Revy.
Brev från licentiat Borg, Stockholm, till landskapsmålaren
Sellén, Paris.
Bror Sellén!
Det är nu ett helt år som du väntat på brev från mig, men nu har jag också någonting att skriva om. Jag skulle, enligt mina grundsatser, börja att tala om mig själv, men jag får lov att öva mig i artighet, ty jag skall snart ut och söka mitt levebröd; jag börjar alltså med dig! Jag gratulerar mig, att du fick din tavla på salongen och att den därstädes gjorde en sådan effekt. Notisen infördes av Isaac i Gråkappan, utan redaktörens vetskap, varför denne skummade av raseri, när han fick läsa den, ty han hade svurit på, att du aldrig skulle bli något. Sedan du sålunda fått ditt erkännande av utlänningen, så har du fått ditt namn här hemma naturligtvis och jag slipper gå längre och skämmas för dig.
För att icke glömma något och för att kunna fatta mig kortare, ty jag är både lat och trött efter en sträng tjänstgöring på barnbördshuset, så sätter jag upp mitt brev i notisform, alldeles som en Gråkappa, varigenom du också lättare kan hoppa över vad som icke intresserar dig.
Den politiska ställningen blir allt mera intressant; alla partier hava mutat varandra med gåvor och gengåvor, så att nu äro de grå allihop. Denna reaktion kommer troligen att sluta med socialism. Det är stark fråga om att öka länens antal till 48, ty statsrådskarriären är numera funnen vara den genaste till befordran, helst till densamma icke fordras ens folkskollärarexamen. Jag talade vid en av mina skolkamrater, som redan är f. d. statsråd, här om dagen och han påstod, att det var mycket lättare att vara statsråd än expeditionssekreter. Göromålen lära mycket påminna om när man skall gå i borgen -- det är bara att skriva på! Betalningen är inte så noga med, man har ju underborgen.
Vad pressen beträffar -- ja, den känner du! I allmänhet har den konstituerat sig som affär, det vill säga den följer majoritetens åsikt för dagen, och majoriteten, det vill säga de flesta prenumeranterna, är reaktionär. Jag frågade en dag en liberal tidningsman varför han skrev så vackert om dig, utan att känna dig. Han sade att det berodde därav att du hade opinionen, d. v. s. de flesta prenumeranterna, för dig. -- »Nå, men om opinionen vänder sig mot honom?» -- »Då störtar jag honom naturligtvis!»
Under sådana förhållanden kan du förstå, att hela det efter 65 uppvuxna släktet, som icke är representerat, skall känna det förtvivlat, därför äro de också nihilister, d. v. s. de -- i allt ihop, eller finna de sin fördel vid att bli konservativa, ty att bli liberal på sådana villkor, det hör fan till.
Den ekonomiska ställningen är tryckt. Sedelstocken, min åtminstone, reducerad; även de finaste papper, två medicine licentiater, gå inte i någon bank.
Bolaget Triton avvecklade, som du vet, på så sätt, att direktörerna och avvecklarna togo allt sedeltryck, men aktionärerna och depositörerna erhöllo litografiskt diverse från Norrköpings kända bolag (det enda som riktigt burit sig under dessa svindeltider); jag såg en änka, som hade fått handen full med kartor över ett marmorbrott; det var stora, sköna helark i rött och blått tryck, på vilka var graverat tätt, tätt 1,000 kr. och inunder, alldeles som om de gått i borgen förstås, syntes namn på personer, av vilka åtminstone tre få serafimerringning efter sig, när de upphört att vara aktieägare i denna världen.
Vännen och brodern Nicolaus Falk, som börjat ledsna på sin privata lånerörelse, emedan den icke skänkte honom fullt medborgerligt anseende, vilket däremot den offentliga gör, beslöt att med sig förena några sakkunniga (!) personer och grunda en bank. Det nya i programmet lät så här: »Som erfarenheten visat -- en bedrövlig erfarenhet i sanning! -- (Levin var författaren, märk det!) -- att depositionsbevis icke äro tillräckligt betryggande för återfående av i andras händer anförtrott gods -- det är = deponerade pengar -- så ha vi undertecknade, livade av oegennyttigt nit för den fosterländska industrien, och för beredandet av större säkerhet för den penningförande allmänheten, konstituerat oss såsom bank under namn av Insättnings-garanti-aktiebolaget. Det nya och betryggande, ty allt nytt är icke betryggande, i vår idé är att depositörerna i stället för de värdelösa depositionsbevisen erhålla värdepapper till fulla beloppet av den insatta summan» o. s. v. Affären går ännu, och du kan veta vad för slags papper lämnas i stället för depositionsbevisen! Med sin skarpa blick insåg Falk vilken stor fördel han skulle draga av en person med så stor ekonomisk erfarenhet som Levin, vilken dessutom, genom sin vigilans, fått en kolossal personalkännedom; men för att bereda honom riktigt och göra honom fullt förtrogen med alla en affärs irrgångar och i synnerhet dess juridiska sida, slog han ner på honom med sin revers och tvang honom till konkurs. Därpå uppträdde han som räddare och gjorde honom till ett slags ekonomisk rådgivare med titel av direktionssekreter, och nu sitter Levinen där i ett litet enskilt rum och får inte visa sig ute i banken. Som kamrer sitter Isaac; han har tagit studentexamen (med latin, grekiska och hebreiska, samt juridikofilen och filosofie kandidaten med högsta betygen i alla ämnen -- det stod om hans examen i Gråkappan naturligtvis!). Han läser nu på juriskandidaten och schackrar på egen hand dessemellan. Han är som ålen, han har nio liv och lever på ingenting! Han begagnar inte starka drycker, inte nikotin i någon form; om han utövar några laster för övrigt känner jag inte, men han är fruktansvärd! Han har en järnbod i Härnösand, en tobaksbod i Helsingfors och en nipperbod i Södertelge och rår dessutom om ett par träkåkar på söder! Han är en framtidsman, säger folket, han är en nutidsman, tycker jag! Brodern, Levi, har, efter Tritons avveckling, dragit sig tillbaka till privataffärerna med en ganska vacker förmögenhet, som man säger. Han lär ha gjort anbud på Skokloster, vilket han ämnar restaurera i en ny stil, som hans farbror vid ritarakademien har uppfunnit. Köpeanbudet avslogs emellertid. Levi blev mycket sårad härav och skrev i Gråkappan en notis under rubrik: Judeförföljelse i nittonde århundradet, varigenom han ådrog sig hela den bildade allmänhetens livliga sympatier, och han kan bli riksdagsman på den kuppen, när han behagar. Han erhöll också en tacksamhetsadress från sina »trosförvanter» (liksom Levi hade någon tro), där de tackade honom (den stod tryckt i Gråkappan!) för att han bevakat judarnas »rättigheter» (nämligen att köpa Skokloster!). Adressen överlämnades vid en fest på Gröna Jägarn, dit även en hel hop svenskar (jag för alltid in judefrågan på dess rätta gebit = det etnografiska!) voro inbjudna på skämd lax och okorkat vin. Vid tillfället överlämnade dagens hjälte under rörelse (se Gråkappan!) en gåva på 20,000 kr. (i Kroppsaktier!) till »Hemmet för fallna gossar av den evangeliska bekännelsen» (alltid ska de fram med bekännelsen!). Jag var med på festen och såg vad jag aldrig sett förr -- Isaac drucken! Han förklarade att han hatade mig och dig och Falk och alla vita -- han kallade oss »vita» och »infödingar» och »roche» omväxlande; det sista ordet känner jag icke, men när det uttalades, skockades genast en otalig hop »svarta» omkring oss och sågo så hemska ut, att Isaac tog mig avsides i sidorum. Där bröt han ut: talade om sina lidanden som barn i Klara skola, huru lärare och kamrater misshandlade och tillbakasatte honom, huru gatpojkarna luvade honom på gatan. Det som var mest rörande var hans berättelse om sin beväringsexercis: han blev vid korum kallad inför fronten för att läsa Fader vår, och då han icke kunde det, blev han hånad. Hans skildring kom mig att ändra åsikter om honom och hans stam.
Religionssnobberiet och välgörenhetskoleran grassera i hög grad och göra vistelsen i fäderneslandet mycket angenäm. Du minns två hår av den onde: fru Falk och revisorskan Homan; de två lumpnaste, fåfängaste och elakaste varelser som vandrat i sysslolöshet; du minns deras barnkrubba och dess ändalykt; nu ha de upprättat ett Magdalenahem och den första som intogs var -- på min rekommendation -- Marie i Nygränd! Den stackarn hade gått och lånat ut allt vad hon sparat, åt en gesäll, som rymde med skulden. Nu var hon glad att få allting fritt och återvinna medborgerligt förtroende. Det myckna gudsordet som åtföljer all sådan där verksamhet förklarade hon sig kunna stå ut med, om hon bara fick kaffe om morgnarna.
Du minns också Pastor Skåre; han gick miste om platsen efter pastor primarius, och i förargelsen däröver håller han nu på att tigga ihop till en ny kyrka, och man ser nu tryckta tiggarlistor, undertecknade med namnen på Sveriges rikaste magnater, anropa den allmänna barmhärtigheten. Kyrkan, som skall bli tre gånger så stor som Blasieholmskyrkan och förenas med ett skyhögt torn, kommer att stå där Katarina kyrka nu står; denna skall nämligen inköpas och rivas, emedan den visat sig vara för liten för det stora andliga behov som nu rider svenska folket. De hoptiggda medlen äro redan så stora, att man fått lov utnämna en kamrer (med fri våning och vedbrand) för desammas förvaltande. Kan du gissa vem som blev kamrer? -- Hör! Struve! -- Han har på sista tiden blivit litet religiös -- jag säger litet, ty det är icke mycket, men ändå tillräckligt för hans små villkor, ty han blir beskyddad av de trogna. Detta hindrar honom icke att fortsätta med sin tidningsverksamhet och sin dryckenskap; men hans hjärta är icke mjukt; han är tvärtom så bitter på alla dem som undgått förfallet, ty, oss emellan, är han rysligt förfallen; därför hatar han Falk och dig, och han har lovat att »knäppa» er, det första ni låta höra av er igen. Emellertid, för att kunna flytta in i kamrersvåningen och bränna upp veden, måste han låta viga sig, vilket skedde i all tysthet uppe i Vita Bergen. Jag var med som vittne (full naturligtvis) och åsåg uppträdet. Hustrun har också slagit sig på det Gudsnådliga sedan hon fått höra att det är förnämt. -- Lundell har helt och hållet övergivit den religiösa känslan och målar bara porträtt av verkställande direktörer, vilka gjort honom till agrée vid ritarakademien. Han är nu även odödlig, ty han har fått en tavla på nationalmuseum. Sättet var enkelt och manar till efterföljd: Smith skänkte dit en genre, som Lundell målat, mot det att Lundell gjorde hans porträtt gratis! -- Det är bra? Va!
Slutet på en roman. Jag satt en söndagsförmiddag, den lilla stund sabbatsfriden icke är störd av de rysliga klockorna, på mitt rum och rökte. Då knackar det på dörren, och in träder en lång grann karl som jag tyckte mig känna igen -- det var Rehnhjelm. Ömsesidig examen. Han var förvaltare på ett stort bruk och var så där nöjd med sin värld. Det knackar en gång till. In träder Falk (mera om honom nedan!). Kollationeringar av gamla minnen och gemensamma bekanta! Så kom det där kända ögonblicket efter ett ivrigt samtal då det blir tyst och en besynnerlig paus uppstår! Rehnhjelm grep en bok, som låg honom närmast till hands, och ögnade på den och började läsa högt:
-- »Ett kejsarsnitt. Akademisk avhandling, som med vittberömda medicinska fakultetens tillstånd kommer att å mindre Gustavianska lärosalen offentligen försvaras.» -- Det var ena förskräckliga figurer; vem kan vara nog olycklig att behöva gå och spöka på det här sättet efter sin död!
-- Se efter, sade jag; det står där på sidan 2.
Han läste vidare.
-- »Bäckenet som förvaras under N:o 38 i Akademiens pathologiska samling ...» -- Nej, det var det inte. »Ogifta Agnes Rundgren ...»
Karlen vart vit som kalk och måste upp och dricka vatten.
-- Kände du henne? frågade jag för att skaffa någon förströelse.
-- Om jag kände henne? Hon var vid teatern i X-köping och kom sedan hit till Stockholm på ett schweizeri, där hon kallade sig Beda Pettersson.
Nu skulle du ha sett på Falk. Det blev en scen, som slutade med att Rehnhjelm uttalade några förbannelser över kvinnan i allmänhet, varpå Falk svarade med mycken hetta, att det fanns två slags kvinnor, han bad att få fästa uppmärksamheten på det, och det var så stor skillnad på kvinnor som på änglar och djävlar! Och han talade med sådan rörelse, att tårarna kommo i ögonen på Rehnhjelm.
Ja, Falk! Jag sparade honom till sist. Han är förlovad! Hur det gick till? Jo, det har han berättat själv så här: »Vi sågo varann!» Som du vet, har jag aldrig åsikter färdiga, utan jag går och väntar på nya rön, men av vad jag sett hittills, torde icke kunna nekas, att kärleken är något som vi ungkarlar icke kunna döma om -- det vi benämna med det där namnet, det är bara lösaktighet! Skratta, du gamla grinare!
Jag har aldrig annars än i dåliga pjäser sett en så hastig karaktärsutveckling som jag såg hos Falk den gången. Du må tro det gick inte i brådrappet med förlovningen. Fadern var en gammal änkling, egoist, pensionär, vilken betraktade sin dotter som ett kapital, vilket genom ett rikt gifte skulle bereda honom en angenäm ålderdom (mycket vanligt förhållande!). Han sade tvärt nej! Då skulle du ha sett Falk! Han gick gång på gång upp till honom och blev utkörd, men han kom igen och sade gubben, mitt under näsan, att de skulle gifta sig utan hans samtycke, om han icke ville vara med om saken; jag vet inte, men jag tror att de slogos! Så kom det en kväll; Falk följde sin trolovade hem från en av hennes släktingar, där han brutit sig in. När de kommo på gatan, sågo de vid lyktskenet gubben ligga i fönstret -- han har ett litet hus på Hornstullsgatan, som han bebor ensam. Falk slår på plankporten; han slog en kvart, men ingen öppnar! Han klättrar över plankporten, anfalles av en stor hund, vilken han övermannar och stänger in i soplåren (tänk dig den försagda Falk!); därpå tvingar han gårdskarlen ur sängen att öppna; de stodo nu på gården; ännu återstod husporten; han slår på den med en stor sten, men intet ljud höres inifrån; då går han in i trädgården efter en stege och går upp intill gubbens fönster (alldeles som jag skulle gjort det själv!) och ropar: öppna porten, annars slår jag in fönstret! Då hördes gubbens röst inifrån: »slå du, lymmel, så skjuter jag på dig!» Falk slog in fönstret! Det blev dödstyst en stund. Slutligen hördes inifrån den trasiga rutan: »Det var stil!» (gubben har varit knekt) »du är min pojke!» -- »Jag slår inte gärna in fönster», sa Falk, »men för er dotters skull gör jag vad som helst!», och så var saken klar.
Han förlovade sig! Du skall veta att sedan riksdagen företagit sin stora omorganisation av ämbetsverken, varigenom lönerna och platserna fördubblats, så kan en ung man äntligen gifta sig i första lönegraden! Han skall gifta sig i höst! Hon fortfar att vara lärarinna, som hon var! Jag vet mycket litet i kvinnofrågan, ty den rör mig icke, men jag tror, efter vad jag sett, att vår generation kommer att avskaffa det asiatiska, som ännu finnes i äktenskapet. Båda parterna avsluta ett fritt fördrag, ingen uppger sin självständighet, den ena söker icke uppfostra den andra, man lär sig respektera varandras svagheter och man har ett kamratskap för livet, som icke tröttar genom den ena partens pockande på ömhet. Fru Nicolaus Falk, du vet, den där välgörande djäveln, den anser jag vara ingenting annat än en femme entretenue, och så betraktar hon ju sig själv också; de flesta fruar gifta sig för att få det bra och slippa arbeta, att bli »sin egen»; att där ingås så få äktenskap, det är kvinnans fel, och mannens!
Men Falk, han är ogenomtränglig; han har kastat sig på numismatiken med en iver, som icke är fullt naturlig, ja, jag hörde honom här om dagen tala om att han var sysselsatt med utarbetandet av lärobok i ämnet och att han skulle söka få den antagen i skolorna, där myntvetenskapen skulle bli ämne; aldrig läser han en tidning, aldrig vet han vad som händer i världen; och att bli författare synes han helt och hållet ha slagit ur hågen. Han lever blott för sin tjänst och sin fästmö, som han avgudar; men jag tror icke på allt det där. Falk är en politisk fanatiker, som vet att han skulle brinna opp, om han gav luft åt lågan, och därför släcker han den med stränga, torra studier; men jag tror icke det lyckas honom, ty hur han lägger band på sig så fruktar jag en gång en explosion; för övrigt -- oss emellan -- tror jag han tillhör något av de hemliga sällskap som reaktionen och järnväldet ha framalstrat på kontinenten. När jag såg honom här om dagen på rikssalen såsom härold vid trontalet, iklädd röda purpurkappan och med plym i hatten och stav i handen, vid foten av tronen (vid foten av tronen!) -- då tänkte jag -- ja, det är syndigt att säga det; men när då ministern kom och avlämnade Kongl. Majestäts nådiga proposition angående rikets tillstånd och behov, då såg jag en blick i Falks öga som sade så här: vad vet M:tet om rikets tillstånd och behov? -- Den mannen, den mannen!
Nu tror jag att jag gjort min revy utan att glömma någon. Farväl alltså, för den här gången! Du skall snart höra av mig igen!
H. B.
ANMÄRKNINGAR TILL FEMTE DELEN.
RÖDA RUMMET.
Röda rummet skrevs 1879 och utkom på senhösten samma år på Jos. Seligmanns & comp. förlag. På samma förlag utkommo uppl. 2 (1879), uppl. 3 och 4 (1880) och uppl. 5 (1886). På Hugo Gebers förlag utkommo uppl. 6 1899 och uppl. 7 1904. Dessutom ingick arbetet i Strindbergs Samlade romaner och berättelser på C. & E. Gernandts förlag (häft. 6-15) 1899-1900, vadan alltså, om denna edition räknas som sjunde uppl., den Geberska av 1904 rätteligen bör kallas den 8:de. Denna räkning har också iakttagits vid de följande editionerna -- någon nominell 8:de uppl. har aldrig utkommit. 1907 utkommo uppl. 9 och 10, 1908 uppl. 11, 1909 uppl. 12 och 1910 uppl. 13. Uppl. 9-13 äro enkronasuppl. och utgivna på Albert Bonniers förlag.
Författaren har efter första uppl. icke genomsett någon av de följande upplagorna utom -- troligen -- den andra, och detta helt flyktigt. Åtskilliga tryckfel ha i dessa insmugit sig, redan från uppl. 3, talrikt förökade särskilt i uppl. 5, varifrån de övergått till uppl. 6, 7 och den Gernandtska, men vad märkligare är, vid tryckningen av uppl. 5 och på enstaka ställen även i uppl. 3 och 4 har någon korrekturläsare på eget bevåg företagit sig att "rätta" Strindbergs text. Dessa rättelser äro rena missförstånd av texten, såsom när sid. 7, rad 33 "alla stadens sjuklockor" (vid skildringen av sjuslaget i staden) rättats till "alla stadens sju klockor" eller i övrigt godtyckliga "förbättringar", såsom när sid. 363, rad 8 Olle Montanus' paradoxala vändning "Stjernhjelm, som nu var en dum karl" förbättrats till Stjernhielm, som icke var en dum karl eller sid. 324, rad 23 jagets "ändliga existens" såsom ett besynnerligt uttryck förenklats till dess "eländiga existens" o. s. v. Dessa förbättringar ha iakttagits i uppl. 5-7 (8) -- däri inräknas då den Gernandtska i Saml. rom. och ber., som tryckts efter uppl. 5 eller 6. De jämförelsevis bästa uppl. äro 1-2 och uppl. 9-13, vilka satts efter uppl. 1. Ingen hittillsvarande upplaga -- ej ens den första -- är dock felfri, såsom visat sig vid en kollationering med originalmanuskriptet.
I anseende till de tidigare upplagornas spridning har jag ansett mig till allmänhetens tjänst böra göra nedanstående förteckning över tryckfelen jämte "rättelserna", vilka såsom textförvanskningar ju icke äro likgiltiga.
Variationer i olika upplagor.
Sid. 7, rad. 32-33; -- -- hela rymden dallrade snart av ljudet från alla stadens sjuklockor. Uppl. 5-7 (8): sju klockor.
Sid. 15, rad 9: Nå, men vem sköter hans tjänst då. Uppl. 5-7 (8): Nå, vem sköter etc.
Sid. 27, rad. 25-26: -- -- att -- jag -- av -- min broder, utnämnde förmyndaren etc. Uppl. 1 och hskr.: av min bror. Uppl. 2-7 (8): broder etc. Troligen rättelse i uppl. 2 av Strindberg: i ett skriftligt intyg som här är frågan om passar givetvis broder bättre än talspråkets bror.
Sid. 34, rad. 21-23: -- handlingen som ligger till grund för allt medvetande och som endast gör detta möjligt. Alla tidigare uppl. liksom också hskr.: -- -- som endast gör detta det möjligt. Måste bero på felskrivning (bröllop) eller glömska att utstryka ettdera av pronomina, mellan vilka förf. valt.
Sid. 57, rad. 12-13: -- den lika vackert tänkta som sagda sanningen. Strindberg skriver sanning (uppl. 1-2 och hskr.). Den felaktiga formen torde vara ett förbiseende av författaren; "sanningen" här upptagen enligt uppl. 3-7 (8).
Sid. 59, rad. 12-13: -- och inbjöd de andra att göra samma. Så hskr. och uppl. 1-4. Uppl. 5-7 (8): detsamma.
Sid. 83, rad 33: -- stugan vid Lilljans. Uppl. 1: stugan på Lilljans. Rättelse från uppl. 2 -- säkert av förf. -- till förra läsarten. Formen i uppl. 1 återkommer i uppl. 9-13, tryckta efter denna.
Sid. 105, rad 30: -- knappar till lufttelegrafer och trumpetlika talrör. Uppl. 5-7 (8): knappar och lufttelegrafer och etc. (meningslöst).
Sid. 123, rad 2; -- stort och glänsande (nämligen familjens namn). Uppl. 5-7 (8): stort och glädjande (meningslöst).
Sid. 127, rad. 4-5: -- de beklagade sig över att din svåger blivit bortkörd från verket, och det hade de läst i Fäderneslandet. Uppl. 5-7 (8): din bror blivit bortkörd från verket och det hade du läst etc. Utbytet av svåger till bror obegripligt! Textförbättraren har här tydligen ej haft klart för sig vilka de samtalande äro eller föreställt sig att fru Falk var "bror" till Arvid Falk. Det senare du i st. f. de, troligen rena tryckfelet.
Sid. 130, rad 31: Det brukar ingen. Uppl. 5-7 (8): det brukas ingen.
Sid. 134, rad 10: Direktionen förelade då bolagsstämman ett förslag. Uppl. 5-7 (8): på bolagsstämman.
Sid. 140, rad 9: -- om denna morgonen. I hskr. först skrivet: om morgonen, därpå "denna" överskrivet. Utg. har ansett sig icke böra förändra den något egendomliga formen. Uppl. 5-7 (8): denna morgon.
Sid. 155, rad 5: Emellertid var Lundell icke road av de betraktelser etc. Uppl. 3-7 (8): oroad av de betraktelser (tryckfel).
Sid. 155, rad 11: Han reste sig från sin plats. Uppl. 3-7 (8): lyfte sig från sin plats (omedvetet synonymutbyte av sättaren?).
Sid. 156, rad 12: Vi önska honom alla lycka. Uppl. 5-7 (8): -- all lycka.
Sid. 159, rad 32: hå, låt se! Uppl. 3-7 (8): hå, låt mig se.
Sid. 164, rad 6: -- att en broder så kunde se på en broder. Uppl. 3-5: kunde så se etc. Uppl. 6-7 (8): se så etc.
Sid. 172, rad 29: -- Hör nu lilla Eugenie, fortfor revisorskan. Uppl. 1-4 (och 9-13): fortfor hon. Hon meningslöst i sammanhanget (emedan pron. kommer att syfta på fru Eugenie Falk, som just tilltalas). Den felaktiga läsarten har uppkommit därigenom att i hskr. lyder den näst föregående raden: "Det var för brysselmattan, menade revisorskan". Denna rad har i korr. blivit uppflyttad till sin nuvarande plats, men förf. därvid glömt att ändra pers.-pron. I detta fall har censorn i uppl. 5 träffat rätt, i det att "hon" där ändrats till "revisorskan".
Sid. 183, rad 22: sina mörka revolvers. Så hskr. Uppl. 1-2: sin mörka revolvers (tryckfel). Uppl. 3-4: sin mörka revolver. Uppl. 5-7 sina mörka revolvrar. Uppl. 9-13: sina mörka revolvers.
Sid. 193, rad 22: -- citerat och omtryckt. Så hskr. och uppl. 1-5. Uppl. 6-7(8): omtyckt (tryckfel).
Sid. 235, rad 11: Vem skrev 1734 års lag? Herr Cronhielm. Alla tidigare uppl. liksom hskr.: Herr Cronstedt. Minnesfel eller felskrivning -- knappast avsiktlig -- av författaren.
Sid. 239, rad 3-4: Jag -- -- bor hyresfritt mot att jag driver in hyrorna. Uppl 3-7 (8): mot det att jag etc.
Sid. 241, rad. 6-7: -- -- betydelselöst om det hela överhuvud var svart eller vitt; och om det var svart etc Uppl. 3-7 (8) och om det var sant (grovt tryckfel).
-- rad. 32-33: Plato hade redan sagt det, innan kristendomen kom: verkligheten, världen den synliga är blott ett sken. Så hskr. I samtliga uppl. meningsstörande tryckfel: Plato hade redan sagt det innan kristendomen kom i verkligheten: världen etc.(!).
Sid. 271, rad 13: -- det är min födelsedag i dag. Så hskr. I samtliga tidigare uppl. tryckfel: det är min födelse i dag.
Sid. 279, rad 19: Det var ett nätt ämne, mycket nätt. Uppl. 5-7 (8): Det var ett ämne, mycket nätt.
Sid. 288, rad 27: Vi ha en kvar. -- Jag har märkt vissa ångersymptom hos min hustru etc. Uppl. 5-7 (8): Vi ha en kvart etc. (!).
Sid. 291, rad. 27-28: Behagar herr grosshandlarn vara så god och sitta ett ögonblick, så får jag sätta i lite här och där. Uppl. 5-7 (8): fylla i lite här och där.
Sid. 314, rad. 21-22: Jag har inte ätit mer än en kopp kaffe och tre glas vatten i dag. Uppl. 5-7(8): Jag har inte förtärt etc. (med denna ändring går naturligtvis det pregnanta och komiska i frasen förlorat).
Sid. 323, rad 1: Gå du in i Gråkappan. Uppl. 4-7 (8): gå du i Gråkappan.
Sid. 324, rad. 22-23: Man måste dock njuta av sin tillvaro i dess ändliga existens. Uppl. 5-7 (8): -- -- i dess eländiga existens (!).
-- rad. 30-31: -- -- framåt de prång som kallas Kindstugatan. Uppl. 4-7: framåt de språng, som kallas etc. (Man har här som eljes tillfälle förvåna sig över hur en meningslöshet kan bibehålla sig i en rad upplagor!) Editionen i Saml. romaner och berättelser, som eljes följer uppl. 5, har dock här det riktiga prång.
Sid. 325, rad 33: -- redaktören. Uppl. 4-7: direktören.
Sid. 328, rad 13: -- men Falk, som följt med, mera för att få deltagande och tröst etc. Uppl. 5-7 (8): bara(!) för att få deltagande och tröst etc.
Sid. 363, rad 8. Stiernhielm, som nu var en dum karl. Så uppl. 1-2 (jämte 9-13) och hskr. Uppl. 3-7 (8): som icke var en dum karl. Den förra satsen har förefallit korrekturläsaren alltför galen. Jfr Olles föredrag (kap. 24) "Om Sverge", där han föreslår: "Ner med den dumma hunden Georg Stiernhielm!"
Sid. 364, rad 15: Jag gratulerar mig, att du fick din tavla på salongen (Borg). Så uppl. 1-4 och hskr. Uppl. 5-7 (8): Jag gratulerar dig. Den förra vändningen har varit korr.-läsaren obegriplig! Jfr strax nedanför: "Sedan du sålunda fått ditt erkännande av utlänningen så har du fått ditt namn här hemma naturligtvis och jag slipper gå längre och skämmas för dig."
Sid. 372, rad. 1-2: -- -- det fanns två slags kvinnor, han bad att få fästa uppmärksamheten på det, och det var så stor skillnad på kvinnor som på änglar och djävlar (orat. obliq.). Uppl. 4-7 (8): på det att det var etc. (missförstånd av korr.-läs.).
Originalhandskriften.
Originalhandskriften till Röda rummet befinner sig i Riksbibliotekets ägo; enligt anteckning av överbibliotekarien Klemmings hand på första innehållssidan är den en "Gåva till Kongl. biblioteket 29 maj 1888 av ett anonymt sällskap, som inlöst handskriften för att hjälpa författaren". Den är en handskrift i foliopappersblad (Lessebo) med jämförelsevis få rättelser; texten är skriven på papperets bägge sidor. Något tidigare utkast torde icke existera, utan romanen är nerskriven med en gång. På titelbladet har Strindberg skrivit: "Börjades den 15 februari 1879, slut den 15 augusti s. å., sista korr. lästes den 1 november".
Under det från Voltaire hämtade mottot finnes på titelbladet ännu ett andra, övermålat med bläck; man kan dock ännu läsa: "Här ha ni bitarne! Varför slog ni sönder min kruka? Saint-Preux".
En längre avdelning i första kapitlet, skildrande Falks och Struves besök på La Croix' kafé -- 5 manuskriptsidor -- är överstruken i handskriften och har ej kommit med. Likaså har ett helt kapitel, det tillämnade tjugutredje, avhandlande Borgs och den konservative redaktören av Gråkappans samvaro på ett kafé, varvid Falks nyutkomna dikter diskuteras, kasserats. Bägge skildringarna sakna en rätt balans och verka delvis något omogna, vadan det utan tvivel var en vinst att de försvunno ur romanen. Emellertid äro de naturligen ej utan intresse och jag har därför ansett mig böra i anmärkningarna återge hela det tjugutredje kapitlet och några karaktäristiska utdrag ur den strukna avdelningen i första kapitlet -- den målande skildringen av La Croix' kafé är som tidshistorisk interiör värd att läsa, och Napoleon Lagerströms, den senare i romanen blott anonymt förekommande Rödluvekorrespondentens redogörelse för Struves öden är kanske inte alldeles utan motstycken i den samtida journalistiska verkligheten. Dessutom ha några smärre stycken vid tryckningen uteslutits.
I nedanstående anmärkningar redogöres -- med uteslutning av smärre stilistiska ändringar -- för skiljaktigheterna mellan den tryckta texten och handskriften, alltså de förändringar författaren vidtagit i korrekturet. Anvisningarna på sida och rad syfta som eljes på den tryckta texten i nuvarande upplaga; efter angivande av dess läsart följer manuskriptets.
Sid. 7, rad 9: -- branterna åt sjön. Hskr.: branten ner åt sjön.
Sid. 11, rad 14: -- de hänsynslösa. Hskr.: de samvetslösa.
Sid. 12, rad 26: -- den sjätte var på gården. Hskr.: huset.
Sid. 13, rad 5: -- större eller mindre --. Hskr.: större och mindre.
Sid. 19: Noten under sidan saknas i hskr.
Sid. 20, rad. 5-8: Falk och Struve vandrade tillsammans åt norr, samspråkande om handel, sjöfart, näringar och allt annat som icke intresserade dem, etc. Här slutar ursprungligen meningen i hskr., och i nästa stycke vidtager skildringen av besöket på La Croix' kafé. Sedan denna strukits, har tillskrivits: , varpå de skildes med ömsesidig lättnad. Den uteslutna avdelningen begynner (omedelbart efter rad 7):
Kommen till Norrbro föreslog Struve att de skulle gå in till La Croix, där man kunde träffa litteratörer och artister efter deras sinne. Han sade deras så att Falk icke rätt förstod vad slags sällskap han skulle råka uti. Emellertid stego de in.
La Croix's café hade redan då, i slutet av 60-talet, upphört att vara det elegantaste caféet i Stockholm. Förgyllningen hade mörknat, den vitmålade boisseringen hade blivit brun af det myckna rökandet, möblerna voro icke nya och respekten för stället hade försvunnit, de gamla kunderna av första klassen hade givit sig av; man såg icke mera garnisonens officerare och högre ämbetsmän läsa sin Figaro eller Débats; icke heller syntes de Kongliga Teatrarnas premieraktörer, icke litteraturens kända storheter inne i schackrummet. Det var bara en stor samling av okända och missnöjda. Litteratörer som skriva inuti spalterna och aldrig fått sätta ut sina namn, författare som på jakt efter ärans kransar och band blivit kastade ur sadeln och sprattlande i sanden mottagit publikens hånande skrattsalvor, aktörer som blivit vägrade debut eller misslyckats, artistelever som brutit med akademien, medikofilare som buro cyankalium i fickan sedan de sett möjligheten till en kandidat försvinna med sista mankerade omsättningen. Redan vid inträdet kunde en fin näsa upptäcka att här röktes 6-öres-cigarrer, och sorlet som uppstod av de många gruppernas olika samtal liknade det hotande gnyet från en missnöjd folkhop; en och annan bredskyggig hatt hade glömt sig kvar på ett och annat huvud och en tämligen allmän frånvaro av galoscher gjorde att tobaksångorna blandades med lukten av vått läder.
Struve och Falk slå sig ner hos Napoleon Lagerström, riksdagsreferent för Rödluvan, och riksdagsmannen Pär Ilsson i Träskåla, vilka bägge förenats i sin egenskap av "västmanlänningar". Per Ilsson är "en tjuguåtta års bondpojke med ett runt skinande ansikte". Både Lagerström och han äro tämligen beskänkta. Lagerström hundsvotterar honom på skämtsamt sätt, slår honom i ryggen o. s. v. och tilltalar honom överlägset. Rödluvereferenten är för övrigt en rätt väl tecknad typ -- om ock inte vidare aptitlig. Hans manerer påminna slående om ock berusad landsortstudents, han harangerar Falk med en bekännelse om sin misstänksamhet mot "stockholmarens" stramhet etc. Struve sätter sig för sig själv och skriver i rykande fart sin korrespondens till Folkets Fana, byggd på Falks meddelanden på Mosebacke. Lagerström rycker till sig hans papper och får se vad han skriver:
Jaså, din kameleont, du fortsätter att skriva dina korrespondenser till Folkets Fana fastän du inträtt i Den Konservative. Jo, det här är också en skön pojke skall du tro, Falk. Det är ett snyggt sällskap du råkat i.
Förlåt, måste Falk taga ordet, är icke bror Struve i den liberala Rödluvan? Har jag tagit så vilse?
Nej, det är han inte, eftersom han i går inträdde i Den Konservative. Men inte ska du förvåna dig över sådant. Han började sin bana som redaktör -- man börjar alltid den här banan som redaktör -- och slutar den med tacksamhet som korrekturläsare -- emellertid började han som redaktör för Det Röda Spöket som utgavs i någon ort nere vid Öresund; så dog den, varpå han tog transport till den konservative Bondplågaren i någon småstad vid Vänern; så flyttades tryckeriet och boktryckaren och tidningen med redaktör och inventarier till en annan stad, men där måste man byta om färg, såvida man ville ha prenumeranter och så klev han in i Bondevännen. Är det icke sant, Struve?
-- Låt mig vara i fred, bad Struve, som med den största likgiltighet fortsatt att skriva och tycktes vara van vid att Lagerström berättade hans historia.
Falk känner vämjelse för sällskapet och vill fortast möjligt ge sig i väg. Vid avskedet utbryter Lagerström i ett sentimentalt hjärtligt anförande till Falk (som något faller ur den föregående skildringens ton). Detta stämmer Falk i någon mån mera till hans fördel, ehuru han samtidigt stötes tillbaka av denna öppenhjärtighet hos en alldeles ny bekantskap. Han säger sig dock att han i striden står på samma sida som han, och hans kärlek till folkets sak låter sig inte rubbas av att han träffat en så föga imponerande representant för det som Per Ilsson.
Härefter vidtar stycket: Under det att nya tankar grodde i hans huvud (sid. 20, rad 9).
Sid. 27, rad 3: -- studier. Hskr.: studieår.
-- rad. 22-23: Om någon hund varit närvarande, skulle han genast suttit. Hskr.: tagit åt sig kommandoordet.
Sid. 35, rad 5: Hör en sådan filur. Hskr.: sate.
-- Av den filosofiska uppläsningen har Strindberg strukit i hskr. en halv manuskriptsida.
-- rad 16: Olle. Hskr.: Ola, vilken form i hskr. användes omväxlande med Olle.
Sid. 38, rad 20: Quasimodo. Hskr.: en Quasimodo.
Sid. 41, rad 8: -- modellen sov. Hskr.: baronen sov. Samma rättelse har gjorts på flera ställen.
Sid. 64, rad. 14-15: Hör på när tag talar. Hskr., Hör då etc.
Sid. 71: Femte kapitlet har Strindberg ursprungligen kallat "Första steget" men med blyerts sedan tillskrivit Hos förläggaren. Det första stycket i kapitlet är överstruket, sedan i marg. skrivet "kvarstår", som sedermera också överstrukits. Stycket lyder:
Dagen efter den stora scenen med brodern hade Arvid Falk på morgonen vaknat borta på sin vindskammare på Grevmagnigatan och med muntert sinne klätt sig framför det öppna fönstret som bildade ram till en utsikt över Djurgårdsbrunnsviken och Ladugårdsgärdet ända bort till Värtan. Han kände sig för första gången fri och han hade ända hittills levat i beroende av andra, det nya ansvar han kände då han nu skulle skaffa sig sitt bröd själv gjorde honom modig och han erfor en spänstighet i sinnet som han aldrig avvetat, då den ej ännu blivit tagen i anspråk. Han hade tillbragt den föregående aftonen i Röda rummet, det lilla schackrummet hos Berns, innanför södra läktaren, och han hade där träffat artister och andra missnöjda, men där var ungdom och talang på flera händer, några hade redan ett litet namn och de gingo blott och väntade på att de gamle skulle vika för påtryckningen och giva dem det berättigande de visserligen redan ägde men ännu icke fått fullmakt på, men vilken när som helst kunde komma. Som han funnit sig väl i sällskapet hade man dröjt länge, och resultatet var att hans kassa nu på morgonen befann sig i ett ganska tröstlöst skick. Detta missförhållande bidrog endast att försätta honom i ändå bättre lynne, ty han skulle ut och söka arbete.
Därefter som i den tryckta texten: Arvid Falk (Han) skulle börja sina försök etc.
Sid. 71, rad. 14-15: -- den mäktiga Smith. I hskr. ursprungligen den mäktige Moses såsom på övriga ställen. Strindberg har sedermera ändrat namnet till Smith och här i hskr. tillfogat den inskjutna satsen: namnet hade denne av en överdriven beundran för allt amerikanskt tagit sig, då han en gång i sin ungdom gjort en liten utflykt till det stora landet.
Sid. 74, rad 27: Gott! Hskr.: Well.
Sid. 76, rad 28: Nå! Hskr.: Well!
Sid. 78, rad 9: Sa' jag inte det. Hskr.: Well, sir, sa jag inte det!
Sid. 79, rad 3: Nå, Adjö, Adjö. Hskr.: Well! Good by, Sir!
Sid. 83: Efter kapitlets nuvarande slut finns i hskr. dessa icke överstrukna rader:
Och där låg han tills bloden flydde hans lemmar och hjärnan upphörde att arbeta, men han dog icke som han trott ett ögonblick utan fortsatte att leva, mången till förargelse och sig själv till föga nöje.
Sid. 83: Sjätte kapitlet hette först Oåterkalleligt, men har sedan av författaren i hskr. ändrats till Röda rummet. Rörande de första styckena i kap. har han haft någon tveksamhet; de äro överstrukna men sedan har tillskrivits: kvarstår.
Sid. 84, rad 5: -- sin halsduk. Hskr.: väst.
Sid. 86, rad 7: Jag har inte ätit middag på två år. Hskr. ett år.
Sid. 92, rad 32: -- -- så överdådig --. Hskr.: så oförståndig.
Sid. 99, rad 7: Två tankar surrade genom Falks hjärna. Hskr.: Falks feberaktiga hjärna.
-- rad 12: Skål, herr Lundell. Härefter har Strindberg i hskr. överstrukit ett mindre stycke, berättande att Falk gick ut i tidningsrummet och slog upp Gråkappan, där han fann följande:
Subskriptionsanmälan. I alla rikets boklådor. Ett länge känt religiöst behov ... göra sig gällande ... den religiösa känslan ... representanter ... fariséer ... Försoningsfacklan. Tidskrift för det christliga hemmet. Utgiven av Arvid Falk, (den unge lovande författaren, vars dikter vunnit lovord av Vitterhetsakademien). Första häftena komma bland annat att innehålla Håkan Spegels Herrliga Versstycke Guds werk och hvila, om vilket vi icke behöva yttra oss långt, då det kan sägas självt vara den religiösa känslan i dess herrligaste uttryck.»
Han hade lärt och förstått. Smith tänkte göra honom till redaktör av Haqvin Spegel vilket han ju i morgon kunde kontramandera. Det obehagliga samtal etc. som i texten rad 13.
Falks upptäckt av subskriptionsanmälan har förf. senare förlagt till följande kap. (sid. 109)
Sid. 105, rad. 1-2: Ojäst vin (Math. 19:32) finnes att köpa hos Portvakten à 75 öre kannan, utan kärl. "Utan kärl" saknas i hskr.
-- rad 12: -- lockande. Hskr.: retande.
-- rad 17: -- -- flydd ungdom. Härefter är följande överstruket med blåkrita i hskr.:
Där föreställdes under rubriken Oskuld tvenne halvnakna, halvvuxna barn med retande former vilka badade. Där syntes under rubriken Föd mina Lamm en ung flicka stående på en stätta med klänningen upplyftad över en charmant engelsk vad, en hög växt och en nätt fot, räckande gräs åt ett lamm på andra sidan stättan. Under Hemmets frid föreställdes en ung flicka spelande piano, sjungande Sankey och visande ett par formfulländade engelska ben. Bönen förrättades av en halvvuxen flicka i blotta linnet, med runda axlar och ben. Missionsplanscherna voro ännu oskyldigare. Där var oskulden så ren som den gått ur skaparens händer. Falk fattades o. s. v. som i texten.
Av denna bjärta skildring förstår man -- tydligt nog -- den nu något dunkla allusionen i uttrycket: Falk fattades ett ögonblick av en gudlös tanke etc.
Sid. 109, rad 4 och följ. Här fortgår ursprungligen i hskr. dialogen under förutsättningen att Falk redan känner till "Försoningsfacklan". Sedermera "Subskriptionsanmälan" inskjuten och övriga samhöriga ändringar gjorda.
Sid. 111: Åttonde kapitlet har först haft till rubrik: "Stora Rikskollegiet för allmänt väl", som sedan i hskr. ändrats till den nuvarande "Arma Fosterland".
Sid. 112, rad. 23-24; -- -- då dörrarna i bakgrunden slås upp etc. Hskr.: i bakgrunden underåhörarläktaren.
Sid. 114, rad. 22-23: -- de ha vindarna fulla med skrivare och de ska snart ha skrivare i källarn. Hskr.: tryckeri i källarn.
-- rad 24: Nu kryllar det etc. Hskr.: Nu myllrar det.
Sid. 115, rad 8: Rödluvan. Hskr.: Lagerström och likaså på flera ställen i kap.
Sid. 116, rad 16: Denna kärnfulla vältalighet etc. Hskr.: Detta slags vältalighet och tillskrivet i marg.: med en torka som skall föreställa eld.
Sid. 117, rad 7: -- Nej det rör oss inte vad han säger. Hskr.: Nej: det där rör inte oss.
Sid. 118, rad 5: -- eftersom Olle var mycket hemlighetsfull. I hskr. därefter: "och därför var Falk rysligt nyfiken".
Sid. 120, rad 16: När de ätit: och blivit något druckna. "Något" finns ej i hskr.
Sid. 135, rad 17: -- fosterländskhetens ord. Hskr.: sedlighetens ord.
-- rad 20: -- fosterländskhet. Hskr.: sedlighet, och härefter i marg. tillskrivet: under det hans hustru och barn sutto hemma och väntade.
Sid. 136, rad 18: -- som de kallade orättvis. Hskr.: orättvis naturligtvis.
Sid. 138, rad. 29-30: -- gjort sina dramatiska studier på budningskontor i X:köping, Hskr.: på en telegrafbyrå i X:köping.
Sid. 139, rad 20: -- missöde i kulisserna, I kulisserna saknas i hskr.
-- rad 33: -- på en halv spalt. Hskr.: på en enda spalt.
Sid, 140, rad 30. Tag bort den, eller jag dör. Hskr.: Åh, jag dör.
Sid. 144, rad. 5-6: Därpå hade Struve blivit såld till Rödluvan. Hskr.: flyttad över till etc.
Sid. 145, rad. 6-7: Han har hög hatt som han inte haft sedan han gick fram. Hskr.: sedan han gick fram i världen.
Sid. 147, rad 25: Fy tusan, så'na människor. Hskr.: fy fan, så'na etc.
Sid. 149, rad 7: -- Å andra sidan åter igen taget. Hskr.: åter igen, relativt taget.
Sid. 155, rad 7: -- hans (Lundells) religiösa känslor. Hskr.: sedliga känslor.
-- rad 31: -- så länge jag minns. Hskr.: så länge människotungan rör sig.
Sid. 189, rad. 14-15: Tror ni att en odödlig själ är nöjd med att lyckas. Hskr.: -- -- mättas med handklappningar.
Sid. 191, rad 21: -- Är det inte märkvärdigt (Antonii liktal hos Shakespeare)? Hskr.: mästerligt.
Sid. 197, rad. 8-10: -- knäpper hon upp klänningslivet lika sorglöst som när en herre öppnar på västen efter en stark middag. Hskr.: lika oskuldsfullt.
Sid. 203, rad 32: -- -- på Vadstena möte. Hskr.: på Vadstena slott.
Sid. 216, rad. 10-11: En djävul, för detta vagnmakaregesäll, numera teaterdirektör etc. Hskr.: regissör (?)
Sid. 217, rad. 11-12: Då jag invände mot detta etc, Hskr.: förnekade.
Sid. 218, rad. 11-12: Hon är den enda kvinnan med levande ande. Hskr.: med själ.
Sid. 219, rad 4: Efter stycket som slutar med "icke sant" förekommer i hskr. följande uteslutna stycke:
Det är synd om Lundell. Den där Marie har varit här och sökt opp honom; hon är bestämt en beräknande kvinna, hon vill binda honom till giftermål. Det vore en verklig olycka som vi skola söka förekomma.
Därpå som i texten: Nu måste jag avbryta etc.
-- rad 7: -- alla onda makter skola fly etc. Hskr.: tankar.
Sid. 221, rad 20: Drag åt skogen med barnen. Hskr.: åt helvete.
Sid. 223, rad 9: -- -- med dov röst. Hskr.: med douce röst.
-- rad. 10-12: Visst är det rätt! Den som är liderlig, skall ha straff; och man ska väl inte få mörda barn heller. Hskr.: Visst fan är det rätt! Den som är liderlig han ska ha sitt straff; och man ska väl inte få mörda sina barn heller!
Sid. 233, rad 6: O, du djävul! Saknas i hskr.
Sid. 235, rad. 21-22. Efter: Jag kan dina fraser! fortsätter hskr.: "Vet du att jag är försvarslös? Vet du att alla fria litteratörer äro försvarslösa. Tala icke om lagen, hycklare!" Därefter som i texten: Vilka skrevo etc.
En del av de i detta stycke först angivna personerna ha först haft andra mindre expressiva namn som sedan överstrukits.
Sid, 246: Nittonde kapitlet har först haft till rubrik "En begravning", som sedermera i hskr. ändrats till den nuvarande: Från Nya kyrkogården till Norrbacka.
Sid. 248, rad. 9-10: I stället för svar gav han ifrån sig en okänd melodi, som visslades på ett särskilt sätt Hskr.: -- i en särskild förklenande takt.
Sid. 250, rad 1: -- en fintvätterska. Hskr.: Falks gamla tvätterska.
Sid. 251, rad 5: -- en kokosmatta. Hskr.: en utsliten kokosmatta.
Sid. 253, rad. 22-25: Janne -- -- började med lyfta ögon granska skorstenarna som om han väntade regn. Hskr.: granska skyarna som om han väntade regn.
Sid. 260, rad. 22-23: Ska vi göra upp nu, sade Struve och fick ett ärende ut. Sista satsen saknas i hskr.
Sid, 262: Tjugonde kapitlet har först hetat Offret; titeln sedan i hskr. ändrad till den nuvarande.
Sid. 285: Här skulle efter tjuguandra kapitlet det uteslutna kapitlet "Människors öden" inflyta. Med blyerts är följande antecknat i marginalen vid kapitelrubriken: "Synes mig utan saknad kunna utgå" J. Sn (Seligmann, tillskrivet av Klemmings hand). Kapitlet må här meddelas: