Det var återigen en de krossade illusionernas dag hos familjen Tedelius vid Sturegatan.
Lektorn hade vaknat tidigt, och medan han låg och rökte sin långpipa i sängen sällskapande med sin käraste ferielektyr, Shakespeare, råkade hans tankar göra en ganska yster urspåring. Han läste Cymbeline och kom till det förunderliga rimmet i tredje aktens första scen, då drottningen i sin dialog med Cloten säger om Cesar:
»... A kind of conquest Caesar made here; but made not here his
brag of 'came' and 'saw' and 'overcame': With shame -- ...»
Där stannade lektor Tedelius och snappade efter röken i pipan ... Just den vitsen hade Folke Hjelm stupat på dagen förut, när han kom tillbaka från en resultatlös jakt efter en ledigannonserad lägenhet. »Jag kom och såg ... men kom inte över den», hade han försökt, hänvisande farbror lektorn till urkällan.
»Han var för sent ute, gossen», tänkte lektorn »men nu kanske det vore tid.» Han såg att klockan var sex och tog på sig nattrock och tofflor, satte ny eld på pipan och vandrade nedför spiraltrappan och till Hervors rum.
-- Är du inte vaken än, Tösen, skämtade han och tände.
Hervor låg klarvaken i sin säng och grät.
-- Seså, Tösen, det skall nog bli bra. Är det våningen du sörjer över så här bittida?
-- Ja ... ja, pappa, det ser så hopplöst ut. Jag drömde att Folke hade fått en lägenhet och så vaknade jag ...
-- Gör nu som jag säger dig. Gå ut till Fina och bed henne vackert, så går hon och köper alla morgontidningarna åt dig. Leta genom dem, och om du finner något så skynda dit och tag dem på sängen. Det är sättet skall du tro.
-- Ja tack, pappa, det skall jag göra, sade hon och fick en gnista hopp.
-- Kan du tänka dig, att jag fick den idén av Shakespeare, sade lektorn med den lilla kristidskvarlevan av mage gungande av skratt under nattrocken.
Nu måste verkligen också Hervor skratta, ett gott befriande skratt.
-- Du är då skojig så det förslår, pappa ...
Fina hämtade tidningarna. Hervor hade varken öga eller sinne för de feta telegrammen från fronter och metropoler. Hon rusade genom annonsspalternas visthusbodar av lagrade varor under allehanda skyddande förklädnad tills hon fann »Att hyra». Den ena spalten var mera laddad med missräkningar än den andra. Det fanns att köpa, alltid att köpa hem, men ... jo, verkligen ... ett telefonnummer. Där skulle lämnas anvisning på en lägenhet.
Hon gick resolut ut till telefonen och ringde. Ingen svarade naturligtvis vid denna tid, men hon hade satt sig i sinnet att väcka upp de döda per telefon om så skulle behövas. En envis telefonringning om natten kan tränga genom väggar och trossbottnar. Hon ringde och beställde på nytt. Om så pappa lektorn skulle få betala högsta abonnemanget på kuppen för överskridet antal samtal, så skulle hon väcka annonsören.
-- Bara ring, snälla fröken, det gäller livet, sade hon till den otåliga telefonisten.
... det gäller livet ... Hon blev rädd när hon hörde sina egna ord. Hennes tankar hade på sista tiden tagit förtvivlade vägar, räknat med de äventyrligaste möjligheter. Finge de icke lägenheten så att de kunde gifta sig inom de allra närmaste veckorna, skulle hon icke kunna stå ut ... Om de haft ett hem nu, skulle de ha varit gifta och allt hade varit så bra, så bra som två unga människor kunna önska och drömma i lycklig väntan att se sin kärlek förkroppsligad.
När ingen svarade på hennes signaler gjorde hon sig underrättad om adressen till det uppgivna telefonnumret.
Det var ett hemligt nummer ...
-- Hem-ligt, hem-ligt, du djävulska ironi, utbrast hon och gick förtvivlad tillbaka till tidningarna.
Hennes spänning ökades i den mån väckarklockan på hennes nattbord drog i väg med minuter och halvtimmar.
-- En lägenhet om två rum och kokvrå att övertaga ...
Också här ett telefonnummer ...
Ingen svarade på numret. Men nu fick hon av telefonisten en adress vid Regeringsgatan.
Klockan 8 stod Hervor utanför tamburen till den lilla mörka lägenheten. Hon hade kommit först. Ingen svarade på hennes ringning. En trappsoperska kom släpande med sin attiralj, stannade och slog sig i samspråk.
-- Det är till att söka lägenhet förstår jag, eller kanske fruntimret har en att bjuda ut, snattrade gumman.
-- Jag söker verkligen lägenhet, svarade Hervor utan att dölja sin överraskning över gummans klarsynthet. Men hur ...
-- Jo jo, här springer dom natt och dag och drar upp smörja och elände i trapporna. Jag tror snart hela stan har varit här.
-- Jaså, är det ett förmedlingsställe?
-- Jo något, skulle jag tro. Se här bor ingen här inte, utan det är en lägenhet som dom fått när gamla frun som var här dog, och den har dom full med telefoner och sånt, och där är ett fruntimmer om dagarna och håller rulljangs.
-- Det låter inte värst bra.
Gumman fick brått att släpa vidare med sin sopborste. En elegant dam frasade uppför trapporna, såg kärvt på Hervor och plockade fram en nyckel ur en parfymdoftande handväska.
-- Förlåt, det var ju här man skulle få anvisning på en lägenhet?
-- Jaså, damen har tagit reda på adressen. Stig in.
Tonen lät inte heller så lovande, tyckte Hervor. Men hon skyndade att följa damen. När dörren slogs igen, ringde det i en telefon och samtidigt på tamburdörren.
Det var en kanske trettioårig dam, gissade Hervor. När hon lade av handskarna, märkte Hervor, att hon bar två släta smala ringar med en kolossal diamantring emellan.
-- Hur var namnet, frågade damen i affärsmässig ton.
-- Hervor Tedelius. Min far är lektor Tedelius och jag söker en lägenhet, eftersom vi tänkte gifta oss till våren.
-- Er far och ni?
Hervor rodnade av raseri. Hon var inte på humör att uppskatta detta slag av grotesk humor. Men damen log ett vinnande leende och det kastade lika plötsligt om Hervors rörliga sinne.
-- Min fästman, ingenjör Folke Hjelm, och jag ...
-- Jag har verkligen en liten lägenhet på förslag åt er, men det förargliga är, att människorna vilja ha ett ganska stort belopp i avträde.
-- Hur mycket kan det vara fråga om?
Damen mönstrade Hervors oklanderliga kappa och handskar, såg på hennes kängor och hatt, men stannade vid den lilla enkla handväskan.
Hervor hade gått genom precis samma inspektion några gånger förr hos liknande bostadshandlare, och hennes tanke irrade till önskelistan hon räknat upp för Folke, i det hon gömde sin handväska i muffen.
-- Tretusen sexhundra kronor, sade damen, men då får ni korkmattorna också.
Damen lämnade adressen.
Hervor gick med en obehaglig förnimmelse av att det hela stötte på ocker. Men hon visste också av tidigare erfarenhet, att detta slags schackrare i hem icke skulle låta sig beslås med ett sådant anbud i vittnes närvaro. Intrycket av denna dam i denna avdankat hederliga miljö var så oharmoniskt som möjligt.
Hon gick till den uppgivna adressen och fann en liten vrå, som skulle kunnat vara ett idealhem för henne och Folke, men utom det stora beloppet begärdes lika mycket i hyra, eftersom huset stod utanför lagen.
I trappan mötte hon en utlänning av semitisk gulaschtyp, som gav henne en oförskämd blick och med äcklig säkerhet presenterade sig i tamburdörren till den lilla lägenheten. Det föll henne in att vänta en stund på gatan. När hon såg gulaschen gå upp i sin väntande bil, gick hon tillbaka upp och frågade, om hon kunde få betänketid på lägenheten.
-- Den är uthyrd, svarades snäsigt, och dörren flög igen.
På kvällen kom Folke med rapport över sin dag.
-- Vet du, tösingen min, sade han, jag tycker vi är som ett skatpar på en stor slätt, där vartenda träd är fullproppat med bon och där ett enda är ledigt, men när vi kommer till det med våra pinnar, så står det någon och schasar bort oss.
-- Du käre, sade hon bara, och de sutto tysta en stund.
-- Men det kanske finns en utväg ändå. Du vet att jag fick ett litet hopp hos Stråvall på Rusthållaregatan.
-- Ja, ja, skynda ...
-- Lägenheten står fortfarande tom. Nu är den inte att hyra utan till salu. Det är två rum, hall och stort kök, badrum och värme, och han vill ha 38,000 kronor.
Hervor trutade missnöjd och gav ifrån sig ett gnyende ljud av missbelåtenhet.
-- Men det är bara fråga om skenköp. Vi behöva bara betala räntan på beloppet. Det är sju och en halv procent och skall betalas förskottsvis, sade Folke.
-- Jag blir snurrig i huvudet av alla dessa procent och siffror. Säg bara om du tror vi kan.
-- Visst skulle vi gå i land med det, men den slavhandlarn vill inte bestämma sig. Han tror att han skall få någon som betalar hela beloppet kontant.
Egentligen hade Folke inte berättat hela sanningen för Hervor. Han ville bespara henne det som inträffat.
När han kom och sökte Stråvall, blev han mottagen av dennes husfröken och tillsammans med henne och en pudel hade han besett den lediga lägenheten. Han hade presenterat sig och fått veta, att hon hette Wagner, och han erinrade sig, att han sett henne i ett något äventyrligt sammanhang på ett utvärdshus med en godsägare Gehnfeldt, som han också råkat under sin långvariga bostadsjakt.
Det föll honom in att smickra henne och inleda en liten flirt med pudeln som ett slags frivilligt medium. Kanske skulle denna människa kunna påverka Stråvall. Det föreföll ju i varje fall sannolikt att hon skulle kunna det, och vad flirten beträffade var hon inte hårdskruvad.
-- Här har ni sannerligen mitt öde i edra händer, sade han. Ni behöver ju bara ge direktören en varm blick så blir han som ett vax och låter mig få lägenheten.
-- Han är nog som ett vax ändå utan den blicken, tror jag, sade hon.
-- Men ni själv då, skulle ni inte kunna låta beveka er. Ni har alldeles säkert något att bestämma ...
-- Ja, vet ingenjörn, då skulle ni få lägenheten, sade hon och klappade pudeln ... eller vad tror du, Bjuttan.
-- Om jag vore rik och fräck skulle jag erbjuda er intill hälften av mitt rike.
-- Men vad skulle då den andra hälften säga?
Folke Hjelm hyvlade av resten av samtalet och kom iväg. Det var honom ganska tydligt, att vad man än med lätthet skulle kunna få, så var det då ingalunda ett hem.
Nere på gatan mötte han Stråvall, som hoppade av en spårvagn.
-- Får jag besvära direktörn med ett par ord?
Stråvall hade ett dött leende över ansiktet, men han log inte i sitt sinne. Det var lätt att se, att han var ytterst upprörd.
-- Var så god, herr ingenjörn, sade Stråvall och väntade med halvöppen mun och nästan flämtande som en andfådd terrier.
-- Nu måste direktör Stråvall göra slag i saken och låta oss gifta oss och flytta in.
-- Ja, om bara jag kunde själv bestämma över den saken.
-- Det är ju i alla fall er egen lägenhet, och jag går med på skenköpet.
Stråvall såg sig oroligt om.
Folke Hjelm kände i det ögonblicket en svårtämjd lust att ge karlen en ordentlig örfil, men han lyckades bemästra sina känslor.
-- Skulle inte ingenjör Hjelm vilja vänta en tid, till april eller så ...
-- Nej, det går inte, svarade Folke häftigt.
-- Ja, då är jag rädd att ...
-- Rädd att ...?
-- Att jag måste sälja lägenheten.
-- Förlåt, men det där begriper jag verkligen inte. Skulle ni vara tvungen att sälja lägenheten nu, därför att jag inte kan vänta på den tills i april.
Stråvall flinade kallt och vände huvudet på sned.
Det blev för mycket för Folke.
»Förbannade humbug och blodsugare.»
Folke hade orden på tungan men i sista ögonblicket hejdade han sig. I stället sade han helt kort:
-- Ja, herr Stråvall, jag släpper inte taget.
Det låg hot i tonen, som ej kunde missförstås.
Stråvall strök utmed väggen som en hundvalp. »Den där lägenheten kommer att kosta något för herrn», tänkte han, när han slank in genom dörren till marmortrappan.