att konungen icke fick någon trefnad i hemmet, utan tänkte ofta med sorg på fordna dagar, huru annorlunda det då var. Men ännu värre gick det hans dotter, den unga prinsessan. Hon rönte aldrig någon huldhet hvarken af sin styfmoder eller sina styfsystrar -- ty drottningen hade ock varit gift --; utan första tid konungen icke var tillstädes, gjorde de henne all den harm och orätt de någonsin kunde. Så stod det i flera år, och prinsessan växte upp till den fagraste mö som någon visste att säga om. Men ju längre det led och ju fägre hon växte, desto sämre blef hon hållen.
Det hände sig om våren, att konungen en dag gick att lustvandra på sjö-stranden. Som han nu såg huru böljorna lekte, och skeppen gingo land och land emellan, rann det honom i sinnet, att han ville fara i leding, medan han kunde skingra sin sorg. Han lät derföre skjuta sina snäckor ifrån land, skar budkaflar öfver allt sitt rike, och bjöd ut hvar man som kunde bära vapen. När så allt var redo, gjorde han sig betänkt huru han skulle sörja för sin unga dotter, medan han sjelf var borta. Till den ändan lät han bygga ett fast torn uti skogen, förde dit prinsessan med hennes tärna och hennes små-svenner, och sade att de skulle blifva der, tills han kom hem igen. Derefter hissade han segel under förgyllande rå, och drog ut på härtåg långt i främmande land. Men detta var just hvad den elaka drottningen länge hade väntat. Ty icke så snart såg hon konungens vimplar fara öfver sjön, som hon öfvade sina onda konster, och förtrollade konunga-dottern med folk och allt, så att tornet blef till en usel jord-koja, prinsessan sjelf till en liten råtta, hennes tjenare till andra små råttor, och tjenste-mön förvandlades till en kråka, som kraxade och skriade i luften. Derefter begynte styfmodern och hennes döttrar ett lustigt lefverne på kungs-gården, och styrde och ställde med riket såsom dem godt syntes. Men den lilla råttan satt ensam och öfvergifven i sin jord-koja, och konungen, hennes fader, visste ingenting af hvad henne vederfarits, utan drog vida öfver saltan sjö, och hvart han kom vann han alltid seger.
Sagan vänder nu till ett annat konunga-rike. Der rådde en konung öfver, som hade tre söner. När prinsarne kommit något till ålders, lät konungen en dag kalla dem inför sig, och sade: »jag börjar blifva gammal, och kan väl märka att min tid icke blir lång; ty ’grå hår äro dödens blomster.’ Dragen derföre bort och söken eder giftermål, att jag må se eder försörjda innan jag dör.» Ja, detta likade de två äldste konunga-sönerna öfvermåttan väl, ty begge voro de raska och hurtiga ungersvenner; deremot var den yngste prinsen alltid blyg och försagd, så att han svarade ingenting. Bröderna begynte nu spörja sin fader åt, hvar de helst borde se sig om efter kärestor. »Jo,» svarade konungen, »här hafven J hvar sitt gull-äple. Kasten dem framför eder, och hvar de stadna der skolen J söka er lycka.» Så samtaladt togo prinsarne orlof, och lagade sig till med vapen och gångare, och drogo bort ifrån kungs-gården. Men allt gäckades de två äldste prinsarne med sin yngre bror för hans försagdhet, och undrade likt och olikt, hvar i verlden en sådan som han skulle få sig någon käresta.
När nu bröderna kommit på väg, kastade hvar sitt gull-äple, och äplena till att löpa före, som prinsarne redo efter. Men under tiden ville det icke bli slut på de äldste konunga-sönernas gabberi, utan allt drefvo de gäck med sin yngre bror, så han visste sig ingen råd för deras elakhet. Han blef derföre rätt glad, när hans gull-äple plötsligt hoppade af vägen och begynte rulla in åt vilda skogen. Häröfver gäckades bröderna ännu mera, och sporde, hvad fager brud han tänkte finna bland furu-buskarne. Men prinsen aktade icke mera om deras skämt, utan red öfver stock och sten, allt som hans gull-äple visade vägen. Bröderna foro så åt hvar sin led, och de äldste prinsarne kommo snart till kungs-gården, hvarest den elaka styfmodern bodde. Der friade de till hennes döttrar, och fingo ja, och fäste dem till sina kärestor. Men den lille minste prinsen red genom skog och mark, så länge dager var ljus på himmelen, och när qvällen kom, att sol gick ned, hade han ännu ej funnit hvarken gård eller herberge.
Som han nu hade färdats både länge och väl, och det redan var serla på aftonen, märkte han ett litet ljus som tindrade fram emellan träden. Genast red han ditåt, och rätt som det var stadnade hans gull-äple vid en liten, liten jord-koja. Detta tycktes prinsen vara mycket annorlunda än han hade väntat; men, såsom han var trött af resan, besinnade han sig icke länge, utan band sin häst vid ett träd, öppnade dörren, och steg in. Vid han nu trädde fram i stugan fick han se en underlig lek; ty der fanns icke någon menniska, hvarken träl eller bonde, men längst fram i högbänken satt en liten fager råtta, och såg så innerligt god och beskedlig ut. Bakom hennes stol gick en kråka, som bredde ut fjädrarne och ville just vara litet högfärdig; men på golfvet sprungo en hop små, små möss af och an, och hade så brådt om, så brådt om, och pysslade och sysslade med sina göromål, allt som deras matmoder nyrnade åt dem. Konunga-sonen visste i början icke hvad han skulle tänka om allt detta; utan stod en lång stund och bara såg sig omkring; men den lilla råttan neg honom med blida ögon, helsade honom välkommen, och sporde efter hans ärende. »Jo,» sade prinsen, »min fader har skickat mig ut för att fria, och mitt gull-äple har stadnat vid denna jord-koja, ehuru olikt det synes att jag här finner mig någon brud.» ’Åh,’ sade råttan, ’var inte bekymrad för det, du; ty ditt ärende är till mig och icke till någon annan. Stig nu fram, fager ungersvenn! Det är redan länge jag har väntat dig.’ Dermed lät hon breda ett hyende öfver bänken, bjöd prinsen taga plats vid sin sida, och undfick honom både vänligt och kärligt. Men nu skall man tro de små råttorna fingo något att beställa. Somliga tände upp ljus, så att jord-stugan glimmade som den präktigaste konunga-sal, andra blandade mjöd och vin, och framsatte ypperlig mat, så prinsen hade aldrig blifvit så undfägnad, andra åter sprungo bort och hemtade foder åt hans häst, både elfve-gräs och jungfru-halm och andra fagra blommor som vexa om sommar-tid; men af allt ihop var det ingenting som behagade prinsen så mycket som den lilla råttan; ty hon var både täck och fager, ändock att hon inte var annat än ett litet djur. Dertill var hon så hjertans god och vänlig, så han hade aldrig tänkt att det kunde finnas en sådan liten huld varelse i hela verlden.
Vi låta nu konunga-sonen sitta der och äta och dricka och må väl, och vilja i stället se hvad den lilla råttan tog sig före. Hon kallade sin tjenste-mö, gaf henne noga besked om allting, och sade att hon skulle fara öfver skogen bort till drottningens döttrar. Ja, kråkan var genast färdig, bredde ut vingarne, och flög åstad. Som hon nu kom in i kungs-gården, frågade prinsessorna hvad hon hade för ärende. »Jo,» svarade kråkan, »min matmoder, den lilla råttan, låter helsa så mycket, att hon fått en konunga-son till friare. Hon beder fördenskull att J skicken henne litet groft hafre-bröd med spicke-sill, emedan hon gerna vill undfägna honom med något serdeles, och konunga-barn äro så vanda vid kräslig mat, att slik en kost månde synas dem mycket förträfflig. Dertill beder hon ock om en knippa långhalm åt hans häst, emedan kungs-hästar äro trötta vid att aldrig få annat än hö och hafra.» Straxt var afundsjukan framme, och prinsessorna svarade helt oförtänkt: »helsa du henne som skickat dig, att hon må vända sig till hvem hon vill, men inte är det värdt hon vänder sig till oss; för vi ha sjelfva fått friare, och kunna väl också ha lust att fägna dem med någonting riktigt rart.» Kråkan vände nu hem med sådant besked, och flög tillbaka öfver skogen till den lilla jord-kojan. Men när råttan fick höra hvad svar hon fått, log hon i sitt sinne, och gladdes att hennes list hade så väl lyckats. Hon lät nu bära fram både mjöd och vin, och undfägnade prinsen på det allra kostligaste, så han hade aldrig haft det så godt. Men hvem som rosade gästa-budet, inte var det prinsens bröder uppe i kungs-gården; ty de fingo hålla till godo med hafre-bröd och spicke-sill, så de hade aldrig lefvat vid så mager kost i all deras tid.
När så tre dagar voro förlidna, tog prinsen farväl af sin lilla käresta, sadlade sin gångare, och gaf sig på väg att möta sina bröder. Som de nu träffades, hade de två äldste konunga-sönerna mycket att förtälja om sina fästemörs fägring och andra egenskaper, ehuru man eljest föga kunde märka, hvarken på prinsarne eller deras hästar, att de kommo ur ett friare-gille. Men den yngste prinsen sade ingenting, utan teg; och bröderna redo så tillsammans framåt kungs-gården. Vid de nu kommo farande genom borga-grinden, var der samlad en stor hop folk, och alla undrade öfver de äldste prinsarne, att de redo på så magra hästar och sågo så svultna ut, medan den yngste prinsen var både frisk och frodig, och hans gångare dansade under honom att det var en lust till att se. Men de skulle nog inte ha undrat så mycket, om de fått veta, hvad ingen visste, att de två äldste konunga-sönerna i tre hela dagar aldrig fått annan kost än bara hafre-bröd med spicke-sill.
Det led så någon tid bortåt, och konungen lät en dag åter kalla prinsarne inför sig. När de kommo, sade han: »jag har hört mycket ordas om edra kärestors rikedom och skönhet, och kan jag visst icke tro annat än att allting är såsom J sägen. Likväl lyster mig gerna veta, om de äfven äro snälla i sina händer. Dragen derföre bort och bedjen dem sticka hvar sitt sadel-täcke, att jag så må döma om deras slöjd.» Detta likade de begge äldste prinsarne öfvermåttan väl; ty ingendera tviflade, att ju hans fästemö skulle sömma det yppersta täcket. Men annat var det med den yngste prinsen; han blef illa till mods, ty det rann honom i hugen, huru omöjligt det vore för hans lilla råtta att sömma något sadel-täcke. Han sade derföre ingenting, utan teg. Häraf togo bröderna sig anledning att åter gäckas med honom, och mente att det nu skulle visa sig hvad käresta han funnit ibland gran-topparne: säkert vore det ett torpare-barn och ingen förnäm jungfru; hennes slöjd månde ock blifva såsom hon sjelf var till.
De tre konunga-sönerna togo nu åter orlof af sin fader, lagade sig till med vapen och präktig utrustning, och drogo bort ifrån kungs-gården. När de så kommit på väg, kastade de hvar sitt gull-äple, och äplena till att löpa, allt som prinsarne redo efter. Men under tiden ville det aldrig blifva slut på de två äldste brödernas gäckeri, utan den yngste prinsen var just glad, när hans gull-äple hoppade af inåt skogen; der kunde han åtminstone vara i fred för deras spe-ord. Prinsarne drogo så åt hvar sin led, liksom förra gången, och de begge äldste kommo snart till gården hvarest den elaka styfmodern bodde med sina döttrar. Der stadnade de, framburo sin faders ärende, och undfägnades som prinsessorna mente bäst, med hafre-kakor och spicke-sill. Men den yngste prinsen red genom skog och mark, så länge dager lyste på himmelen, ända till dess han fick se hvar det lilla ljuset tindrade emellan träden. Då steg han af, band sin häst vid en gren, och fann jord-kojan, der han hade sin käresta, den lilla råttan.
Vid han nu öppnade dörren och trädde in, skall man tro der blef en glädje, så det stod högt i tak. Den lilla råttan steg genast upp ifrån sitt högsäte, helsade honom välkommen med många kärliga ord, lät breda hyende på bänken, och bjöd prinsen taga plats vid sin sida. Likaledes ock de små mössen, der de sprungo af och an på golfvet; somliga tände upp ljus, så det lyste i hvar vrå, andra blandade mjöd och vin i präktiga käril, och åter andra dukade bordet med kostlig mat, så att ingen konung kunde ha det bättre. Icke heller glömde man prinsens gångare; utan mössen buro dit både elfve-gräs och jungfru-halm, och andra fagra örter som vexa om sommaren; och sjelfva kråkan, som eljest alltid såg så högfärdig ut, nickade med sin grå hätta, och vippade på stjerten, och var så innerligt beställsam, bara för att allting skulle vara prinsen i lag. När så konunga-sonen hade ätit och druckit, satte han sig hos sin lilla käresta, och begynte glamma om både ett och annat, och förtäljde tillika om sin faders ärende och begäran. Straxt lät råttan bära fram den allra nättaste lilla sy-båge; öfver bågen spändes en duk af finaste silke, och sedan hon till att sömma, så att den lilla guld-nålen alldeles flög emellan hennes små, små händer. Det dröjde så inte mycket länge, förrän hon hade stickat ett sadel-tyg, hvars like ingen har sett hvarken förr eller sedan. Derpå voro utsydde både rosor och liljor och alla slags fagra blader, och det med sådan konst, att det såg ut alldeles som när de äro lefvande och vexa i det gröna; men hvart endaste litet blad var stickadt af silke, och blommorna voro af skärt gull. När nu sadel-täcket var färdigt, gaf hon det åt prinsen, och bad honom föra det hem till sin fader, med helsningar ifrån sin käresta. Ja, prinsen tackade för gåfvan, såsom den väl det kunde vara värd, och tycktes honom att det var ett riktigt underverk, så fager var den. Men hvar en gång han såg på bladen och blommorna, tänkte han vid sig sjelf, att man väl kunde få leta verlden om, utan att finna en mö som visste så bruka sina små fingrar som den lilla råttan.
Vi låta nu konunga-sonen sitta der och äta och dricka och må väl, och vilja i stället se hvad hans käresta tog sig före. Hon kallade genast sin tjenste-mö, gaf henne noga undervisning om allting, och bad henne fara öfver skogen med bud till kungs-gården. Ja, kråkan var straxt färdig, bredde ut vingarne, och flög åstad. Som hon nu kom in till drottningens döttrar, frågade prinsessorna hvad hon ville, efter som det var så serla på aftonen. »Jo,» sade kråkan, »min matmoder låter helsa så mycket; hon har fått besök af sin fästeman, och har lofvat sticka honom ett sadel-täcke. Derföre beder hon, att J viljen skicka henne några brokiga lappar och andra trasor, emedan konunga-barn äro så vanda vid gull-stickade täcken, att slikt ett sadel-tyg måste synas dem mycket nymärligt.» Straxt var afunden åter framme, och prinsessorna svarade med stor harm: »helsa du vår syster, att vi behöfva våra brokiga lappar sjelfva; ty vi skola också sömma sadel-täcken åt våra fästemän, och kunna väl äfven ha lust att fägna dem med någonting rikligt rart.» Kråkan vände nu hem med sådan besked, och kom till jord-kojan, och förtäljde sin matmoder hvad svar hon hade fått. Men den lilla råttan log, att hennes styf-systrar lupit i snaran, och tyckte sig väl kunna märka på deras svar, att hennes käraste ej skulle bli den som fick det sämsta sadel-täcket.
Det gick så tre hela dagar, och allt satt den yngste prinsen i den lilla jord-kojan, och åt och drack och mådde som perla i gull, medan hans begge bröder uppe i kungs-gården fingo nöja sig med hafre-kakor ock spicke-sill, och deras gångare fingo icke annat till lifs än torra halmen. När nu fjerde dagen kom, togo prinsarne hvar på sitt håll farväl af sina fästemör, och gåfvo sig på väg emot hemmet. Vid de så åter möttes i väg-skälet, märktes en stor olikhet dem emellan; ty den yngste prinsen var ännu frodigare än förut, hans gångare dansade under honom, och hans sadel-täcke glimmade som en sol: deremot redo hans begge bröder på utsvultna ök, och voro så hungriga, att de knappast orkade sitta qvar i sadeln; men deras täcken voro sömmade af brokiga band och gamla lappar, så det var både ynk och löje att skåda. De äldste prinsarne hade nu tappat något af sin storlåtighet, ehuru de ännu icke kunde låta bli att tala om sina kärestors myckna rikedom och andra förträffligheter. Men värre gick det när de kommo hem. Då hade konungen och mycket folk stadnat vid borga-grinden, för att spörja om deras färd, och till att se hvad präktiga sadel-täcken de skulle föra med sig. När nu prinsarne kommo ridande, och alla fingo se hvad skillnad det var i deras utstyrsel, kan man väl tro att de äldste bröderna inte vunno mycken berömmelse af sin resa. Men alla prisade den yngste konunga-sonen, och dömde med en munn, att om hans brud lika mycket öfverträffade de andra i fägring, som hon var före dem i handa-slöjd, så borde han med rätta kallas ett lyckones barn. Så slöts prinsarnes friarefärd för den gången.
Det led nu åter en tid bortåt, och konungen lät än en gång kalla sina tre söner inför sig. När de kommo, sade han: »jag har hört mycket förtäljas om edra fästemörs rikedom och andra egenskaper, och dertill äfven sett prof på deras handa-slöjd, så det blir tid att tänka på bröllopp. Dragen derföre bort och sägen dem hvad dag jag har utsatt, att jag så må döma, hvem af eder fästat sig den vänaste bruden.» Härmed voro de äldste prinsarne öfvermåttan väl tillfreds, ty hvar för sig tyckte att hans brud var den yppersta. Men annat var det med den yngste prinsen, han blef mycket bedröfvad när han tänkte på sin lilla råtta, och trodde han sig väl kunna förutse huru allt detta månde slutas. Likväl sade han ingenting, utan teg. Men när de äldste bröderna märkte hans sorg, begynte de åter med sitt gäckeri, och sade att det nu skulle rönas hvad käresta han hade funnit i skogen. Visst vore det bra, att hon kunde sömma sadel-täcken, men dermed var inte allt. Det kunde väl ändock inträffa, att hon vore ett torpare-barn som ingen ville kännas vid, och som aldrig kunde visa sig bredvid deras egna förnäma prinsessor.
Bröderna togo nu orlof af sin fader, lagade sig till med vapen och annan utrustning såsom de bäst kunde, och drogo bort ifrån kungs-gården. När de så kommit på väg, kastade de sina gull-äplen, och äplena till att löpa före, som prinsarne redo efter. Men allt som de redo ville det aldrig bli slut på de två äldste brödernas gäckeri, än hittade de på ett, än på ett annat, så den yngste prinsen blef just glad när hans gull-äple hoppade inåt skogen; der kunde han åtminstone få vara i fred, om han också var ensam. Prinsarne drogo så åt hvar sin led, likasom tillförene, och de äldste bröderna kommo snart till kungs-gården, hvarest den elaka styfmodern bodde med sina döttrar. Der stadnade de, framburo sin faders ärende, och undfägnades såsom prinsessorna mente bäst, med hafre-kakor och spicke-sill. Men den yngste prinsen red genom skog och mark, så länge dager lyste på himmelen, ända tills han fick se hvar det lilla ljuset tindrade mellan träden. Då steg han af, band sin häst vid en gren, och fann jord-kojan, der han hade sin käresta, den lilla råttan.
Vid han nu öppnade dörren och trädde in, kan man tro der blef en glädje, så det stod högt i tak. Den lilla råttan steg genast upp ifrån sitt högsäte, helsade honom välkommen med många vänliga ord, lät breda hyende på bänken, och gaf prinsen rum vid sin sida. Likaledes ock de små mössen der de sprungo af och an på golfvet; somliga tände upp ljus, så det glimmade i hvar vrå, andra blandade mjöd och vin i präktiga dryckes-kar, och åter andra dukade bordet med kostlig mat, så ingen konung kunde ha det bättre. Icke heller glömde man prinsens gångare, utan mössen buro dit både elfve-gräs och jungfru-halm, och andra fagra örter som vexa om sommaren, och sjelfva kråkan, som eljest såg så högfärdig ut, nickade med sin grå hätta och vippade på stjerten, och hade så mycket, mycket att beställa, på det att allting måtte vara prinsen i lag. När han nu hade ätit och druckit allt hvad honom lysste, satte han sig hos sin lilla käresta och begynte glamma om både ett och annat; likväl var han inte så glad som han eljest plägade. Detta märktes af den lilla råttan, och hon frågade genast hvad det var som låg honom på sinnet. »Jo,» svarade prinsen, »min fader har lagat till bröllopp, och skickat mig hit, för att bedja dig komma på den dag han utsatt. Men nu rädes jag att få stå med skammen, när mina fränder spörja, att jag icke fästat mig någon konunga-dotter, utan bara en liten råtta.» ’Åh,’ sade råttan, ’är det inte annat än det, så blir väl någon råd tills den dagen kommer. Var derföre inte ledsen, utan se bara till att inte de stygga kattorna taga mig på vägen, så går allting bra.’ Ja, huru hon lade sina ord blef konunga-sonen glad igen, och tänkte hvarken på bröllopp eller fränder, förr än tiden var inne att han skulle vända hem igen till kungs-gården.
Som nu bröllopps-dagen kom, hade den gamle konungen låtit tillreda ett öfvermåttan stort gästabud, och bjudit alla förnäma och ätt-stora män i hela sitt rike. Der felades så hvarken mat eller dryck eller annan välplägnad, och var allting anrättadt på det allra yppersta. När nu allt var redo, kommo de begge prinsessorna farande till kungs-gården i granna karmar, med stort brudfölje och mycken annan herrlighet, så ingen kunde annat tycka, än att de äldste bröderna skaffat sig förnäma giftermål. Men den yngste prinsens fästemö hördes ännu icke af, ehuru alla väntade blott på henne. Då blef konunga-sonen så till sig af ångest och bedröfvelse, att han icke kunde stadna qvar i bröllopps-salen, utan lopp ideligen ned på borg-gården, och hvar han fick se några kattor, jagade han dem både kryss och tvärs, ty han räddes att de kunde göra hans lilla råtta något ondt. Slutligen stadnade han vid borga-grinden, för att se när hans fästemö skulle komma. Vid han nu spejade omkring, blef han varse ett underligt tåg; ty längst borta på gång-stigen kom der farande liksom en liten trä-sko; den var dragen af sex stora råttor, framtill satt en råtta såsom köre-svenn, baktill stodo två andra råttor såsom små-svenner, och inuti trä-skon åkte hans egen lilla käresta tillika med kråkan, hennes tärna. Huru prinsen blef till mods vid allt detta förtäljer icke sagan; likväl lopp han fram, helsade sin käresta välkommen, och gladdes att hon åtminstone icke lidit någon mehn af de stygga kattorna. Tåget skred nu vidare emot kungs-gården, och var prinsen så bedröfvad, att han icke visste sig någon tröst. Men hans sorg byttes snart i glädje; ty rätt som de kommo till borga-grinden, förvandlades trä-skon till den fagraste karm, smidd med gull och silfver både utan och innan, de små råttorna blefvo till sex mjölk-hvita gångare, kråkan förbyttes till en liten näpen tärna, och prinsen slöt i sin famn en konunga-dotter med gull-krona på hufvudet och gull-äple i handen, och så vän, att vänare jungfru väl aldrig kunde ges i verlden.
Nu skall man tro det blef en uppståndelse i bröllopps-salen. Ingen hade mer några ögon för de begge äldste konunga-sönerna och deras kärestor, utan alla trängdes bara att få se den yngste prinsen, och tycktes dem att båldare brudgum och vänare brud aldrig stode att finna. Der blef nu så dömdt, att den yngsta prinsessan var fagrast, likasom hon var den snällaste och den vettigaste, och blef sedan icke mycket taladt hvarken om de äldste prinsarne eller deras fästemör. Dermed fingo de hålla till godo, och var detta icke annat än rätt åt dem. Men drottningens döttrar fingo röna än större harm, och det var när konungen ledde prinsessan i högsätet, och de igenkände att hon inte var någon annan än deras egen styf-syster, som de tillfogat så mycket ondt, ehuru hon aldrig hade brutit något emot dem.
Brölloppet blef nu drucket med stor ståt och mycken gamman, och är derom intet vidare att förtälja, utan sagan återvänder till konungen som var prinsessans fader. Han vann seger hvar han drog fram i härnad, och lade många länder och folk under sitt välde. När så vintern kom och hafvet frös i sunden, vände han hem igen till sitt eget rike. Som han nu fick spörja, huru den elaka drottningen farit fram medan han var borta, och allt hvad ondt hon hade tillernat sin styf-dotter, blef han öfvermåttan vred, och ställde henne inför rätta, och lät afkunna den domen att hon skulle sitta all sin tid i tornet. Den domen fick hon ock undergå, ehuru prinsessan bad för henne. Sedan lät konungen kalla sin svärson, den unge prinsen, och gaf honom halfva sitt land och rike, och den andra hälften skulle han få när konungen blef död. Sålunda kommo prinsen och hans gemål till stor makt och ära, och lefde sedan många, många år tillsammans i all sämja och kärlek. Men de begge äldste prinsarne och deras afundsjuka prinsessor fingo till straff, att aldrig höra annat än sina fränders lycka. Och så var sagan all.
Anmärkningar.
- I en uppteckning från ~Wermland~ förtäljes, huru prinsarne fingo hvar sitt gull-äple och foro bort till att fria. Den äldste prinsen red till en grefve-gård, och fäste sig grefvens dotter. Den andre red till en herre-gård, och fäste herre-mannens dotter; men den tredje prinsens gull-äple rullade inåt skogen, och stadnade slutligen under en stor ene-buske. Vid nu konunga-sonen gaf sig till att leta, fann han en liten jord-koja; men i kojan syntes ingen lefvande varelse, utan allenast en liten fager ~råtta~, som satt på bordet. Prinsen gaf sig i samtal med den lilla råttan, och slutet blef, att han fäste henne till sin käresta.
Någon tid derefter bad konungen sina söner fara bort, och hemta ett skjort-lärft som deras kärestor hade väfvit. Bröderna foro, och den yngste prinsen kom till jord-kojan. Som han nu förtäljde sin faders ärende, lopp den lilla råttan upp på bordet och ropade:
»Upp mina tärnor,
och spinn och väf!»
och i blinken kom der fram en otalig hop små möss, och somliga spunno, och andra väfde, ända tills de hade färdigt ett skjorte-lärft, som var mycket finare än det som väfdes af grefve-dottern och herremans-dottern. Prinsens fästemö vann så priset att vara den snällaste i handa-slöjd.
Åter ville konungen veta, om hans blifvande son-hustrur kunde brygga och baka. Nu gick det på samma sätt. Prinsen kom till jord-kojan, och den lilla råttan sprang upp på bordet och ropade:
»Upp mina tärnor,
och brygg och bak!»
Straxt kommo de små mössen åter fram, och hjelpte henne att brygga öl och baka bröd, så att hon vida öfverträffade både grefve-dottern och herre-mannens dotter.
Ändteligen ville konungen veta, hvilken af hans söner hade fästat sig den fagraste bruden. Prinsarne måste således åter draga bort, och den yngste konunga-sonen kom med stor sorg till sin lilla råtta. När de nu skulle gifva sig på väg mot kungs-gården, satte råttan sig att åka i en silfver-sked, dragen af sex stora råttor, och alla hennes små tärnor likaledes i hvar sin silfver-sked, så att det blef en lång brud-stass; men konunga-sonen gick sjelf vid sidan och såg på. Som de nu kommo fram, gick prinsen in för att båda sin ankomst. Men när han vände tillbaka, voro silfver-skedarne förbytte till granna karmar, och i den allra främste karmen satt en vän konunga-dotter, som tackade prinsen att han hade frälst henne. Brölloppet blef så drucket med lust och fröjd, och prinsens fästemö vann pris att vara den fagraste bruden.
Men ännu återstod det värsta; ty konungen ville veta, hvilken af hans tre söner hade vunnit mest rikedom i sitt gifte. Han gaf sig så på väg med stort följe, och kom först till grefvens gård, hvarest allt var honom väl till behag. Sedan for han till herre-mannens gård, och äfven der var allting till måtta. Slutligen skulle han fara hem till sin yngste son, och se huru han hade det. Som de nu kommo på väg, var prinsen mycket bedröfvad, och tänkte han skulle få stå med skammen, när hans fader och fränder fingo se den lilla jord-kojan under ene-busken. Men annat blef det; ty när de kommo fram, fanns der hvarken jord-koja eller ene-buske, utan en präktig kungs-gård och ett stort konunga-rike; och öfver kungs-gården och konunga-riket rådde nu prinsen och hans fagra brud, som varit förbytt till en råtta. Då vardt den gamle konungen ännu gladare än förut, och blef der så skipadt, att den yngste prinsen äfven skulle få ärfva riket efter sin fader.
- En öfverlemning ifrån ~Södermanland~ skiljer sig ifrån den sednast anförda endast deruti, att den yngste prinsen uppgifves heta Bo. När han kom till sin fästemö, den lilla ~råttan~, och hon skulle väfva ett skjorte-lärft, sprang hon upp på bordet och ropade:
»Upp, mina råttor och möss, och väfven en väf!
Jag skall sjelf väfva.»
Likaledes när hon skulle fullgöra sitt andra prof, att sticka strumpor åt konungen, ropade hon:
»Upp, mina råttor och möss, och spinnen, sno’n och sticken!
Jag skall sjelf sticka.»
- Enligt en uppteckning från ~Upland~, stadnade den tredje konunga-sonens gull-äple på en sop-hög, hvarest växte en törn-buske. Under törn-busken bodde en fager ~råtta~, som prinsen fäste till sin käresta. Den lilla råttan fullgjorde derefter konungens prof: att sömma en brudgums-skjorta, en natt-tröja och en mössa. När så brölloppet kom, och prinsen skulle föra sin brud till kungs-gården, fingo de se framför sig på vägen ett stort hö-lass. Der sprang den lilla råttan upp, och i samma stund förbyttes hö-lasset till en guld-smidd karm, och den lilla råttan till en fager prinsessa med gull-krona på hufvudet.
- En öfverlemning ifrån ~Westergötland~ förtäljer, huruledes konungen gaf de begge äldste prinsarne hvar sin troll-bössa, och der troll-kulorna föllo, skulle de söka sig fästemör. Men Aske-pjesken var styf-barnet, han fick ingen troll-bössa, utan måste hjelpa sig sjelf bäst han kunde.
När Aske-pjesken nu kom på väg, mötte han en gammal gumma, som frågade hvart han ärnade sig. Prinsen sade som det var. Då tog käringen upp en sten ifrån vägen, och sade: »vänta, skall jag hjelpa dig. Tag denna sten! hvar helst den stadnar skall du söka din lycka.»
Aske-pjesken kastade nu stenen såsom käringen hade lärt honom, och den stadnade i en stor ene-buske. Vid han nu gaf sig att söka i busken, fann han dörren till en liten jord-koja. I kojan brann eld på spiseln, bordet stod dukadt och sängen bäddad, men ingen lefvande varelse syntes till, utom allenast en liten ~råtta~, som sprang och pysslade på golfvet. Aske-pjesken satte sig så att äta och dricka, och lade sig om natten i den uppbäddade sängen. Men han hade inte väl lagt sig, förr än råttan lade sig vid hans sida. Såsom han nu tyckte det var synd om det lilla djuret, lät han henne vara; men om morgonen när han vaknade, fanns der icke mer någon råtta, utan i dess ställe en fager konunga-dotter, som låg och sof på bädden. Henne fästade Aske-pjesken till sin gemål.
Aske-pjesken fullgör nu lyckligen sin faders prof, och sagan lyktar dermed, att han löser alla små råttorna från deras förtrollning, genom att kasta dem, en efter annan, på ett brinnande bål; hvarefter den lilla jord-kojan återtager sitt rätta utseende, och bytes till en präktig kungs-gård.
- En uppteckning ifrån ~S. Småland~ förtäljer likaledes om en konung, som sände sina tre söner ut i verlden till att se sig om efter hustrur. Som nu den äldste prinsen red framåt vägen, fick han se en liten fager ~råtta~, som lopp framför honom, och huru han red, var alltid den lilla råttan tätt vid häst-fötterna. Han ropade så åt henne, att hon borde gifva sig undan, eller han skulle rida ihel henne. »Nej,» svarade råttan, »gör inte det, utan haf mig till din brud; du skall inte lida på det.» Men prinsen log åt hennes begäran, slog efter henne, och red sina färde.
Något derefter kom den andre prinsen ridandes, och det aflopp på samma sätt. Slutligen kom den yngste prinsen; han samtyckte till den lilla råttans begäran, och fästade henne till sin käresta. Sedan följdes de åt till en stor jord-fast sten, under hvilken råttan hade sitt bo; der lopp hon ned, och kom straxt tillbaka med en ring, som hon gaf åt konunga-sonen. Men ringen var skuren af en enda ädel-sten, och så kostbar, att han vida öfverträffade de ringar som prinsens bröder fått af sina kärestor.
Konungen ville nu veta, om hans son-hustrur voro snälla att baka och att brygga; men för hvar gång red den yngste prinsen bort till den jordfasta stenen, träffade den lilla råttan, och förtäljde sitt ärende. Han kom så hem igen med ett bröd så hvitt, och ett öl så godt, att konungen och hans män önskade de måtte alltid hafva sådant bröd och sådan brygd.
Slutligen lät konungen reda till bröllopp, och bad prinsarne fara bort och hemta sina kärestor. Konunga-sönerna drogo så åt hvar sitt håll, och den yngste prinsen red bort till den jord-fasta stenen. När nu morgonen kom, att han och hans fästemö skulle fara till kungs-gården, satte den lilla råttan sig uti ett ägg-skal, som drogs af sex stora tor-baggar, med två stora brömsar såsom spann-ridare, och sedan bar det af i fullt fläng. Men prinsen var illa tillfreds med hela grannlåten, och sporde sin käresta, huru hon menade att allt detta månde lyktas. »Åh», svarade råttan, »det har ingen fara, allenast du gör med mig, såsom du ser dina bröder göra med sina fästemör.» Detta lofvade prinsen.
Som de nu drogo in i kungs-gården, voro prinsens begge bröder före honom, och när de kommo fram, lyftade de hvar sin käresta utur karmen och kysste henne. Straxt gjorde den yngste prinsen så med. Men i detsamma skedde en underlig ting; ty ägg-skalet blef till en gull-smidd karm, tor-baggarne till granna hästar, brömsarne till små-svenner, och den lilla råttan till den aller som fagraste prinsessa.
Nu blef brölloppet drucket med lust och med fröjd. När det hade stått några dagar sade konunga-dottern till sin gemål: »rid nu bort till den jord-fasta stenen, der jag hade mitt bo; tag vatten ur källan och ös på stenen!» Prinsen gjorde så. Men i detsamma förbyttes stenen till ett präktigt slott, som var uppfyldt med svenner och riddare och mycken annan herrlighet, och sedan rådde konunga-sonen och hans fagra prinsessa öfver kungs-gården och kunga-riket så länge de lefde.
- I en uppteckning från ~Östergötland~ inledes sagan dermed, att de tre konunga-sönerna hade fångat en liten hvit ~råtta~, som de höllo instängd i sin kammare. Men den yngste prinsen ömkade sig öfver det lilla djuret, och släppte en vacker dag ut henne i skogen.
Någon tid derefter lät konungen kalla sina söner, och sade att han ville sätta dem tre prof före, till att utröna deras förstånd och lycka. Första profvet var, hvem som kunde skaffa sig det finaste gull-nätet; andra profvet, hvem som förde hem den skönaste gull-kronan, och tredje profvet, hvem som kunde vinna den fagraste fästemön. Hvarje prof skulle vara fullgjordt inom ett år. Men den af bröderne som vann priset framför de andre, skulle få ärfva konunga-riket efter sin faders död.
Prinsarne begynna nu sin färd, och den yngste prinsen kom efter många äfventyr djupt in i skogen. Der for han vilse. Bäst han nu red kom han till en en-buske, och under en-busken öppnade sig marken, att han fann en väg ned i jorden, och stadnade så icke förr än han kom till ett stort, präktigt slott. Men öfver det stora slottet rådde en fager, hvit råtta, och var det samma lilla råtta som prinsen hade frälst, när hon hölls instängd af hans bröder.
Prinsen dröjde nu tre hela år i det underjordiska slottet, och tycktes honom att åren gingo som dagar, så fagert och lustigt var det hos den lilla råttan. Han vann så först gull-nätet, sedan gull-kronan, och fästade omsider den lilla råttan sjelf till sin käresta. Men på färden till kungs-gården byttes hon till den fagraste prinsessa, så att prinsen i allt vann priset framför sina bröder.
- Vi hafva framför oss en annan något yngre öfverlemning ifrån ~Östergötland~. Den kallas: Jungfrun under Finger-borgen, och företer följande afvikelser:
Sedan konungen befallt sina söner draga bort och söka sig fästemör, vandrar den yngste prinsen hela dagen ensam och bedröfvad omkring i skogen. Slutligen träffar han en liten stuga på en grön äng, och blir der mycket väl emottagen af en gammal gumma, som lånat honom herberge öfver natten.
Andra morgonen väcktes prinsen af en öfvermåttan ljuflig sång, men kunde icke upptäcka sångerskan, förrän gumman kom in och sade, att det var hennes dotter som sjöng. Flickan var både vän och fager; men så liten till vext, att hon satt gömd under en finger-borg på bordet. Slutet blef likväl, att konunga-sonen fästade henne till sin käresta, och erhöll vid afskedet en sölf-bodd knif till föräring åt sin fader.
När nu prinsarne kommo hem, hade de äldste bröderna mycket att förtälja om sina fästemörs rikedom, och medförde många kostliga gåfvor åt sin fader. Men ingen vårdade sig om att fråga den yngste prinsen, huru hans färd aflupit. Slutligen gick han sjelf fram, och räckte konungen den sölf-bodda knifven. Då teg konungen en lång stund, ändteligen utbrast han: »jag har alltid fruktat att af dig få ett sorge-barn, och nu kan jag se att min spådom gått i fullbordan; ty aldrig har du på ärligt vis bekommit en sådan kostbarhet.»
Något derefter ville konungen se prof på sina blifvande son-hustrurs slöjd. De äldste bröderne foro så bort till sina prinsessor, och den yngste vandrade tills han kom till stugan, hvarest han hade sin lilla jungfru. Der erhöll han vid afskedet ett sadel-tyg, som var stickadt med gull och ädla perlor. Men det gick såsom förut: konungen ville ej tro att han hade bekommit en sådan dyrbarhet på ärligt vis.
Slutligen lät konungen tillreda bröllopp, och bad sina söner fara bort och säga sina kärestor hvad dag han hade utsatt. Prinsarne foro. Som nu den yngste prinsen kom till stugan, och hade framfört sitt ärende, sade den gamla: »jag kan förmoda, att man aktar gifva dig en ringa brudkammare; men här har du ett gull-nystan, tag det, och låt tråden löpa omkring rummet, så lärer din kammare icke blifva sämre än dina bröders.» Hon tillade: »här är ett skrin, och i skrinet ligga tre klädningar. När nu bröllopps-dagen är inne, tag då först dina gamla kläder, och gå att helsa konungen, din fader. När så den första prinsessan kommer, skall du taga på dig den öfversta klädningen i skrinet. När den andra prinsessan kommer, skall du taga den medlersta klädningen. Men när din egen brud kommer, skall du taga på dig den klädningen som ligger allra underst.» Prinsen lofvade lyda henne i detta såsom i allt annat, och vände så hem igen till kungs-gården.
Allt aflopp nu såsom gumman hade förutsagt. De äldste prinsarne fingo präktiga brud-kammare, men ingen frågade efter den yngste prinsen, utan han fick nöja sig med ett eländigt kyffe, som lag afsides ifrån gården och var öfverdraget med spindel-nät. Prinsen var dock inte rådlös; han tog gull-nystanet och lät tråden löpa omkring rummet, och straxt blefvo väggarne klädde med kostlig gyllen-duk, så att det lyste och glimmade i hvar vrå.
När nu bröllopps-dagen var inne, klädde sig de begge äldste prinsarne i silke och skarlakan, och gingo att helsa på sin fader; men den yngste kom i sina nötta hvardags-kläder. Det led så fram på dagen, och den första prinsessan kom farande. Då lopp prinsen ned i sin kammare, påtog sig den drägten som låg öfverst i skrinet, och gick upp att framföra sin helsning. Men hela klädningen var af klaraste silfver-skir, så att prinsens bröder hade stor möda att känna igen honom, så grannt var han klädd. Efter någon stund kom den andra prinsessan farande. Då lopp prinsen åter ned i sin kammare, och påtog den medlersta drägten. Men nu var hela klädningen af guld-tyg, så att konungen och hans män inte hade sett så grannt i all sin dag.
Det led nu åter en stund, och konungen ville inte vänta längre, utan befallte att vigseln skulle begynnas. Rätt i detsamma hördes ett anskri öfver hela kungs-gården, så att ingen kunde tänka annat än att fienden var kommen. Vid nu konungen och hans gäster sågo sig ut öfver gården, fingo de se hvar der kom framtågandes en präktig brud-färd: först gingo brud-spelemän, med horn och pipor, och gigor, och ljufligt stränga-spel, derefter kommo bruda-småsvenner, klädde i silke och fagert pell, och sedan en brud-skara, så grana och så stor, att den ville aldrig taga slut. Men jungfrun, som gick i midten, var fager som en dag, och hade gull-krona på hufvudet och gull-äple i handen, och vid hennes sida gick den yngste prinsen, klädd i en drägt, som glimmade af bara perlor och ädelstenar. Nu fick den gamle konungen stora ögon. Han gick ut emot brud-skaran, med hela sitt hof och mycken hedersbevisning, och efter den dagen blef den yngste prinsen lika mycket aktad och ärad, som han tillförene varit eftersatt för sina äldre bröder.
Slutet öfverensstämmer med Varianten 1. -- Konungen önskar veta huru hans söner hafva det, och följer dem hvar till deras hem. Som de nu komma till den gröna ängen, hvarest vägen tog slut, blir den yngste prinsen mycket bekymrad, och spörjer sin gemål, huru hon menar att allt detta månde lyktas. Men prinsessan ler åt hans fruktan, och säger, att de i nödfall väl kunna stiga af och vandra till fots. Allt går dock mycket annorlunda än prinsen tänkte; ty i stället för den smala stigen finna de en bred lands-väg, och den lilla kojan är nu en fager kungs-gård, hvarest prinsen och prinsessan emottagas med stor högtidlighet af den gamla gumman, som nu åter blifvit drottning öfver sitt förtrollade konunga-rike.
- Enligt en öfverlemning ifrån ~Skåne~, utsatte konungen tre prof för sina söner: att hemföra den vackraste hunden, den skönaste vägg-duken och den fagraste prinsessan. Bröderna gifva sig så ut i verlden, hvar på sitt håll, och den yngste kommer efter många äfventyr till ett stort underjordiskt slott, hvarest ej fanns någon menniska, utan allenast en stor hop ~kattor~. Ungersvennen fäster nu katt-drottningen till sin käresta, och vinner med hennes bistånd priset framför sina bröder. Slutligen, på sjelfva bröllopps-dagen, afhugger han hennes hufvud, då hon förvandlas till en underskön prinsessa.
- En uppteckning ifrån ~Norrland~ förtäljer likaledes, huru den yngste prinsen kom till ett förtrolladt slott, som var uppfyldt med ~kattor~, öfver hvilka rådde en fager, hvit katta. Henne fästade prinsen till sin käresta, och kunde så fullgöra de prof konungen hade utsatt: att skaffa det finaste gull-nätet och den minsta hunden. Nu återstod blott att visa hvem som hade vunnit den fagraste bruden. Men äfven det gick för sig; ty på bröllopps-dagen kröp kattan in i en stor kista, och när den öppnades kom der fram en fager konunga-dotter.
- En annan uppteckning, ifrån ~Wermland~, förtäljer att den yngste prinsen kom till ett berg, och fick se trenne ~kattor~, hvilka sutto utanföre berga-dörren och ropade »jam, jam!» Han följde så efter dem in i berget, och fäste den yngsta kattan till sin käresta.
Sedan prinsen fullgjort sin faders prof, att skaffa den grannaste duken och den bästa pipan, återvände han tredje gången till berget, för att hemta sin unga brud. Som han nu vankade omkring, ur sal och i sal, kom han ändteligen till ett rum hvars golf var så spegel-blankt, att han måste taga af sig skorna för att kunna gå deruppå. Längst fram i rummet lågo tre sköna jungfrur och sofvo på en fager bädd. Vid nu prinsen stod och undrade öfver deras fägring, fick han se hvar trenne katt-skinn lågo till hälften gömda under bädden. Straxt tog han katt-skinnen och kastade dem oförvarandes på elden. Men i samma stund löstes jungfrurna ur sin förtrollning, berget förvandlades till ett präktigt slott, och prinsen hemförde den yngsta konunga-dottern såsom brud.
Uppteckningen slutas med en vidlyftig berättelse, huruledes prinsen var nära att bli afdaga-tagen af sina afundsjuka bröder, men räddades af en förbigående krigsman, hvarefter han flydde långt i främmande land, tog tjenst hos en sadelmakare, och slutligen uppsöktes af sin gemål m. m.; men denna del af berättelsen är utan tvifvel ett sednare tillägg, lånadt ur någon annan saga.
- Uti en uppteckning ifrån ~Södermanland~, finnas de ursprungliga sago-dragen vanställda genom modernisering. -- Berättelsen handlar om en rik enka, som hade tre söner, och icke visste åt hvilkendera hon skulle lemna sin gård. Hon beslöt derföre att pröfva deras förstånd. Profven voro: att skaffa den finaste skjortan, den vackraste hals-duken och det grannaste klädnings-tyget.
Enkans tredje son var mycket omtalad för sin enfald, och kallades gemenligen Dummer Jöns. Han gaf sig på väg, och kom i qvällningen till ett berg. Utanföre hängde en nyckel. Som han nu öppnade berga-dörren, och kom ur sal och i sal, träffade han i det allra innersta rummet en ~katta~, som låg och sof på en präktig bädd. Dummer Jöns sof hos henne om natten, och steg följande morgon upp och kammade och tvättade henne, hvarefter hon, till lön för hans tjenst, skänkte honom skjortan, halsduken och klädnings-tyget, som hans moder begärt.
Sagan slutar dermed, att kattan, tredje natten, förvandlas till en fager jungfru, som följer med Dummer Jöns hem till hans moders gård, och blir hans hustru.
- Enligt en öfverlemning ifrån ~Upland~ är sagans hjelte en ~Aske-pjesk~, som tillika med sina bröder skulle ge sig ut att fria. När han länge vandrat, kom han slutligen till ett uselt torp; der satte han sig i spiseln och begynte gräfva i askan, såsom han alltid hade för sed. I spisel-grufvan låg en stor hvit ~katta~. Aske-pjesken och kattan blefvo goda vänner, och slutet var, att han fästade henne till sin käresta.
Aske-pjesken fullgör derefter alla sin faders prof. Första profvet var, hvem som kunde skaffa det bästa vinet; men allt gick han till det lilla torpet, och kattan hjelpte honom. Andra profvet var, hvem som kunde skaffa det bästa skeppet. Men kattan gaf sin käraste ett bark-stycke, och sade: »när de andra skeppen komma, skall du ställa dig bakom din fader, och kasta denna bark-bit så långt du kan ut i hafvet.» Aske-pjesken gjorde så, och straxt kom der fram ett seglande skepp, det präktigaste någon ville se. -- Tredje profvet var, att skaffa den bästa lag- och regerings-bok till att styra ett rike; men Aske-pjesken fick af sin käresta några pappers-lappar, hvilka blefvo till den yppersta lag- och regerings-bok, samt en mössa, som gaf honom förstånd att tolka och tyda regerings-boken. -- Fjerde profvet var, att skaffa sig den fagraste bruden; men kattan förvandlades på bröllopps-dagen till en fager konunga-dotter. Sista profvet var, hvem som rådde öfver det präktigaste slottet. Då sade Aske-pjeskens brud: »gäck bort till det usla torpet, der vi först råkades. När du kommer dit är der ett slott, det grannaste som gifves i sju konunga-riken. Tag så din knif och stick i muren, så blir det alltid likadant, och kan aldrig mer förtrollas.» Aske-pjesken gjorde så, och hade nu vunnit både brud och kungs-gård och konunga-rike.
- I en öfverlemning ifrån ~Östergötland~ förtäljes om en bonde, som var så elak mot sin yngste son, att pojken, af räddhåga, stoppade upp sina gamla kläder med halm, hängde upp bilden under tak-åsen, och rymde sin kos. När han så vandrat länge och väl träffade han en ~katta~, som halp honom i allting, och slutligen blef hans käresta. Men på bröllopps-dagen förbyttes kattan till en fager prinsessa, hvarefter pojken med stor ståt drog hem till sin fader, och skrämde gubben för den hårdhet han visat mot sin yngste son. Omsider blir allt godt igen.
- Den bekante Tyske lärde H. R. von SCHRÖTER har under sina resor i Sverige upptecknat ännu en öfverlemning ifrån ~Östergötland~, som låter profven bestå uti att anskaffa den finaste skjortan, den vackraste hunden och den fagraste jungfrun. -- Se GRIMM, ~Kinder- und Haus-Märchen~, Th. III, s. 407.
18.