Chapter 14: Hafs-Frun

Liknande Sagor och Sago-drag förekomma hos nedanskrifna folk:

1. Hos =Norrmännen=: -- Se ASBJÖRNSEN och MOE, ~Norske Folkeeventyr~, Deel II, N:o 47, ss. 35-56, »Mestermø.»

2. Hos =Danskarne=: -- Se ett brottstycke hos WINTHER, ~Danske Folkeeventyr, Første Samling~, Kjøbenhavn 1823, ss. 31-35, »Prindsen og Havmanden.»

3. Hos =Irländarne=: -- Se CARLETON, ~Traits and Stories of the Irish Peasantry~, Dublin 1842, ss. 23-47, »The Three Tasks.»

4. Hos =Tyskarne=: -- A. Se ~Feen-Märchen~, Braunschweig 1801, ss. 44 o. f., »Der Riesenwald.» -- B. Jfr. sam. arb. ss. 122 o. f., »Die drei Gürtel.» -- C. Se GRIMM, ~Kinder- und Haus-Märchen~, Th. I, N:o 51, ss. 298-301, »Fundevogel» [öfvers. på Svenska uti REUTERDAHLS ~Julläsning för Barn~, Lund 1838, ss. 87-90, »Hittefågel»; samt i ~Tolf underbara Sagor~, Stockholm 1842, ss. 8-13, »Hittefogel»]; jfr. anf. arb. Th. III, s. 88. -- D. Se GRIMM, Th. I, N:o 56, ss. 332-336, »Der Liebste Roland» (jfr. Th. III, ss. 99-101). -- E. Se samma bok, Th. I, N:o 79, ss. 465-6, »Die Wassernix.» -- F. Se nämnda arb. Th. II, N:o 113, ss. 156-166, »De beiden Künigeskinner» [öfvers. på Svenska i ~Lekkamraten för 1842~, ss. 175-185, »Prinsen och Prinsessan»]. -- G. Se GRIMM, Th. II, N:o 186, ss. 446-455, »Die wahre Braut.» -- H. Se samma arb. Th. II, N:o 193, ss. 489-501, »Der Trommler.» I. Se KUHN, Märkische ~Sagen und Märchen~, Berlin 1843, ss. 263-267, »Die Königstochter beim Popanz».

5. Hos =Italienarne=: -- Se BASILE, ~Il Pentamerone~, II, N:o 7, »La palomma» -- B. Jfr. samma bok, III, N:o 9, »Rosella.» -- C. Jfr. nämnda arb. V, N:o 4, sednare delen af »Lo turzo d’oro.»

6. Hos =Fransmännen=: -- A. Se Mad. D’AULNOY, ~Contes des Fées~, Sagan »Gracieuse et Percinet.» -- B. Se samma bok, Sagan »L’Oranger et l’Abeille.»

7. Hos =Magyarerne=: -- Se GAAL, ~Märchen der Magyaren~, Wien 1822, N:o 3, »Die gläserne Hacke.»

8. Hos =Polackarne=: -- Se WOYCICKI, ~Polnische Volkssagen und Märchen~, Berlin 1839, III, N:o 10, ss. 135-137, »Die Flucht.»

9. Hos =Ryssarne=: -- Se KLEKTE, ~Mærchensaal aller Völker~, Berlin 1844, Bd. II, ss. 70-79, »Kojata.»

A. Konunga-Sonen och Messeria.

Ifrån S. Småland.

Det var en gång en konung och en drottning, som inte hade några barn. Häröfver buro de stor sorg, och konungen önskade ingenting så gerna, som att få en arfvinge till krona och rike. Men år gick in och år gick ut, och ännu syntes ingen vån att hans hopp skulle gå i fullbordan.

Drottningen, som var konungens gemål, hade sin största lust att fara omkring på sjön, när vädret var vackert. Det hände sig så en gång, att hennes snäcka plötsligt stod stilla ute på hafvet, och sjömännen mäktade inte röra den, hvarken fram eller tillbaka. Nu kunde alla väl förstå, att det var någon i vattnet som höll skeppet fast. Drottningen gick derföre upp på skepps-bordet, och sporde efter hvem som hindrade deras färd. Då hördes under kölen en röst, som sade: »aldrig kommer du mer på den gröna jorden, om du icke gifver mig hvad du bär under ditt bälte.» Drottningen samtyckte gerna härtill, ty hon visste icke att hon var hafvande. Hon kastade så i hafvet sin nyckel-knippa, som hängde vid bälte-staden. Genast blef snäckan åter flott, och begynte gå öfver våg och bölja, tills de nådde hamn uti konungens rike.

Någon tid derefter märkte drottningen att hon var med barn. Då blef stor fröjd öfver hela landet, och konungen gladdes aldramest, att han skulle vinna sin käraste önskan. Men drottningen sjelf var inte glad, ty hon räddes inom sig, att hon ovetande bortlofvat sitt eget foster. När så konungen märkte hennes lönliga sorg, föll det honom underligt före, och han sporde hvi hon ensam var bedröfvad, medan alla andra fröjdade sig. Drottningen förtäljde nu huru allt hade timat under sjö-resan. Men konungen bad henne vara tröst och slå bort sitt bekymmer, han skulle nog så laga, att Hafs-frun aldrig fick deras barn i händer.

När månaderna voro om, föll drottningen i barn-säng och födde en liten blomkind. Den unge prinsen växte till i ålder och krafter, och blef starkare och skönare än andra barn. Häröfver kände konungen och drottningen en stor hjertans fröjd, och de aktade svennen som sin ögon-sten. Det led så en rund tid, och prinsen gick på sitt tolfte år. Då hände sig, att konungen fick besök af sin broder, som rådde öfver ett annat rike, och den främmande konungen hade tvänne söner med sig. De tre konunga-barnen hade sin största lust att leka tillsamman. En dag roade sig de främmande prinsarne att rida på gården, som låg utanföre huset, men ungersvennen stod derinne, och såg uppå deras gamman. Han kände nu en häftig åtrå att deltaga i leken, och smög derföre bort ifrån sina väktare, sprang ut på gården, och steg upp på en häst. Piltarne foro så ned till stranden, att vattna sina fålar. Men knappt hade prinsens häst kommit till vattnet, förrän hann lopp ut i sjön, och försvann i böljorna. De främmande konunga-barnen vände genast hem till kungs-gården, och förtäljde denna stora olycka. Då kan man väl veta der blef jämmer och sorg, och konungen skickade sina män att leta efter prinsen; men alla spaningar voro förgäfves: pilten var borta och förblef borta.

Ungersvennen fortsatte medlertid sin färd, och fann en grön stig som ledde till ett fagert slott, långt ned i hafsens grund. Det fagra slottet skimrade öfverallt af guld och dyra stenar, så att ingen man har sett dess like; och derinne bodde Hafs-frun, hon som råder för vind och våg. När så prinsen kom in i slottet, såg käringen honom an med blida ögon, och helsade och sade: »välkommen fager ungersvenn! i tolf vintrar har jag väntat på dig. Du skall nu stadna här och blifva min små-dräng. Om du tjenar mig troget och väl, skall du få orlof att vända åter till dina fränder; men om du icke gör som jag befaller, gäller det ditt lif.» Vid detta tal blef svennen illa till mods, ty han trådde hem till sina föräldrar, såsom unga piltar hafva för sed. Men han måste foga sig i sitt öde, och dväljdes så en rund tid hos Hafs-frun, i det fagra slottet på sjö-botten.

En dag lät Hafs-frun kalla prinsen inför sig, och sade: »det är tid att du begynner din tjenst, och detta skall vara ditt första prof. Här äro tvänne garn, ett hvitt och ett svart. Nu skall du tvätta det hvita garnet svart, och det svarta garnet hvitt. Men allt bör vara redo i morgon bittida när jag vaknar, eljest gäller det ditt lif.» Svennen tog de begge garnen, som Hafs-frun hade befallt, gick så ned till sjön, och begynte tvätta det mesta han kunde; men huru han ock måtte bära sig åt, det hvita garnet var och blef hvitt, och det svarta garnet var och blef svart. När prinsen nu märkte att han icke kunde fullgöra sitt prof, blef han mycket bedröfvad, och grät bitterligen. I detsamma kom der gåendes en ung, mycket fager jungfru. Den fagra mön gick fram till konunga-sonen, helsade vänligt, och sporde hvi han var så bedröfvad. Prinsen svarade: »jo, jag må väl gråta. Hafs-frun har befallt mig tvätta det hvita garnet svart, och det svarta garnet hvitt. Om jag inte det har gjort tills i morgon, när hon vaknar, gäller det mitt unga lif.» Jungfrun tog till orda: »om du lofvar att vara mig trogen, skall jag hjelpa dig, och alltid vara dig trogen igen.» Ungersvennen samtyckte gerna härtill, ty mön var så fager, att ingen kan tro hur fager hon var. De lofvade så att aldrig svika hvarandra. Då gick den unga flickan bort till en jordfaster sten, slog deruppå, och sade: »alla min fru mors pysslingar komme fram och hjelpe att tvätta det hvita garnet tills det blir svart, och det svarta garnet tills det blir hvitt!» I samma stund kom der upp en skara små-folk eller pysslingar, så ingen visste deras tal; hvar en pyssling tog en liten tråd-ända, och begynte tvätta så flitigt, så flitigt, och de vände icke åter härmed, förrän det hvita garnet blifvit svart, och det svarta garnet blifvit hvitt. När så allt var redo, kröpo pysslingarne ned under stenen, och ingen såg dem mera. Men den unga flickan satte sig att samtala med konunga-sonen, och förtäljde att hon var en prinsessa, och het Messeria; hon varnade honom tillika, att icke låta någon veta huru de träffat hvarandra.

Arla om morgonen, förrän sol rann upp, gick prinsen inför sin matmoder, såsom befaldt var. När han kom in, sporde Hafs-frun om han efterkommit hennes begäran. Svennen jakade härtill, och visade de begge garnen. Då blef Hafs-frun storligen förundrad, och sade: »huru har det gått till? har du träffat någon af mina döttrar?» Men svennen sade att han icke sett någon, och så skiljdes de åt för den gången.

Någon tid derefter, lät Hafs-frun åter kalla konunga-sonen inför sig, och sade: »jag vill nu förelägga dig ett annat prof. Här äro en tunna hvete och en tunna korn, blandade om hvarandra. Du skall skifta denna säd efter dess olika slag, så att kornet skiljes ifrån hvetet, och hvetet ifrån kornet. Men allt skall vara redo i morgon när jag vaknar, eljest gäller det ditt lif.» Svennen tog nu hvetet och kornet såsom honom var befaldt, och begynte plocka det mesta han kunde; men huru han ock måtte bära sig åt, när det led fram på natten, hade han ännu icke skiftat mer än en ringa del. Då blef han mycket bedröfvad, och grät bitterligen. I detsamma kom den väna Messeria gåendes, helsade hjertligt, och sporde efter orsaken till hans stora sorg. Prinsen svarade: »jo, jag må väl gråta och inte vara glad. Hafs-frun har befallt mig skifta all denna säd efter dess olika slag, så att kornet skiljes ifrån hvetet, och hvetet ifrån kornet. Men om jag inte har gjort det tills i morgon när hon vaknar, gäller det mitt unga lif.» Jungfrun tog till orda: »om du lofvar att vara mig trogen, skall jag hjelpa dig och alltid blifva dig trogen igen.» Konunga-sonen försäkrade, att han aldrig skulle älska någon annan i verlden, utom endast henne. Då gick flickan bort till en jordfaster sten, klappade deruppå, och sade: »alla min fru mors pysslingar komme fram och hjelpe att skilja kornet ifrån hvetet, och hvetet ifrån kornet!» Genast kom der upp en otalig skara pysslingar; hvar pyssling tog ett korn, och de plockade så flitigt, så flitigt, ända till dess all säden var skiftad, kornet för sig och hvetet för sig. När så allt var redo, kröpo pysslingarne åter ned under stenen, och ingen såg dem mera. Messeria gick likaledes sina färde; men hon varnade konunga-sonen, att icke låta någon veta huru de träffat hvarandra.

Arla om morgonen, förrän dagen grydde, gick prinsen inför sin matmoder, såsom befaldt var. När han kom in, sporde Hafs-frun om han fullgjort hennes uppdrag. Svennen jakade härtill, och visade säden der den var skiljd, hvarje slag för sig. Då blef käringen mycket förundrad, och sade: »huru har det gått till? har du träffat någon af mina döttrar?» Men prinsen svarade att han icke sett någon, och så skiljdes de åt för den gången.

När åter en tid var förliden, sände Hafs-frun bud efter den unge konunga-sonen. Hon sade: »jag vill nu förelägga dig ett tredje prof. I mitt stall äro hundrade oxar, och der har icke blifvit rensadt på tjugo år. Du skall gå dit och göra rent. Om du det har gjort tills i morgon när jag vaknar, vill jag gifva dig en af mina döttrar, och orlof att fara hem till dina fränder. Men om du icke gör som jag sagt dig, gäller det ditt lif.» Svennen gick så bort till Hafs-fruns stall, och begynte måka, och måka; men huru han ock måtte äflas, var lätt att se det han aldrig skulle bli färdig, ty högen snarare öktes än minskades. Då blef prinsen illa till mods, och grät bitterligen. I detsamma kom den väna Messeria gåendes, och sporde efter orsaken till hans stora sorg. Pilten svarade: »jo, jag må väl gråta och inte vara glad. Hafs-frun har befallt mig rensa stallet, der hon har sina hundrade oxar. Om jag det har gjort tills i morgon när hon vaknar, vill hon gifva mig en af sina döttrar, och orlof att draga hem till mina fränder; men om jag inte har gjort det, gäller det mitt unga lif.» Flickan tog till orda: »om du lofvar att vara mig trogen, skall jag hjelpa dig och alltid blifva dig trogen igen.» Konunga-sonen upprepade, att han aldrig skulle älska någon annan i verlden. Då gick Messeria bort till en jordfaster sten, klappade deruppå, och sade: »alla min fru mors pysslingar komme fram och hjelpe att rensa Hafs-fruns stall!» Genast kom der upp en sådan skara pysslingar, att hela marken hvimlade; och de små männen arbetade så idet och träget, samt upphörde inte förr än hela stallet var rensadt. När nu allt var redo, kröpo pysslingarne åter ned under stenen, och ingen såg dem mera. Men Messeria satte sig att samtala med prinsen, och varnade honom att icke låta någon veta huru de träffat hvarandra. Hon lärde honom äfven, att Hafs-fruns döttrar icke voro annat än konunga-barn, hvilka blifvit förvandlade till all slags djur. »Men», sade hon, »om du inte vill svika mig, kom då ihåg att jag är förbytt till en liten katta, som är bränd på sidan och klippt i det ena örat.» Ungersvennen lade detta tal noga på minnet, och sade att han aldrig ville glömma hennes råd. Dermed togo de ett kärligt farväl ifrån hvarandra.

Bittida om morgonen, det första dager blef ljus, gick prinsen inför sin matmoder, såsom honom var tillsagdt. När Hafs-frun blef honom varse, sporde hon om han fullgjort hennes uppdrag. Svennen jakade härtill, och de gingo samman dit stallet låg. Vid nu käringen fick se att allt var redo som hon befallt, vardt hon öfvermåttan förundrad, och frågade: »huru gick det till? har det varit någon och hulpit dig?» Konunga-sonen svarade, att han icke hade träffat någon. Hafs-frun tog till orda: »om så är, vill jag stå fast vid mitt ord och löfte, som jag gifvit. Du skall få välja en ibland mina döttrar, och sedan draga hem igen till dina fränder.»

Konunga-sonen gick nu med Hafs-frun, och de kommo i en stor sal, hvarest prinsen aldrig varit tillförene. Salen var mycket fager, och smyckad på det aldra kostligaste med guld och silfver, och derinne voro samlade en stor skara djur af allehanda slag, ormar, paddor, ödlor, kattor, vesslor, och andra, som ingen kan uppräkna. Hafsfrun tog till orda: »här ser du alla mina döttrar, välj nu hvilken du vill!» Men när svennen såg de otäcka djuren, blef han illa till mods, och visste icke rätteligen hvart han skulle vända sig, så vederstyggliga syntes de honom. Bäst det nu var, fick han se en liten katta, som var bränd på sidan och hade ena örat afklippt; men kattan gick omkring i rummet, viftade med svansen, och såg mycket bekymrad ut. Då kom prinsen ihåg hvad Messeria hade sagt, han gick så bort till den lilla kattan, strök henne med handen, och sade: »denna vill jag hafva och ingen annan.» I samma stund skiftade djuret sin hamn, der rann upp en fager mö, och svennen igenkände den väna flickan, som hulpit honom. Men Hafs-frun blef mycket misslynt, och sade: »hvarföre skulle du välja henne? Hon var mig kärast af alla mina döttrar.»

När så åter någon tid gått förbi, lät Hafs-frun efterskicka konunga-sonen, och sade: »jag vill nu tillreda ditt bröllopp; men först skall du fara efter bröllopps-kläder åt din unga brud. Gack derföre till min syster, och helsa ifrån mig, så får du allt som tarfvas.» När nu prinsen fick veta, att han skulle fara till Hafs-fruns syster, blef han mycket bedröfvad, ty han kunde väl förstå att det var en vådlig färd. Han satte sig derföre ned och grät bitterligen. Vid han satt som bäst, kom den fagra Messeria gåendes, och sporde hvi han var så bedröfvad. Prinsen svarade: »jo, jag må väl gråta. Hafs-frun har befallt mig draga bort till hennes syster efter bröllopps-kläder, och jag kan väl tänka det blir en farlig resa.» Messeria sade: »om du vill lofva att vara mig trogen, skall jag hjelpa dig och alltid vara dig trogen igen.» Konunga-sonen försäkrade å nyo att han aldrig skulle svika sin tro och löfte emot henne. Då tog mön till orda: »när du gifver dig på väg, kommer du först till en grind, som står i sjelfva landa-märet der Hafs-fruns egor sluta. Grinden är gammal och trög. Smörj henne med smörja ur detta smörje-horn. Sedan kommer du till tvänne karlar, som hugga en ek invid vägen. Männen hafva yxor af träd, gif dem dessa yxor af jern. Dernäst kommer du till tvänne andra karlar, som stå vid gården och tröska. De hafva slagor af jern, gif dem dessa slagor af träd. Så kommer du till tvänne örnar, hvilka yfvas och hota när du går förbi. Gif dem dessa begge kött-stycken. Men hos Hafs-fruns syster har jag aldrig varit, och kan derföre inte råda dig. Var bara försigtig, och ät ingenting.» Prinsen tackade mycket för dessa goda råd, och lofvade noga följa dem. Derefter tog han farväl af Messeria, och begynte sin vandring.

Sedan han färdats någon stund, kom han till en grind, som stod i sjelfva landamäret hvarest Hafs-fruns egor slutade. Men grinden var gammal, och lopp trögt på sina hakar. Då gjorde prinsen som Messeria hade lärt honom; han tog upp sitt smörje-horn och smorde hakarne. Derefter gick han längre fram, och kom till tvänne män som höggo. De hade en yxa af träd; men konunga-sonen gaf dem hvar sin jern-yxa. Han kom så dit, hvarest tröske-karlarne stodo. De hade tunga slagor af jern, men prinsen gaf dem slagor af träd. Vidare kom han till tvänne örnar, som yfdes och hotade när han gick förbi. Men prinsen gaf dem hvar sitt kött-stycke, och kom så utan hinder fram till gården, dit han aktade sin färd.

När konunga-sonen kom in, staddes han för Hafs-fruns syster, och framförde sitt ärende. Han blef så emottagen på det aldra bästa; men käringen hade ett elakt utseende, och svennen kunde väl förstå att hon icke mente allt som hon sade. Hafs-frun bad honom nu sitta ned, me’ns hon tillredde bröllops-sakerna, och lät inbära mat att han skulle äta. Men prinsen ihogkom sin kärestas råd, och ville icke smaka maten, utan passade tillfälle och gömde den i sängen. När det så lidit någon stund, trädde Hafsfrun in, och sporde om hennes gäst hade ätit. Ungersvennen jakade härtill. Då log käringen under skinn, och sade:

»manna-hufvud hvar äst du?»

Maten svarade:

’jag står vid sänga-fötterna,
jag står vid sänga-fötterna.’

Nu vardt svennen illa till mods, ty han märkte käringens ondska; men Hafs-frun blef vred, gick efter maten, och sade att prinsen skulle äta deraf, antingen han ville eller inte.

Käringen gick så ut för andra gången, och svennen såg sig om efter ett nytt göm-ställe. Han stoppade nu maten i ugns-hålet, och dolde den så godt han förmådde. Men det töfvade inte länge, förr än Hafs-frun kom tillbaka, och sporde om han ätit. Prinsen jakade härtill. Då log käringen i sitt falska hjerta, och sade:

»manna-hufvud hvar äst du?»

Maten svarade:

’jag står i ugns-hålet,
jag står i ugns-hålet.’

Vid nu Hafs-frun förnam att svennen var på sin vakt emot hennes ränker, blef hon öfvermåttan vred, gick efter maten, och sade prinsen skulle äta deraf, eller gällde det hans lif.

Käringen gick derefter bort för tredje gången. Då visste svennen i sin nöd icke hvar han skulle gömma maten, utan förstack den i barmen under sina kläder. När så Hafsfrun kom tillbaka, frågade hon som förut, om han hade ätit. Pojken jakade härtill. Då sade käringen:

»manna-hufvud hvar äst du?»

Maten svarade:

’jag sitter i barmen,
jag sitter i barmen.’

Nu log Hafs-frun, och mälte:

»sitter du i barmen,
kommer du snart i tarmen.»

Derefter gaf hon svennen många helsningar till hans matmoder, räckte honom en ask med bröllopps-saker, önskade honom lycka på resan, och så skiljdes de ifrån hvarandra.

Ungersvennen gaf sig nu på hemvägen, och glad var han, såsom inte kan synas underligt. Men »det är inte värdt att ropa Hej! förrän man kommer öfver bäcken», som det gamla ordstäfvet lyder; ty prinsen hade icke hunnit längre än till de begge örnarne, förr än käringen ropade:

»örnar! rifven ihjel honom.»

Då blef han mycket förskräckt. Men när örnarne fingo se hvem det var, ville de inte göra honom skada, utan svarade:

’nej, han har gifvit oss mat,
han har gifvit oss mat.’

Prinsen gick så förbi, och kom till männen som tröskade. Då ropade Hafs-frun:

»tröskare! slå ihjel honom.»

Nu blef svennen åter mycket rädd; men när karlarne sågo hvem det var, ville de inte göra honom något ondt, utan svarade:

’nej, han har gifvit oss träd-slagor för jern-slagor,
träd-slagor för jern-slagor.’

Konunga-sonen slapp så undan, och kom till männen som höggo på trädet. Då ropade Hafsfrun:

»hugge-karlar! huggen ihjel honom.»

Men när karlarne sågo hvem det var, ville de inte göra honom något förnär, utan sade:

’nej, han har gifvit oss jern-yxor för träd-yxor,
jern-yxor för träd-yxor.’

Nu vände prinsen hälarne till, och sprang det fortaste han förmådde, intill dess han kom uti landamäret. Då ropade Hafs-frun:

»grind! klämm ihjel honom.»

Men grinden svarade:

’nej han har smort mig,
han har smort mig.’

Svennen kom så in på sin matmoders egor, och lärer ingen undra, att han var mycket trött efter en slik färd.

Sedan konunga-sonen hvilat sig en stund, begynte han åter vandra emot hemmet. Me’ns han nu färdades stigen fram, rann honom i hugen, att det väl kunde vara roligt få veta hvad bröllopps-saker voro gömda i asken. Han tänkte så uppå sin käresta och hennes varningar; men som det plägar hända, »ungdom och visdom följas inte åt», och ju mer han grundade, desto större blef hans nyfikenhet. Till sluts kunde han inte längre styra sin åhåga, utan gläntade på ask-locket vid den ena brädden. Men nu fick han se ett stort nymäre, ty asken var full med gnistor, såsom honom tycktes, och vid han gläntade på locket, stod det som en eld-ström utur öppningen, och gnistorna flögo omkring åt alla håll. Då ångrade prinsen sin obetänksamhet; men det var för sent, och till sluts kunde han för räddhåga hvarken gå fram eller tillbaka, utan satte sig ned och grät bitterligen. Ändteligen föll honom i tankarne, att han väl kunde fresta om Messerias pysslingar ville hjelpa honom. Han gick så fram till den jordfasta stenen, klappade deruppå, och ropade: »alla min fru mors små pysslingar komme fram och hjelpe mig lägga in brud-sakerna!» Genast kom der fram en otalig mängd pysslingar, och de små männen spridde sig åt alla håll, och jagade efter gnistorna öfver både berg och dalar. När det så lidit en stund, kom hela skaran tillbaka, hvar en hade fångat en gnista, och lade den åter i asken. Derefter kröpo pysslingarne ned under stenen. Men konunga-sonen satte sig i sinnet att en annan gång vara klokare, och vandrade så med glädje och fröjd hem till borgen, der hans matmoder bodde.

När nu Hafs-frun blef honom varse, och förnam att han väl genomgått alla farligheter, vardt hon mycket förvånad, och undfick honom på det bästa. Hon lät så fira prinsens bröllopp med stor ståt och gamman, och alla hennes döttrar voro med på gästabudet. Men Messeria var den vänaste ibland alla konunga-barnen, och brudgummen höll henne kär framför alla kostbarheter, som han sett i det fagra slottet.

Sedan brölloppet var till ända, fingo prinsen och hans fagra brud orlof att draga sina färde. De togo så afsked ifrån Hafs-frun, och önskade af allt hjerta att de aldrig mer skulle råka henne. Derefter satte de sig i en förgyllande karm, och foro öfver många gröna slätter, tills de kommo upp ur hafvet icke långt ifrån kungs-gården. Men nu kände ungersvennen en stor längtan, att se huru det stod till hemma hos hans fränder. Messeria lade sig deremot, och sade att det båtade mera om de först foro till hennes fader, som också var en konung. Prinsen stod likväl fast vid sin mening, och så fick han råda. När de så skulle skiljas åt, tog Messeria ett löfte af sin brudgum, att han icke skulle smaka någon föda me’ns han var borta, utan genast vända tillbaka. Konunga-sonen lofvade lyda henne härutinnan, och drog derefter å stad. Men den unga bruden satte sig ned, och grät bitterligen, ty hon kunde väl förutse huru hans färd skulle aflöpa.

När nu ungersvennen kom i sin faders gård, blef en stor fröjd såsom man väl kan tänka, och aldramest gladdes konungen och hans gemål, drottningen. Der blef så anrättadt ett präktigt gästabud, och alla önskade prinsen välkommen hem igen. Men svennen ville hvarken äta eller dricka, utan sade att han genast skulle fara sin väg. Detta föll drottningen sällsamt före, och hon ville icke släppa honom fastandes ifrån sig. Prinsen blef således öfvertalad med många böner, och lät ändteligen förmå sig att smaka ett peppar-korn. Då förändrades hans hug, så han glömde sin fagra brud, och allt som vederfarits honom medan han var hos Hafs-frun. Han begynte derefter äta och dricka, och göra sig glad med sina fränder. Men Messeria satt i skogen och väntade, tills sol gått ned. Derefter drog hon med stor sorg hän till en liten koja, och beddes få låna hus af det fattiga folket som bodde der.

Det led så någon tid bortåt, och konungen önskade att hans son skulle fästa sig en gemål. Prinsen hade ingenting häremot, utan for bort till ett annat rike, och friade till en fager konunga-dotter. Derefter reddes till gästabud, och brölloppet dracks med lust och lek och allsköns gamman. Men den fagra Messeria vandrade fram till kungs-gården, och beddes få vara med som tjenste-mö. Hon gick så ut och in i bröllopps-salen, och man kan väl tänka, att det var med tungt hjerta. Men hon döljde sina tårar, och under den allmänna glädjen var der ingen som aktade uppå hennes sorg.

När brölloppet hade stått någon stund, sattes bord framför gästerna, och Messeria biträdde att bära in maten. Hon hade med sig tvänne dufvor, som flögo fram och åter i salen. Vid nu första anrättningen bars in, tog tärnan trenne hvete-korn och kastade för dufvorna; men hannen flög fram, plockade alla tre kornen, och lemnade intet åt sin maka. Då qvad den lilla dufvan:

»Tvy vare dig!
för du svek mig,
som kungens son svek Messeria.»

Det blef nu tyst i salen, och gästerna förundrade sig öfver de små foglarne. Men brudgummen vardt mycket tankfull, lockade dufvorna till sig, och smekte dem.

Efter någon stund sattes den andra rätten på bordet, och Messeria halp till att bära in maten. Hon kastade nu åter trenne hvete-korn för sina dufvor; men det gick såsom förra gången, hannen plockade alla tre kornen, och lemnade intet öfrigt åt sin maka. Då qvad den lilla dufvan:

»Tvy vare dig!
för du svek mig,
som kungens son svek Messeria.»

Nu blef åter tyst i salen, och alla gästerna lyssnade till fogelns ord. Men konunga-sonen blef underlig till mods, och lockade de små dufvorna, och smekte dem.

När så tredje rätten bars in, kastade Messeria åter trenne hvete-korn för sina dufvor. Men hannen flög fram och plockade alla tre kornen, utan att lemna något åt sin maka. Då qvad den lilla dufvan:

»Tvy vare dig!
för du svek mig,
som kungens son svek Messeria.»

Nu blef en djup stillhet öfver hela gästabuds-salen, och ingen visste hvad han skulle tänka om detta järtecken. Men när konunga-sonen hörde dufvans ord, vaknade han som ur en dröm, och det rann honom i sinnet, huru illa han lönat den fagra Messeria för all hennes kärlek. Han sprang så upp ifrån bordet, tog den unga tärnan i famn, och sade att hon och ingen annan skulle blifva hans brud. Derhos förtäljde han om all den trohet Messeria hade bevist honom, och hvad annat honom vederfarits medan han var hos Hafs-frun.

När konungen och drottningen och den öfriga bröllopps-skaran hörde sådant, kunde de knappast komma tillbaka ifrån sin förvåning. Den främmande prinsessan blef nu återskickad till sina fränder; men Messeria smyckades till brud, och vardt gifven åt den unge konunga-sonen. De lefde så tillsammans i mången god dag, med tukt och ära. Men prinsen glömde aldrig mera bort den fagra Messeria.

B. Konunga-Sonen och Prinsessan Singorra.

Ifrån Skåne.

Det var en gång en konung, som rådde öfver ett mäktigt rike. Han var en stor höfding, och låg ofta på sina här-skepp, både sommar och vinter. Det hände sig så en gång, när konungen var i leding, att hans snäcka stadnade ute på villande sjön, och kunde icke gå hvarken fram eller tillbaka; men ingen visste hvad det var som höll skeppet fast. Då gick konungen upp i fram-stammen, och såg hvarest Hafs-frun satt på böljorna vid skepps-bogen, och kunde han nu väl veta, att det var hon som hejdade fartygets lopp. Han tog så till orda, och frågade hvad hon ville. Hafs-frun svarade: »du slipper aldrig härifrån, med mindre du lofvar mig det första lif du möter på din egen strand.» Som konungen nu icke visste sig någon råd att komma dädan, jakade han till Hafs-fruns vilkor. Genast blef snäckan åter flott, vinden blåste i seglen, och konungen fick en god bör, ända till dess han kom i sitt land igen.

Konungen hade en enda son, som var femton vintrar gammal, och i allo gaf godt hopp om sig. Den unge prinsen höll sin fader mycket kär, och längtade högeligen efter hans hemkomst. Vid han nu fick se vimplarne på konungens skepp, der de gingo fram öfver hafvet, blef han mycket glad, och lopp ned på stranden, för att helsa sin fader välkommen. Men när konungen igenkände sin son, blef han illa till mods, ty han hugsade hvad löfte han gifvit Hafs-frun. Han vände derföre sina ögon först till en galt, och så till en gås, hvilka gingo omkring på sjö-stranden. Derefter drog han upp till sin borg, och gaf befallning att galten skulle kastas i hafvet; såsom ock skedde.

Andra dagen blef en häftig storm, sjön gick hög, och galten vräktes död uppå stranden, tätt invid kungs-gården. Nu kunde konungen väl förstå, att Hafs-frun var vred. Han gaf så befallning att gåsen skulle kastas i hafvet; men det gick sammaledes, der blef storm och sjö-gång, och böljorna kastade fogeln död uppå stranden. Då rann det konungen i sinnet, att Sjö-frun ville hafva hans enda son. Men pilten var sin faders högsta glädje, så att konungen ville icke mista honom för halfva sitt rike.

Huru länge det nu led, fick konungen omsider sanna det gamla ord-stäfvet, att »ingen man är starkare än sitt öde». Ty det hände sig en dag, att pilten gick ned till stranden, för att leka med andra barn af hans ålder. Då räcktes der upp ur vattnet en snö-hvit hand, med gyllene ringar på hvart enda finger. Den hvita handen fattade konunga-sonen, der han lekte uppå sjö-landet, och drog honom ned i de blåa böljorna. Prinsen blef så förd genom hafvet, öfver många gröna stigar, och stadnade icke förr än han kom uti Hafs-fruns gård. Men det är sagdt, att Hafs-frun har sin sal djupt ned på hafs-botten, och den är så fager, att den glimmar af guld och dyra stenar, både innan och utan.

Ungersvennen dväljdes nu i den fagra borgen, och träffade der många andra ädla konunga-barn. Men ibland Hafs-fruns tärnor var en ung prinsessa, som hette Singorra; hon hade varit der i sju runda år, och visste många hemliga ting. Konunga-sonen fattade en stor kärlek för den fagra jungfrun, och de lofvade hvarandra sin tro och ära, så länge de månde lefva i verlden.

En dag lät Hafs-frun kalla ungersvennen, och sade: »jag har väl kunnat märka, att din hug leker till Singorra, min tärna. Nu vill jag sätta dig tre prof före. Om du fullgör dem, vill jag gifva dig den fagra mön, och orlof att draga hem till dina fränder. Men om du icke gör hvad jag tillsäger dig, skall du stanna här och tjena mig i alla dagar.» Svennen kunde icke mycket svara härtill. Hafs-frun förde honom derefter till en stor äng, som var tätt bevuxen med grönt sjö-gräs. Hon sade: »det må blifva ditt första prof, att du skall skära allt gräset, och sätta det åter upp, hvarje strå på sin rot, så det frodas och växer som tillförene. Men allt skall vara redo i afton, när solen gläder sig.» Så ordadt, gick hon sina färde, och lemnade svennen åt sig sjelf. Prinsen begynte nu att skära och skära, allt hvad skäras kunde; men det hade icke töfvat länge, förrän han rätt väl kunde se och märka, det han aldrig skulle gå i land med sitt prof. Han satte sig derföre ned på ängen, och grät bitterligen.

Vid ungersvennen nu satt som bäst och grät, kom den fagra Singorra gåendes till honom, och frågade hvi han var så bedröfvad. Konunga-sonen svarade: »jag kan icke annat än gråta. Hafs-frun har befallt mig skära hela ängen, och sätta hvarje strå på sin rot igen. Om jag inte det har gjort tills sol går i skog, mister jag dig och all annan glädje här i verlden.» Jungfrun tog till orda: ’jag vill hjelpa dig, om du eljest lofvar bli mig trogen; ty dig skall jag aldrig svika.’ Prinsen jakade härtill, och sade att han icke skulle bryta sin tro och lofven emot henne. Då fattade Singorra skäran, och rörde vid gräset; i samma stund var hela ängen skuren, och alla de små gräsen föllo på en gång till mark. Hon rörde så åter igen vid gräset, och se! då reste sig hvarje strå på sin rot, och ängen blef som tillförene. Derefter gick prinsessan sin väg; men svennen blef väl till mods, trädde glad inför sin matmoder, och sade att han lyktat sitt göromål, som hon tillsagt honom.

Andra dagen lät Hafs-frun ånyo kalla ungersvennen, och sade: »jag vill nu sätta dig ett annat prof före. I mitt stall stånda hundrade hästar, och der har icke varit rensadt i manna-minne. Nu skall du gå dit, och göra stallet rent. Om du det har gjort tills i afton när solen qvällas, vill jag stå fast vid mitt löfte.» Så ordadt, gick hon sina färde, och lemnade svennen åt sig sjelf. Men när prinsen kom till stallet, kunde han väl se och märka, det han aldrig skulle gå i land med sitt arbete. Han satte sig derföre ned, stödde hand under kind, och grät bitterligen.

Han hade inte suttit länge, förrän den fagra Singorra kom åter gåendes, och sporde hvi han var så sorgsen. Konunga-sonen gaf till svar: »jag kan icke annat än gråta. Hafs-frun har befallt mig rensa hennes stall, om jag eljest icke vill mista dig och all annan glädje. Men stallet skall vara rent i afton, vid sola-glädningen.» Jungfrun tog till orda: ’jag vill hjelpa dig, om du lofvar bli mig trogen; ty dig skall jag aldrig svika.’ Prinsen jakade härtill, och sade att han aldrig skulle älska någon annan än henne. Då gick Singorra bort till stall-dörren, fattade en gull-piska som hang på väggen, och slog hästen, som stod längst undan i vrån. Genast slet hästen sig lös, och begynte skrapa marken med sina hofvar, intill dess hela stallet var rent, så att alla hundra fålarne gnäggade och stampade af fröjd. När allt detta var gjordt, gick prinsessan sin väg; men svennen var väl till mods, och trädde glad inför sin matmoder, att förkunna det han fullgjort hennes bud och befallning.

Tredje dagen lät Hafs-frun åter kalla konunga-sonen, och sade: »jag vill sätta dig ännu ett prof före. Om du fullgör äfven det, vill jag stå fast vid mitt ord, som jag lofvat; men om du inte gör som jag säger, skall du stadna här och tjena mig i alla dagar.» Prinsen sporde hvad hans matmoder äskade. »Jo», sade Hafs-frun, »i min stiga äro väl sinom tusende svin, och der har icke varit måkadt på hundrade år. Nu skall du måka svin-stigan, och det skall vara gjordt tills i afton när sol går ned.» Så ordadt, förde hon konunga-sonen till en stor stiga, hvarest lågo flera svin än någon visste tal uppå, och smutsen var samlad till ett högt berg, så att ingen kunde komma fram, utom allenast öfver en smal spång. Derefter vände Hafs-frun tillbaka, och trodde förvisst att svennen icke skulle gå i land med sitt företag. Konunga-sonen kunde icke heller tänka annat. Han satte sig derföre ned, stödde hand under kind, och fällde modiga tårar.

Vid han nu satt och grät, kom den fagra Singorra gåendes, och sporde hvi han var så bedröfvad. Prinsen svarade: »jag kan väl inte annat än vara ledsen. Hafs-frun har befallt mig rensa hela svin-stigan. Om jag inte det har gjort innan qväller, när solen bergas, mister jag dig och all annan glädje.» Jungfrun tog till orda: ’var tröst! jag vill hjelpa dig, om du eljest lofvar bli mig trogen; ty dig skall jag icke svika.’ Konunga-sonen jakade härtill, och sade att han aldrig i verlden skulle glömma henne. Då steg Singorra upp på smuts-högen, och gick varsamt fram öfver spången, intill dess hon kom till en gammal grå galt, som låg gömd i gyttjan. Konunga-dottern qvad:

»Galt, Galt! gör rent efter dig,
så blir du fri.»

Men knappast voro orden utsagda, förr än galten sprang upp, for hastigt omkring i stigan, bökade med trynet och sparkade med klöfvarne, samt vände icke åter, förr än hela platsen var ren som ett sals-golf. Derefter flydde han sin kos, och kom aldrig mer igen; men prinsen var glad, och kunde icke fyllest prisa den väna jungfrun för allt hennes bistånd.

Konunga-sonen trädde nu inför sin matmoder, och sade att han fullgjort hennes begäran, som hon hade tillsagt. Då blef Hafs-frun öfvermåttan vred, och tänkte att hon väl skulle fresta hvem som var starkare, hennes list eller svennens lycka. Hon lät så icke märka sig med någonting; men om morgonen, när sol rann upp, ropade hon ungersvennen, och sade att han skulle fara till hennes syster efter brud-saker. Hon gaf honom tillika en ask att lägga sakerna i, och tyckte prinsen sig väl kunna märka af hennes uppsyn, att hon icke väntade honom oskadd tillbaka ifrån den resan.

När det så led på tiden att svennen skulle gifva sig bort, kom den fagra Singorra gåendes till honom. Hon sade: »jag har sport att du skall fara till Hafs-fruns syster, och lära vi aldrig mer råkas, om du inte gör såsom jag nu vill säga dig. Här har du tvänne jern-knifvar, tvänne jern-yxor, tvänne ylle-mössor, och tvänne kakor. Dem skall du taga med dig, och skänka bort under vägen, hvar helst du kan finna rådligt. Men när du kommer fram, skall du noga akta hvar du sätter dig. I trollets sal äro fem stolar af olika färg. Om du sätter dig på den hvita stolen, sjunker du, och sjunker ända ned i hafsens grund, och kommer aldrig upp igen. Om du sitter på den röda, brinner du och brinner, och blir aldrig kall igen. Om du sitter på den blåa stolen, får du slag och brådöd, och vi ses aldrig mer igen. Om du sitter på den gula, får du tvinsot, och täres, och trånar, och blir aldrig frisk igen. Men på den svarta stolen kan du sitta, ty der blir du oskadd.» Hon tillade: »här är ett silkes-hyende, det skall du lägga under ormen, som ringlar på sals-golfvet. Men framför allt ät icke af maten, ty då blir du död, och jag får aldrig se dig mera.»

Konunga-sonen tackade mycket för dessa goda råd, tog så afsked ifrån sin käresta, och lärer ingen undra, om de skiljdes med stor sorg å begge sidor. Derefter begynte han sin vandring, och intet är oss sagdt om hans färd, förrän han kom till tvänne män, som höllo på att tälja och slöjda; men de hade inte mer än en knif, och dålig var den, ty han var af träd. Då rann det prinsen i hugen hvad Singorra hade sagt, han tog så fram sina jern-knifvar, och gaf åt de begge slöjdemännen.

Ungersvennen gick så ett stycke bättre fram, och kom till tvänne hugge-karlar; men deras arbete skred mycket smått, ty de hade inte mer än en yxa, och dålig var den, ty hon var af träd. Då kom prinsen ihåg sin kärestas råd, och skänkte dem hvar sin jern-yxa. Derefter fortsatte han sin färd, och kom till tvänne karlar, som stodo vid vägen och malde på en qvarn; men vinden blåste kall, och männen voro bar-hufvade. Då gjordes det prinsen ondt om de begge karlarne, och han gaf dem hvar sin ylle-mössa. Han vandrade så ännu en stund, och kom till borga-grinden. Då rusade der fram en ulf och en björn, och ulfven glupade, och björnen brummade, som ville de uppsluka honom. Men ungersvennen var inte rådlös; han tog en kaka, bröt den i tu halfvor, och gaf ulfven och björnen hvar sitt stycke. Vild-djuren kröpo nu tillbaka i sitt ide, och lemnade vägen fri, så att prinsen utan vidare äfventyr kom fram till trollets gård.

När svennen kom in, staddes han för Rå-drottningen, helsade ifrån hennes syster, och framförde sitt ärende. Han blef nu emottagen på det aldra bästa, och käringen lofvade styra om bröllopps-sakerna, som begärdt var. Hon lät så framsätta en hvit stol, och bad ungersvennen hvila sig efter den långa resan. Men prinsen kom ihåg Singorras råd, och svarade att han inte var trött. Då lät Rå-drottningen bära fram den röda stolen; men prinsen svarade som förut, att han väl orkade stå. Käringen lät derefter bära fram den blåa stolen; men svennen ville icke sätta sig. Likaledes ock med den gula stolen. När så Rå-drottningen icke afstod ifrån sin begäran, gick svennen fram till ändan af salen, satte sig på den svarta stolen, och sade: »här tyckes mig att en liten hvila kan vara god.» Käringen kunde häraf skönja att prinsen var på sin vakt, och man kan väl tänka, att hon inte blef vänligare till sinnes för det.

Rå-drottningen tog nu fram en korf, bjöd prinsen äta, och sade, att han väl tarfvade något till lifs efter så lång en vandring. Svennen undskyllade sig att han icke var hungrig, men det halp inte; han skulle äta, antingen han ville eller icke. Käringen gick derefter bort, för att tillreda bröllopps-sakerna; men talade först till sin orm, som låg i ett hörn af salen:

»Ormen min!
vakta honom du.»

Vid nu svennen kom för sig sjelf, och blef varse ormen der den ringlade sig på sals-golfvet, rann honom i hugen hvad Singorra hade sagt. Han gick derföre hän till odjuret, strök det med handen, och lade silkes-hyendet under dess hufvud; hvilket ormen lät sig väl behaga. Derefter smög prinsen bort i vrån, gömde korfven under sop-qvasten, och gick så åter till sitt säte.

Knappast var han redo härmed, förrän Rå-drottningen kom in igen, och sporde om han ätit af maten som hon gifvit honom. Konunga-sonen jakade härtill. Då sade trollet:

»Pölsa-var min!
hvar äst du nu?»

Korfven svarade:

’I sop-vrån här,
I sop-vrån här.’

Nu blef Rå-drottningen mycket misslynt, hemtade korfven, och sade, att prinsen skulle äta upp den tills hon kom igen. Derefter gick hon ut; men talade först till ormen:

»Ormen min!
vakta honom du.»

När så käringen var borta, visste prinsen inte sin lefvandes råd hvar han skulle gömma den stygga anrättningen. Omsider hittade han på, och stoppade den i barmen, under kläderna. Det hade så intet lidit långt om länge, förrän trollet kom igen, och sporde om han ätit sig mätt. Svennen jakade härtill. Då sade Rå-drottningen:

»Pölsa-var min!
hvar äst du nu?»

Korfven svarade:

’Här, i barmen,
Här, i barmen.’

Nu blef käringen väl tillfreds, och mälte:

Ȁst du i barmen,
nog kommer du i tarmen.»

Konunga-sonen fick derefter en ask med bröllopps-saker, tog så afsked ifrån Rå-drottningen, och lagade sig mot hemmet. Men han hade knappast kommit ut på gården, förr än korfven begynte röra sig under hans kläder, och förbyttes till en stygg drake, som bredde ut vingarne och flög högt upp i sky. Då blef ungersvennen förfärad, och vandrade det fortaste han kunde. När han så kom till borga-grinden, ropade käringen:

»Björnen min,
rif honom i tusende flingor!»

Genast rusade björnen fram; men svennen tog en half kaka, och kastade i djurets munn. Då sade björnen:

»Hungrig var jag,
nu är jag mätt,»

och lufsade så tillbaka i sin kula. Men svennen fortsatte sin färd, och kom till ulfven. Då ropade trollet:

»Ulfven min,
rif honom i tusende flingor!»

Straxt rusade ulfven fram, och glupade stort; men konunga-sonen tog den halfva kakan, och kastade i hans munn. Ulfven gick så tillbaka i sitt ide, sägande:

»Hungrig var jag,
nu är jag mätt.»

Nu tycktes det konunga-sonen föga rådligt att töfva. Han tog derföre till att springa det snabbaste han kunde, och kom till de begge männen som molo på qvarnen. Då ropade Rå-drottningen:

»mjölnare två,
malen honom i tusende flingor!»

Men när mjölnarena fingo se hvem det var, ville de icke göra honom någon skada, utan sade: »inte ska’ vi löna godt med ondt. Han har gett oss ylle-mössor; förr stodo vi bar-hufvade.» De fortforo så att mala utan uppehåll; men svennen lopp stigen fram, och kom till männen som slöjdade. Då ropade käringen:

»Täljare två,
Täljen honom i tusende flingor!»

Men när täljarena fingo se hvem det var, ville de icke göra honom någon skada, utan sade: »inte ska’ vi löna godt med ondt. Förr täljde vi med träd-knifvar; han har gett oss jern-knifvar.» De gingo så åter till sitt arbete; men konunga-sonen skyndade framåt, och kom till karlarne som höggo. Då ropade trollet om igen:

»Huggare två!
Hugg’ honom i tusende flingor!»

Men när hugge-karlarne fingo se hvem det var, ville de icke göra honom något för när, utan sade: »inte ska’ vi löna godt med ondt. Förr hade vi yxor af träd; han har gett oss yxor af jern.» Karlarne begynte nu hugga som förut; men konunga-sonen lopp vägen fram, och stadnade inte förr än han kom åter till Hafs-fruns gård.

Ungersvennen gick så inför sin matmoder, gaf henne bröllopps-sakerna, och gjorde reda för sin sändning. När nu Hafs-frun såg honom helbregda, blef hon mycket förundrad, och man kunde väl märka att hon var vred. Det led så på aftonen, att folket skulle till sängs. Då kom den fagra Singorra gåendes till prinsen, helsade honom med stor huldhet, och sade: »nu är käringen vred, och vi måste snarligen fly undan, om vi hafva lifvet kärt.» Prinsen genmälte: ’huru skall det gå till? Aldrig komma vi ur Hafs-fruns gård, utan hennes goda minne.’ Jungfrun tog till orda: »var tröst! jag skall finna på råd, om du eljest lofvar bli mig trogen; ty dig skall jag aldrig svika.» Konunga-sonen försäkrade åter, att han aldrig skulle älska någon i verlden, utom henne. Då sade Singorra: »gack ned till stallet, och lägg guld-sadeln uppå den svarta hingsten; men lägg silfver-sadeln på det svarta stoet. Vid midnatts-tid fara vi hädan.» Prinsen gjorde som konunga-dottern hade sagt, vandrade ned till stallet, lade guld-sadeln uppå den svarta gångaren, och silfver-sadeln på det svarta stoet. Men Singorra gick in i jungfru-buren, lindade samman klutar och gjorde tre små dockor, hvilka hon ställde, en vid sängen, en midt på golfvet, och en vid tröskeln. Derefter skar hon sig i venstra lillfingret, lät en blod-droppa falla på hvarje docka, och sade: »J skolen svara för mig när jag är borta.»

När det nu var vid midnatts-tid, smögo konunga-barnen ned till stallet, satte sig upp på sina gångare, och rymde bort ur Hafs-fruns gård. De redo så hela natten, utan att någon märkte deras färd. Men när det led emot otte-mål, och hanarne begynte gala, vaknade Hafs-frun i högan loft, och ropade:

»Singorra min!
sofver du ännu?»

’Nej, min fru!’ svarade dockan, som stod vid säng-stolpen. Det led så någon stund, och Hafs-frun ropade åter:

»Singorra min!
hvad gör du nu?»

’Jag gör upp eld, min fru!’ svarade den andra dockan, som stod på golf-tiljan. Det gick så en stund, och käringen ropade tredje gången:

»Singorra min?
brinner det ännu?»

’Ja, gör det så, min fru!’ mälte den tredje dockan, som stod vid tröskeln. Men när det led emot dager, kom Hafs-frun sjelf gåendes i Singorras jungfru-stuga, och man kan väl tänka att hon inte blef god, när hon fann buren tom, och ingen derinne utom dockorna, som stodo på golfvet och stirrade. Hon lopp så ned till stallet, för att se om sina fålar: men inte fick hon någon tröst der heller; ty den svarte gångaren var borta, det svarta stoet var borta, och käringen kunde häraf väl förstå, att konunga-barnen flytt sina färde.

Hafs-frun blef nu öfvermåttan vred, och satte sig i sinnet att de begge rymmarne icke skulle ha gjort henne det för intet. Hon ropade derföre sin dräng, och sade: »skynda dig och sadla min egen bock, som tar hundrade mil i steget. Rid så bort, och fånga både smått och stort!» Drängen var genast redo, sadlade käringens bock, satte sig upp på hans rygg, och for af, som när vinden spelar öfver böljorna. När nu Singorra fick höra gny och dön bakom sig, kunde hon väl förstå hvad som var på färde. Hon vände sig derföre till konunga-sonen, och sade: »hör du hur det susar? nu är bäst vi akta oss; för Hafs-fruns bock är ute och lunkar.» Hon skapade så sig sjelf och sin fästeman till två små råttor, som sprungo och lekte vid vägen. Knappt var detta gjordt, förr än Hafs-fruns dräng kom farandes i luften, så det susade om honom. Vid han nu fick se de begge råttorna, tänkte han för sig sjelf: »inte kunde det väl vara dem, som min matmoder menade.» Han red så vägen fram, och vände tillbaka utan att finna något. Vid han nu kom hem, stod Hafs-frun ute på sin gård, och frågade: »nå! har du sett dem?» ’Nej,’ sade drängen, ’jag såg ingenting, bara ett par små råttor, som lekte jemte vägen.’ »Dem skulle du ha tagit», sade Hafs-frun, och var mycket vred. »Vänd nu tillbaka, och fånga både smått och stort!»

Drängen steg så åter upp på den snabbfotade bocken, och for af som en blåst. Men när Singorra fick höra gny och dön bakom sig, sade hon till sin följeslagare: »hör du hur det susar? Nu är bäst vi akta oss; för Hafsfruns bock är ute och lunkar.» Hon förbytte derefter sig sjelf och sin käraste till två små foglar, som flögo af och an i luften. Rätt som det var, kom drängen ridandes på sin bock, och for förbi som en ljungeld. Vid han nu fick se de begge foglarne hvilka flögo i luften, tänkte han för sig sjelf: »icke kunde det vara dem, som min matmoder menade.» Han red så längre fram, och vände slutligen tillbaka, utan att hafva funnit något. När han nu kom hem, stod Hafs-frun ute på sin gård, och frågade: »nå! har du sett dem?» ’Nej,’ svarade drängen, ’jag såg ingenting, utom två små foglar, som flaxade i luften.’ »Just dem skulle du tagit», sade Hafs-frun och var mäkta förgrymmad. »Vänd nu tillbaka, och fånga både smått och stort!»

Drängen steg så åter upp på den snabbfotade bocken, och for af som en tanke. Men när Singorra hörde gny och buller bakom sig, sade hon till konunga-sonen: »hör du hur det susar? Nu är bäst vi akta oss; för Hafs-fruns bock är ute och lunkar.» Hon skapade derefter sig sjelf och sin hjertanskär till tvänne träd, som stodo jemte vägen; men träden hade inga rötter. Knappast var det bestäldt, förr än drängen kom ridandes på sin bock, och for fram så det hven i luften. Vid han nu fick se de begge träden, tänkte han för sig sjelf: »inte kunde det väl vara dem, som min matmoder menade.» Han red så förbi, och vände slutligen tillbaka med oförrättadt ärende. När han nu kom hem, stod Hafs-frun ute på sin gård, och frågade: »nå! har du sett dem?» ’Nej,’ svarade drängen, ’jag såg ingenting, utom tvänne träd, som stodo vid vägen.’ »Just dem skulle du ha tagit», sade Hafs-frun. »Bad jag inte, du skulle fånga både smått och stort?» -- Käringen var nu öfvermåttan vred, och gaf sig sjelf på väg att jaga efter flyktingarne. Men Singorra hade nyttjat tiden, och när Hafs-frun kom fram, voro konunga-barnen redan öfver landamäret, så hon icke hade någon vidare makt med dem.

Konunga-sonen och den fagra Singorra färdades nu vägen fram, och kommo upp utur hafvet icke långt ifrån kungs-gården. När så ungersvennen igenkände sin faders gård, fick han en stark åtrå att fara fram och se huru det gick hans fränder, om de ännu voro vid lif. Singorra lade sig med all makt häremot, ty hon kunde väl förutse huru allt skulle lyktas; men prinsen bad så innerligen vackert, och till sluts kunde hon icke stå emot hans böner. Det blef så beramadt, att konunga-sonen skulle gå upp till kungs-gården; men Singorra stadnade qvar, och bidade hans återkomst. Vid nu konunga-barnen skulle skiljas åt, sade prinsessan: »ett skall du lofva, för all den huldhet och tro jag visat dig. Du får icke tala vid någon i din faders gård; ty då glömmer du ditt ord och löfte, som du gifvit mig.» Prinsen samtyckte härtill, och for derefter sina färde. Men konunga-dottern satte sig vid vägen, och grät; ty det tycktes henne tungt att mista honom, som hon höll så kär framför allt annat i verlden.

När nu ungersvennen kom ridandes i sin faders gård, blef stor fröjd ibland alla hans fränder, och de gingo emot honom med lust och hugnad. Men prinsen var underlig till sinnes, och ville hvarken tala eller svara, utan lagade sig att genast rida bort igen. Detta föll hans fränder sällsamt före; men de kunde icke qvarhålla honom. Vid prinsen så skulle fara ut genom borga-grinden, kommo gårds-hundarne hastigt rusande emot honom, och skällde hårdt. Då glömde svennen sitt löfte, och ropade: »hut! hut!» Men i samma stund skiftades hela hans håg, så han förgat sin käresta och allt annat, och det förgångna syntes honom icke annorlunda än som en svår dröm. Han vände så åter till sina fränder, och undficks af alla med stor kärlek. Och der vardt fröjd öfver konungens gård, ja öfver hela riket, att kungen återfått sin enda son, som så länge varit borta. --

Nu vilja vi gå tillbaka, och se huru det gick med Singorra, der hon satt och väntade på sin fästeman. Hon väntade och väntade; men ingen konunga-son hördes af. Då kunde jungfrun väl förstå huru allt hade aflupit; hon blef derföre mycket bedröfvad, gick undan ifrån vägen, satte sig vid en liten källa, och grät. När det så led emot morgonen, och sol rann upp, kom der en ung flicka gåendes för att hemta vatten. Vid hon nu lutade sig ned, och fick se den fagra Singorras bild i källan, blef hon mycket glad, och kunde icke annat tro, än det var hennes eget anlete som hon såg. Flickan slog så händerna tillsamman, och sade: »hvad! har jag blifvit så fager? Då passar jag inte längre på att sitta i stugan hos min blinde far.» Med dessa ord, lemnade hon sin kruka, och lopp sina färde. Men Singorra tog krukan full med vatten, gick upp i stugan till den blinde mannen, och aktade honom så väl, som hade han varit hennes fader. Gubben kunde icke heller tro annat, än det var hans egen dotter, ehuru det föll honom underligt före, att hon i hast blifvit så annorlunda till sinnes.

Emedlertid gick ett stort rykte kring bygden, om den blinde gubbens dotter, det hon var så fager att vänare vif inte kunde finnas. Slikt tal kom äfven för hofmännen på kungsgården, och de satte sig i sinnet att pröfva, om det var sannt som sades, att den unga tärnan var lika stolt som hon var vacker. De sämjades nu så, att hvar efter annan skulle eftersträfva hennes ynnest, och mente att de på sistone skulle få sanna det gamla rönet, att »alltid koxar dufvan, me’n båge bändes.»

Det led så någon tid bortåt, och den förste hofmannen skulle pröfva sin lycka. Han gaf sig derföre till gubbens stuga, satte sig att snacka med den fagra mön, och halp henne med hennes sysslor såsom unga män hafva för sed. När det nu blef serla, och folket skulle lägga sig, ville hofmannen inte gå sin väg, utan beddes få stadna qvar öfver natten. Singorra låddes som hon inte hade något häremot. Men rätt som det var, utbrast hon: »ack! det var sannt, jag glömde skjuta spjället, och det blir så kallt till natten.» Genast var hofmannen redo, och erbjöd sig att gå i hennes ställe. Jungfrun tackade, och sade: »säg mig till, när du håller i spjäll-stången!» ’Ja, nu håller jag’, svarade hofmannen. Då ropade prinsessan:

»Spjäll håll karl, och karl håll spjäll,
ända till ljusan dag!»

Hofmannen blef nu fast, och kunde inte komma hvarken fram eller tillbaka; utan stod vid spjäll-stången och ryckte, och ryckte, hela natten igenom. När så dager var ljus, blef han lös igen, och smög skamflat hem till kungs-gården. Men ingen lärer undra, att han icke ville omtala huru snöpligt hans färd hade aflupit.

Nästa qväll skulle den andre hofmannen gifva sig å stad och pröfva sin lycka. Han gick derföre bort till gubbens stuga, satte sig hos den unga mön, och ordade mycket fagert snack, såsom unga män hafva för sed. När det nu blef serla, och folket skulle till sängs, ville hofmannen inte gå sina färde, utan beddes få stadna qvar öfver natten. Jungfrun biföll denna begäran, och ställde sig mycket vänlig. Men rätt som det var, utbrast hon: »ack! det var sannt, jag glömde stänga igen dörren, och det blir så kallt till natten.» Genast var hofmannen redo, och erbjöd sig att göra det i hennes ställe. Jungfrun tackade, och sade: »säg mig till, när du håller i låset!» ’Ja, nu håller jag,’ svarade hofmannen. Då ropade prinsessan:

»Dörr håll karl, och karl håll dörr,
ända till ljusan dag!»

Hofmannen blef nu fast vid dörren, och fick stå der och dra, och dra, ända tills dager blef ljus. Då blef han omsider lös, och smög skamflat hem till kungs-gården. Men han aktade noga, att ingen skulle förnimma hvad äfventyr han haft om natten.

Tredje qvällen skulle den siste hofmannen å stad och försöka sin lycka. Han gick derföre bort till gubbens stuga, satte sig hos den unga mön, och rosade hennes skönhet, såsom qvinnor oftast vilja höra sin fägring prisas. Konunga-dottern låtsade som hon gerna lyddes till detta snack, och ställde sig mycket vänlig. När det nu blef serla, och folket skulle lägga sig, ville hofmannen ingalunda gå bort, utan beddes få stadna hos den unga tärnan. Singorra biföll denna begäran. Men rätt som det var, utbrast hon: »ack! nu minns jag; jag har icke stängt in kalfven, och det får jag inte glömma.» Hofmannen var genast redo, och erbjöd sig att göra det i hennes ställe. Mön tackade, och sade: »kalfven är svår att fånga, säg mig till när du har honom fast!» ’Ja, nu har jag honom,’ svarade hofmannen, och fattade kalfven i svansen. Då ropade prinsessan:

»Kalf håll karl, och karl håll kalf,
och spring öfver berg, och spring öfver dal,
ända tills dager blir ljus!»

Nu blef der en lustig skjuts; ty kalfven till att springa öfver både berg och dalar, och hofmannen till att springa efter, med händerna fast vid kalf-rumpan. De lupo så hela natten igenom, ända tills sol gick upp; men då var hofmannen så trött, att han näppeligen förmådde röra sig. Han vände nu igen till kungs-gården, och tyckte att det blef honom till ringa heder, om någon sporde huru hans färd hade aflupit.

Medan allt detta timade, gingo konungen och drottningen till råds med hvarandra, att prinsen skulle gifta sig. Svennen efterkom deras vilja härutinnan, for så bort i främmande land, och fäste sig en fager konunga-dotter. Derefter lagades till bröllopp, och allt var lust och gamman öfver hela kungs-gården. Det hände sig så en dag, att prinsen var ute och åkte med sin unga brud, och kom till stugan, hvarest Singorra satt hos den blinde gubben. Vid de nu skulle fara förbi, blefvo hästarne bångstyriga, bröto af tistel-stången, slogo sönder karmen, och rände sin kos, så ingen kunde taga dem fatt. Nu blef stort bryderi och öfverläggning, huru de unga tu skulle komma hem till kungs-gården igen. Då sågo de tre hofmännen på hvarandra, och den ene tog till orda: »väl vet jag hvar vi skola få oss en ny tistel-stång. I denna koja bor en tärna. Om hon vill låna oss spjäll-stången, som ligger öfver taket, är jag viss, att den duger till vagns-tistel.» Den andre hofmannen sade: »nog vet jag huru vi skola laga karmen. Om flickan vill låna oss sin stugu-dörr, är jag viss, att den passar.» Den tredje hofmannen lade till: »värst blir att skaffa hästar. Men om tärnan vill låna oss sin kalf, vet jag visst att han orkar draga hela karmen, vore den ock så tung.» Som nu intet annat stod att råda, skickade konunga-sonen bud till tärnan, och beddes få låna spjäll-stången, stugu-dörren, och kalfven. Härtill samtyckte mön af hjertat gerna, likväl med vilkor, att hon skulle få vara med på prinsens bröllopp; såsom han ock lofvade. Spjäll-stången blef nu satt som vagns-tistel, och passade fullkomligt. Stugu-dörren lades i karmen, och passade likaledes. Derefter spändes kalfven framför åkdonet, och så foro prinsen och hans unga brud hem till kungs-gården med både lust och gamman.

När nu bröllopps-dagen var inne, klädde sig Singorra i en silke-sömmad kjortel, prydde sig med kosteliga smycken, och gick fram till kungs-gården. Men hennes kjortel lyste af röda guldet i hvarenda fåll, och hon sjelf var så fager, att alla undrade deröfver, och tänkte att hon måtte vara en konungs dotter. Derefter satte sig bröllopps-gästerna till bords, och alla aktade uppå den främmande mön, hvad hon skulle företaga sig. När det så lidit någon stund, tog Singorra fram en liten ask; i asken voro tre små foglar och tre små guld-korn, och vid jungfrun öppnade locket, hoppade foglarne ut och flögo midt öfver bordet, dit hvarest brudgummen satt. Men de hade hvar sitt guld-korn i munnen, utom den tredje fogeln, som glömde sitt korn. Då sade de begge foglarne: »se, nu har du glömt ditt guld-korn, såsom konunga-sonen glömde Singorra.» Men i samma stund gick det upp som ett ljus för prinsens sinne, och det rann honom i hugen, huru han svikit tro och ära emot sin käresta. Han sprang så upp ifrån bordet, tog den fagra Singorra i famn, och sade: »dig eller ingen vill jag hafva i verlden, ty du är min rätta fästemö.»

Vid denna tilldragelse blef stort gny i salen, och gästerna sågo med undran uppå hvarandra. Då tog brudgummen till att förtälja, huru allt hade timat, ända ifrån den dagen han kom till Hafs-frun, och hvad stor huldhet den unga tärnan städse bevist honom. Derefter blef den främmande prinsessan återskickad till sin fader, med stort följe och all annan heders-bevisning. Men konunga-sonen drack sitt bröllopp med den fagra Singorra, och brölloppet varade i dagar, det varade väl i sju, och om det inte är lyktadt, drickes det än i denna dag.

Anmärkningar.

1. En uppteckning ifrån ~S. Småland~ förtäljer, att det var en konung och en drottning, som inte hade några barn. Häröfver bar konungen stor sorg, och rådfrågade en gammal qvinna, som kom gåendes till kungs-gården. Qvinnan tröstade honom, och sade: »det är väl, att du inte har någon son, ty det är honom förelagdt att komma till Hafs-frun.» Men konungen ville ändock inte ge sig tillfreds. Då sade spå-qvinnan: »emedan du önskar så gerna att erhålla en son, må du veta, att drottningen är hafvande. Men akta prinsen, att han inte kommer till något vatten, förrän han är tolf vintrar gammal, eljest får Hafs-frun makt med honom.» Så samtaladt, gick den gamla qvinnan sina färde.

Det gick nu alldeles som det var förutsagdt; ty drottningen kände sig hafvande, och födde en son, som kallades Anesidej. Då blef konungen öfvermåttan glad, och bygde ett torn, hvarest den unge pilten skulle fostras, till dess han blef vuxen. Vid nu prinsen fyllde sitt tolfte år, lät konungen tillreda ett stort gästabud, och hemtade sin son ur tornet med mycken högtidlighet. Men när prinsen skulle gå öfver bron, förbyttes han till en blodsdroppe, och föll ned i ån. Konungen fick således sanna den gamla qvinnans spådom. --

I det följande omtalas, huru Anesidej kom till Hafs-frun, och träffade en fager tärna, vid namn Meserimej. Den unga flickan halp honom i hans göromål, och de lofvade hvarannan sin tro och kärlek. När så prinsen genomgått alla Hafs-fruns prof, och hemtat brud-sakerna hos hennes syster, rådgjorde de unga tu att fly tillsammans. Då sade Meserimej: »gack ut, och sätt dig på den höga stenen, och ropa den gångaren, som käringen red på, när hon var brud.» Prinsen gjorde så, och kom tillbaka med hästen. Derefter satte de sig upp, och redo undan. Men Hafs-frun märkte deras flykt, och sprang efter. När hon så blef dem varse, förbytte hon landet framför dem till en stor sjö; men Meserimej kunde så mycket, att hon gjorde sjön till land igen. Hafs-frun blef nu tvungen att vända tillbaka; men prinsen kom upp ur hafvet, icke långt ifrån sin faders gård. --

Slutet öfverensstämmer med uppteckningen B. -- Konunga-sonen rider fram till kungs-gården; men blir lockad att dricka en skål mjölk, och glömmer så bort sin käresta och allt annat som händt honom. Sluteligen friar han till en fager prinsessa i främmande land. Men Meserimej erhåller tjenst på kungs-gården, som ladugårds-deja, och narrar de tre hofmännen, som ofvan är berättadt.

Vid prinsens bröllopp infinner sig Meserimej, och är klädd på det aldra yppersta. Midt under måltiden, kastar hon trenne guld-perlor på bordet för sina begge dufvor; men hannen tager alla tre perlorna, och lemnar intet åt honan. Då säger den lilla dufvan: »Tvy dig! så du svek din maka, som Anesidej svek Meserimej.» När konunga-sonen tredje gången hör detta, vaknar han som ur en dröm, och igenkänner sin rätta fästemö.

2. I en uppteckning från ~Roslagen~, har den unga prinsessan erhållit benämningen Solfålla. -- Berättelsen eger för öfrigt följande afvikelser ifrån den ofvan meddelade Sagan B.

Prinsens andra prof består deri, att han skall hugga ned alla träden i hafs-skogen, och sätta dem upp på sin rot igen. -- Sedan konunga-sonen och Solfålla begifvit sig på flykten, förföljas de först af den ena dockan, som blifvit till en moln-tapp, och far fram genom luften. Då skapar prinsessan sig och sin fästeman till tvänne råttor, som leka jemte vägen. Hafs-frun skickar så den andra dockan, som likaledes blir till en moln-tapp. Men Solfålla förbyter sig och sin fästeman till en anka och en ank-bonde. Hafs-frun skickar derefter den tredje dockan; men det aflöper på samma sätt; prinsessan förbyter sig och sin brudgum till tvänne träd, och dockan blir dem icke varse. Slutligen gifver sig trollet sjelf å stad, och far genom luften som ett digert moln. Då förvandlar Solfålla sig och prinsen till en gås och en gås-karl. Men Hafs-frun märker hennes list, och skapar sig till en räf, som vill taga gässen. Just i detsamma rinner solen upp. Då ropar gåsen: »hå, hå, Mickel Räf! se bakom dig, huru det kommer en fager jungfru gångandes.» Vid nu Hafs-frun vänder sig om och får se solen, spricker hon midt i tu, och erhåller så sin bane. --

När prinsen kommer hem till kungs-gården, glömmer han Solfållas varning, att icke kyssa sin mor, och förgäter så sin brud och allt annat. Men konunga-dottern tager sin tillflykt i en skogs-koja, och gäckas med prinsen, såsom ofvan är förtäljdt om hofmännen. -- Sagans slut öfverensstämmer i öfrigt med hvad tillförene blifvit meddeladt.

3. I en uppteckning från ~S. Småland~, kallas konunga-sonen Flod, och konunga-dottern Flodina. De hafva begge blifvit bortröfvade af Sjö-frun, och rådslå att fly tillsammans. Under flykten förföljas de af sin matmoder; men omskapa sig först till en törn-buske med en fogel i, så till en kyrka med en prest, och slutligen till tvänne ankor. När nu Sjö-frun får se de begge ankorna, lägger hon sig ned för att dricka ut vattnet i sjön; men dricker för mycket, så hon spricker midt i tu. --

När Flod firar sitt bröllopp med den främmande jungfrun, kommer den öfvergifna Flodina till kungs-gården, och sätter sig på slotts-trappan. Hon har med sig en korg med dufvor i. Vid nu duf-hanen gör sina krumbugter, än för den ena och än för den andra honan, säger prinsessan: »Tvy dig! du är trogen emot din maka, på samma sätt som Flod var trogen emot Flodina.» Då kommer prinsen ihåg sin fordna kärlek, och igenkänner sin rätta fästemö. Men Flodina kastar af sina gamla kläder, och står der inför alla som en fager konunga-dotter, hvarefter brölloppet firas med allsköns glädje.

4. En öfverlemning ifrån ~Östergötland~ förtäljer, att det var en drottning, som råkade ut för en häftig storm på hafvet, och blef tvungen att bortlofva hvad hon bar under bältet. Kort derefter födde hon en son, som hette Tobe. Men när pilten var nyfödd, antog Sjö-frun örne-hamn, flög in i drottningens kammare, och bortröfvade barnet.

Tobe växte nu upp i Sjö-fruns gård, och träffade der en fager tärna, vid namn Sara. Barnen fattade kärlek för hvarandra, och rådslogo att fly tillsammans. Då spottade Sara vid spiseln, vid ved-trafven, och vid källaren, och bad dem svara för henne. Derefter tog hon med sig en sten, en borste och ett häst-täcke, och flydde så bort med sin fästeman. När de nu kommit ett långt stycke, blef Sjö-frun varse deras flykt, och for efter dem i ett stort moln. Då kastade Sara stenen bakom sig, och han växte till ett stort fjäll, så trollet inte kunde komma förbi, utan måste fara hem efter sin berg-sprängare. Tobe och Sara flydde emedlertid undan, det fortaste de kunde. Men rätt som det var, kom Sjö-frun åter farandes efter dem; då kastade jungfrun sin borste, och han blef till en stor skog, så trollet inte kom fram, utan måste fara hem efter sin ved-huggare. När det så lidit någon stund, kom Sjö-frun åter farande efter dem. Då kastade Sara sitt häst-täcke, och det blef till en stor sjö, så trollet måste vända tillbaka efter sin hund, som hette Glufsa. Trollet och Glufsa lade sig nu att dricka ur sjön; men de drucko för mycket, så de sprucko begge två. --

När Tobe skulle fira sitt bröllopp med den främmande prinsessan, kastade Sara korn åt hönsen, hvilka gingo på gården. Men tuppen tog allt som kastades, och lemnade intet åt hönorna. Då skreko hönorna: »tuppen gör med oss, som Tobe gjorde med Sara.» Straxt igenkände konunga-sonen sin rätta brud, och tog henne till sin drottning.

5. En öfverlemning ifrån ~Westergötland~ berättar, att det var en konunga-son, vid namn Andreas, som hade en elak styfmoder. Trollpackan ville förgöra prinsen; men han frälsades af en ung flicka, som hette Messeria, och flydde slutligen bort med henne. Innan de begynte sin färd, skar jungfrun sig i det venstra lill-fingret, och lät tre blods-droppar falla på golfvet, sägande, att de skulle svara för henne när hon var borta.

Drottningen sände nu sina män att taga fast de begge flyktingarne. Men Messeria skapade en liten kyrka vid vägen, och förbytte prinsen till en prest, och sig sjelf till en klockare. Männen kunde så icke finna dem, utan vände tillbaka. Då gaf sig drottningen sjelf på väg. Men Messeria skapade en sjö, och förbytte sig och sin fästeman till tvänne stora fiskar i sjön. När så drottningen nalkades intill stranden, kommo fiskarne fram, och ville uppsluka henne; ty konunga-barnen visste väl, att om hon allenast fick smaka en droppa af vattnet, skulle hon åter få dem i sitt våld.

Andreas och Messeria kommo sent omsider till en främmande kungs-gård, hvarest prinsen vann stor ära, och fick löfte om konungens dotter. Men giftermålet hindrades af den trogna Messeria, som efter många vedervärdigheter ändteligen blef förmäld med konunga-sonen.

6. I en ganska märklig öfverlemning från ~N. Småland~, har sagans skådeplats blifvit flyttad ifrån sjön till land-backen, och Hafs-frun förbytt till ett vanligt berga-troll. Berättelsens grund-drag äro följande:

Det var en gång en konunga-son, som var ute om sommaren och plockade smultron. Då kom trollet, och lockade honom in i berget. Der träffade han en ung flicka, som likaledes var »berg-tagen», och suttit i sju runda år hos troll-käringen. Den unga flickan halp svennen i hans sysslor, och de lofvade att alltid älska hvarandra.

En dag sade trollet till konunga-sonen: »du skall gå och göra rent i mitt stall; der har inte varit rensadt på fyra och tjugo år.» Då visste svennen inte huru han skulle bära sig åt, utan blef så ledsen, så ledsen. I detsamma kom tärnan gåendes. Hon sade: »gråt inte! Om du lofvar att du inte sviker mig, vill jag säga dig råd. -- Stig upp på den höga stenen, och ropa:

Alla mors skotte-karlar komme fram!
Alla mors sope-karlar komme fram!»

Prinsen gjorde så. Genast kom der fram en otalig mängd pysslingar, och de till att skotta och sopa, och vände inte åter förrän stallet var rent.

När det var gjordt, sade trollpackan: »här har du en half-spann korn. Det skall du så ut i åkern; derefter skall du ärja och harfva, och sedan plocka upp hvart korn igen.» Då visste sig svennen ingen råd, utan blef så ledsen, så ledsen. I detsamma kom tärnan åter gåendes. Hon sade: »gråt inte! Om du lofvar att du inte sviker mig, vill jag hjelpa dig. -- Stig upp på den höga stenen, och ropa:

Alla mors såe-karlar komme fram!
Alla mors ärje-karlar komme fram!
Alla mors harfve-karlar komme fram!
Alla mors plocke-karlar komme fram!»

Prinsen gjorde som sagdt var. Genast kom der fram en otalig mängd små, små gubbar, och de till att så, och ärja, och harfva, och plocka, och så många voro de, att de slogos om hvart enda korn. När nu all säden var samlad, bar prinsen in den i berget; men den unga mön tog undan trenne korn, utan att någon visste säga hvad hon aktade göra dermed.

Någon tid derefter, sade troll-qvinnan: »jag skall nu rida till bröllopps. Gack derföre bort och hemta min gångare, som jag red på när jag sjelf var brud, för fyra och tjugo år sedan.» Då blef prinsen mycket bedröfvad, för han visste aldrig hvar han skulle finna troll-käringens häst. I detsamma kom tärnan åter gåendes, och frågade hvarför han var så ledsen. »Jo», sade prinsen, »käringen har befallt mig gå efter hennes gångare, som hon red på när hon var brud, för fyra och tjugo år sedan; och jag vet aldrig hvar jag skall finna honom.» Flickan tog till orda: »Om du lofvar, att du aldrig sviker mig, vill jag hjelpa dig ännu mer.» Ja, svennen lofvade att aldrig svika henne. Då sade flickan: »gack först efter det betslet, som hänger närmast dörren i stallet.» Prinsen gjorde så. Tärnan fortfor: »här har du en limpa. När du kommer långt, långt bort i skogen, skall du rysta hårdt på betslet; då får du höra ett stort gny och gnäggande. Stig så upp i det högsta träd du kan se. Men när du kommer halfvägs i trädet, skall du rysta betslet ännu hårdare, och skynda dig upp aldra öfverst i toppen. Då kommer hästen rännandes i full flöj, och frustar, och är mycket vild. Men du skall kasta limpan i halsen på honom, så blir han spak och sedig, att du kan fånga honom, som mor har befallt.» Konunga-sonen tackade mycket för dessa goda råd, och dermed skiljdes de åt för den gången.

Prinsen gick så åt skogen, och hade betslet och limpan med sig. När han kommit mycket långt bort, rystade han hårdt på betslet, och kröp upp i det högsta träd han kunde se. Genast fick han höra ett hiskeligt gny och gnäggande, så det genljöd i hela skogen. Vid han så kommit halfvägs i trädet, rystade han om igen, ännu hårdare än förut, och kröp hastigt upp öfverst i träd-toppen. Men i detsamma hördes ett dön, som om jorden skulle remna, och hästen kom rännandes i full flöj, så att träd och buskar brötos ned, hvar han lopp fram. Hästen var stor och hög, som den högsta gran, och han gapade så ledt, som hade han velat sluka prinsen i en enda munsbit. Men svennen lät inte skräma sig, utan var straxt redo, och kastade limpan i hans munn. Då blef hästen spak som ett lamm, och väntade tåligt me’ns prinsen lade betsel på honom. Ungersvennen steg så upp på gångarens rygg, och red hem till berget, såsom trollpackan hade befallt.

När nu berga-trollet fick se att prinsen kom oskadd tillbaka, blef hon mycket misslynt, och lade råd att på annat sätt taga honom af daga. I sådan akt befallte hon sin tärna, att dräpa pojken och steka honom, me’ns hon sjelf var borta i bröllopp. Tärnan lofvade göra som sagdt var. Men när käringen ridit sin kos, gjorde flickan tre kluta-dockor, ställde dem, en vid tröskeln, en vid spiseln, och en vid sängen, och sade, att de skulle svara för henne. Derefter togo hon och ungersvennen allt det gods och guld som låg i berget, och gåfvo sig på flykten. När så troll-qvinnan kom hem ifrån brölloppet, var hon mycket trött, och lade sig att sofva, och sof ett helt dygn. Vid hon nu vaknade, sporde hon sin tärna åt: »höres’ du min tärna, har du stekt pojken ännu?» Då svarade dockan som stod vid tröskeln: ’ja, jag håller just på att elda ugnen.’ Käringen vände sig derefter om, och somnade, och sof ännu ett dygn. Vid hon nu vaknade, sporde hon åter: »höres’ du min tärna, har du stekt pojken ännu?» Då svarade dockan som stod vid spiseln: ’jag håller just på att sätta in honom.’ Trollet vände sig derefter om, somnade tungt, och sof ännu ett dygn. Vid hon så vaknade, ropade hon å nyo: »höres’ du min tärna, är pojken stekter ännu?» Dockan som stod vid sängen svarade: ’ja, jag håller just på att taga ut honom.’ Då steg trollqvinnan upp, och gick till tärnans kammare; men vid hon kom derin, såg hon ingen, utom de tre kluta-dockorna som stirrade emot henne.

Käringen kunde nu väl veta huru det var tillgånget, och blef öfvermåttan vred. Hon ropade derföre sina karlar, och bjöd dem genast draga ut och leta efter flyktingarne. Bäst det nu var, fingo konunga-sonen och hans käresta höra ett starkt sus och dön i luften. Då sade tärnan: »hör du huru det susar? Nu har mor skickat alla sina karlar efter oss.» Hon skop derefter prinsen till en törn-buske, och sig sjelf till en ros som stod i busken. Men karlarne fäste ingen akt vid busken och blomman, utan drogo förbi i fullt flygande. När de så kommo tillbaka, sporde käringen: »nå, hafven J sett någonting?» Männen genmälte: ’vi sågo ingenting, förutom en liten törn-buske med en ros uti, som stod vid vägen.’ Då blef troll-qvinnan illa till mods, och sade: »just dem skullen J hafva tagit. Nu får jag väl lof att sjelf gifva mig å stad.»

Berga-trollet gaf sig derefter på väg att leta efter konunga-barnen, och färdades mycket fort, så det hven i luften. Då sade tärnan till sin följesvenn: »hör du huru det susar och dönar så hiskeligt? Nu är mor sjelf ute och vankar.» Hon skop derefter sig och sin fästeman till tvänne ankor, och de summo så öfver sjön, som låg framför dem. Men när käringen kom fram, och såg konunga-barnen vid den andra stranden, lade hon sig ned, och drack ut hela sjön. Just i detsamma gick solen upp. Då ropade tärnan: »se! hvilken fager jungfru der rinner upp.» Vid nu käringen vände sig om, sprack hon midt itu; för man skall veta, att trollen inte ha makt till att se uppå solen.

Prinsen och hans fästemö färdades derefter vägen fram, och kommo till kungs-gården. Då ville svennen nödvändigt helsa på sina fränder, men när han kom dit, gick det som man kunde vänta, han förgat sin brud, och allt annat som händt honom me’ns han var i berget. Konungen och drottningen lade så råd samman, att deras son skulle fästa sig en konunga-dotter, och prinsen sjelf var genast redo, att göra efter deras bud och vilja. När så bröllopps-dagen kom, gick den stackars tärnan fram till kungs-gården, och beddes få hjelpa till som tjenste-mö. Hon hade med sig en anka och en ank-bonde, som vankade af och an i bröllopps-salen. Vid nu gästerna sutto till bords, i allsköns ro och gamman, tog tärnan fram sina tre sädes-korn, och kastade dem uppå golfvet. Genast lopp ank-bonden till, och tog alla tre kornen. Då slog tärnan honom med handen, och sade: »Tvy vare dig! som så utskjuter din maka.» Men när brudgummen hörde dessa ord, kände han igen sin rätta fästemö, och mindes all den troskap och huldhet hon visat honom. Han sprang så upp ifrån bordet, tog den fagra tärnan i famn, och sade att hon skulle blifva hans drottning. Den främmande konunga-dottern blef derefter gift med en af prinsens fränder, och sedan lefde de lyckliga i alla dagar.

15.