Nätterna hade blivit mörkare.
Det var knappast något av sommarljuset kvar, när tolvslagen från Nicolai, S:t Gertruds och Jakobs tornur möttes ute på vattnen mellan holmarna och i förtonande eko buros ut mot öster. Klockljud från Sofia, Oskars och Klara kyrkor kommo jagande efter. Det var en hel symfoni av klämtande toner som öppnade midnattstimman. Sedan kom bullret åter, tjutet av en bil, gnisslet av en spårvagn vid Norrbro, slamret av maskintelegrafen på en av de sista sluparna, klapprandet av en motorbåt som arbetade sig genom forsvattnet vid slottet -- och så åter stillhet.
Sensommarnatten domnade av.
Ingrid Wiepe satt vid öppet fönster i mörkret och andades in den förflyktigade linddoften från parkerna. Gunnar hade just lämnat henne efter en lång pratstund. De hade kommit hem från en middag på Skeppsholmen. Det hade varit ett av de försök till »partimiddagar», som Ingrid aldrig kunde fördraga, hos en sjöofficer, Gunnars vän -- »ett värdigt parti» för hans syster ... men Ingrid hade blivit illa berörd av hela tillställningen. Någon hade oförsiktigt nämnt namnet på en flygare som störtat. Den som nämnt namnet borde ha vetat, att Ingrid ännu någon gång kunde bära blommor till hans grav. Han hade varit hennes »örn», och hon hade älskat honom. Kanske just den dag, då han föll, skulle ha blivit den stora i deras liv; han skulle ha fullbordat en halvt uttalad fråga och fått sitt svar. Gunnar visste detta, och han skulle med tillfredsställelse ha hälsat den unge officeren som medlem av sin familj. Han förstod därför sin syster, då hon var illa berörd av denna middags olyckliga påminnelse. Också visste han, att systern varit ur jämvikt denna sommar, och när han lämnade henne, upprepade han:
-- Vi måste nu skynda på och resa ut. Du behöver friska upp dig, du är nästan sjukligt sensitiv.
Hon hade inte svarat honom utan lagt kinden mot sin arm i fönstret.
Linddoften gjorde henne vemodig. Den var svag och fin och skulle snart vara borta. Bara för en vecka sedan hade den varit kvävande och förvirrande.
Just i denna stämning njöt hon intensivt av Strömmen.
Nattens slöjor dolde staden. Mörkret blott betonades så mycket mera av de få ljusen i virrvarret på Söder. Konturerna där borta voro svaga.
Det var stjärnor utan måne, och himlen hade den annalkande höstens mörka blåhet. Endast under brovalven vilade en gul återglans av västerhimlen, och det starkare ljuset från Norrbro gjorde Helgeandsholmen till en skär overklighet eller en avlägsen jättestor teaterkuliss. Därunder sovo Strömparterrens träd som när en kyrkogård sover om natten, och det evigt rinnande vattnet hade bara ett viskande ljud.
... Folke ... du också borta ...
Det var melodien i hennes tanke, som kom till skälvande ord, svaga som nattens vind, klagande som från en dämpad violin.
Ingen mer än hon visste detta, icke Gunnar, icke heller Folke själv. Hon hade trott, att det skulle försvinna, och den dag då Folke Hjelm och hans fästmö gjort sin visit, hade hon stängt sin dörr snarast som av en flickaktig nyck.
Men Folke hade blivit hennes lidelse. Kanske ödet medverkat därhän. Den kärlek hon haft för sin fallne hjälte, flygaren, hennes »örn», hade en sommarnatt plötsligt väckts till ett annat liv. Hon hade i Folke Hjelm sett sin älskades bild. Han fick den andres väsen, men det var ändå hans eget. Det var som en uppenbarelse för henne, då hon förnam det. Helt plötsligt hade hon blivit varse likheten. I sorgen över sin förlust hade hon bett all kärleks försyn att hennes älskade skulle få komma igen i hennes liv sådan som han var då han levde, och nu hade hon honom åter ...
Ingrid hade varit med de sina i skärgården på sommaren. Det var på den tiden då Gunnar umgicks i Folke Hjelms familj. Folke hade en syster. Ingrid trodde att Gunnar älskade henne. Men Gunnar hade också sagt något om, vad »förfäderna fordrade av ättens huvudman». Fru Ursula hade förstått sin son, Harriet hade icke varit tillfrågad, och Ingrid hade protesterat. Innan ännu den slutliga schismen kom -- som dock aldrig blev öppen -- hade Folke en kväll seglat Gunnar över från ön, där de bodde, till landsidan. Det hade varit ett obegripligt infall av Gunnar att resa till staden i bil på natten. Sedan Gunnar satts i land, skulle Folke segla Ingrid till Wiepes sommarbrygga. Hela färden hade varit besynnerlig, och det låg i luften, att något sagts mellan Gunnar och Folkes syster. Folke hade varit tyst, och suttit vid rodret på sin kosterbåt, orörlig som den vindstilla natten. Ingrid låg på däck i sin vita sommarkappa och såg upp i himlen. Hon hade sökt finna ett berättigande för broderns uppförande, men det hade stannat vid en förstående samkänsla. Hon hade erfarit en viss stolthet, som hon dock även hos sig själv ogillat. Förståndet hade sagt henne att Gunnar gjort orätt, känslan hade sagt henne vad Folkes syster skulle lida, men blodet, börden och anornas ordensband hade knutit henne närmast brodern, och hon hade måst se en uppoffring från hans sida i vad som skett.
Det var en varm sommarnatt med doft från holmarna. Månen försilvrade vattnet och vassarna. Furuholmarna stodo som svarta stycken av urtidsnatt kring fjärdarna. Hennes blick kunde tränga oändligt djupt in i rymden utan att något hejdade den. Då och då kom en dyning utifrån och lyfte henne, då och då sjönk hon med en hissnande känsla för att åter lyftas. Hon var i rymden och svävade, och då kom tanken på hennes fallne örn ...
Folke hade lagt av seglartröjan och satt sig att ro med en åra i aktern. Han satt med blottade armar, som spändes som av vrede kring den tunga åran. Då och då såg han upp mot de slaka seglen, då och då knuffade han till rorkulten med höften. Han tog spjärn mot kajutkanten med fötterna och syntes angelägen att fort få sin båt i hamn.
De växlade inga ord. Det jämna ljudet av åran och det regelbundna dunket av segelbommen, slamret av blocken och föremålen ombord verkade sövande på Ingrid. Folke trodde kanske att hon sov. Han kände sig nu så främmande för henne. Det föreföll honom som vore hon av en annan ras. Systerns känslor hade smugit sig in i honom.
Ingrid såg upp mot honom. Han hade månljuset starkt från ryggen och varje linje av hans huvud, armar och bröst markerades mot vattnet, himlen och luftens månskimmer. Han var en staty skuren mot den oändliga rymden. Och hon kände sig sväva med honom i en hissnande färd. Det var bilden av hennes örn. De kraftiga, smidiga armarna, månglansen i håret som en gloria ... det var samma bild som hon älskat. Hon slöt ögonen för att bevara den.
Då kom en kåre av vind och vattrade fjärden. Seglet buktade ut. Det fladdrade lätt framme i fören. Folke drog in åren och gick fram på däck för att ordna ett skot. Ingrid låg över linan. Han böjde sig ned och lyfte henne till andra sidan av däcket, lade henne varligt ned igen och sköt en kudde under hennes huvud.
Trodde han att hon sov, eller var det hennes tankar som tvungo honom att lyfta henne, bära henne och lägga henne varligt ned ... Minnen från den tid då hon först lärt känna Folke Hjelm passerade hennes inre blick. Hon hade från början funnit något tilldragande hos honom. Nu visste hon att det var en starkare sympati -- och sympatien för en starkare. Folke var till själ och kropp hennes älskade återförd till livet. Ett enda medvetet uttryck för detta skulle tidigare ha förklarat allt, och hennes känslor för honom skulle ha kommit i dagen. Nu hade de funnits där -- latent. Och i ett nu hade uppenbarelsen kommit. I detta ögonblick skulle hon ha varit hans, besinningslöst hans, om han känt som hon. Men Folke gick tillbaka till rodret, gav mera segel åt nattbrisen, och kostern gled in mot bryggan.
När han lagt till, och hon ännu låg kvar där på däcket med slutna ögon, talade han:
-- Nu, fröken Wiepe, är ni vid ...
Han sade namnet på den fashionabla platsen, som om han gjort det på hån. Själv bodde han med sin familj på en av öarna.
-- Å, är vi här, och nu har ni ännu en god stunds seglats!
-- Helt säkert, sade han. Jag seglar ut och möter morgonbrisen.
Ingen annan än Ingrid skulle ha kunnat spåra det spotska i tonen, och hon kände just då, att han gjorde alldeles rätt. Det var hans lilla blodshämnd. Hon måste dock beundra detta också hos Folke Hjelm. En djärv tanke for genom hennes huvud: Skulle hon taga ödet i sin hand och säga Folke, att hon ville följa med och möta morgonbrisen, säga att hon inte sovit utan sett på honom och säga något, som kunde antyda för honom, vad hon tänkt.
Men Folke stod i fören och höll båten till. Han räckte henne redan handen för att hjälpa henne upp på bryggan. Och längst borta på plankläggningen skymtade vita sommarkläder i månskenet. Musiken spelade ännu i societetssalongen och ... det var för sent. Om han åtminstone lyft henne upp på bryggan. Han kunde ju lyfta henne som vägde hon ingenting alls på hans starka armar ...
Och så hade hon alltjämt icke återfått sin älskade, sin örn, och därför hade påminnelsen vid middagen så mycket mera pinat henne. Den var ju ett tveeggat svärd.
En kylig vindfläkt kom genom fönstret och påminde Ingrid om hennes tunna dräkt. Strömmen började blåna, och natten hade lyft några av sina slöjor från Söders massa. Det låg en vitriolblå ton över slottets fönsterrader. Hela fasaden stod som en kuliss, där himlen lyste rakt igenom fönsteröppningarna. Strömvattnets virvlar hade ett skimmer av blå emalj över det mörka djupvattnet.
Det var vaknandets timmar över staden, men staden sov. Blott söderkyrkornas spiror hade en röd glans från öster. Popplarna i Strömparterren sovo, och måsen ute på bojen i Strömmen stod på ett ben och drömde.
Ingrid drog en schal över axlarna och satt kvar. Hon kände det som om hon vaknat upp ur en dröm, icke till verklighet utan till en ny dröm. Hon såg en förtrollad stad framför sig. Tusen fönster började blixtra i rött, och andra färger vaknade. Men luften var ett blått skimmer, något som hon tyckte sig kunna räcka handen efter och likväl aldrig gripa om.
När hon nu skulle resa bort, visste hon, att detta skulle hon dock icke finna motstycke till. Södern skulle ge henne andra och kanske mäktigare intryck. Hon skulle fara till Spanien om möjligt, till sydkusten och till Gibraltar. Men det var en annan stämning hon där skulle söka. Och kanske omväxlingen enbart skulle ge en behållning. De nya stämningarna skulle komma henne att glömma. Kanske skulle hon kunna finna ett eller annat motiv, som hennes penslar behärskade. Detta Stockholm var henne övermäktigt i sin skönhet, liksom det förde henne till stämningar och känslor, som kunde bliva henne övermäktiga. Kanske hon också varit för svag den senaste tiden.
Hon försökte finna en utväg genom att föreställa sig, att det var just Folke Hjelms förlovning som framkallat krisen i hennes känslovärld, och att minnet från segelnatten på sommaren kanske trots allt blott var en halvdröm. Om Folke Hjelm icke just nu gått och förlovat sig, skulle han kanske ha smält bort ur hennes fantasi, och kanske skulle hon förmått sig se hela upplevelsen på kosterbåten som en hallucination av hennes förlorade älskade.
Men trots allt kvarstod något som höll henne fast:
Folke hade lyft henne på sina armar!
Den känsla hon erfarit av att lyftas på hans starka armar skulle aldrig kunna försvagas. Hon skulle blunda och känna, hur hon svävade över vattnet, under den oändliga rymden, och ingen annan skulle ha kunnat hålla henne kvar i denna känsla, eftersom ingen annan skulle ha kunnat skänka henne den, menade hon.
Nu badade Söders höjder och hus i sol. Staden hade väckts till liv. Ingrid rullade ned gardinerna om sina drömmar och gick till sängs.
Hon tyckte att hon blott hunnit slumra in, när Gunnar kom och väckte henne.
-- Hallå, Tuttan, du var melankolisk i går, skall du pigga upp dig med en ridtur med mig nu.
-- Varför inte. Blir det bara du och jag?
-- Kapten von ...
Gunnar nämnde namnet på en av sina vänner.
Ingrid gäspade och suckade demonstrativt.
-- Nå låt gå för din kapten, han skall sannerligen få en parforce över stubbar och sten. Jag är upplagd för att »liva» den där salongsdekorationen.
Gunnar småskrattade eftersom han måste ge sin syster rätt.
-- Du skall se att Harriet kommer att göra en dumhet, det är därför som jag måste rädda dig. Du och jag måste offra oss på anornas förbannade altare.
-- Tänk du, om vi ändå varit hittebarn, sade hon ...