Sexton tekoppar stodo uppradade på ett serveringsbord i Wiepes salong. Det var små nätta koppar utan alla ansatser till japaneseri i porslinet. I stället var det Gustafsberg och bar kungligt namnskiffer och jubileumsårtal.
Sexton små damer voro redan samlade i salongen, fördelande sig på skilda grupper, sittande eller stående. Mellan grupperna gick en jättestor bonbonière, och det knaprades på sötsaker. På borden lågo anteckningsböcker, handväskor, konvolut, portföljer och protokollspärmar kringströdda.
De små damerna kände sig väl till mods, och de flesta av dem talade samtidigt. Miljön var angenäm, och det var behagligt att på väggen se sig betraktad av drottningen i ungdomsporträtt med personlig dedikation »till min kära Ursula Wiepe», det var en påminnelse om tidens allvar att se skimret i solen från marinvärjan på väggen med dubbelörnen och den kejserliga devisen med det krönta namnskiffret.
Det som mindre harmonierade var en ordförandeklubba, men spänningen som blev märkbar, då klubban lätt slogs mot det holländska mosaikbordet, var också uteslutande angenäm.
-- Mina damer, hälsade ordföranden. Vi äro samlade i dag för att dryfta en fråga, som på sista tiden blivit ganska aktuell, och som redan en gång tidigare i förbigående varit uppe i föreningen Samhällsnit.
Teservisen slamrade, och det blev en liten paus.
-- Tack, snälla Harriet, jag har tagit socker ... nej inte grädde, tack, jag vill inte bli fet.
Ordföranden fortsatte:
-- Det gäller bostäderna och barnen. Vår förening har i skilda delar av förstäderna utdelat kläder åt de små barnen och tryckta föreskrifter till föräldrarna om barnens vård, men de senaste rapporterna från våra ombud och från diakonissorna i församlingarna visa, att det likväl är illa ställt med hygienen. Detta står i sammanhang med bostadsfrågan. Barnen i de fattiga hemmen trängas samman med de äldre och sakna luft. Och för många föräldrar äro barnen icke ens välkomna. Moderskapet betraktas som en olycka. Njutningslystnaden stegras i takt med de ökade förtjänsterna. Brottsligheten på detta område är oerhörd, och för penningar utföres bokstavligen mord.
Man lyssnade med andlös spänning till ordföranden. Servisen hade upphört att slamra, och intresset markerades av värmda kinder och skärpta blickar.
-- Man måste söka en samlingslinje, på vilken man kan gå fram till anfall mot detta sociala onda. Det är myndigheternas sak att råda bot för detta, men det bör vara vår förenings sak att vädja till myndigheterna härom.
En talarinna anmälde sig:
-- Det förefaller som om det vore fråga om två skilda saker, detta obehagliga om barnen och om bostäderna.
Flera instämmanden.
Nu var diskussionen i gång.
-- Husvärdarna skulle åläggas att skaffa plats åt barnrika familjer i första hand, yttrade en av damerna. Det finns sådana husvärdar som föredraga rika judar och utländska gulascher framför svenska familjer med många barn.
Här skyndade Harriet Wiepe att öppna sin portfölj. Hon tog fram några papper och begärde ordet.
-- Det finns likväl husägare med sociala intressen, som just söka placera barnlösa familjer i centralbo ... i stadens centrala delar för att ge de barnrika tillfälle att slå sig ned i trevliga trädgårdsstäder. Man kan spåra en alldeles ny tendens i detta avseende. Det finns personer som av intresse för detta köpa tomtområden utanför staden, som de upplåta för billigt pris. En annan sund tendens är bostadsföreningsprincipen. Genom att inköpa ett hus gemensamt kunna föreningar lämna lägenheter till sina medlemmar. Och detta kan ske till självkostnadspris.
En talarinna bad att få en upplysning:
-- Vad är självkostnadspriset för en bostad?
Ordföranden trodde sig kunna meddela, att det vore beroende av vad föreningen betalt för huset. Hon ville understryka vad föreningens kassör, fröken Wiepe, nämnt om tendensen att upplåta trädgårdstomter.
-- Det borde vara koncession på att vara husvärd, sade en talarinna. Det finns nämligen sådana som icke taga någon hänsyn, och dessa borde förbjudas att vara det.
Stämningen i föreningen syntes nu vara en helt annan än då frågan vid ett tidigare tillfälle var uppe. Men diskussionen återfördes nu av ordföranden till utgångspunkten:
-- Huvudfrågan är dock att bereda hem och vård åt barnen, och det är i detta avseende som myndigheterna böra uppmanas att ingripa. Det räcker icke att några enskilda upplåta tomter till barnrika familjer. Under tiden offras så många tusen barn. Det är som om Molok triumferade över samhället. Det finns tusentals kvinnor ...
Talarinnan sänkte rösten och läste upp siffror från ett papper. Hon lämnade utdrag från en samtidigt pågående rättegång och hänvisade till en del offentliga rapporter.
-- Detta är den viktigaste frågan, slutade hon.
-- Men vems är skulden till detta? Man kan ju inte skylla sådant på myndigheterna. De upplåta ju dock lokaler, skolor och annat åt behövande. Det är bara demagogi att tala om Moloks triumf över samhället, om man vill göra detta i sammanhang med bostadsfrågan. Tiden är sådan. Där ligger skulden.
Det var nästa inlägg i diskussionen.
Och så fortsatte den. Då någon enighet icke kunde uppnås beträffande sättet att vädja till myndigheterna, och då meningarna likaså voro delade i fråga om vad denna vädjan skulle gå ut på, sammanfattade ordföranden sammanträdets resultat i följande proposition:
-- Anser föreningen att den i dag diskuterade frågan alltjämt befinner sig på ett så outredt stadium, att föreningen tills vidare bör ställa sig avvaktande?
De svar som avgåvos på frågan voro jakande.
På denna linje skulle alltså föreningen Samhällsnit gå fram. De sexton damerna kunde skiljas åt i medvetandet att ha gjort sitt bästa för att lösa en fråga, som ingen före eller efter detta sammanträde skulle kunna lösa. Diskussionsinläggen voro endast ett eko av tidens tal i olika munnar även på det samhällsplan som representerades av de sexton.
Men talet man och man emellan vid denna tid ledde till möten och resolutioner. Det jäste i samhället, eftersom kärnan angripits, hemmet var sjukt!
En av dessa dagar kom Folke Hjelm över Kvarntorget. Han hade ringt till Hervor. Det var den vanliga dagsrapporten från fronten: »Fienden, bostadsjobbarna, går fram» ...
-- Nu står jag inte ut längre, Folke, klagade hon. Jag går till ...
Men det blev avbrott i samtalet.
Folke ringde igen, men Hervor hade redan gått ut.
Han gick bort över Kvarntorget, dyster till sinnes. Snön yrde genom gatorna, och från taken fördes den för vinden i lätta vita slöjor. Det var som brudslöjor fladdrande i luften, eller som vita svepningar. Och snön blev tyngre och tätare -- ett bårtäcke över hans hopp och drömmar.
Det lyste över entrén till en möteslokal. Han såg ordet »Bostadsfrågan» på ett anslag vid dörren, betalade en slant och gick in.
Här gingo debattens vågor höga under hyssjanden, applåder och bravorop. Det var revolution i luften, reaktion, opposition och indignation. Somliga sutto på golvet, andra klädde väggarna. Det var så fullt som huset tålde, och atmosfären var förtätad.
Folke Hjelm hade samma intryck vid inträdet som om han en stund hållit händerna för öronen och plötsligt ryckt dem undan:
-- ... med sina våningar på åtta rum och två eller tre personer, och det hus jag talar om har 58 eldstäder, rum eller kök, och där bo tvåhundrasjuttio personer.
-- Hör, hör!
-- Ja tvåhundrasjuttio personer och av dem äro 103 under tio år. I en lägenhet på ett rum och kök bor en änka och hennes två döttrar och de ha tre ungkarlar inneboende, och två barn är där, vems det nu är.
Ny talare:
-- Det är smockfullt i varenda kåk, där inte hajarna vräker ut hela familjer och tar möblerna i pant. Och så är det till att fösas in i en kasärn som boskap. En halvsvälter fast man får stå i kö den ena timmen efter den andra i kölden för att få en matbit och andra sitter vid dukade bord i varma bostäder ... Är det ett samhälle? Det är ett helvete.
-- Proposition på det ...
-- Tidsbegränsning ...
Ny talare.
-- Vi som arbeta ha rätt att fordra att få ha ett hem. Råttorna ha bo, och fåglarna ha bo, men för människorna äro bo bara för somliga. Och det är antingen sådana som vräka sig i lyx eller sådana som stoppas in som anjovis så tätt så att dom inte kan spotta förbi varandra. Och det finns sådana som få vara inne skiftesvis för att det är så liten plats. Nej, upp med dörrarna till de stora stenhusen eller slå in dem med murbräckor, och tag var och en vad han har rätt att få.
Bravorop och applåder.
Ny talare.
-- Vad är ett hem? Det är inte så mycket som en cigarrett, för ett hem får säljas av vem som helst, men om någon utan att ha licens att handla med tobak säljer en cigarrett får han böta. Det finns ingen begränsning för rätten att handla med människoboningar. Här gå tusen unga män och kvinnor och vänta att få bilda familj, och den ena dagen efter den andra är det hundra som gå under, för att de inte ha något att flytta in i. Vad är ett hem? Så och så många kubikmeter luft till bestämt pris, eller helst obestämt ... Applåder ... Fritt tillträde för värden när som helst ... Dånande bifallsyttringar ... Skyldighet att släppa in andra spekulanter, som kunna köpa ut en ur hemmet. Det är inte helig mark det som är människors nästen, men djuren döda dem som vilja tränga in i deras, därför att det är deras eget bo. Men våra ägas av andra, och vilja vi inte göra som de bestämma, komma lagens väktare och kasta ut oss.
Nästa talare tog upp samma tråd:
-- Våra hem äro bara detaljer i industriföretag på lång sikt, kalkylerade på halva eller hela århundraden, låsande utvecklingen, bindande individen. Det har gått så långt att hemmen standardiseras. Det individuella begäres inte. Vi bo i hyreshotell på tid. Vi bindas i spiltor vid sidan av andra och måste avlyssna grannarnas livsyttringar i avloppsrören och genom trossbottnarna och väggarna. En mänsklig verksamhetsålder räcker inte till att amortera dessa stenkolosser. Vi måste hjälpa till genom ett par generationer, och där stå vi på samma punkt. Det skall vara visst utbildat folk att ta emot oss i världen när vi komma, och de döda skola ha sina ceremonier när de gå, men vi levande äro i händerna på kreti och pleti, folk som i hela sitt liv inte göra annat än suga ränta på de pengar de pressat ut ur samhället med lagarnas hjälp.
-- Jag gör inget yrkande, sade talaren, och jag föreslår ingenting, för det tjänar ingenting till. Man får ändå inte alla med sig, för de som ha det sämre än djur skämmas för sitt elände och visa det inte, de som tvingas till brott de tiga, och de som ha råd att betala de ha det bra ...
Folke Hjelm märkte att han var eld och lågor, och hans händer applåderade medan han instämde av hela sin själ.
Den ene efter den andre vittnade om nöd och elände och till sist uppträdde en kvinna.
-- Jag har en syster som går på gatan. Hon var förlovad och de skulle gifta sig, men det fanns inte ett rum att få som de hade råd att betala tillträde till, och så ackorderade hon ut barnet. Men det var sju barn på stället, alla från ensamma mödrar, och hennes barn dog. När jag var där med henne, låg där barn i lådor på golvet i sin väta och maskarna kröp, och detta är ett samhälle. Och vem som helst får ta emot barn för pengar. Ja det är dagsens sanning, och nu går hon på gatan, för det både kläder och föder henne, och så har hon alltid plats för natten. Och hon kan berätta, att det finns gott om rum hos överklassens ungkarlar ... och gifta med. Bara de betala så få de. Och om alla rummen som ogifta gulascher ha bleve tagna till hederliga familjer med barn, så skulle det nog vara bostäder att få ... Tack för ordet ...
Kvinnan slutade med gråten i halsen, och ett frenetiskt buller vidtog.
Mötet uttalade sitt krav på omedelbar ransonering av bostäder, och därvid stannade saken.
Det var den linje, på vilken dessa olyckliga ville tvinga fram en lösning på den fråga, som icke heller av dem skulle kunna lösas.
När Folke Hjelm kom ut på gatan, tänkte han på Stråvalls iskalla leende. Han knöt händerna.
Denne man skulle kunna göra honom till mördare, och om han bleve det, skulle han förlåta sig själv.
Han ringde till Hervor och fick veta, att hon var hemma och att hon häftigt insjuknat ... kanske spanskan ...