Friherrinnan Ursula Wiepe brukade på sensommaren resa till Bad-Nauheim för att få åtminstone tillfällig lindring i en ständigt återkommande reumatisk krämpa i handlederna. Harriet skulle följa med i hopp att finna bot för en besvärande huvudvärk, som hennes läkare förmodat vara en följd av hennes myckna arbete i de många föreningar och sällskap, i vilka hon strängt taget var den ledande själen. Hon hade också haft en mycket ansträngande tid med avslutandet av årets räkenskaper i de av föreningarna som förlagt sina huvudstämmor till denna årstid. Dessutom måste en del detaljer ordnas för den tid då hon skulle vara borta. Bland annat skulle en liten hjälpbyrå öppnas för meddelande av råd och upplysningar till oerfarna flickor från landet, vilka nu i stort antal kommo till huvudstaden med anledning av de goda förtjänstmöjligheterna. I denna hennes verksamhet hade Adrian Stråvall börjat alltmera om icke framträda så dock på ett eller annat sätt biträda.
Hjälpbyrån för de oerfarna flickorna hade upprättats av föreningen Samhällsnit, vilken kort förut mottagit en kontant penninggåva av givare »som ville vara anonym». Samma dag hade Adrian Stråvall och Harriet Wiepe utan personlig avledare för den allmänna nyfikenheten promenerat på Strandvägen och Djurgården. Sedan hade de druckit te på Grand med tre kvinnliga styresmän i sällskapet »Lotusknoppen», där för övrigt Stråvall denna vår varit synlig vid en musikstund, då unga vitklädda flickor med liljor i händerna utförde sång till harpa. Stråvall hade varit varmt tilltalad av detta sällskaps verksamhet, och samtalet med Harriet under Djurgårdspromenaden hade rört sig om ungdomens höjande mot allt högre och högre ideal.
Adrian Stråvall hade också velat ägna friherrinnan Wiepe en vördsam hyllning och låtit sända henne en jardinière innehållande gula rosor jämte hans visitkort, en gåva som den gamla damen fann ytterst älskvärd, men som stötte på Ingrids bestämda kritik. Jardinièren var nämligen av kristall, en vara som Ingrid djupt föraktade såsom betecknande gulaschsmak eller på sin höjd den äldre nucksmaken. Dessutom borde luktärter ha varit mera på sin plats än dessa rosor, som hon fann vräkiga.
-- Det är en pretentiös best den där Stråvall, hade Ingrid sagt till Gunnar.
Gunnar hade godmodigt invänt:
-- Han är som han är, varför skulle just han vara fulländad. Du är som du är och ser helst att ingen lägger sig i det.
-- Men du måste väl medge, att man bildar sitt omdöme om en person just av sådana saker.
-- Ja, naturligtvis, medgav Gunnar med en loj axelryckning. Men Stråvall är affärsman i grund och botten. Ett par generationer till och familjen Stråvall kanske representerar kulturen. Vår tid börjar ta slut, och det kommer en ny uppsättning människor, som skall ha sin tid.
-- Ja, men den där utvecklingsprocessen tar sin rundliga tid, sade Ingrid.
-- Förresten tycker jag vi dra all den nytta vi kunna av Adrian, sade Gunnar allvarligt.
Ingrid teg.
Stråvall hade lämnat Gunnar det önskade beloppet, och -- även den affären hade avslutats på ett fullt betryggande sätt. Det skedde inne på Gunnars rum. Gunnar hade skrivit en revers på summan.
-- Det är ju onödigt, att någon känner till det här, hade han sagt.
-- Men namnet skulle kanske bevittnas ... ja, du förstår inte för min skull, men jag kunde ju falla från, och om det skulle vara fordringsägare ...
Gunnar blev en smula överraskad.
-- Här är ju i alla fall mitt sigill på papperet, men som du vill ...
Stråvall avbröt honom:
-- Saken är mycket enkel. Ingrid skulle ju använda pengarna. Det är ju egentligen för hennes del. Om hon skriver en förbindelse till dig, att hon står för din revers till mig, så lägger du bara det papperet i dina privata handlingar, och så är saken klar.
-- Jaså, du menar att det är jag som kan falla ifrån. Du har alldeles rätt, affär är affär, Ingrid skall få skriva ett papper. Det kommer att ge henne respekt för pengarna.
Gunnar hade låtit sin syster skriva den begärda handlingen. Hon hade bestämt vägrat att lämna ut den, om den skulle läggas i Stråvalls händer. Gunnar hade lugnat med att det bara vore en formalitet, och han hade lämnat Stråvall också detta papper i förtroende.
-- Jag har verkligen aldrig lånat på det viset förr, sade han, men det har också varit mindre belopp, och det är ju fullt korrekt att du skall ha säkerhet ... om du nu är nöjd med denna.
Stråvall hade förklarat sig fullt nöjd och tillagt:
-- Det här låser jag ned bland mina papper, så du kan vara alldeles lugn. Och räntan kan ju oss emellan göra detsamma.
Gunnar Wiepe tog i allmänhet saker och ting med orubbligt jämnmod. Han var egentligen för bekvämlig för att lägga något vid sig i onödan, men det var inte alldeles utan att han ett ögonblick tvekat. Emellertid hade han gjort detta för systerns skull. Han hade nog vänner som i likhet med honom själv kunde göra upp en penningaffär utan skriverier, men det var verkligen så, att någon av dem svårligen kunnat försträcka det belopp som fordrades. »Stråvall är nu en gång sådan», sade han för sig själv med ett litet leende.
De båda handlingarna nedlåstes av Stråvall i hans kassaskrin, och några anteckningar i den svarta boken där förklarade dem närmare.
Så reste Gunnar och Ingrid över England till Spanien, och friherrinnan Wiepe och Harriet till Tyskland. Reseriktningarna angåvo på sätt och vis också deras sympatier i den stora fråga, som just då höll världen i spänning.
Stråvall fick nu icke längre uppskjuta sin resa till Brinkeberga för uppgörelsen med disponenten om husköpet. Resan hade från början bjudit honom emot, och han kände obehag framför sig i tiden. Men när han närmare funderade på saken, gladde det honom, att han haft onda aningar. Det brukade alltid klara upp sig till slut, när han hade den oron inför något. Ofta nog kunde den säkraste förvissning och trygghet störas av de mest ofattbara besvikelser.
Regnet störtade ned, när Stråvall kom ut på framkörsplanen till den lilla stationen, men det var just ingenting som bekymrade honom. Inte heller gladde honom detta välsignade regn, som man bedt om i kyrkorna och anropat himlens makter för att få till landets räddning från hungersnöd. Hela naturen drack, sädesfälten böjde sig drypande ödmjukt inför detta Herrens under som vederfarits dem. Luften var drivhustung av dunster, som icke fått utlopp ur jorden eller växterna.
Men likväl förvånade det Stråvall, att icke Jakob sade något om vädret och detta regn, då han kom och steg i vagnen. Drängen gjorde bara en stram honnör och satte sig till rätta på kuskbocken. En våt klatsch med piskan satte liksom ett märke i luften, och så bar det av.
Vägarna voro avrunna, och sand och grus bildade deltan i dikena och ända ut på åkrarna, där säden lagt sig. Midt uppe i hästspåret, i hjulrännorna och på gångbanorna lågo urvattnade lik av daggmaskar. En och annan padda kom mötande, också den uppe på vägen, däst av all välfägnad regnet skänkt. Eljest stod hela landskapet som sovande bakom en ridå av regn, förtätad av vattenånga från den ännu heta jordskorpan.
Stråvall undrade mycket över Jakobs fullkomliga tystnad. Vid en ryckning i tömmarna såg han att Jakob hade ring på fingret. Han skulle gärna vilja höra något om den historien, men han spanade förgäves mot beteshagen för att finna utgångspunkt för ett samtal. Till slut måste han ändå fram med ett ord:
-- Vad är det för metall som blänker på Jakobs hand, frågade han i raljant ton.
Det lät på Jakobs svar som om han suttit med orden på tungan och väntat att få säga dem:
-- Å, det är den saken herr Adrian frågade om både på hemvägen och bortvägen när han var här häromsistens, svarade han med ett brett grin.
-- Sesådär ja, då skulle Jakob vara gift nu då?
-- Jo, det stämmer nog det.
-- Nåja, det kunde ju varit förlovningsring också.
-- Ånej, ett stycke längre än så har vi allt hunnit.
-- Då skulle jag gratulera Jakob, för det är förstås en vacker och präktig jänta han fått tag i.
-- Jag menar nog det, herr Adrian.
Stråvall började känna sig osäker, men just här kunde han inte stanna i samtalet, och ännu mindre kunde han hoppa över på något annat om än så närbeläget. Det var något med Jakob.
Älvorna dansade redan i betesmarken. Det strök vita molnskägg genom trädtopparna. Dimmor drogo dälderna genom och dansade. Vem som helst skulle lagt märke till detta och sagt ett vänligt ord vid återseendet av sin barndomsbygd, men Stråvall skyndade att fortsätta samtalet:
-- Är det en stadsflicka eller är hon från landet, Jakobs fru?
-- Några flickor tror jag inte precis det är så godt om i städerna, sade Jakob tvärsäkert. Min hustru är härifrån stället, och en riktig flicka var hon, det kan jag ge eden på.
Stråvall fällde ett förvånadt uttryck, och han var kanske en smula häpen över Jakobs iver att vittna.
-- Se, inte har dom fått något för att dom ränt efter min Gerda, sade Jakob med en knyck på huvudet.
-- Nänä, instämde Stråvall, eftersom han egentligen inte hade något att tillägga.
Han knäppte händerna och teg.
När de kommo fram på gården mötte Tilda.
Stråvall tog drängen i hand och tackade för skjutsen i det han stack till honom ett par sedlar, som han nästan hela sista fjärdingsvägen rullat i handen.
Tilda var askgrå i ansiktet och såg förgrämd ut.
-- Så förinnerligt roligt som det är att se herr Adrian, så tråkigt och bedrövligt är det väl ändå, sade hon och brast i gråt.
-- Nej, varför är det så bedrövligt?
-- Det är väl sista gången, kan jag tro, ja det är då för galet ... och en sådan gentlerman han blivit nu herr Adrian.
-- Gentleman heter det, Tilda, kom ihåg det. Men varför skulle det vara sista gången?
-- Jo, nu skall ju disponenten köpa huset, så nu skall väl jag på inrättningen.
Hennes envisa skräck för inrättningen rörde honom.
-- Tilda vet vad jag alltid sagt. Tilda skall med till Stockholm och få det bra. Lita på det.
Inne i matrummet hade Tilda bullat upp med kaffe och saffransbröd, filbunke och pannkaka, och nu först hade Stråvall den angenäma känslan av att vara åter i barndomen, fjärran världen och allt. Han kände det verkligen uppriktigt som om han stode i begrepp att göra något orätt, då han nu ville flytta gamla Tilda från denna lugna plats till jäktet och larmet i staden. Men tanken varade blott ett ögonblick. Den följdes av en reflexion, som han själv måste stämpla som cynisk: Det var Tildas eget fel, att hon på detta sätt gick och överlevde sig själv. Moderns önskan hade varit, att Tilda skulle få bo kvar några år. Hon hade ju aldrig kunnat veta hur gammal Tilda skulle bli. Och Stråvall behövde löst kapital. Huset måste omsättas i reda penningar.
Men i det senare avseendet hade disponenten ett biförslag. Stråvall skulle som del i betalningen taga rätten att från bruket få vissa kvantiteter marmor.
Stråvall funderade en stund på detta förslag.
Nåja, men det är ju i själva verket inte marmor i egentlig mening, sade han.
-- Föralldel, den har bara felet att vara svensk. Under min praktik i Italien såg jag mycket som var sämre. Se bara ett sådant trappmaterial som detta!
Stråvall nästan ryckte till.
-- Säger disponenten det, säger disponenten verkligen det ... jaja, jaså disponenten säger det ...
-- Ja, det säger jag verkligen.
-- Tja, då är det väl sagt då, tillade Stråvall med något av sitt stora leende och samtidigt något av sin allvarligaste min.
Och därefter underskrevs köpekontraktet. Stråvall skulle ha rätt till viss årlig leverans av marmor i den form och bearbetning han själv önskade under viss bestämd tid och till visst för denna tid fastställdt reducerat pris.
Adrian Stråvall hade gjort en god affär, det var han förvissad om. Hade disponenten bara anat hur väl hans förslag om marmorn passade i de Stråvallska planerna.
Det fanns ett visst hus i Stockholm, från tak till källare undersökt av Stråvall. I detta hus fanns det hiss och allt annat modernt, men trapporna voro av simpel sten.
I detta hus skulle det bliva marmortrappor.