De händelser, som skola skildras i det följande, utspelades under loppet av hösten 1913. De ha hemlighållits av dem som voro med och det av fullgoda skäl. Genom en tillfällighet har emellertid författaren till dessa rader fått höra berättelsen om de märkliga tilldragelserna, och han tror sig kunna förtälja dem vidare utan att såra några intressen eller någon av deltagarna om han blott hemlighåller namnen på de uppträdande parterna.
Det är egendomligt att det ställe i staden, som väl kan betraktas som dess lugnaste och mest fridlysta punkt, blev skådeplatsen för så många upprörda scener, men orsakerna härtill skola framgå under berättelsens gång.
Stadens lugnaste punkt? Den kan väl ej vara någon annan än huset på Unionsgatans backe — Universitetets allmänna bibliotek.
Låtom oss icke stanna vid detta spörsmål utan begynna skildringen, så kommer förklaringen i sinom tid.
I.
En dag i oktober då klockan slog tolv och bibliotekets tjänstemän begynte samlas i de stora salarna, skyndade de båda unga amanuenserna, vilka sedan klockan 10 skött expeditionen i läsesalen, fram till dem och anmälde, att något högst egendomligt inträffat. En äldre herre hade anhållit om ett par zoologiska arbeten och då amanuenserna gått för att taga fram dem — de stodo i två olika skåp — hade de funnit böckerna i den vildaste oordning. Dessa stodo visserligen i jämna rader på hyllorna, men några av dem, som borde ha stått på översta hyllan stodo i stället på den nedersta, de som stodo på rätt hylla hade bytt plats i stor utsträckning o.s.v. Amanuensen Råskjöld var visserligen strax på det klara med, att det var amanuensen Nikkarinen som slarvat då han ställt in böcker i dessa skåp, men då hela truppen tjänstemän tog fenomenet i betraktande, funno de snart att ett så monumentalt slarv ej var möjligt. I de två skåpen fanns faktiskt ej en enda bok på sin rätta plats. Och då grannskåpen undersöktes visade sig förhållandet vara detsamma i dem. Härjningen hade sträckt sig över fem armarier bärande numren 118 till 122.
En förklaring på fenomenet var svår att finna. Visserligen framkastades en mängd hypoteser, men alla voro lika osannolika. För att säga sanningen stod denna vid invecklade biblioteksproblem så vana församling med förvåningens finger i häpnadens mun. Emellertid slogo sig några till ro med den gärna gripna förklaringen, att en oerfaren amanuens givit tillåtelse åt en eller annan utomstående person att själv besöka bokskåpen och att denne sedan ställt till den fenomenala oredan. För andra var denna förklaring föga tillfredsställande och saken diskuterades livligt under dagens lopp.
Den som föreföll minst upptagen av tilldragelsen var amanuensen Corpwieth. Han satt tyst vid sitt skrivbord medan en hel grupp av hans kolleger omkring honom förgäves med många ord sökte finna gåtans lösning. Han kunde icke slippa en tanke som genast uppstigit inom honom, nämligen att det i all den förbrytarlitteratur han läst vanligen var just en meningslös och oförklarlig — men även betydelselös — händelse som brukade inleda en hel invecklad räcka av högst allvarliga tilldragelser. Han fann tanken löjlig, ty ett ställe som detta kunde ju omöjligt locka någon förbrytare. Och det märkvärdiga var ju, att ingen bok saknades i de oordnade skåpen. Och ville man stjäla en dyrbar volym så kunde detta ske på ett betydligt enklare sätt. Emellertid kunde han icke få sina tankar från det första intrycket: här ligger någon invecklad djävulskap under!
Tjänstetiden förgick, och ingen lösning på gåtan kunde finnas. Intet märkvärdigt skedde, inga andra skåp voro rörda och då läsesalen stängdes om aftonen låg det vackra huset där mörkt, tyst och fredligt, ruvande över alla de millioner på papperet fästa tankar det gömde.
Men nästa morgon, då amanuensen Råskjöld kom för att sköta läsesalen och gick in i det s.k. Nybygget — en rund byggnad i sex våningar, som ansluter sig till det gamla huset — såg han till sin häpnad att det uppe i andra våningen låg en hel mängd böcker spridda över golvet. Han sprang dit och fann, att hälften af den tyska skönlitteraturen låg i en hög vid balustraden, I hög grad förvånad ropade han på sin kollega Söderholm, vilken just trädde in genom dörren, och tillsamman konstaterade de nu, att all äldre litteratur tagits från hyllorna och kastats huller om buller ut på golvet. Deras respektive förstånd stodo fullkomligt stilla. Råskjöld fnyste och blåste i sina tjocka mustascher, Söderholm grymtade och sade hm, hm.
Läsesalen begynte fyllas och de två herrarna måste gå dit för att betjäna publiken. De hunno blott se att vaktmästarna anlänt och att de voro lika oförstående, lika häpna.
Klockan tolv samlades hela kåren bibliotekarier och amanuenser i stilla andakt kring bokhögen. Småningom arbetade sig ett par i kretsen upp till verklig vrede. Bibliotekets ende grevlige tjänsteman, greve Pflaumen av Päronö, utropade förbittrad:
— Vårt bibliotek har varit scenen för ett grovt upptåg!
— Scenen, scenen, hördes en stämma i hopen, talade greven om den inhemska eller den rikssvenska?
— Är det nu herr Quisling som pratar igen, replikerade greven. Låt mig tala ut först. Sedan får ni gärna porla, men då går jag min väg!
— Ja men då hör ju greven inte vad jag säger, invände Quisling modest.
Bibliotekarien Sjefman fann nu tiden vara inne för ett ingripande.
— Läsesalsamanuenserna skola gå till sin post, sade han strängt, vi andra skola arbeta.
Gruppen skingrades hastigt. Man var van att lystra till Sjefmans uppmaningar. Endast amanuensen Corpwieth stannade kvar. Problemet intresserade honom starkt.
Tron på att det låg någon hemlighet bakom dessa upptåg hade styrkts hos honom och han hade nu på ett ögonblick fattat beslutet att reda ut historien. Därför granskade han ivrigt de böcker, som funnos kvar på hyllorna. De voro alla relativt nya, ingen tryckt före år 1890. Alltså, om det var någon mening med det hela så letade den hemlighetsfulle besökaren efter en bok av äldre datum. Men ifall han ville ha en bestämd bok, varför då ställa till allt detta? Och varför söka den såväl i den zoologiska avdelningen som bland tysk skönlitteratur? Nej, problemet var ej så lätt att lösa. Ett var dock klart: en eller annan nattlig besökare rumsterade här och det enklaste medlet till gåtans lösning var att få mannen fast. Detta hade det samlade amanuenskollegiet även fått klart för sig och någon framkastade, att man borde vända sig till polisen. Detta föreföll dock ett par af de finkänsligare, främst amanuensen Nässellöf, alltför brutalt och osympatiskt. I stället beordades en av vaktmästarna att hålla vakt i biblioteket under nattens lopp. Alla dörrar och fönster undersöktes, men allt befanns stängt och i bästa ordning. Böckerna ställdes på sina platser och ingen fattades.
På eftermiddagen beslöt Corpwieth att gå till biblioteket och bliva där över natten i stället för vaktmästaren. Han ville själv skaffa klarhet i gåtan.
II.
Klockan 9, då läsesalen stängdes, steg Corpwieth in. Han hade icke försett sig med det traditionella detektiv-vapnet, revolvern. Ett skott var icke tilltalande i denna tystnadens och visdomens boning. En spatserkäpp var Corpwieths enda vapen och säkert tillräckligt ifall det kom till handgemäng. Var besökaren en bandit, så kunde han dock icke skjuta bland bokhyllorna.
Corpwieth slog sig ned på sin vanliga plats i Nybygget. Ett större lager av en annan till detektivismen hörande nödvändig artikel: cigaretterna, hade han med sig. Då och då kunde han gå ut på balkongen och draga ett bloss. Kvällen började lugnt. Corpwieth höll en lampa tänd så länge det ännu var liv på gården utanför. Han läste om Asbjörn Krags sista bedrifter i anledning af den patenterade likkistan och kände sig smått kuslig till mods. Det stora huset var mörkt och dödstyst och ganska beklämmande i sin ödslighet. Klockan 11 telefonerade han till sin fru och lugnade henne med att allt var på rätt; sedan släckte han lampan och väntade i mörkret.
Han hade tänkt ut en plan och försökt så mycket som möjligt analysera den mystiske besökarens handlingssätt. De resultat han kommit till voro följande: Mannen kunde ej tända ljus, han arbetade alltså med lykta. Han måste vända ljuset från fönstren — alltså inåt rummet och borde således kunna upptäckas inifrån. Så gällde det blott att smyga sig på honom bakifrån. Corpwieth kände biblioteket. Han kunde fritt röra sig där i mörker och för att icke väcka uppmärksamhet hade han dragit ett par tjocka ullstrumpor över sina kängor. Vilken väg mannen använde för att komma in kunde Corpwieth ej gissa, han beslöt därför göra en rond varje halvtimme kring hela biblioteket och då hålla sig under gallerierna, så att han ej kunde ses.
Vad mannens handlingssätt beträffar, så förstod Corpwieth, att det ej kunde vara en viss bestämd bok han sökte. Han gissade att det måste finnas något inne i en bok, som var av värde för denne person och att detta värdefulla måste hållas hemligt. Ty varför annars taga ned böckerna från hyllan? Och han förstod, att mannen ej kände boken som innehöll detta värdefulla, ty han hade letat såväl i zoologin som i den tyska skönlitteraturen. Det var Conan Doyles historia om Napoleon-bysterna som hade lett Corpwieth på detta spår. Men så var det frågan: huru kunde han vara oförsiktig nog att lämna böckerna på golvet? Och på den kunde Corpwieth ej ge något annat svar än följande: För att ej vända sin lyktas sken mot fönstren har mannen tagit ned hylla efter hylla på golvet, satt sig med ryggen mot fönstret och genomsökt böckerna samt sedan kastat dem i en hög. I zoologiavdelningen ställde han sedan upp dem igen, antagligen okunnig om i vilken ordning de skulle stå. Därför talade bl.a. en omständighet, som fallit den skarpsinnige Corpwieth i ögonen. På en hylla stodo böckerna nämligen delvis i nummerföljd, men från höger till vänster och icke som det skulle vara från vänster till höger. Mannen hade kanske försökt ordna böckerna fullkomligt, men sedan funnit det vara alltför tidsödande. Varför hade han emellertid ej ställt den tyska skönlitteraturen tillbaka? Den enda förklaring, som Corpwieth kunde finna var, att han blivit överraskad. Men av vem? Den enklaste förklaringen var kanske: av steg ute på gården. Måhända hade han varit sen och dröjt för länge i sin iver.
Men vad var det han sökte? Och huru visste han icke var han skulle söka detta okända? Kanske var hela teorin falsk — kanske var det hela blott ett pojkstreck upprunnet någon barock hjärna? Men nej, Corpwieth hade läst för många detektivhistorier framför kaminen under regniga sommardagar på landet för att icke finna dessa händelser alldeles typiska för en begynnande förbrytarhistoria med hemlighetsfulla moment. Alltså beslöt han sig för att tro på sin teori åtminstone tills den visat sig absolut omöjlig.
Klockan blev tolv. Det blev obekvämt och tröttande för Corpwieth att sitta stilla. Han gick några steg längs hyllan, men det tysta tassandet var obehagligt och han satte sig igen. Klockan ett begynte han bli sömnig och finna hela tillställningen löjlig. Han märkte att det dock var blott några minuters väg till hans egen säng och att hela denna förbrytarstämning i vilken han försatt sig var komisk. Klockan två vaknade han av att hans huvud föll ned mot bröstet. Nu frös han och kände ett starkt behov av en cigarett. Klockan halv tre beslöt han vänta till tre och sedan gå hem.
Men när det gått några minuter hörde han plötsligt ett ljud. Det var som ett sakta raspande utanför fönstret. Först i hans våning, så med ens med ett starkare buller i våningen ovanom. Och så försvann det. Då slog det Corpwieth: balkongen! Någon hade klättrat uppför de sex små balkongerna, som finnas ovanom varandra utanpå Nybygget! Han skulle tydligen in först i sjätte våningen. Den besöktes sällan och där kunde han ha låtit balkongdörren stå öppen utan att detta observerades av någon! Som en blixt sprang Corpwieth upp i tredje våningen. Han ville se vart mannen ämnade sig denna natt. Snart hörde han någon stilla öppna balkongdörren där uppe, så stänga den och sedan kunde Corpwieth höra några djupa, hastiga andetag. Det var icke att undra på! Det var ej så lätt att klättra upp den vägen! Nu hörde han mannen där uppe tassande begiva sig mot trappan. Ett ytterst svagt ljussken sade honom att han tänt en lykta. Corpwieth kröp bakom en hylla. Han märkte att han darrade, men det var av iver. Mannen gick nedför trappan. Nu var han i femte våningen. Han gick vidare. Nu var han i fjärde. Den rymmer teologisk litteratur. Gällde det teologin denna gång? Mannen gick till en hylla ungefär mitt i våningen och stannade där. Corpwieth kunde ej se honom, men ett svagt återsken av hans lykta upplyste mörkret. Corpwieth beslöt att smyga sig på honom. I skydd av hyllorna kunde han säkert nå honom utan att bli sedd, i synnerhet om mannen var upptagen av sitt arbete. Corpwieth kom upp för trappan. Han såg mannen. På andra sidan det runda hålet som går genom alla Nybyggets våningar satt han på golvet med en blindlykta bredvid sig, som skarpt belyste en bokrad framför honom. Han var en liten man, såg ut som en vig apa, svartmuskig och med glasögon på näsan. En högst obehaglig figur. Med stor snabbhet slog han upp bok på bok, sökte tydligen en bestämd sida och kastade sedan bort boken med en fnysning av ovilja. Corpwieth betraktade honom länge. Han stod bakom en kort tvärhylla vid trappan och så snart mannen steg upp för att taga ned en ny hyllas innehåll och därvid släckte sin elektriska lykta, smög sig Corpwieth kring hyllan och bakom den nästa. Här stod han igen en stund. Hur kunde mannen arbeta så lugnt ehuru han ju borde ha förstått att hans tidigare besök blivit upptäckta? Det var obegripligt. Litet försiktigare hade han dock blivit. Han ställde nu tillbaka de böcker han tog ned hylla för hylla sedan han sett på dem.
Corpwieth hade hunnit till den nästsista hyllan och kunde ej mer se mannen. Då upphörde denne plötsligt med sitt arbete. Corpwieths hjärta stannade. Var han upptäckt? Han stod orörlig och hörde så med ens ett ljud. Det var samma raspande ljud som nyss utanför fönstret. En man till klättrade upp för balkongerna! Nu började det bli mystiskt.
Mannen nummer ett höll sig tyst. Så gick åter balkongdörren där uppe i sjätte våningen. Nu var mannen nummer två inne. "Det här blir trevligt", tänkte mannen nummer tre, Corpwieth. Nummer ett andades tungt. Och därpå började han gå mot trappan till sjätte våningen. Nu gällde det! De två herrarna kunde välja var sin trappa eller också mötas i den ena. Herrn där uppe var tydligen klumpig. Han hördes genom hela huset. Men så blev det tyst. Nummer ett smög förbi Corpwieth och denne kunde höra honom mumla en löjlig ed mellan tänderna. "Sapperlipopette", ljöd det, "sapperlipopette, sapperlipopette". En fransman, tänkte Corpwieth. Vilken trappa skulle han välja? Han tvekade tydligen och stod alldeles stilla på en armslängds avstånd från Corpwieth. Så gick han igen och försvann i mörkret. Intet ljud hördes. "Spännande!" var Corpwieths enda tanke. Det gick en minut — lång som en evighet — en ännu och så! Ett plötsligt buller högt uppe, några vilda svordomar: "Sacré nom! Sacré nom" och "verdammtes Vieh, verdammtes Vieh!" och så en duns, ett ramlande rabalder nedför trappan, lätta steg uppe i översta våningen, balkongdörren som smällde i, ett skramlande ljud utanför fönstren uppifrån ned, så tystnad. "Den ena slog ihjäl den andra", tänkte Corpwieth. Han gick längs den andra trappan upp i sjätte våningen. Om den andra ännu lever, tänkte han, skall jag avskära honom reträtten. Han stängde balkongdörren och tände så alla lågorna i taket. En ljusflod översvämmade hela Nybygget. Allt var tyst. Nu gällde det att söka upp den, som var kvar. Ty av ljuden hade Corpwieth förstått att den ena kastat ned den andra och sedan sprungit sin väg. Corpwieth gick ned i femte våningen och tände även här alla lamporna. Och nu hörde han ljud under sig. Mannen steg upp. Och innan Corpwieth hann ned i fjärde våningen var den andra redan i tredje. Corpwieth sprang efter. Nu försvann mannen ut på översta galleriet i utlåningssalen. Corpwieth efter. I fullt språng bar det av till läsesalens översta galleri. Så gick det två varv runt detta, som svagt upplystes av gatlyktorna utifrån. Corpwieth såg att den flyende var en lång man — alltså icke fransmannen. Vid tredje varvet upptäckte den flyende — som svurit på tyska och alltså var tysk — dörren till chefbibliotekariens rum. Han sprang dit. Corpwieth efter. Så in i manuskriptrummet och härifrån ned för den branta trappan till utlåningssalens andra galleri. Men här gick det galet för Corpwieth. Han slintade och ramlade med brak ned för hela trappan, törnade mot galleriets träbalustrad som krossades och föll ned. Corpwieth fick fatt i en pelare. Han hörde tysken i södra salen. Han rusade dit, och såg mannen nere mellan planschverksskåpen på golvet på väg mot dörren till Nybygget. Corpwieth höll på att förlora spelet. Tysken kunde hinna före honom till balkongdörren i nedersta våningen och försvinna. Men då fick Corpwieth ett blixtsnabbt infall. Han grep en tjock bok på närmaste hylla och kastade den från galleriet i huvudet på tysken, just som denne höll på att försvinna. Det sade duns i såväl huvudet som boken, mannen förlorade fotfästet på den hala linoleummattan och föll raklång i golvet. Corpwieth störtade till, tog några skridskoremmar ur fickan och band honom till händer och fötter. Så gick han efter ett glas vatten och tände ljuset.
III.
Mannen på golvet var avsvimmad, men hade icke någon synlig yttre skada. Tydligen hade han blott slagit bakhuvudet i golvet. Han var en lång, blond yngling — säkert icke mer än 22—23 år gammal — och var till klädseln och det hela så absolut korrekt, städad och ordentlig, att Corpwieth strax förstod att han var tysk. Corpwieth halade honom över golvet till lavoarerna i Nybygget och sprutade vatten på hans ansikte. Tysken vaknade snart till liv och mumlade några otydliga ord, av vilka Corpwieth ansåg att situationen fordrade betydelsen: "var är jag?" Snart var tysken vid full sans, stirrade på Corpwieth, drog i sina remmar och gav till några i högsta grad missnöjda grymtningar. Sedan låg han en lång stund och såg ut i luften, tydligen övertänkande situationens krav. Och därpå upplät han sin mun och sade allvarligt och på tyska: "Mycket ärade herre! Var god och tag min plånbok ur min högra innerficka och tag därur mitt visitkort. Jag beklagar, att jag ej själv är i stånd att överräcka er detta kort". Corpwieth stod förbryllad inför en sådan inledning på diskussionen, men gjorde som fången bad och fann i en plånbok av krokodilskinn och med ett guldmonogram ett sirligt kort, hvilket avslöjade mannen såsom medlem av en mycket ärorik furstlig ätt. Corpwieth stod häpen. Nu först tycktes historien bli mystisk! Men han sade sig genast att detta måste vara lögn. Fången tycktes läsa hans tankar. "Tag fram mitt cigarettfodral", sade han strax. "Där finner ni samma monogram som på plånboken. Se sedan på signetringen på mitt finger — där finner ni mitt vapen, och gå därpå och slå upp mig i Tysklands adelskalender. Mitt fullständiga namn är det och det, jag är född då och då, där och där, mina föräldrar äro de och de". Corpwieth gjorde som han sade. Allt stämde. Naturligtvis kunde han vara en bedragare, men kanske var det bäst att låtsas tro honom, i synnerhet som han i allo gjorde ett intryck av att vara fulländad världsman. — Jag vill tro er, sade Corpwieth, men jag måste behandla er som en förbrytare. Varken tidpunkten eller sättet för er ankomst till denna institution äro normala. Jag måste bedja om en förklaring — och tillfredsställer den mig ej måste jag låta myndigheterna taga hand om er.
— Jag förstår er, sade fången. Men jag har ej ännu haft äran att få höra ert namn. Av vad ni sagt kan jag förstå, att ni ej är polisman.
— Mitt namn är Corpwieth, jag är tjänsteman vid detta bibliotek. Jag ansåg inrättningens värdighet fordra att den beskyddades av dess eget folk. Därför har jag vakat här i natt.
— Jag tackar för upplysningarna. Det skall alltid kännas som en lättnad för mig att jag blivit besegrad av en gentleman.
— Tack, sade Corpwieth, låtom oss nu övergå till en förklaring af denna märkliga historia.
— Ja, sade fången, låt mig blott sitta.
Corpwieth tog en bekväm länstol ur utlåningssalen, lyfte fången i den och drog stolen in i hissen, som leder ned i källaren. Så stängde han gallergrindarna och sade: »Ni får ursäkta mig. Jag äger inga garantier för att ni önskar sitta här länge. Måhända förmår ni lösa remmarna med vilka jag bundit er. Därför måste jag placera er i denna bur. Begynner ni röra på er, trycker jag blott på denna knapp och ni far ned i källaren. Försöker ni gå ut där, låter jag er åka upp igen. På så sätt kan jag hålla er åkande tills bibliotekspersonalen anländer. Nu tar jag en stol och sätter mig här utanför. Sedan kan ni begynna er berättelse.
— Jag gillar edra mått och steg, svarade den furstlige fången. Jag tänker ej rymma, men jag beundrar ert förutseende. Detta schackdrag vore värdigt en Sherlock Holmes.
Corpwieth bugade tyst, satte sig och sade:
— Jag lyssnar.
Tysken började: — Ni vet otvivelaktigt, att den storpolitiska situationen just nu är ytterst invecklad.
— Intet skämt! avbröt Corpwieth strängt.
— Det är ej något skämt. Jag börjar från det allmänna för att sedan komma till det speciella. Alltså; stormakterna stå i ett mycket invecklat förhållande till varandra. På flere håll talas om krig. Och det gives personer, som faktiskt arbeta på att framkalla ett krig. Det gäller för dem att bearbeta den allmänna opionen. Nu existerar det i det land, som i väster gränsar till mitt fosterland, några personer, vilka fått veta, att det finnes ett brev, skrivet för över trettio år sedan av min nuvarande härskare till en hans nära vän — min numera bortgångne fader. Detta brev innehåller ytterst oförsiktiga och ungdomligt överdrivna yttranden om vårt västra grannland. Om nu de nyss nämnda personerna kunna giva offentlighet åt detta brev kan publiken i deras land lätt bliva påverkad, den krigiska stämningen kan växa och oberäkneliga olyckor kunna uppstå. Nåväl, mitt besök här i natt gäller detta brev. Den andra person som ni såg här var på jakt efter samma brev. Ni ser förvånad ut. Ja, saken är invecklad. Jag skall förklara den.
De nämnda krigiskt sinnade personerna sände ut spioner för att få tag i brevet. Jag fick nys därom och som brevet då fanns i min ägo förstörde jag det. Därmed ansåg jag historien vara slut. Men vad jag ej visste var, att min far haft en sekreterare, som sett brevet och kopierat det. Han förstod, att det kunde omsättas i pengar. Och han kopierade det i en bok, som stod på min fars hylla och som han visste att aldrig blev läst. Detta var försiktigare än att skriva av brevet på ett papper. Han hade nämligen många ruskiga historier på sitt samvete — det fick jag sedan veta — och hans papper kunde när som helst tagas i beslag af polisen. Boken tänkte han stjäla, när han lämnade sin syssla hos min far. Mannen fängslades kort därpå för flere brott. Dessförinnan hade han dock meddelat en internationell spion, att i en av min fars böcker fanns en kopia på sidorna 139 till 147 av ett värdefullt brev. Bokens titel skulle sekreteraren uppgiva mot en mycket stor vedergällning. Spionen häktades emellertid även han och lösgavs först nu i höst. Under tiden hade sekreteraren dött i fängelset och min fader hade likaså avlidit på sitt slott. Han var en bokvurm, hans ende son — jag — däremot ryttare och officer av liv och själ. Jag beslöt därför sälja hans stora bibliotek. En bokhandlare i Leipzig köpte det och sålde det sedan åt olika personer. Spionen hade emellertid efter sitt lösgivande fått i uppdrag att söka efter boken. Detta fick dock min höge härskare veta och uppmanade mig att skydda hans och rikets intressen. Detta har jag även sökt göra. Jag har följt spionen på alla hans strövtåg för att finna den rätta boken. Jag vet ju heller icke vilken denna är och bokhandlaren i Leipzig har endast förmått uppgiva sina största kunder. Därför bevakar jag spionen oavbrutet. Ser jag att han hittat volymen skall jag nog sköta om att det är jag och icke han som slutligen tager hand om den. Jag kan ej vända mig till myndigheterna i utlandet. Det kunde måhända motarbeta mig i sina egna intressen. Spionen och jag ha nu besökt diverse såväl offentliga som privata bibliotek i olika land. Under olika förevändningar ha såväl han som jag genomsökt dessa. Vi hade en noggrann förteckning över de böcker bokhandlaren sålt till dessa samlingar. Vi ha ofta genomgått dem gemensamt, båda vakande över varandra och med laddade revolvrar i fickorna. Vi ha försökt lura varandra på tusen sätt, men dock alltid följts åt. Ty vi visste att den ene i den andres frånvaro kunde finna boken och behålla den. Till slut trodde spionen sig dock ha överlistat mig. Han kom hit. Bokhandlaren hade till detta bibliotek sålt en större samling av min fars böcker, men förteckningen över dem har förkommit. Det var nästan hopplöst att söka här. Det måste ske i hemlighet och så gott som hela biblioteket måste utforskas. Emellertid kände spionen tre av dessa böcker. Det var ett teologiskt, ett skönlitterärt och ett zoologiskt arbete. Han hoppades att något av dessa var det rätta, och att, om detta ej var fallet, de andra böckerna som hörde till sändningen, stodo uppställda i närheten av dem. Jag kom hit en dag efter honom. Då hade han genomsökt zoologiavdelningen. Nästa natt arbetade han i skönlitteraturen. Då blev han överraskad av mig. Han flydde hals över huvud och lämnade böckerna på golvet. Han visste ej att jag följt honom och fruktade att det var någon annan som funnit honom. Ett sista djärvt försök gjorde han i natt. Han måste ha förstått att han var upptäckt, men han måste göra ett sista försök. Huru det utföll vet ni. Tysken teg.
— Det finnes några mörka punkter i er berättelse, sade Corpwieth. Huru visste spionen var han skulle söka böckerna.
— Han hade beställt de tre, som han kände, till läsesalen och ur dem antecknat numren på skåpen och hyllorna. Därpå bad han att få bese biblioteket och på sin vandring kring salarna tog han reda på skåpens platser.
— Men huru kom han in?
— Han gömde sig den första kvällen i läsesalen när den stängdes. Ut begav han sig balkongvägen. Och de andra nätterna begagnade han uteslutande den ingången. Jag lärde mig knepet av honom, ty jag följde honom hack i häl.
— Och han såg er ej?
— Nej, han misstänkte intet. Han hade inbillat mig att han var på väg till en milliardörs bibliotek i Newyork. Han ansåg att jag nu sökte honom där.
— Jag tror er, sade Corpwieth. Nu skall jag göra mitt bästa för att taga reda på boken. Finner jag den, skall jag deponera den på ett säkert ställe. Emellertid gäller det att hindra vidare besök av spionen. Biblioteket kan icke varje natt behandlas på detta sätt.
— Han kommer knappast hit de första nätterna, sade den unga fursten inne i hissburen. Han är rädd nu. Men stäng balkongdörrarna och låt ljuset brinna hela natten, så kan ni vara fullt säker.
— Ert råd är gott, sade Corpwieth. Låtom oss emellertid nu taga reda på boken. Vi kunna göra det metodiskt såsom det egnar och anstår en biblioteksman. Vet ni när bokhandlaren sålde böckerna åt oss?
— År 1885.
— Då skola vi söka i accessionskatalogen för det året. Arbetet blir drygt, men det lönar sig kanske. Jag ger er friheten mot att ni låter mig söka efter boken. Jag litar på er, jag hoppas ni litar på mig.
— Ja, sade en fast röst i hissen.
— Då gå vi nu i säng. Jag begynner arbetet i morgon. Vilket slag av böcker ägde er far?
— Han samlade på allt. Han hade ingen specialitet. Jo, han köpte blott nyutkomna böcker och valde alltid de dyraste. Han läste dem aldrig, men tyckte om arbeten i många delar — det prydde rummet, sade han.
Corpwieth drog ut tysken ur hissen, lösgjorde hans armar och ben och reste upp honom. Han var styv och smått vimmelkantig. Snart repade han sig dock och tryckte Corpwieths hand. Tack, sade han, jag skall komma hit varje dag och fråga efter er. Finner ni någonting så hoppas jag få veta det. Och saken förblir naturligtvis en hemlighet.
— Det är klart. Låtom oss nu bringa reda i böckerna uppe i teologin. Sedan kunna vi gå.
Snart voro alla spår efter nattens händelser utslätade. Endast den nedfallna galleribarriären låg och skräpade. De ställde den provisoriskt på dess plats och Corpwieth beslöt att vidtala vaktmästaren och få honom att i tysthet reparera den.
Så gingo de ut. Det begynte ljusna och lantbornas kärror skramlade nedför Unionsgatans backe på väg till torget. Corpwieth fick furstens adress och så skildes de. Klockan sju låg Corpwieth i sin säng.
IV.
Klockan 12 nästa förmiddag var han på sin post vid sitt skrivbord. Han rapporterade att intet hänt under natten och hans tystlåtenhet i fråga om sin långa vistelse i mörker och ensamhet gav anledning till många skämtsamma antaganden bland kollegerna. Klockan 3 stannade Corpwieth efter de andra på biblioteket. Han genomgick accessionskatalogen för år 1885 och valde ut alla de arbeten i många delar som den innehöll. När han gick för att äta en sen middag hade han en fullständig förteckning över dessa och på aftonen återvände han och började genomgå dem en för en. Klockan 11 på kvällen hade han ännu ej kommit till något resultat. Men då begav han sig för att se på ett historiskt arbete i tolv band, vars signum lydde 639. VII. 5. Han slog upp sidan 139 i banden ett efter ett, men fann inga anteckningar. Men då han kom till nionde bandet gav han till ett utrop. Hela marginalen på sidan 139 och på de följande var fylld med en fin tysk skrift. Corpwieth läste. Jo, det stämde! Det var ett brev och ett brev som kunde anstifta mycken skada — det kunde han förstå.
Han ringde upp sin furstlige vän. Denne kom snabbt till biblioteket, Corpwieth öppnade dörren och så betraktade de anteckningarna. "Det stämmer", sade tysken. "Segern är vår, jag tackar er!"
En undersökning på utlåningsexpeditionen visade, att boken aldrig lånats ut. Alltså hade ingen obehörig sett anteckningarna. Arbetets titel lydde: "Onno Klopp: Der Fall des Hauses Stuart und die Succession des Hauses Hannover in Gross-Britannien und Irland in Zusammenhange der europäischen Angelegenheiten von 1660—1794". Boken var tryckt i Wien är 1881.
Tysken jublade. Corpwieth tog boken under armen och sade åt den unge fursten: "Jag vill själv i er närvaro förstöra dessa anteckningar. Jag tror på er, men jag vill icke giva er boken. Vi gå hem till mig och bränna upp dessa blad." Sagt och gjort. Snart sprakade en munter brasa i kakelugnen i Corpwieths enkla men hemtrevliga arbetsrum. Tio minuter senare rörde en ivrig brandstake om de förkolnade resterna av de betydelsefulla bladen. Och då fick tysken en idé. — "Vi skola spela spionen ett spratt!" sade han. Och om en stund voro de två männen på väg till telegrafstationen. De telegraferade till bokhandlaren i Leipzig och nästa morgon mottog spionen på sitt resandehem ett telegram från denne som lydde:
"Ännu en till Helsingfors avsänd bok upptäckt. Titel: Klopp: Fall des Hauses Stuart".
På förmiddagen satt tysken hos Corpwieth på biblioteket. På utlåningen hade Corpwieth lämnat en anmodan, att så snart en bok, vars signum lydde 639. VII. 5. begärdes, så skulle han underrättas. Klockan ett kom den alltid glade, skämtsamme och pratsamme filosofiske amanuensen Snellberg och anmälde att en utlänning anhöll om detta arbete. Corpwieth och tysken gingo upp på utlåningssalens översta galleri och betraktade mannen. Mycket riktigt, det var spionen! Så tog tysken Klopps nionde del under armen och gick ut till spionen. "Förlåt", sade han med djupt allvar, "det är antagligen blott denna del ni behöver. Tyvärr saknar den sedan i går några blad — från sidan 139 till sidan 147. Biblioteket blir tvunget att anskaffa ett nytt och fullständigt exemplar — något som jag för övrigt åtagit mig att göra". Spionen betraktade tysken med oförställd häpnad. Så förvredos hans drag af raseri och han ryckte en revolver ur fickan. Corpwieth störtade till och slog den ur hans hand. "Ert uppförande, sade han, svarar ej till den åt vetenskapen helgade plats där ni befinner er. Ert arbete är slutfört. Ni har misslyckats, farväl!"