Resan till Brinkeberga hade sålunda blivit av stor betydelse för Adrian Stråvall, och efter den inträdde det skede i hans liv, som skulle föra honom till hans första glanspunkt -- Rusthållaregatan 5.
Men resultatet skulle icke ha blivit så lyckligt, om han icke gått fram så försiktigt som det var hans natur, eller om han icke kommit in på den nya vägen i så rätt tid som just han med sin kännedom på detta område skulle kunna göra. Tidpunkten var ännu den, då flertalet av dem som deltogo i den allmänna penningjakten kastade sig över aktier eller svåråtkomliga varor, vilka senare uteslutande fingo till uppgift att vara handelsvaror, som endast genom olyckshändelse kommo att konsumeras. Dagens spännande tal rörde sig om penningar och helst plötsliga och oanade förtjänster på saker som under normala förhållanden knappast gingo i handeln.
Redan på ett tidigt stadium hade Gunnar Wiepe om dessa affärer sagt: »Jag skulle nästan själv ha lust att göra en kupp i tvål eller havregryn, men man har ju råkat få en vapensköld ...» Detta hade Stråvall funnit nästan donquijotiskt, men han hade också tagit det som en varning. »Sådana affärer kan man ju inte göra», hade han sagt. Så mycket mera översvallande hade hans glädje blivit, då han lyckats finna möjligheten att även med bibehållande av Gunnars aktning göra affärer i hus. Det var visserligen bara slumpen som fört honom in i familjen Wiepe, men han hade genom denna familj åtnjutit sådana fördelar och nått ett vitt och brett ganska stadgat anseende, som han visste skulle vändas i löje om han bleve avlägsnad från denna krets, för vilken, som Harriet Wiepe uttryckt det, »en jobbare är det vidrigaste som finns».
Nu hade han alltså nått fram till följande:
Gunnar Wiepe skulle med gillande se honom köpa hus, ja han skulle kunna anses först ha kommit fram med förslaget. Gunnar och Ingrid skulle behöva nya lån. Ingen av dem skulle kunna göra någon invändning. Om någon illasinnad skulle kalla honom för jobbare skulle de till och med veta att försvara honom. Fru Ursula Wiepe skulle aldrig kunna fatta en husaffär annat än i sammanhang med inflyttning och bosättning i det köpta huset eller avresa utomlands från det sålda. Men hon skulle icke behöva ha någon som helst inblick i saker och ting.
Den stora frågan var Harriet Wiepe och den måste han först söka lösa, vilket han säkert trodde sig kunna. Han hade på mycket kort tid vunnit en tillförsikt till sig själv som han tidigare aldrig känt. Sommaren gjorde sitt, den värmde hans blod och sinne som vintertid endast syntes komma i full funktion framför en stor brasa. Men det hade varit sommar förr i hans liv! Allt berodde på, att han nu funnit sig själv, och sannerligen, allt det som velat tränga fram inom honom hade kommit till utbrott den natten hemma på Brinkeberga, då han hört Gunnars förslag och tänkt sig in i de möjligheter som skulle öppnas vid dess genomförande. Alla hans inre slumrande krafter, nedärvda eller förvärvade, hade kommit till fullt liv. Han hade inom sitt verksamhetsområde fått en fond av erfarenhet som de flesta affärsmän på detta område sakna. Och hans vetande sade honom, att nu skulle komma den tid, då även bostäder skulle bliva svåråtkomliga varor. Detta vore för ögonblicket det stora och väldiga fältet för penningeskördar.
Det var alltså Harriet Wiepe som var frågan.
En sak oroade Stråvall något litet. Det var Harriets oväntade fråga, om vem som helst finge handla med hus och, som hon uttryckte det, -- människohem.
Hm! Vad kunde ha givit henne anledning till den frågan?
Nåväl, på sin höjd hade någon naiv medlem av hennes många sociala föreningar väckt frågan. Men Adrian Stråvall skulle i tid vara rustad mot alla eventualiteter. Hans husaffärer skulle ha sken av en stor social gärning -- ja, det slog honom att han i dem skulle kunna draga nytta av någon av Harriets föreningar. Och varför inte, han skulle kunna i gengäld stödja någon av dessa föreningar.
Under en tid var Stråvall osynlig för familjen Wiepe. Han arbetade. Han beväpnade sig. Han gjorde sin arsenal beredd för fälttåget. Även en defensiv kampanj fordrade förberedelser. Och Stråvall skulle gå fram på defensiven. Han skulle försvara den ställning han nått genom att vara familjen Wiepes vän på så sätt att han skulle förvärva ekonomiskt berättigande att fortfarande vara det. Han skulle bliva det så mycket mera från den dag då han hade en förmögenhet. Defensiven skulle krönas med en offensiv rörelse, genom vilken varje framtida attack skulle förekommas.
Under denna tid drog Adrian Stråvall ut nyttan av att vara anställd i ett för hans ändamål särdeles lämpligt verk. Han samlade statistik och annat -- ja, hela det material som sedermera skulle komma att utgöra hans medel i verksamheten. Redan i sammanhang härmed erfor han en del om vissa stadens framtida byggnadsplaner och mot slutet av sommaren hade han inlett underhandlingar om inköp av ett gammalt hus, vilket hade utsikt att komma i stråkvägen för en möjligen snart förverkligad trafiklinje.
Samtidigt inledde han försiktigtvis underhandlingar med disponenten på Brinkeberga om husköpet där. Några brev växlades klarläggande disponentens intresse för saken, så mycket större nu, sedan en av ingenjörerna förlovat sig med den ena svägerskan ... Kunde det vara ... Stråvall undrade om Gunnars intresse för de där damerna verkligen blott räckt den korta tid han vistades där, och han log på ett eget sätt.
Slutligen kom brev från disponenten med förslag till uppgörelse. Stråvall skulle resa ned och ordna detaljerna.
Då begärde han först ett enskilt samtal med Harriet Wiepe.
Att Adrian Stråvall var så särskilt mån om att vinna Harriets gillande av planerna, innan han gick att direkt sätta dem i verket, hade nog också vissa anledningar. Under det han eljest såg på varje kvinnas leende med en listig glimt i blicken, som om det vore ett förstucket frieri till hans person eller hans i varje fall aktningsbjudande förmögenhet, hade han för att vara ärlig måst ändra sin uppfattning beträffande systrarna Wiepe. Harriet skulle aldrig ha hyst en sådan tanke om någon man, om än så rik, om än så höljd av ordnar, titlar eller anor. Ingrid hade han särskilt genom Gunnar lärt känna. Hon var icke i hans mening en äktenskapsjägare -- men han var inbilsk nog att vara en smula rädd för henne, eftersom han uppfattade henne som passionerad och äventyrslysten och -- eftersom hon var vacker. En sådan kvinna skulle alltid kunna vilja roa sig med en erövring ... Hans manliga självuppskattning satte ingen gräns för en sådan kvinnas lust att leka med män, icke ens då det gällde Ingrid Wiepe.
Men då han funnit, att Harriet inte gjorde anslag mot hans person utan att hon snarare liksom vek undan -- om han kom henne för nära med en blick -- började han känna en för honom själv oförklarlig dragning till henne. Detta berörde honom angenämt, men likväl förnam han en viss ängslan som om han skulle ha förlorat någon liten grad av sin viljefrihet. Han drogs till henne lika oförklarligt som han kände sig stötas bort från andra kvinnor. Så hade deras vänskap utvecklat sig från den tid då han som Gunnars studentkamrat först råkade Harriet.
Så mycket starkare kände han behovet av ett ostört samtal med henne, då han nu stod inför sitt stora avgörande. Han hade också noga genomtänkt ordens valörer, då han började på följande sätt:
-- Det är i en för mig mycket viktig sak som jag nu förtroendefullt skulle vilja höra din vilja.
Hon reagerade genast för ordet vilja, reagerade med en lätt rodnad som hon icke kunde dölja med en flyttning av sin pincené, och hon sökte skydd bakom sin diskussionsmin från de sociala sällskapen, vilken för övrigt hörde väl samman med hennes ansiktstyp.
-- Din mening är av största betydelse, eftersom jag anser mig ha åtnjutit så många års vänskap i din familj, återupptog han, själv med en tydlig rodnad.
Han stammade nästan på orden och kände sig nervös. Hennes reaktion för hans lilla experiment med ordet vilja hade kanske räddat honom från att försöka pejla djupare i hennes känslor. Och han ville icke utsätta sig för att vara klumpig.
-- Du frågade mig, om det fordrades några särskilda kvalifikationer för att äga hus och hyra ut bostäder. Vet du, det är helt enkelt den mest intressanta fråga som uppställts i vår tid. Det är självklart, att det råder stora missförhållanden på detta område, och dock är hemmet den viktigaste av alla sociala faktorer. Allt som rör hemmet är grundfrågor i ett samhälle. Du vet att Gunnar tar livet på sitt sätt och alltid skämtar bort dessa frågor. Därför måste jag tala med dig så här, då vi äro ensamma. Du har också en annan syn på saker och ting än han, mera fördjupad skulle jag vilja säga, för du vet ju att jag inte är ute för att smickra ... Jag står nu inför ... ja, jag skulle vilja säga ett avgörande. Jag vill äga hus och hyra ut, jag vill studera denna fråga från botten och söka finna ett system, en lösning helt enkelt på bostadsfrågan i städer och kanske på landsbygd ... frågan saknar faktiskt gränser. Att finna ut något bärande är mera än en man kan åstadkomma, men jag har ju medel att våga ett försök till en grundval för praktiskt arbete.
Harriet hade med stigande intresse följt framställningen. Hennes pupiller vidgades och hennes läppar rörde sig då och då som för att uttala ett instämmande.
-- Det är en livsuppgift, Adrian, sade hon full av entusiasm.
-- Det är det, Harriet.
Han såg ner på sina knäppta händer.
Efter en paus sammanfattade han det hela i följande ord:
-- Jag tar den uppgiften; jag skall köpa ett hus att börja med, ett mycket enkelt och helst ett gammalt skröpligt hus. Sedan får utvecklingen visa vad som närmast är att göra. En av förutsättningarna vore ju att utvidga kapitalet och lägga rörelsen brett. Men å andra sidan är ju inte ändamålet detta ... Ja, jag får sluta allt annat arbete. Uppgiften kräver att jag går helt upp i den.
-- Det är sant, så sant.
-- Man får sätta allt på ett kort.
-- Det är risker, Adrian?
Hennes ton röjde oro.
Han log.
-- Uppgiften är värd det.
-- Kanske skulle jag kunna vara till någon nytta.
Hon funderade ett ögonblick och tillade prövande:
-- Det skulle närmast vara föreningen Samhällsnit ...
Adrian Stråvall såg eftertänksamt i sina händer, som han hastigt öppnade:
-- Tills vidare ... kanske ännu några år ... måste jag vara ensam.
-- Men jag får vara din hemliga bundsförvant?
-- Vill du det?
Hon räckte honom handen.
-- Harriet, sade han bara, men han höll hennes hand kvar.
Det var tyst en stund, och han böjde sig ned och kysste den. Hon blev blossande röd, och han reste sig hastigt upp.
-- Du gillar alltså min plan?
Hon bekräftade att hon gillade den, och samtalet var slut.
Stråvall gick fort, då han kom ut, och innan han bestämt sig för någon viss riktning var han på Djurgården. Han fortsatte utåt i saktare takt och ett leende började breda sig över hela hans ansikte. Han tänkte på den gång, då han kom ut genom skolans portar som student och på det ögonblick, då han för första gången steg in genom familjen Wiepes tambur. Dessa två upplevelser voro för honom jämvärdiga med hans samtal med Harriet. Vad var väl den stund då han mot uppvisande av sina betyg helt enkelt inskrevs som ett nummer i raden av befattningshavare vid detta verk? Han hade redan vid sitt inträde känt det som när han började skolan. Detta skulle aldrig kunna bliva ett självändamål, aldrig en livsuppgift. Icke för honom. Det vore som att sätta in något i ett bankvalv och själv vara det insatta. En gång i tiden skulle en viss ränta falla ut, men det var inte Stråvalls uppfattning om ett livsintresse att blott falla ut med sin egen ränta.
Men så hade han rotlös som han varit funnit fäste i familjen Wiepe, och medan han växte sig fast hade han funnit klokt att stanna som Gunnars kamrat i verket. Dessutom hade han behövt dessa år för att vinna stadga. Nu var han man och i sina bästa år ... och nu hade han nått fram till sig själv.
Han fortsatte promenaden leende. Det skymde i den förunderligt vackra parken, och unga människor gingo viskande sida vid sida längs det sovande vattnet. Stråvall tänkte ord för ord igenom sitt samtal med Harriet Wiepe.
Och till slut gick han hem till sig och antecknade detta samtal i en tjock svart bok, som han förvarade i en kassalåda.
Där hade han sina affärshandlingar ...