Stråvall tog ibland sina vägar över Pauli kyrkogård. Det var inte för att ägna en tanke åt de gångna generationernas viloplatser, inte för att få något av friden, som utgår från denna hägnade tysta plats, även om han väl kunde ha behövt något lugnande i all den oro han just nu erfor. Han gick till kyrkogården om natten, när klockan slagit tolv. Det hade han gjort nu några nätter på hemvägen från Gehnfeldt, vilken han alltjämt utan resultat sökt för att avbörda sig hedersskulden i sammanhang med de pinsamma reverserna.
Men nu hade Stråvall gått till kyrkogården direkt från sin bostad och klädd för att kanske under några timmar möta kölden. Man skulle kunnat taga honom för en grönlandsfarande missionär så som han var utstyrd i pälsmössa och ulster med en pläd runt halsen och ned om bröstet, tjocka yllefodrade pjäxor och snowboots.
Mystiska figurer ströko omkring på kyrkogården i de skumma vrårna. Det var inte så kallt att inte nattens folk hade något att tissla och tassla om i skydd av de stora träden och gravhällarna. När det gällde något tog Stråvall ingen hänsyn till sin inneboende fasa för skuggorna och vad som dolde sig bland dem.
Och här gällde det en stor affär.
En stor affär på Pauli kyrkogård sedan klockan slagit tolv på natten ...
Denna gång kanske det skulle kunna bli ett resultat.
En poliskonstapel patrullerade gatan fram och åter framför det hus i kvarteret Skedbladet som vette mot kyrkan.
Det var detta hus, som Stråvall funnit »önskvärt». Nu hade hans plan mognat, sedan han trott sig finna stora möjligheter till affärer i detta hus. Kanske skulle tre eller fyra lägenheter -- ja i bästa fall alla lägenheterna -- kunna rensas från sina nuvarande hyresgäster av skäl som Stråvall nu var ute för att närmare klarlägga.
Eljest brukade ingen poliskonstapel så träget patrullera gatorna i dessa kvarter. Den som nu gick där för att då och då se på klockan och göra en anteckning under en lykta var tydligen ute i särskilt uppdrag.
När Stråvall stått en stund och spejat mot det gamla huset, drog han sig hastigt in bakom en bred trädstam. En bil hade stannat ett stycke från kvarteret men i en annan gata. En kvinna i skriande elegans steg ur och väntade. Efter henne kom en herre, mycket välklädd och synbarligen en smula upprymd. Han stack till chauffören en sedel utan att begära växelpengar, och kvinnan gav honom viskande några förhållningsorder. Hon gick runt hörnet och fram till porten -- just den port som Stråvall bevakade. Ett ögonblick senare kom mannen småvisslande efter och försvann genom porten. Trappljuset tändes icke, men i stället blev det ljust i två fönster till tredje våningen på höger sida om uppgången.
Stråvall gjorde en anteckning i sin annotationsbok, sedan han noga bestämt tiden på klockan.
Men samtidigt lade han märke till, att en pälsklädd herre, som gått över kyrkogården, stannade och iakttog honom. Den obekante såg upp mot huset och tycktes fundera. Därpå fortsatte han åter att gå, stannade för att tända en cigarr och gick vidare helt sakta.
Endast några få av de eljest vanligen brinnande gaslyktorna voro tända. Det var ju en tid, då all sparsamhet måste iakttagas. Den pälsklädde obekante syntes avsiktligt uppsöka de mörkaste platserna, men han fortsatte envist sin långsamma promenad kring Stråvalls postställe. Stråvall höll ett öga på poliskonstapeln, vilken träget trampade sitt ytterst begränsade pass.
Nu stannade en hästdroska i ett hörn mot Rusthållaregatan. Återigen var det en kvinna av samma typ som den förra och en manlig följeslagare. Hon gick före, och på ett visst avstånd följde han efter in genom porten. Det blev ljust i ett fönster i andra våningen till vänster. Nästan omedelbart kom ett par gående. Efter en stunds samtal vid en lyktstolpe gick hon före genom porten. Det tändes ljus i två fönster, där gardinerna voro upprullade, men det blev åter mörkt.
En herre kom ut genom porten, tände en cigarrett och försvann. Ett av de tre upplysta fönstren slogs upp, och en kvinnoarm stack ut under gardinen och lade på stormhaken.
Efter en stund kom en kvinna ut genom porten och gick raskt bort genom gatorna.
Stråvall hade sett nog. Han stoppade ned sin anteckningsbok, där han flitigt skrivit, och gick ut på gatan. Han gav ett tecken till poliskonstapeln, som svarade med stram honnör och avlägsnade sig.
Den pälsklädde obekante, som alltjämt höll sig i närheten, följde poliskonstapeln med blicken och skyndade sedan fram till Stråvall.
-- Min herre har inte händelsevis en tändsticka, sporde han och såg skarpt på Stråvall.
Denne iakttog den främmande i det han letade fram tändstickorna. Det föreföll Stråvall som om han hört denna röst förr, och utseendet föreföll bekant.
-- Se, det är ju direktör Stråvall, utbrast den andre med spelad eller verklig överraskning. Det är så mörkt här i kvarteren, så inte ens vi närmaste grannar känna igen varandra.
Stråvall hälsade med ett leende. Han var en smula generad, men då han nu blivit gripen på bar gärning, beslöt han göra det mesta möjliga av situationen. Den man han talade med, var ägaren till huset vid Pauli kyrka. Han hade tidigare sökt få köpa huset av honom, men den andre hade vägrat.
»Nu kanske», tänkte Stråvall.
-- Jag trodde nästan det var någon vid polisen, sade den andre medan han tände sin cigarr. Får det vara?
-- Tack, jag tror det blir för starkt. Om det inte är oartigt, så ber jag få röka en cigarrcigarrett.
Den andre stod kvar som om han velat framtvinga ett samtal, och Stråvall stod också kvar i väntan på att den andre skulle tala.
-- Vi återkommer nog förr eller senare till frågan om det här huset, sade Stråvall tveksamt.
En bil stannade i närmaste hörn, och de båda började som på tyst överenskommelse promenera nedåt Rusthållaregatan.
-- Hihi, direktörn har sinne för affärer, tror jag, sade den andre i skämtsam ton, och som för att betona skämtet petade han till Stråvall i sidan med handskfingret.
De voro båda på det klara med att de genomskådat varandra.
-- Jag skall säga, att det vore klokast att slå till med ens och sälja huset. Det var ju tvåhundratusen jag bjöd, påminde Stråvall.
-- Och nu står huset i tre.
-- Det var raskt. Jag kan inte se, att det genomgått några större reparationer.
-- Nej, det kan hända, men det är ett gott affärsobjekt, herr Stråvall, ett förbaskat gott affärsobjekt.
-- Jag tycker mig kunna förstå det ... men den sortens affärer ...
-- Det är inte min sak. Jag hyr ut lägenheterna, och de hyror jag tar, veta nog vederbörande att ta i andra hand. Jag höjer och de höja ... här har lagen ingenting att skaffa. Är det någon som opponerar sig, så blir det bara vräkning. Som ni, herr Stråvall, just i kväll lagt märke till, kan det finnas möjligheter att få vissa hyresgäster undanskaffade.
-- Vi har bostadsbrist just nu, sade Stråvall i högtidlig ton.
Den andre ryckte till, obehagligt berörd av tonen:
-- Det är visserligen sant, men hur skulle det smaka med en grogg?
-- Eller ett glas vin uppe hos mig, invände Stråvall.
Han älskade inte sprit, men i regel hade han ett litet lager av lätta viner till hands.
De gingo upp till Stråvall och bänkade sig i hans matsal. Stråvall plockade fram glas, men när han inte fann nycklarna till vinskåpet i väggen, måste han gå och väcka sin husfröken. Han knackade på dörren ett par gånger utan att få svar. En misstanke slog honom att hon kunde vara ute, och det var som om han känt en svag svartsjuka vid denna tanke. Det var något ganska nytt hos honom, men det kunde bero på, att han sista tiden varit mycket nervös, och att fröken Wagner under denna tid varit särskilt mån om att hålla hans humör uppe. Hon kunde ju ha sina anledningar att ställa sig väl inför honom, det förstod han nog, men hon visade i alla fall en ärlig omtanke om hans person.
Han gick in i hennes rum och fram till bädden. Det var alldeles mörkt i rummet. En svag parfym- eller puderdoft kittlade Stråvalls känsliga luktsinne. Han famlade över bädden och kände en varm rund arm.
-- Å förlåt ... började han säga.
Hon slog helt oförmodat båda armarna om honom och drog honom till sig för att lika hastigt släppa honom.
Hon ropade till och tände ljuset.
-- Jag drömde ... men direktörn va är de? Förlåt ...
Hon gned sig i ögonen som om hon varit yrvaken, och Stråvall drog sig generad och rodnande tillbaka.
-- Jag ville bara ha nycklarna till väggskåpet, sade han.
Hon såg nästan besviken ut, när hon sade, att nycklarna lågo på diskbänken i köket.
Stråvall log stilla och undrade vad fröken Wagner kunde ha drömt, eftersom hon varit så färdig att slå armarna om honom, innan hon var riktigt klarvaken. Han var nämligen fullt övertygad om att rörelsen varit spontan. Allra minst skulle han ha kunnat föreställa sig, att hon legat och hört knackningen på dörren.
-- Förlåt dröjsmålet, ursäktade sig Stråvall för sin gäst, när han kom in i matrummet.
Han satte en ära i att slå upp skåpdörren på vid gavel.
-- Får det vara Mosel eller något mousserande? Jag tror det är kallt nog som det är här inne i kylan.
-- Tack, det där Mosel är inte dumt.
I själva verket var Stråvalls gäst ganska ny på vinvetenskapens område. Han hörde till den sort som skulle kunna sitta på Operakällaren vid en iskyld Beaune. Också han var nämligen av den ganska tillfälliga husägartyp som gått in på marknaden endast därför att andra varor voro slut.
-- Säg mig en sak, direktör Stråvall, började den andre sedan han störtat i sig ett helt glas Mosel -- som när man tar en sup vid ett svenskt smörgåsbord -- varför har ni så stort intresse av mitt hus?
-- Å, det kan ju ha sina orsaker. Sanningen att säga har polisen också intresse för det.
-- Jo, jag såg att herrarna voro bekanta.
-- Det skadar inte att ha vittne, och jag har bestämt mig för att göra slut på den där trafiken.
-- I sedlighetens namn?
-- Det skadar kvarterets anseende.
-- Jaså, det här gamla ruttna kvarteret har fått anseende. Det skulle ha kommit sedan herrn satte in marmortrapporna och sålde Rotundan till sig själv; ånej, oss emellan skall det väl inte talas så mycket om anseende. Skål herr Stråvall!
-- Betänk att det är många familjer som behöva bostad, och att det inte är riktigt att hålla undan centrala bostadslägenheter.
-- Jag skulle bara betänka en sak, och det vore ett sådant anbud på huset att jag kan reflektera. Jag tjänar ganska bra på det just nu.
-- Men vad säger ni om att vräka det där packet som håller hus där och bilda en hederlig bostadsförening. Just nu kan man få köpare, om man bara har lediga lägenheter.
Den andre funderade, synbarligen intresserad.
-- Jag har 80,000 i huset, sade han och räknade på ett papper.
-- Det vill säga 40,000, reducerade Stråvall.
-- Låt gå för det oss skojare emellan, sade den andre, som köpt huset för 180,000 kronor, varav 15,000 kontant.
Stråvall log och bjöd på den ena flaskan vin efter den andra. När det började lida mot morgonen voro de ense, och huset Stråvalls. Det var en lysande affär att göra på just detta hus ...
Stråvall hade kommit i förbindelse med en utländsk makts hemliga känslospröt. Huset hade befunnits lämpligt för vissa syften. Där skulle mötas hinduer, irländare och denna makts alla underliga ombud -- präster, clowner, generaler och diplomater ...
Om denna affär ginge efter planen, skulle Stråvall inhösta 100,000 kronor kontant, varjämte han skulle vara befriad från en besvärande aktiepost i det Gehnfeldtska bolaget. Den återstående delen skulle han med säkerhet lyckas placera ut på Stora Kommissionen, som därigenom skulle erhålla ett antal bostadslägenheter att använda för varulagring ... Människor och hem för människor -- vad bekymrade den saken herr Adrian Stråvall!
Men viktigt vore också att han bleve befriad från Gehnfeldt. Först efter den operationen skulle han åter obesvärat kunna uppträda hos Wiepes.