Där åtelen är ...
När ett papper går upp på börsen, rusa köparna till. Samfärdselns alla tekniska apparater föra budskapet över landet. Där sitter en skara iakttagare i alla städer färdiga att fånga tillfället. Efter dem komma andra från alla de mörkaste vrår. Somliga lyckas. Andra komma för sent.
Men i en invigd krets sitta några få och le. De hade köpt, innan papperet steg, innan budskapet spreds, innan rusningen började, och de sälja i tid. Det kan vara två dagar eller tre. De få invigda vinna vad de andra förlora.
Det är spekulationens lag, reglerad av lag och förordningar. De som offras äro själva spekulanter, och varan är till för dem.
När människohem äro varan och stiga i pris, då är det människoliv som offras. Varan är till för den som kan betala. Det kan vara i år, men det kan sätta märken genom tider. Hemmen stå utan lag. De som icke kunna betala stå utan hem.
Adrian Stråvall kunde le. Han hörde till den lilla krets av invigda, av tillfällets män, som voro med och visste sin tid, köpte hemmen och höllo dem fala. Han visste, att det kunde vara några år. Det hade skett så förr genom alla tider. Det stod att läsa i ord och siffror. Men de som gjorde lagarna och förordningarna, hade ännu icke läst det.
Hem kunde köpas, hem kunde säljas. Varför skulle icke de invigda passa på?
Det gick år, innan lagar kommo för att skydda människohemmen. Stråvall köpte hus, och sålde. Tiden var hans, och han var dess exponent. Han gjorde stentrappor till marmortrappor, och trä till mässing. Allt kunde han betala, eftersom allt betalades.
Och när lagarnas dråpslag skulle drabba hemmens skövlare, då stod Stråvall leende och oberörd. Han och hans kompanjon. De voro invigda, de voro alltjämt tillfällets män, och lagarna gåvo dem nya tillfällen.
Den som lagen drabbade var icke Stråvall. Dråpslagen föllo blindt i en oskyldig flock.
Stråvalls kompanjon ...
Vem var godsägaren K. G:son Gehnfeldt?
Vid denna tid slog döden vidt och bredt under en rasande epidemi.
Där sutto i ett par små rum helt nära Pauli kyrka tre personer vid lika många telefoner. När ambulansen gick, ringde det i någon av de tre telefonerna. När en far dog i sitt hem ringde det i telefonerna. De tre personerna antecknade och ringde igen. Då svarade godsägaren K. G:son Gehnfeldt.
-- Det är bra, det här går fint. Jag skall se på huset.
Då steg en herre ned med hissen i ett hus, också det nära Pauli kyrka. Han möttes av sin chaufför vid dörren och sade adressen på huset, där döden skövlat ett hem.
Det var godsägaren K. G:son Gehnfeldt.
Men det kunde också hända, att någon av de tre personerna ringde ett annat nummer. Då steg en liten herre ned i huset Rusthållaregatan 5, kvarteret Skedbladet, och han ställde sig på främre plattformen av en spårvagn och slank en stund senare in i det hus, dit döden visat vägen.
Det var herr direktören Adrian Stråvall.
Stråvall gjorde få affärer, men när han gjorde någon köpte han huset, där ett hem var tomt. I så fall var Gehnfeldt med om affären, och då kunde köparen heta:
AKTIEBOLAGET CENTRALBOSTÄDER.
Gehnfeldt gjorde många affärer, men när han gjorde någon hyrde han det lediga hemmet för en vän. Och då ringde det i någon av de icke tre utan fem telefonerna i en liten mörk lägenhet vid Regeringsgatan, där en kvinna svarade och antecknade den nya adressen ...
Hon hade tre rum denna kvinna och ett av dem var ett gammalt förmak, som luktade antikvariat. Där satt en kanariefågel i en bur och där låg en bibel på ett bord. Där voro gamla atenienner och där funnos album på borden. Möblerna voro av nött plysch, och på soffa och stolar hängde slitna antimakasser. Det gick en jämn ström av människor upp och ned för hennes trappor. Men endast en och en fick tillträde till det gamla förmaket. De andra fingo vänta i ett matrum, där stolarna hade flätade sitsar och rottingryggar, och där skänken hade röda små glasfönster.
En besökande kunde fråga:
-- Ni annonserar, att ni har en lägenhet?
Kvinnan kunde se på den frågande från topp till tå och svara:
-- Tyvärr, den är just uthyrd.
Men till den nästa kunde hon säga efter en forskande blick:
-- Ja, det skulle kunna hända. Jag har en spekulant, som bjuder 900 i avträde. Det går an att se på lägenheten klockan 2.
Och då kunde denna kvinna gå in i nästa rum och ringa en av de tre personerna i huset nära Pauli kyrka:
-- Var på platsen klockan ½1 och bjud ett tusen.
Nästa besökande kunde få till svar:
-- Möjligen kan det gå för femton hundra. Det är ju inte jag själv som hyr ut, så jag kan ingenting lova, men passa på straxt före klockan 1, för det är många som reflektera.
Men kanske nästa besökande gjorde frågan:
-- Det var ju ni som annonserade efter en lägenhet?
-- Ja, varsågod och sitt. Se, det var en bekant som behövde den.
-- Men det fordras tusen kronor i avträde.
-- Det låter mycket, men kanske han kan reflektera, om lägenheten passar.
Och så ringde kvinnan till godsägaren K. G:son Gehnfeldt, eller till någon av de tre ...
I trappan till denna lilla mörka lägenhet stodo, gingo eller kommo unga kvinnor strålande av hopp, unga män, gamla, alla i spänning, några få glada, de flesta förgrämda av bitter besvikelse. Det var en bönernas och förbannelsernas trappa, och uppe hos denna kvinna avgjordes människoöden.
Det var en av godsägare K. G:son Gehnfeldts kvinnor.
Han hade verkligen varit godsägare, innan ödet förde honom in på annan marknad ute i världen. Ingen form av transaktioner var honom främmande. Han hade varit sjukgymnast och gruvfogde i Amerika, handlat med vapen på Irland och med fartyg i Norge. Tidens stormar hade kastat honom tillbaka mot utgångspunkten. Han hade handlat med hästar, svin och bomull. Den sista varan av de tre markerade en ny undergång, som för vem annan som helst kunde ha blivit slutgiltig, men som för honom endast betydde ny vistelseort och ny marknad. Det var en man som besatt många medel och icke skydde att använda något av dem. Nu var han uppe, och hans reträtt var garderad -- ett gammalt gods på Fyen hade han köpt i tid, varnad av sitt föregående och förvissad om att också det närvarande skulle ha ett slut.
Början av Stråvalls affärer med kompanjonen gjordes vid en transaktion, för vilken Stråvall måste hos Gehnfeldt deponera ett mindre kontant belopp, samtliga sina värdehandlingar inklusive marmorkontraktet och mot hedersord om diskretion Ingrid och Gunnar Wiepes reverser på 4,000 kronor. Av dessa handlingar hade Stråvall sedermera återfått samtliga utom de båda reverserna. Gehnfeldts hedersord täckte emellertid risken av en indiskretion.
Då lagen till hemmens skydd väntades, ägde A.-B. Centralbostäder fastigheter i olika delar av staden. Planen för förvaltningen av de fastigheter, som icke i tid kunde avyttras med förtjänst, omlades vid detta tillfälle, då alla uppgifter om lagen voro tillgängliga för Stråvall under hela utvecklingen av denna fråga. I samtliga fastigheter bildades bostadsföreningar genom Gehnfeldt eller Stråvall med bulvaner. De lägenheter, som kunde göras lediga, undandrogos lagen genom att förklaras till salu och icke att hyra. En summa skulle betalas kontant. På återstoden skulle endast betalas ränta, men allt blev per år tre gånger den hyra som lagen tillät.
Att icke hela Stockholm genomgick denna förvandling till minuthandel med bostäder var icke Stråvalls fel, icke lagens förtjänst -- det var efter Stråvalls uppfattning uteslutande en »dumhet» från de många lojala husägarnas sida. Om varje lägenhet, som genom en allmän omläggning efter det Stråvallska bostadsföreningssystemet blev ledig på detta sätt, utbjudits till salu, skulle den möjligen blivit tom -- liksom hundratals lägenheter av denna anledning stodo tomma under den svåraste bostadsbristen -- och ägaren skulle fått böta 40 kronor. Men dessa böter jämte den lediga lägenhetens adress skulle då ha meddelats i offentliga kungörelser till allmänhetens upplysning -- god och billig annonsering, som kunde leda till försäljning av lägenheten.
Mönsteraffären på detta område gjordes av Stråvall och Gehnfeldt med skydd av lag och myndigheter och med slutakten i form av en offentlig förrättning. Det var transaktionerna med »Bostadsföreningen Rotundan u. p. a.», vilka hade följande skeden:
- Godsägaren Gehnfeldt köpte fastigheten kallad Rotundan i kvarteret Skedbladet av den ursprunglige ägaren, som innehaft den i 23 år, för 168,000 kronor -- varav 60,000 kontant. Pris per eldstad 4,200 kr.
- Bildades bostadsföreningen Rotundan u. p. a. med styrelse: Gehnfeldt, en dam vid Regeringsgatan samt tre personer från Gehnfeldts kontor.
- Köpte »Föreningen» fastigheten Rotundan av Gehnfeldt för 280,000 kr., en transaktion som på papperet hade följande utseende: »Kontant 60,000 kr. enligt kvitto från förre ägaren, tidigare inteckningar 108,000 kr. samt ny inteckning av en hr. A. Stråvall på 112,000 kr.»
- Såldes lägenheter till »inskrivna medlemmar» à 7,000 kr. per eldstad, »föreningens självkostnadspris». Inbetalt: Kontant likvid 65,100 kr., första amortering 21,700 kr. och räntor 15,190 kr., summa: 101,990 kr.
- Beräknad ränteintäkt var kronor 25,200. Effektiv ränteintäkt kronor 15,190. På grund av detta underskott brast föreningen i betalningen av räntan å hr. A. Stråvalls inteckning.
- Hr. A. Stråvall begär huset i mät.
- Förordnas av vederbörande myndigheter om exekutiv auktion å fastigheten.
- Inropas fastigheten av A.-B. Centralbostäder för 220,000 kr.
- Samtliga lägenhetsägare voro härigenom utslagna från sina rättigheter.
- Huset ägdes alltså nu av Stråvall och Gehnfeldt som för detsamma kontant utlagt 60,000 kr. och kontant mottagit 101,990 kr. Bruttoinkomst: En fastighet och 41,990 kr kontant.
Stråvall hade dessutom nu inflyttat i det fullt moderniserade huset Rusthållaregatan 5, varefter ställningen i kvarteret Skedbladet enligt Stråvalls egna anteckningar var följande:
Kvarteret omfattade mot väster tre fastigheter, av vilka den nordligaste var Rusthållaregatan 5. De två övriga ägdes av A.-B. Centralbostäder;
mot norr, vettande mot Pauli kyrka fyra fastigheter. Tre av dessa oåtkomliga. (Möjliga i händelse av ägarens obestånd genom hyresregleringen.) Den fjärde önskvärd;
mot öster tre fastigheter. Den första Gehnfeldts. Den andra icke önskvärd. Den tredje överspekulerad;
mot söder fyra fastigheter. Två av dessa utgöra Rotundans dubbelfastighet. De två övriga oåtkomliga på grund av ägarens halstarrighet.
Dessutom hade Stråvall själv ägt elva olika lägenheter i bostadsföreningar. Av dessa hade han med förlust sålt en och med förtjänst åtta. De två återstående voro uthyrda genom en dam vid Regeringsgatan. I uthyrningen av den ena av dessa lägenheter hade ingått diverse äldre möbler från Stråvalls hem för 3,680 kronor.
Adrian Stråvalls mellanhavanden med godsägare Gehnfeldt voro vid denna tidpunkt ytterst invecklade. Ytterligare tilltrasslades detta förhållande genom delägareskapet i A.-B. Centralbostäder, vars övriga aktieägare voro bulvaner eller hos Gehnfeldt anställda personer. Två aktier innehades dessutom av fröken Harriet Wiepe.
Affärerna rörde sig på papperet om miljoner. Ett avsevärt belopp hade emellertid Stråvall för egen del placerat i säkerhet i förseglat konvolut som hemliga handlingar i brandfritt valv.
Stråvall litade fullkomligt på sin kompanjon, men det belopp han reserverat motsvarade hans långt drivna anspråk på försiktighet i allmänhet.
Redan i Gehnfeldts utseende låg för Stråvall en garanti. Han var av den breda svenska godsägartypen utan fruktan och hänsyn. Detta var stommen. Figuren hade något kvar av det militära. En fullkomlig månförmörkelse av blåsvart hår var lägrad över hans skalle. Han hade ett vårdat yttre och ett energiskt ansikte som också kunde kallas vackert.
Gehnfeldt älskade de starka sensationerna -- kvinnor mest.
Det var en enda sak som irriterade Stråvall:
Gehnfeldt hade på skämt bett Stråvall sammanföra honom med Ingrid Wiepe.
-- Jag är ju hennes fordringsägare, hade han sagt, men han hade ytterligare betonat, att han skämtade.
Detta hade Stråvall också velat tro.