När Gunnar och Adrian på hemresan sutto i var sitt fönsterhörn på tåget, växlades icke många ord mellan dem. Gunnar rökte cigarrett på cigarrett och stack då och då en i handen på sin vän, som också mottog tändstickan och tände utan att tacka för elden. Han hade sett detta på filmen, eller varifrån nu detta pantomima uttryck för belevenhet hade sitt ursprung. Gunnar fäste sig i regel vid dylikt men var alltför bekväm av sig för att anmärka. Han mådde bra och skulle ha velat fortsätta resan ut i världen igen. Denna alltid otillfredsställda reslust var något som han hade gemensamt med Ingrid. De förstodo varandra bäst av syskonen, även om de hade sin motsättning. Gunnar tog livet som det var och hoppades inte på något bättre. Han tog de äventyr han mötte som vardagsavbrott och kunde ibland smått skämta med systern för hennes dröm om fullkomligheten. Men han lyckades aldrig övertyga henne om att de i själva verket hade samma natur med den skillnad som ligger mellan man och kvinna. Hennes invändning var alltid: »Du går och slickar daggdroppar och blir aldrig otörstig, jag letar efter källan, där jag kan doppa ned huvudet och dricka.» Han beundrade sin syster för hennes intelligens och för hennes helgjutna karaktär och icke minst för hennes sätt att kunna förbrylla männen. Han smålog vid tanken på vad hon berättat om Stråvall, när hon kommit honom att så när tappa fattningen inför hennes lilla tavla Daphne. Hon lekte skoningslöst med män, som hon såg sig behärska.
Mitt under dessa funderingar utbrast Gunnar oväntat:
-- Förresten är det ju ingenting som hindrar, att du köper huset där vi bor.
Det träffade mitt i tavlan. Stråvall satt just och gjorde upp sina närmaste planer.
Stråvall log. Eftersom han kände sig avslöjad blev leendet ett skratt.
-- Jag skulle hyra ut till dig och din familj, hahaha.
-- Visst sjutton, och vi skulle naturligtvis få en vänskapligt avrundad hyra.
Stråvalls munterhet blev bullersam. Han var rädd att Gunnar menade allvar.
Men Gunnars nästa tanke öppnade en ny möjlighet.
-- Ja, gör du inte det, får du finansiera en utlandsresa för Ingrid och mig till vintern.
Just detta tilltalade Adrian Stråvall. Att få låna ut penningar och binda sin vän hade många gånger föresvävat honom som ett slags förstärkt sesam vid Wiepes port.
-- Jag tar frågan som ett skämt, men om du vill göra allvar av den, så vet du ju, att du kan lita på mig.
-- Nå, då far jag väl en gång i vinter. Man trivs så bra i Sverige om vintern, när man kan resa därifrån.
-- Det är förresten inte därmed sagt att man reser, tillade han för sig själv, och samtalet domnade av.
Stråvall slets mellan två tankevägar. Den ena var ytterst pinsam för honom. Hur skulle han göra upp försäljningen av villan och flyttningen av de inventarier han ville ha kvar -- bland dem gamla Tilda -- utan att behöva resa tillbaka till Brinkeberga? Eller borde han rentav resa dit på höstsidan för att möta alla eventualiteter? Det ena kunde vara lika klokt som det andra kunde vara oklokt. Den där episoden med vallflickan generade honom. Men samtidigt tyckte han sig ha vunnit en viss triumf. Han var också mycket nöjd med att han givit drängen Jakob en hel tia i drickspengar vid stationen. Så mycket hade han inte fått den gången det gällde kaninungarna. Då hade Adrian skräckslagen flytt inom anstaltens område, satt sig på en sten och läst sin bön:
Gud, som haver barnen kär,
se till mig, som liten är.
Kaninungarna voro inga barn, och den gången hade Gud sett till honom. Jakob hade fått tjugufem öre.
Det vore nog säkrast att resa till Brinkeberga och göra upp affärerna med tiden. Med pengar skulle han kunna ordna det ena och det andra. Han var ju gentleman.
Den andra tankevägen var behagligare. Han skulle nu planera sitt husköp i Stockholm. Det var just rätta tiden. Statistiken, som han fullt behärskade, visade att folkmängden ökades och bostadsutrymmet minskades. Detta vore en säker grundval för säkra affärer. Han skulle själv kunna bestämma, vilka som skulle få bo i hans hus. Det skulle vara rikt folk, äldre, stabila och beprövade hyresgäster. Sedan skulle han sälja. Med sådana levande inventarier skulle husen stiga. Själv skulle han inte höja hyrorna över en viss gräns. En gentleman bara förberedde och planerade och tog in vad han sått, men den som köpte huset skulle kunna höja hyrorna. Det skulle vara korta och stora affärer. De andra finge syssla med småplocket. Själv hade han genom sin verksamhet kännedom om stadens möjligheter. Han hade tillgång till allehanda papper och handlingar och skulle kunna skaffa alla dokument av betydelse. Även skulle han kunna göra sig underrättad om stadens vidare utvecklingsplaner, gatuprojekt, spårlinjer och sådant. Det fanns generaler, grevar och byråchefer före honom som gjort affärer i hus. En gentleman kunde göra dessa affärer. Det var ingen stämpelskatt för sådant. Inte en enda aktie kunde säljas på börsen utan skatt till staten, men här fanns det mellanhandsvägar undandragna all kontroll. Ingen firma behövde registreras, inga böcker föras, han skulle kunna bestämma och regera oberoende av alla lagar och förordningar som en av medeltidens feodalherrar. Och detta var möjligt i en tid, som man kallade demokratisk!
Herr Adrian Stråvall skrattade åt ordet demokratisk. Just detta tidens drag, rusningen i fårskock på en paroll, efter ett mål uppe i det blå, lämnade fältet fritt på mellanregistret för den som skickligt ville använda möjligheterna.
Det fanns mycket penningar att göra här, och tiden kom varje hus att mogna som en frukt, ur vilken kunde pressas gyllene saft. Medan demokratien gick fram över alla värden på samhällets yta och skalade frukterna, skulle Adrian Stråvall vara sin egen demokrati och gå fram på djupet i samhället. Någon gång i framtiden skulle kanske dessa vägar stängas, och det gällde att passa på tillfället.
»Konsumtionstidevarvet!»
Varifrån fick han detta ord?
Där var ju den rätta historiska beteckningen för en tid, då ingenting nytt produceras, då allt förbrukas, människor, kultur och tradition. Adrian Stråvall skulle i det tysta vara en exponent för sin tid. Han skulle svinga sig upp, liksom massorna på sin politiska front svingade sig upp över ytan i solen, efter att först ha legat i svarta jorden och tjänstgjort som rötter. Det gällde bara att hugga för sig av den befintliga upplagsnäringen, den skulle väl räcka för en generation eller så. Sedan finge rötterna åter söka sig ned i jorden och börja producera.
Stråvall var fullt på det klara med att han kommit till sin fulla utveckling just i rätt tid för att kunna draga nytta av sina inre förutsättningar.
Vid stationen var Harriet Wiepe sin bror till mötes. Detta förvånade Stråvall, eftersom de båda syskonen oftast brukade gnabbas. Han kunde inte förstå att skilja på meningar och känslor, eftersom han själv indelade sina känslor för andra efter gemenskapen i uppfattningar i allmänhet.
-- Jo, jag kom att tänka på en sak vid ett sammanträde i dag, sade Harriet. Hur är det, får vem som helst utan vidare köpa hus och hyra ut till andra?
Det stack till i Stråvall. Han fann frågan alltför dramatiskt tillstötande för att vara född av en slump och såg vädjande på Gunnar, som svarade:
-- Nej, det är bara socialt intresserade, sådana som du, Harriet, och Adrian.
-- Nej, nu vill jag att någon skall svara. Hur är det Strå... Adrian?
Det var så nyss de kommit överens att säga dopnamn, att den i familjen inrotade benämningen Stråvall satt kvar.
-- Jag förmodar, att den som får ämbetet också får gåvan att handha det, sade han bakom ett leende.
-- Ja, det skulle jag tro. Och det är naturligtvis inte möjligt nuförtiden att föreskriva vilka lagar som helst för hyresgästerna i ett hus. De äro ju fria människor i ett fritt samhälle, sade Harriet som därmed ansåg sig ha nått klarhet.
Sådana tyranner som de av den gamla damen beskrivna funnes helt enkelt inte till.
De gingo upp till Wiepes för att äta middag tillsammans. Harriet och Gunnar gingo först genom porten, och efter följde Stråvall en smula förbryllad av de underliga frågorna. Men vid tanken på lånet till Gunnar för hans och systerns utlandsresa lugnade han sig. När han gick in genom tamburdörren förnam han en förut aldrig erfaren säkerhetskänsla. Det var som om han nu först förvärvat medlemsrätt i ett exklusivt sällskap. Han såg ett ögonblick stadigt in i Harriets ögon, då han hjälpte henne av med kappan. Hon besvarade blicken halvt nyfiket, halvt allvarsamt, så att han icke förstod vad som låg i hennes tankar. Själv gled han tillbaka i tamburmörkret. Hade han just i det ögonblicket behövt säga ett ord, skulle han icke ha funnit det rätta.
Han fann en lämplig avledare i att gå till Gunnars rum för att tvätta av sig tågdammet.
Själv hade Gunnar gått in till Ingrid, som han fann vid fönstret.
-- Goddag lilla Tuttan, hälsade han henne, och när hon vände sig om mot honom, tillade han riktigt hjärtligt:
-- Det var fan vad du är vacker.
Han fick en liten kort kyss för det.
-- Du ser rätt skaplig ut du med, sade hon. Förresten, när jag tänker rätt på saken är det verkligen ont om människor med ras ... ja ja, du vet ju att jag inte menar börd utan vanliga fullblodsmänniskor.
-- Och ändå ligger det en hel massa generationer bakom vad du säger ... När vill du resa?
Hon gjorde en stor förvånad grimas med hela ansiktet vid frågan.
-- Resa? Är det klart nu?
-- Till vintern reser du och jag ut till ett anständigare klimat.
-- Skall jag anteckna att du sa anständigare?
-- Stråvall är tydligen mycket mån om att låna ut.
Hon gjorde en missnöjd min, funderade ett tag och skakade ogillande på huvudet.
-- Har han kommit upp med förslaget?
-- Nej visst inte.
-- Nå, du vet ju vad du gör, men jag skulle aldrig vilja komma i beroende av Adrian Stråvall.
-- Asch, inte vet han, att du får något av pengarna. Det där skall nog jag sköta om.
-- All right, då.
Gonggongen ljöd till middagen.
Adrian Stråvall hade med välbehag avlägsnat tågdammet från sin person, tvättat sig och putsat naglarna så som man varje dag utförde denna akt på den höga institution där han hade sin gärning. Det hörde till förberedelserna för byråarbetet. Han kände nu ett särskilt välbehag av att stiga in i den gamla solida matsalen, där familjeporträtten borde ägna honom en alldeles särskild uppmärksamhet denna dag. Onekligen fattades det numera icke mycket i att han behärskade situationen här. Fru Ursulas vänlighet kunde han sannerligen icke misstaga sig på. Så förekommande hade han icke blivit bemött ens i betydligt lägre stående kretsar. Harriets förtroendefulla blickar kunde nästan ge honom rätt att ställa fordringar på henne, och bara för att Ingrid var en vacker kvinna inbillade han sig att hon älskade flirt, och ibland ville han tro att hon alldeles särskilt hade planer på hans egen person.
Helt visst skulle han kunna komma att fullt behärska situationen här, där han från början varit nästan rädd och skygg. Vid denna tanke trummade han lätt på bordet med sina välansade fingertoppar och kastade fram en inövad fras om de kungliga teatrarnas väntande höstprogram.
Den kvällen gick Adrian Stråvall icke direkt hem till sitt rum utan i stället till byrån, där han plockade fram allt det statistiska material, över vilket han kunde förfoga. Han hade gjort några summariska slutledningar, på vilka han nu skulle bygga vidare.
Mitt under studiet av folktäthetssiffror och utredningshandlingar kom han att tänka på Harriet Wiepes fråga:
»Får vem som helst utan vidare köpa hus och hyra ut till andra?»
Det kunde sannerligen ligga något i detta. Frågan vore måhända ett tidens tecken, och i så fall hade han icke kommit en dag för tidigt till sitt beslut. Spriten var redan satt i system, tobaken hade monopoliserats. Här skulle kunna inträffa sociala omvälvningar i fråga om handeln med bostäder. Ett system också på detta område hade ingen förr ens på skämt föreslagit.
Adrian Stråvall hade känt sig vakna till fullt liv vid tanken på denna nya verksamhet. Nu började det röra sig något i hans inre. Kanske hade han här en stor -- social uppgift!