Gamla Tilda var helt enkelt förbluffad över »Stråvallspojken». Hon hade ju förstått att han blivit det hans mor menat med gentleman, och det var ju då i sakens ordning att han hade en adelsman, ja nära på en greve, till vän, fast aldrig hade hon då trott, att en sådan skulle komma till fru Cathrina Stråvalls hus. Men något som var mer än för galet var, att han kaxat upp sig därhän att bjuda disponentfolket på middag. Den måltiden blev henne svårsmält. Det skulle då aldrig ha skett, om hans mor varit i livet. Och så överdådigt gick det till, att han utom den lejda kokerskan måste låna disponentens betjäning. Som det åts och som det dracks, som det pratades på alla de språk och sjöngs och spelades på det gamla fina klaveret, fru Cathrinas klaver, som inte givit ljud ifrån sig på alla dessa år. Och till på köpet fick Tilda efteråt veta, att det vanhelgats med att användas som smörgåsbord.
Det skulle aldrig gå väl för Stråvallspojken, om han sloge in på sådana vägar ...
Middagen var verkligen glad, och det var längesedan natt, då Adrian Stråvall stolt som en fältherre efter segerbataljen gick och skådade slagfältet. Hans leende hade nått sin fullaste bredd. »Där satt Gunnar, där satt signorita Bianca, där satt disponenten, och där stod disponenten, när han höll det glänsande talet för mig» ... Stråvall rekonstruerade hela förloppet. »Herr notarie, ni har redan slagit alla Brinkebergas rekord i fråga om avancemang» ... Brinkeberga hette orten ... »Där stod Gunnar, när han på sitt obesvärade sätt kastade fram, att disponenten skulle köpa villan» ...
Stråvall skräckte till. Han hade stått och talat högt för sig själv, men när han sade »köpa villan», bullrade det inne i hans mors kabinett vid den gamla taffeln. Han kände svettpärlor i pannan. Vilket ögonblick som helst var han beredd att få se sin mors vålnad. Det skrapade mot golvet. Det gamla draperiet öppnades, och där kom Tilda, själv som en vålnad i det vita förklädet.
-- Skall herr Adrian sälja villan?
Han stod stum inför denna förkroppsligade förebråelse. Hade blott Gunnar varit inne, skulle han ha svarat ett kort och bestämt »ja, och Tilda kan gå och lägga sig nu» ... men Gunnar, ja vart hade han tagit vägen?
-- Skulle Tilda ha något emot att flytta till Stockholm, sade han med sitt stora skratt.
-- Å, vad skulle det bli av mig gamla åkerspöke uppe i Stockholm, suckade Tilda.
Hon slog från sig med händerna och gick runt på en enda punkt.
-- Det skulle aldrig fru Cathrina ha tillåtit, klagade hon gråtfärdig.
Nu då Stråvall icke längre var ensam, kände han sig åter trygg för ett besök av moderns vålnad, och han sade med återvunnen säkerhet -- men också med salvelsefull min:
-- Jo, det var hennes sista önskan, att jag skulle köpa ett hus i Stockholm ...
Och som för att sona lögnen tillade han:
-- ... och skaffa god vård åt Tilda på gamledar.
-- Ja, han har då fru Cathrinas goda ögon, sade den gamla och kom fram och klappade hans hand.
Stråvall såg sig generad om i rummen, när han tyckte sig höra Gunnars steg. Men det var bara gardinen som fladdrade i ett fönster för nattbrisen.
-- Seså Tilda, det skall nog bli bra, sade han övertygande ... och gamla goda människor bli så lätt övertygade.
Han gick ut på verandan, som låg mörk, och såg ut över sandplanen. Ett och annat blad prasslade i syrenhäcken kring gården. Mellan trädens mörka silhuetter glittrade kanalen som i skimmer av smältande metall. Bortom furuberget, där anstalten låg, bröt fullmånen fram, röd som en brand i den varma natten. Efter hand som den steg drogs hela kanallinjen ut i metallglansen; sjösystemet bort i fjärran målades i nattens färger. I norr stod himlen ljus och klar med en aning av glasgrönt. Ett svart moln strimmade ut sig som en jättestor fladdermus. Det kanske var ett åskmoln. Luften kändes honom kvalmig där han stod på verandan, värmd av vinet och upprörd av tanken på en möjligen förestående stor förändring. En lätt vindfläkt utmed väggen kom jasminbuskarna att röra på sig. De vita blommorna lyste nästan röda mot honom. Doften gjorde honom ängslig. Han kom att minnas de tre berberisbuskarna på andra sidan villan och gick ut för att se, om de ännu funnos.
Men vid knuten blev han stående stilla lyssnande. Från någonstans, om fjärran eller nära kunde han icke bedöma, kom ljudet av röster. Han tog ett steg fram, och ljudet försvann, han tog ett steg tillbaka, och det hördes åter som en viskning. Sommarnatten är full av nycker. Kanske kommo rösterna från andra sidan kanalen. Han ryste till. Där låg den stora stenbyggnaden inom vars murar så många underliga människoöden förts samman till sista akten i dramat. Men det var likväl på ett sätt lugnande att se den gamla byggnadsprofilen. Den hade alltid givit honom trygghet -- det hade en gång varit hans bästa reträtt ...
Var det inte Gunnars röst han hörde? Men lika hastigt var den förbytt till en kvinnas dämpade skratt ...
De tre berberisbuskarna stodo där i blomning. Den fräna lukten hade en säregen kittling åt hans näsa. Han andades in den men gick hastigt tillbaka till verandan.
Vart hade Gunnar tagit vägen?
Skulle han sälja villan?
Hade disponenten menat allvar, då han sade sig reflektera?
Den ena frågan följde den andra, och han fick icke svar på någon. För övrigt dröjde ingen av dem för att invänta ett svar. De jagade varandra. Men ständigt återkommo de båda huvudfrågorna: Skulle han sälja villan, och: var fanns Gunnar? Det var som om dessa frågor stått i något mystiskt sammanhang i hans inre. Om han sålde villan, skulle han ha möjlighet att köpa ett stenhus i Stockholm. Det skulle kunna stiga i värde. Han skulle sälja och köpa ett större. Sälja och köpa hus efter hus, bli rik ... bli rik ... Det gick en ilning genom honom. Hjärtat slog tungt. Pengar, pengar!
-- Pengar!
Han sade ordet högt och gjorde omedvetet en rörelse med den ena handen över den andra som om han smekt något. Men han blev varse rörelsen och ryste till vid den. Det var en egendomlig lockelse i denna handrörelse. Han måste göra om den om och om igen, varje gång upprepande ordet pengar med en liten rysning.
Adrian Stråvall övertygade sig om att han var ensam. Han hade inga bestämda tankar, erfor blott en stigande känsla av njutning, och med den ville han vara ensam. Det var något som han ville förena sig med, ett själiskt eller osjäliskt väsen, vad det nu var. Han ville vara ensam och smeka sig in i detta obestämbara, som kom honom att rysa ... men i samma andedrag var den andra frågan framme: Var kunde Gunnar vara? Var han ensam med någon av damerna, ja i så fall naturligtvis med den yngsta av dem.
I detta ögonblick förstod Stråvall så väl sin vän. Han ville ju själv just nu vara ensam med något som inte precis var han själv men heller inte något alldeles främmande, en känsla, en aning eller ett nära väsen. Han måste bestämt sälja villan och köpa hus, sälja igen och köpa, bara sälja, bara köpa och sälja och bli rik. Pengar ...
Nej, det var väl vinet som jagade upp honom. Bestämt var det vinet. Han var inte van vid det. Det hade blivit många skålar och många glas. Nu först började han känna verkan. Han var nästan generad över, att han låtit sina tankar fara vill, ty det kunde ju knappast vara en känslosak. Men pengar vore i alla fall just vad han skulle behöva för att riktigt känna att han levde. Han hade bara inte funderat så starkt på detta förr. Det fanns ju pengar närmare honom än han tänkt.
Den korta sommarnatten började åter blekna. När han märkte detta, gick han in. Gunnar var fortfarande borta. Han ville inte sätta sig och vänta ut honom, men inte heller kunde han förmå sig att gå till sängs. Från fönstret i det lilla kabinettet kunde han se att gräsbacken, som kilade upp mot furuskogen i betesmarken, började få igen sin gröna färg från nattens mörker. Han satte sig att se ut och önskade att något skulle hända. Vad som helst egentligen ...
Stadgade tankar övergingo till fantasier, fantasierna till drömbilder, och bland dem svävade Ingrid Wiepes gestalt förbi honom. Han såg ett blekt fint ansikte med två röda starkt begränsade fläckar på kinderna, ett par stora mörka ögon, dockrunda och med starkt markerade, strimsmala ögonbryn. Det låg något blått över tinningarna, och pannan välvde hög upp under det svarta håret, som gick ned i en distingerad flik. Hon stod levande framför honom och sade: »Ni är inte kvinnohatare ni» ...
Och så var bilden borta. En kobjällra pinglade i den gröna backen. Solen sken och fåglarna kvittrade i trädgården.
Bland de girigt betande korna var en flicka i blårandig kjol och vit tröja. Hon stod i solen och sträckte på sig och såg yrvaken ut. Daggdiamanterna glittrade på den silvergrå spindelvävsmattan omkring henne. Men där korna betade sig fram, blev det mörkare stigar i gräset. Hon stod uppe i kilen av gräsbacken, just där skogen slöt till på båda sidor. Tofflorna slog hon ihop som för att värma fötterna, och de bara benen lyste bruna i solskenet.
Adrian Stråvall kände sig en smula frusen och gick in genom rummen. Han slog upp ett glas konjak åt sig och drack ... Månntro Gunnar hade kommit? Han smög tyst till hans sovrum och öppnade dörren. Gunnar låg i sin säng och sov. Han sov leende tyckte Stråvall. Varför log han i sömnen?
Klockan pekade ännu på natt efter borgerligt mått. Ingen människa mer än flickan i betesmarken tycktes vara vaken. Stråvall smög genom rummen och ut på gården. Utan att reflektera gick han genom trädgården, in i skogen och dold av träden längst upp i backen och stannade bakom en fur helt nära flickan. Hon tog upp ett vallspö från marken och slog med det okynnigt i gräset och småbuskarna, och så kom hon in bland träden. Stråvall kände lust att fly bort, men det skulle icke kunna ske utan att hon upptäckte honom, och hon närmade sig trädet. Han var het i kinderna, het kanske också i blodet av vinet, den oroliga slummern i stolen, fantasierna, drömbilderna och konjaken, som han stjälpt i sig. Han kunde icke förmå sig att röra en lem, fastän han befallde sig själv att gå, att springa -- även om han skulle upptäckas -- för att fly detta känslotvång, som överväldigade honom, och som var alldeles nytt och oupplevat.
I ett ögonblick snuddade flickan nästan vid honom, när hon häpen blev honom varse. Han tog ett vansinnigt grepp om henne och ville hålla henne kvar ...
Darrande, skälvande som i frossa och jagad av hemska skräckbilder flydde han bort genom skogen åt ett annat håll och fortsatte att springa, tills han nådde villan på en omväg.
Det var inte långtifrån att han sökt springa in genom grinden till den stora anstaltens inhägnad ... men grinden var väl ännu stängd. Ingen människa var synlig. Han hastade upp på sitt rum, slängde av sig kläderna, kröp ned i sin bädd och försökte övertyga sig, att han legat där hela natten.
Om en stund -- eller kanske det var några timmar senare -- kom Tilda in med te. Hon slog upp alla fönster i rummet som hon alltid brukat förr, och det sjöng in av binas surr, fågelkvitter och alla sommarens ljud. En ljum luftström förde med sig doften från jasminerna, och Stråvall kände äckel.
-- Har herr Adrian sovit gott i natt, frågade Tilda.
Han såg misstänksamt på henne över lakanspetsen.
-- Jo tack. Vill Tilda säga till om skjuts. Vi reser i dag.
Hon suckade djupt.
-- Herr Adrian kunde behövt unna sig någon tids vila.
-- Nej, Tilda förstår jag måste ju sköta mitt arbete.
-- Då ämnar herr Adrian kanske inte sälja huset?
Han hade så när glömt detta. Den saken måste ju ordnas borta hos disponenten. Men han hade ingen lust att visa sig där. Möjligen kunde affären göras upp per post. Huset måste säljas. Det var förutsättningen -- och dessutom skulle han aldrig mera vilja komma hit igen.
-- Det blir nog bra med den saken Tilda, sade han lugnande. Tilda skall få komma till Stockholm ... ja, jag skall komma hit och hämta Tilda.
Ett par timmar senare sutto Gunnar och Adrian i vagnen på den dammiga landsvägen. Solen sken över sädesfälten, betesmarken och vattnen som glittrade långt bort genom landskapet. Stråvall kände sig bättre till mods nu, när han var på väg att lämna hembygden. Han fick lust att säga något vänligt till kusken, som satt och småflinade av pur livsglädje.
-- Hur är det, är Jakob gift nu, frågade han.
Hans tanke hade okontrollerat växlat in på ett gammalt spår.
-- Nähää, det är jag inte än, svarade Jakob släpigt och godmodigt, som om han tagit frågans upprepning som ett skämt.
Drängen gjorde en sväng med piskan och såg upp åt beteshagen. Stråvall följde hans blick.
-- Framemot hösten skall det väl smälla till och bli gifte av förstås, sade Jakob.
Stråvall var förvirrad och sökte finna ett annat ämne.
-- Se nu vinkar hon, sade Jakob och saluterade med piskan mot flickan i skogsbacken.
Men Stråvall såg nervöst bortåt den stora anstalten, som började försvinna bakom skogen ...