Berättelsen om en sandstensstaty bland ruinerna af Tiruvicaray, som befinner sig i det forna landet Golconda. När kroppen multnat bort som stammen af ett utdödt träd, och faller till stoft som en jordklump, vända den dödes vänner bort sina ansikten och draga sina färde; men dygden, som ensam är trofast, följer själen åt bortom mörkret.
Det gula jungelgräset växer högt på stadens gator, ormar slingra sig kring gudabildernas marmorben. Flädermöss dia sina ungar i granitelefanternas öron, och i kungssalarna spinna håriga spindlar sina nät för rödbröstade kolibrir. Pytonormar fostras i helgedomar, en gång sirade och prydda som indiska kärlekspoem. Gudarnas diamantögon ha längesen plockats ut, ödlor bygga bon mellan Sivas läppar, tusenfotingar krypa längs friserna, altarena äro hvitnade af neddroppad fågelsmuts... Men en tempelingång står ännu så okränkt, som om den skyddats af sin heliga inskrift: "Tillvaron i och för sig är icke af denna världen... Människan tage ej sina ägodelar med sig bortom grafven; må hon hellre öka antalet goda gärningar, på samma sätt som den hvita myran bygger sin stack allt högre. Ty hvarken far eller mor, syster eller bror, son eller hustru, skall följa med honom till den andra världen. Dygden allena blifve hans kamrat"... Och dessa ord, som äro inhuggna i sten, ha under tusentals år trotsat den omgifvande förstörelsen.
Bland gudabildernas brustna lämmar och jungelgräset och de väldiga slingerväxterna, som sågo ut att vilja strypa stenelefanterna, upptäckte en lärd resande för några år sen en staty af en ung flicka, underbart uthuggen i svart marmor. Hon var naken och smidig, som Krishnas kvinnor. På hufvudet bar hon en prinsessas tiara och från hennes slutna händer strömmade en kaskad af blommor, som föllo ned på plattan, hvilken uppbar hennes utsökt välformade fötter. På sockeln lästes namnet Natalika, och ofvanför namnet en värs ur den heliga Ramayana:
"...Ty jag har varit vittne till del undret, att då hon krossade blommor mellan sinafingrar, kom hon dem alt utandas en ljufligare doft än förut."
Och detta är berättelsen om Natalika, sådan den upptecknats af den muhammedanska historikern Ferista: —
För mer än tusen år sen utbröt ett krig mellan kalifen Qualed och Dir-Rajahn i konungariket Sindh. De arabiska ryttarena ströko som en hvirfvelvind fram öfver landet, och deras vilda horder färgade floderna röda af blod och kommo natthimlen att rodna öfver brinnande städer. Brahmanabad förstördes med eld, liksom Alan och Dinal; kvinnorna tillfångatogos och alla män halshöggos. Rajahn kämpade tappert för sitt folk och sina gudar, men araberna, som fruktade intet, — påminnande sig profetens ord om att "Paradiset kan uppnås i hägnet af korsade svärd" — fingo småningom öfverhanden. Och i Brahmanabad lyckades Kassim, Kalifens nitiske ståthållare, tillfångataga Rajahns dotter och nedhugga Rajahn och allt hans folk.
Hennes namn var Natalika. Då Kassim såg henne stå inför sig, skönare än kärleksguden, som framfödts ur en lotusblomma, — med ögon mjukare än dagg, gestalten smidigare än en vidja och de svartblå flätorna nedhängande ända till fotledernas guldringar, — då svor han vid profetens skägg att hon var den vänaste varelse som någonsin födts af kvinna och att ingen annan än Kalif Qualcd skulle äga henne. Han befallde därför att en trupp utvalda ryttare skulle föra henne till Bagdad jämte en mängd kostbart krigsbyte — juvelerararbeten så fina och lätta som fjädrar, underbart utförda elfenbenssniderier, (utskurna bollar den ena innanför det andra), smaragder och turkoser, diamanter och rubiner, kaschemirväfnader och elefanter och dromedarer. Och om någon, eho det vara månde, under vägen vågade göra Natalika det ringaste förnär, så skulle han få plikta därför med sitt hufvud, så visst som Koranens ord äro Guds Profets.
Då Natalika bragtes inför Kalifens af Bagdad åsyn, vågade de Rättrognes Härskare först knappast tro sina ögon, så skön syntes honom flickan. Och utan att ens kasta en blick på elefanterna och smyckena och slafvarna och Kassims alla öfriga skänker skyndade han ned från sin tron, reste upp henne ur hennes knäböjande ställning och kysste henne i allt folkets åsyn, bedyrande att det snarare höfdes honom att böja knä inför henne, än henne att böja knä inför honom. Men hon endast grät, och svarade icke.
Innan många dagar förgått lät kalifen henne veta, att han önskade göra henne till sin favoritgemål; ty sedan dess han första gången skådat henne hade tanken på henne hindrat honom från att sofva och äta. Han bad därför att hon skulle upphöra att gråta, ty han skulle göra mer för att se henne lycklig, än det stod i någon annans makt, med undantag af Profeten i hans paradis.
Då grät Natalika ännu bittrare än förut, och försäkrade att fastän hon själf var en konungadotter, var hon likväl ej värd att bli Kalifens brud, ty Kassim hade gjort henne en blodig orätt innan han sände henne till Bagdad...
Qualed hörde hennes tal, och hans mustascher krökte sig af vrede. Han sände sin snabbaste budbärare till Indien med ett försegladt pergament, innehållande order om att Kassim oförtöfvadt skulle lämna landet Sindh och hasta till Bassora, samt där invänta ytterligare befallningar. Natalika stängde in sig ensam i sitt rum för att gråta, och Kalifen förvånade sig storligen öfver att hon icke lät trösta sig. Men då Kassim lämnade Sindh, förvånade han sig ännu mer öfver att de Rättrognes Härskare återkallat honom, trots de dyrbara skänkerna, de sköna fångarna och de präktiga elefanterna. Allt ännu undrande red han in till Bassora, och uppsökte där ortens ståthållare. Och medan han bcklagade sig inför honom, framträdde stumma enuckcr med bågsträngar i händerna, och de ströpo honom vid ståthållarens fot.
Dagarna kommo och gingo, och till slut red en trupp trotsiga ryttare in till Kalifens palats i Bagdad. Deras anförare trädde fram till Kalifen, hälsade honom och nedlade inför hans fötter ett ohyggligt hufvud med blodbestänkt skägg, — den tappre ståthållaren Kassims hufvud.
"Nåväl", sade Qualed till Natalika, "nu har jag hämnats din oförrätt; och nu hoppas jag att du litar på att jag älskar dig och ändtligen bifaller till att blifva mitt hems härskarinna, min maka, min drottning, min högt älskade!"
Men Natalika skrattade vildt och ohyggligt. "Vet, o du bedragne", ropade hon, "att Kassim helt och hållet var oskyldig till det jag anklagade honom för och att jag endast ville utöfva hämnd på honom för mitt folks förgöring, för mordet på mina bröder och systrar, för våra hems sköfling och för den gudlösa förstörelsen af den heliga staden Brahmanabad! Aldrig skall jag, en Kshatrya konungs dotter, förena mig med en af ditt blod och din tro! Jag har lefvat tills nu endast för att få hämnas. Och nu, sedan jag dubbelt hämnats, — genom vår fiendes död och genom din hopplösa kärlek till mig, — nu går jag att dö!" Genomborrande sitt bröst med en liten dolk, föll hon död ned inför Kalifens fot.
Men Natalikas trolofvade älskare, OdayahRajah, hämnades henne ytterligare i det han dref de omskurne eröfrarne ur landet och nedhögg alla, som föllo i hans våld. Och de grymheter de utfört återgäldades dem hundrafaldt.
Trött på lifvet efter Natalikas död, brydde han sig icke mer om att regera på den tron, till hvilken han hoppats få lyfta henne i kärlekens omfamning, utan drog sig undan från världen och blef en helig tiggarmunk i templet i Tiruvicaray...
Och då han slutligen kände att hans död var nära, gräfde han sig en liten graf invid templets mur och befallde de skickligaste bildhuggare att utföra en marmorbildstod af hans älskade, och förordnade att denna staty skulle placeras på hans graf. Sålunda formade de Natalikas bild på samma sätt som de höggo gudinnornas stoder, men i enlighet med hans önskan framställdes hon som om hon krossat rosor mellan sina fingrar. Och då OdayahRajah dött, placerades Natalikas staty på hans graf så att hennes fötter kommo att hvila på hans hjärta.
"Jag har varit vittne till det undret, att då hon krossade blommor mellan sina fingrar, kom hon dem att utandas en ljufligare doft än förut!"
Voro icke dessa blommor hennes egen ungdoms fägring, som förskönats genom att offra sig själf?
Templet och dess tiotusen präster äro längesen försvunna. Men ännu efter loppet af tusentals år tränger en vällukt fram ur dessa rosor af sten!