Godsägare Gehnfeldt myste av självbelåtenhet. Nu hade han nått ett av de båda resultat han sökt vinna genom att hålla sig undan Stråvall. Han hade lyckats sälja samtliga sina aktier i Centralbostäder till en mäklarfirma Dorn & Hage. Därigenom hade han avvecklat den viktigaste av de affärer, vilka han haft gemensamt med Stråvall.
Gehnfeldt var en klartänkt man. Sedan han orubbligt satt sig i sinnet att göra Ingrid Wiepe till sin, hade han fast beslutit sig för att behålla de båda reverser Stråvall varit nog oklok att lägga i hans händer. Det bekymrade honom icke ett ögonblick, att han givit sitt hedersord på att icke missbruka dem eller att över huvud taget icke använda dem på något sätt. Det ordet hade han givit under en förutsättning som icke längre funnes, skulle han säga. Han visste, att Stråvall skulle vara omöjliggjord hos familjen Wiepe i det ögonblick det komme till deras kännedom, att reverserna voro i orätta händer. För att övertyga sig om att Stråvall fullt insåg detta hade han irriterat honom genom att tala om Ingrid och därvid anspela på reverserna. Sedan han sett verkan härav, som var tydlig nog, eftersom Stråvall sökte sammanträffa med honom vid alla tider på dygnet, hade han känt sig säker. Han hade Stråvall i sin hand, och han skulle om det behövdes kunna förmå denne att bli förespråkare för honom hos Ingrid, ja en förespråkare som skulle använda de yttersta medel för att lyckas. I annat fall skulle det gå ut över honom själv.
Men å andra sidan ville Gehnfeldt icke gå till en direkt brytning med Stråvall. Icke nu. Och brytning skulle det otvivelaktigt komma till, om Stråvall nu satt sig i sinnet att utkräva reverserna och icke finge dem. Gehnfeldt skulle nämligen i längden icke kunna finna antagliga skäl att behålla dem. Därför hade Stråvall icke fått råka honom.
Hade Gehnfeldt kunnat finna sig i en sådan motgång som att få ett nej från Ingrid Wiepe på ett anständigt frieri, skulle han icke varit den han var. Hans framgångar i affärerna och icke minst på den nöjesmarknad han gjort till sin -- i likhet med samtida gulascher av olika nationalitet och art -- hade varit så stor, att han nu icke tillät sig att misslyckas. I varje fall skulle det svida och bränna omkring honom, om något skulle gå emot. Finge han icke komma in i familjen Wiepe, så skulle icke heller Stråvall nå det mål han i sin barnsliga godtrogenhet inför kompanjonen skrutit över att han så när redan nått.
Hans sista båda kort i det höga spelet skulle vara: reverserna utan Stråvalls hjälp eller -- Stråvall med reversernas hjälp.
Godsägare Gehnfeldt hade förut stannat vid tanken att Ingrid skulle kapitulera inför blotta upplysningen, att han hade reverserna, som hon icke skulle kunna inlösa.
»Tag mig och gör vad ni vill med mig», skulle hon säga, »men några penningar har jag inte.» Han skulle framträda som den ädle och riva sönder reverserna: »Endast som min maka», skulle han säga, och i enlighet med denna tankegång skulle hon falla i hans armar ...
Men efter mötet med Ingrid på Kompaniet hade han känt sig en smula osäker. Han hade då funderat ut, att han strängt taget hade också en annan väg, nämligen just den att skicka som sin förespråkare Stråvall, hotad med skandal om han icke nådde resultat -- ty då skulle reverserna fram.
Vunne Gehnfeldt icke framgång på någon av dessa vägar, skulle han i båda fallen likväl störta Stråvall, och det var inför den utsikten han skyndsammast ville avveckla sina affärer med honom.
Nu hade han nått en god del av sitt mål åtminstone i fråga om affärerna. Det stärkte hans tillförsikt beträffande det andra målet -- Ingrid Wiepe.
Och i denna tillförsikt körde Gehnfeldt ut i sin bil för att studera blomstermarknaden. Han fann att säsongens förnämsta blommor voro liljekonvalje, violer och nejlikor och beslöt sig för en ansenlig bukett av de förstnämnda, som han jämte sitt visitkort skickade under Ingrid Wiepes adress.
Godsägaren K. G:son Gehnfeldt, Colossus, kunde icke drömma om, vart denna blomsteruppvaktning skulle leda.
Samma eftermiddag körde Gehnfeldt omkring i trakten av Wiepes bostad och lät sin bils valthornssignal ljuda. Det syntes honom ganska självklart, att Ingrid Wiepe efter denna nya uppvaktning icke skulle kunna motstå ett förslag om en biltur, om han liksom av en tillfällighet skulle möta henne. En färd till Ulriksdal eller Drottningholm, tja, varför inte till Saltsjöbaden, skulle reta aptiten, och man skulle kunna äta en middag sådan som hans kvinnliga bekanta brukade sätta värde på ... Hans tankar rusade så lätt vidare, eftersom han börjat bliva van vid framgång. Den tid då han hade motgångar i livet var länge sedan förbi.
Tanken på Saltsjöbaden blev allt starkare och Gehnfeldts fantasi allt livligare kring denna plan, men han insåg, att han icke direkt kunde söka upp henne redan nu.
»Blommorna måste först verka», tänkte han förnöjd.
Men åter kom otåligheten liksom alltid när hans starka passion var inriktad på ett bestämt mål.
»Skall jag ringa baron Wiepe ...»
Detta var en ny väg. Han hade verkligen snuddat vid tanken en gång tidigare. Det var för övrigt vid deras första sammanträffande. Kanske han till och med framkastat något förslag om en trevlig bridgeafton.
»För sjutton, Wiepe är ju en ung galant herre. Han vill roa sig», tänkte Gehnfeldt, medan bilen strök genom gatorna. »Den vägen är ju fullt legitim, haha ...»
Innan han tänkt vidare på saken gav han sin chaufför order att köra till bostaden. Han sprang uppför trapporna och ringde till Regeringsgatan. Hans glada änka där hade alltid möjligheter att skaffa samman lämpligt umgänge. Men när han fick svar på det hemliga numret, lade han tyst ned luren.
Denna kvinna vore högst olämplig i detta sammanhang ...
I stället ringde han till Gunnars byrå.
-- Baron Wiepe ligger sjuk, svarade man.
Det var en motgång.
Han ringde till bostaden. Det var alltid en vänlighet mot familjen att höra efter hur dess huvudman befann sig.
Gehnfeldt ringde.
-- Det är godsägare Gehnfeldt, svarade han, då han hörde en manlig röst i telefonen.
Ett ögonblick hade han inbillat sig, att det var Stråvalls röst, men han hörde, redan då numret angavs till svar, att rösten var mera manlig än hans kompanjons.
-- Å, är det baron Wiepe själv, tillade han, då det sedan blev tyst på andra sidan.
-- Baron Wiepe ligger allvarsamt sjuk, svarade rösten. Var det något som skulle framföras till honom?
-- Nej visst inte, jo tack, en hälsning. Jag hörde just att han var sjuk, men när min herre svarade tänkte jag, att det kunde vara han.
-- Ja, min herre känner honom ju mycket obetydligt.
-- Förlåt, kanske får jag fråga med vem jag har den äran? ...
-- För all del, det är ingenjör Hjelm.
Gehnfeldt kände sig ytterst illa berörd. Han visste att han icke tagit miste, då han trodde sig se Folke Hjelm i sällskap med Ingrid och en annan dam på Kompaniet. Han hade haft besök av Folke under den tid denne sökte lägenhet, och en av Gehnfeldts agenter hade rapporterat, att en ingenjör Hjelm hade »uppträtt ytterst olämpligt», då han icke kunnat få en ledig lägenhet. Han hade icke varit »önskvärd» som hyresgäst. »Ingenting att tjäna på», som agenten sagt.
-- Kanske jag kan få tala med någon av familjen, sade Gehnfeldt i avmätt ton.
-- Det är tyvärr ganska olämpligt, svarade Folke.
Gehnfeldt rasade och lade ned luren.
Han gick genom rummen och kastade cigarraska omkring sig i förtreten. Det var icke vackra saker han tänkte och muttrade för sig själv om Folke Hjelm. Dagen var förstörd och han visste för ögonblicket icke någon avledare för sitt raseri.
-- Jag hör att godsägarn är hemma ...
Det var en av tjänstefolket i hans ungkarlsvåning, som dristade sig in, en ung flicka som trodde sig våga störa sin herre när som helst -- såvida icke en viss dam var närvarande.
-- Jaså, det till och med hörs att jag är hemma, röt han.
Flickan tog ett steg tillbaka.
-- Nå, vad är det fråga om?
-- Jo, dom ringde från en blomsterhandel och frågade, vad de skulle göra med blommorna som godsägarn skickat.
-- Är ni galen människa? Det ...
Han bröt ut obehärskat, och flickan brast i gråt.
-- Ringde blomsterhandlarn eller vem ...
-- Det var en fröken som ringde, och hon sa att det var från blomsterhandeln, där godsägarn hade beställt blommor som skulle skickas.
-- En fröken och blomsterhandel och skicka mig hit och dit. Vad hette idioten?
-- Det vet jag inte.
-- Är ni alldeles vansinnig, tar ni emot en ringning utan att veta vem det är?
-- Jag tro... odde ...
-- Man tror ingenting nuförtiden.
Flickan snyftade hysteriskt.
-- Vad tro... odde ni?
Gehnfeldts kokerska kom in. Med händerna i sidorna ställde hon sig i dörren.
-- Vad vill fru Jönsson?
-- Flickan är mycket klen, godsägarn, och det kanske inte står rätt till med henne heller.
Flickan drog sig mot kokerskan och gnällde som en piskad hund.
Gehnfeldt var blek av raseri. Hans ögon rullade, och till och med den resoluta kokerskan var rädd. Flickan hade sjunkit ned på golvet och grät ohejdat.
-- Hon trodde väl, att godsägarn själv skulle veta, var han beställt blommorna, sade kokerskan.
-- Det rör er inte. Varför lägger ni er i den saken, fru Jönsson?
-- Nu skall godsägarn lugna sig, så skall jag försöka rätta till det. Får jag ta in en grogg så länge?
-- Visky, ren visky.
-- Ja då, godsägarn.
Hon vände sig mot flickan som hon hjälpte på benen igen:
-- Seså, kom du med mig.
Gehnfeldt var redan i färd med att leta i telefonkatalogens yrkesregister och ringde på Allmänna:
-- ... kom tillbaka ... vad me ...
Han hade nått det stadium av sitt raseri, då han brukade stå i givakt. Men han var nu till det yttre alldeles lugn.
Blomsterhandeln meddelade, att blommorna kommit tillbaka med hälsningar att det måste vara något misstag och att avsändaren borde underrättas härom.
-- Javisst, jaha, sade Gehnfeldt i nästan skämtsam ton. Naturligtvis hade jag satt den där adressen, jaha, det var ju mitt eget misstag. Tack, blommorna kan ni ju behålla ... Nej, det gör detsamma ... hahaha ...
Han kastade luren i klykan så att det skallrade i apparaten.
-- Varsågo, godsägarn.
Kokerskan neg med viskybrickan.
-- Se här, fru Jönsson, sade han och slog upp ett väldigt glas.
Han tömde det i ett enda drag.
-- Kanske det får vara något tilltugg?
Gehnfeldt svarade inte på frågan.
-- Jojo, fru Jönsson, det finns idioter.
-- Ja, godsägarn, det vet man nog.
-- Folk som äro fattiga som kräk skulle inte mopsa sig.
-- Nej, man får allt vara ödmjuk ...
-- Hör nu, fru Jönsson, den där flickan får sluta. Se här är femtio kronor. Ge henne det och bed henne gå.
Han slängde fram en sedel, men kokerskan såg besvärad ut och tog inte upp den.
-- Ursäkta mig godsägarn, men kanske det vore bäst om godsägarn själv gjorde upp med henne.
Det var tyst en stund.
-- Ja, jag skall be henne komma in, sade kokerskan och gick.
Gehnfeldt gick till telefonen och ringde Regeringsgatan:
-- I kväll är jag upplagd för vad som helst, sade han.