Adrian Stråvall drömde.
-- -- -- Han svävade genom luften, fram genom gatorna i de gamla kvarteren i Pauli: Skedbladet, Metmasken, Hästmanen, Änkemannen och allt vad de heta. Han ägde dem alla. Och likväl voro de icke hans. De buro alla skyltar med namn på bostadsföreningar som köpt dem. Men ur stuprännorna strömmade silver och guld, och allt detta var hans. Hans enda arbete bestod i att hämta in detta som av sig själv rann fram. Han såg inga barn i dessa kvarter. Där voro endast gamla människor, och när de skulle dö, vore husen åter hans. Och han kunde säga dem, när han ville att de skulle dö. Och så flög han allt högre upp och såg bortom staden oändliga vidder som voro hans. Men plötsligt blev han varse den stora anstalten hemma i Brinkeberga. Där vimlade det av kaninungar, och likväl voro de alla ännu utan ludd på skinnet. De voro blinda och hade svarta glober där ögonen skulle komma fram.
... Det är Jakobs. Inte röra dem, sade en vallflicka med bruna ben och utslaget hår. Och så tumlade flickan om i gräset. Han sökte fånga henne. Då såg han att det var Harriet Wiepe och blev rädd, men hon tog honom i handen, smekte hans hår och kysste honom. Det var så underligt att hon kysste honom. Han hade blivit kysst bara av sin mor, och det var så länge sedan. Därför ville han bliva kysst mer och mer av Harriet Wiepe, men nu var hon borta igen ...
När han vaknade, knackade det på dörren till hans sovrum. Han trodde åtminstone, att han vaknat före knackningen. Men han hade på natten slutligen måst taga en stark dosis luminal för att få sova efter alla de oroliga tankar gårdagens förtret väckt till liv. Han hade sökt Gehnfeldt hela dagen och burit fyra tusenlappar i plånboken för att infria Gunnars och Ingrids reverser. Han hade ju icke lyckats förmå Gunnar att skriva brevet, men han hade tänkt säga Gehnfeldt, att han fått penningarna kontant av Gunnar. Men Gehnfeldt hade varit som bortblåst, och icke ens hans glada änka vid Regeringsgatan hade stått att avvinna någon upplysning om hans vistelseort.
Fröken Wagner stod och såg på sin herre och direktör. Han låg i en grov svätter som gick över öronen och plirade över täckeskanten. En väggklocka över bädden visade på tio.
-- Direktörn skulle inte ligga i en sådan där islandströja utan i tunna silkespyjamas, sade hans husfröken.
-- Varför det då, jag kunde ju få spanskan.
-- Tvärtom. Det är mycket farligare att ligga i ylle och skämma bort sig, då har man ingen motståndskraft. Man blir så stark av att ha tunt på sig om natten.
-- Låt mig få en kopp buljong och en äggula, och så är jag inte hemma.
-- Det vet jag nog, att direktörn inte är hemma i dag.
-- Nej, jag kommer hem nästa vecka.
-- Det har jag sagt till alla som varit här och velat betala hyran.
-- Nej nej, inte till alla får ni säga det. Då går dom bara till notarius publicus och deponerar. Bara till dem som jag har sagt ...
Han räknade upp namnen på några hyresgäster i ett par av husen, vilka han trodde sig kunna bli av med genom att uppskjuta deras hyresbetalning över kontraktstiden.
-- Säg till de andra, att jag kommer när som helst, så kanske de vänta med depositionen tills det blir för sent.
-- Men är det inte elakt i alla fall mot de stackarna.
-- Det är väl mycket elakare, att man skall få avvisa andra varje dag som vilja ha bostäder. Om dessa som i alla fall nu ha haft lägenhet bli av med dem, så är det bara rättvist, att de som icke ha tak över huvudet skola få.
-- Ja, det är ju sant förstås.
Hon kom in med buljong och ägg samt morgontidningarna.
Stråvall hade fått upp huvudet över täcket. Han såg ut i ansiktet som en kanariefågelunge som börjar få dun. Det var väl delvis hår av svättern men också prov på Adrian Stråvalls manliga skäggväxt. Han hade inte så mycket av den sorten.
När Stråvall druckit sin buljong, tände han en cigarrcigarrett och läste tidningarna. De andades en fientlig stämning, och det talades om möten och skrivelser till regeringen, deputationer och en oändlighet av förslag, och det var en revolutionär anda i allt detta. Men det gladde honom, att alla husägare i en del av tidningarna skuros över en kam. Samvetet sade honom, att detta var orättvist, men så var det i stället andra tidningar som så mycket skarpare gingo till rätta med bostadsföreningarna. Dock var det ingenting som direkt pekade mot något av hans företag. Nej, han hade nog vetat att binda sina hyresgäster och bostadsköpare, så att de icke skulle våga rapportera för mycket. Det skulle i så fall kosta dem åtskilligt mer än det smakade.
Men nu kom tanken åter till de obehagliga reverserna. Gehnfeldt hade tydligen sett för mycket på Ingrid Wiepe, efter Gunnars yttrande att döma, och efter hans eget. Vad en sådan man kunde företa sig vore ju inte gott att veta. Bleve han avvisad av Ingrid, skulle han kunna tillåta sig vad som helst i sin svartsjuka. Det var en de starka passionernas man. Om ett ord om reverserna bleve känt i familjen Wiepe, skulle Stråvall vara slut, helt enkelt slut för dem. Endast fullt utbrutet vansinne skulle för dem kunna förklara men dock icke försvara ett handlingssätt som hans. Och det var endast fattigdomen, som tvungit honom till denna formalitet, sökte han försvara sig. Nu skulle han ...
Hastigt sprang han upp ur bädden och klädde sig för visit hos Wiepes. Det innebar jaquette, stärkskjorta och svart halsduk med smala vita ränder. Han hade en gång för alla bestämt sig för denna uniform, då han kom på eget initiativ.
Fröken Wagner hjälpte honom på med bäverpälsen. Han tände en ny cigarrcigarrett och var färdig.
-- Var nu rädd om sig direktörn och gå ingenstans, där dom har spanskan.
Hon visste att han kunde bli blek av skräck, när han inbillade sig ha råkat på en bacillförare, och han höll henne räkning för att hon visade sig mån om honom. Det där med silkespyjamas kom honom att skratta ystert, när han skyndade nedför kökstrappan för att ej vara sedd.
Gamla Tilda stod nere på gården böjd över en spann. Hon hostade alldeles förskräckligt, och det nästan skar honom i hjärtat.
Det var för tidigt att gå direkt till Wiepes, och han tog vägen om Stora Kommissionen, med vilken han inlett underhandlingar om försäljning av nästan hela sin anpart i Aktiebolaget Centralbostäder. Det vår en kupp gentemot hans kompanjon, men det kunde också kanske visa sig lämpligt att senare underrätta denne. Man kunde aldrig vara försiktig nog ...
Stora Kommissionen utvecklade sig alltjämt och upptog lokaler av olika slag i alla hörn av staden, och varför skulle icke de Stråvallska fastigheterna vara lika goda som andra. Staden och staten kunde betala, och det var inget knussel om det gällde att köpa ut några enskilda familjer. Stråvall var strateg och liksom han passat på, när rätta tiden var inne, ville han i detta fall dels göra detsamma, dels också tillförsäkra sig en reträtt, när förhållandena vände sig. Besöket på Stora Kommissionen visade också, att han här hade möjligheter till en betydande affär.
Han skulle uteslutande ha ägnat sig åt njutningen av denna tanke, om han icke helt oväntat fått se en syn, som i högsta grad överraskade honom.
Gunnar Wiepe kom på gatan i tydligen mycket förtroligt samtal med en dam. De gingo helt sakta som om de väntat någon, och mycket riktigt kom Ingrid hastigt ut till dem från Kompaniet.
Stråvall tog en omväg för att undvika dem och skyndade på stegen.
Harriet var ensam, när han kom till Wiepes.
-- Se här skall du få se något, sade hon ivrigt och pekade på en väldig syrenbukett, som ännu stod i sina omslag i tamburen. Hon lyfte undan papperet och visade ett visitkort:
K. G:SON GEHNFELDT
Godsägare.
Det var hans »officiella» kort ...
Adressen var till Ingrid.
-- Kan du tänka dig något så oförskämt, utbrast hon mera upprörd än han någonsin sett henne.
Stråvall log, osäker om vad han skulle säga.
-- Du träffade ju Gunnar på hans byrå, och då vet du ju hur pass den där karlen känner Ingrid.
-- Men det kan vara ett skämt, försökte Stråvall, oviss om hur han borde ställa sig, när det gällde hans kompanjon.
-- Smakligt skämt det där, vet du. Vi skulle naturligtvis inte ha tagit emot blommorna, om någon av oss träffat budet. Buketten kom upp från portvaktens, men jag har ringt till alla möjliga firmor för att få veta, varifrån den kommit, och det skall jag ha reda på, och tillbaka skall den.
-- Står inte firmanamnet på adresslappen?
-- Nej, det är en blank lapp.
-- Det var mig en baddare, undslapp det Stråvall.
-- Ja, det skulle man kunna säga. Inte skulle du gjort så ...
Hon avbröt sig plötsligt och rodnade.
-- Tror du inte det, sade han och såg in i hennes ögon.
Hon tog ett litet steg närmare honom och besvarade hans blick, och i den besvarade hon frågan.
Drömmen kom för honom och som en fortsättning på den tog han fatt hennes händer och drog henne närmare intill sig. Han bestämde inte längre själv över vad han gjorde utan kysste henne eller lät sig snarare kyssa henne.
-- Adrian, jag visste, att det skulle komma en gång, sade hon och torkade bort en tår från kinden. Men du hade nog inte skickat mig blommor efter vårt första sammanträffande.
-- Jag visste ju inte då, att jag skulle komma att hålla av dig så ...
Möjligen hade han ett ord till på tungan, men han lät det utebli för ännu en kyss.
De stodo alltjämt kvar i tamburen. Han började känna sig en smula osäker. Allt hade gått honom väl i händer, bättre än han vågat hoppas. Nu hade han garde. Men han visste dock icke, om den skulle trotsa eld och vatten ... och han tänkte på, att blod är tjockare än vatten. Han hade visserligen somnat in sent omsider på natten med föresatsen att komma till denna punkt med Harriet just nu. Men han var osäker om det skulle vara klokt att gå vidare och fråga, om hon ville bli hans.
För henne låg allt detta i kyssarna.
-- Tror du i alla fall det är så riktigt att leta reda på firman, sade han, när de kommit in i salongen.
-- Naturligtvis, varför inte?
-- Tja, det kunde se märkvärdigt ut. Det pratas så mycket i affärer.
Hon ledde in på en annan tankeväg.
-- Och du som säger att man inte skall prata i affärer. Jag har just inte fått veta mer än konturerna av dina. Och det var för mig en överraskning att höra av Gunnar, att Gehnfeldt var din kompanjon. Säg mig, vad för slags människa är han egentligen? Ingrid säger, att han ser ut som en robust tysk lantjunkare med ohyggligt sensuella läppar.
Stråvall prisade den tur han alltid haft från sitt första inträde i familjen Wiepe att han råkat komma i det ögonblick han kom. Och han var också på det klara med att det varit klokt, att han icke genast sagt mera till Harriet. Nu hade han huvudet kallt och kunde bedöma sina handlingar. Här inne i salongen var det en annan stämning än i tamburens drömdager.
Men Harriet flyttade sig närmare honom och smekte hans händer.
-- Ja, Ingrid har nog rätt på sätt och vis. Hon har förresten alldeles rätt. Oss emellan sagt håller jag på att avveckla mina affärer med Gehnfeldt. Han har drivit mig för långt. Det har verkligen också blivit rena spekulationsaffärer, Harriet.
-- Du säger det där så ärligt och öppenhjärtigt, så jag skulle nästan tro, att det vore välgörenhetsaffärer, som du gjort.
-- Ånej, det är det inte. Men du vet ju varför jag började. Jag skulle aldrig ha gjort det mot din vilja. Du minns vårt samtal den gången.
-- Jag har många gånger tänkt på det och satt värde på det. Du frågade, om det var min vilja, och sedan ändrade du det till mening.
Han satt tyst och såg mot dörren. En idé höll på att arbeta sig fram hos honom vid sidan av samtalet. Han kände i fickorna, som om han letat efter något och funderade ett ögonblick på att fråga, om han fick röka en cigarrcigarrett, som han i så fall skulle ha hämtat i sin överrock.
-- Förlåt mig, jag skall bara hämta en näsduk, sade han och gick ut.
Det kom för honom att cigarrcigarretten just nu icke skulle ha varit på sin plats.
Ett häftigt buller uppstod i tamburen.
Harriet skyndade ut.
Stråvall hade snavat över syrenerna och buketten var tillspillogiven.